Nord & Francke 31 december 2016

Inatt skålar jag för livets tid

Bild: Foto: Jon Olav Nesvold / NTB scanpix

Till pappa. Nyårsafton 2016.

Du hade gett mig den utlästa boken några månader före din plötsliga död. ”Livstid” av Sven-Eric Liedman. Det är förstås titeln som har avskräckt mig från att läsa den i efterhand. Och skammen. Du hade, medan du ännu levde, nyfiket frågat vad jag tyckte om den. Jag minns inte vad min ursäkt var, men jag skyllde säkert på stress. Små barn. Ingen lästid. Om jag verkligen hade velat hade jag förstås hunnit.

Som jag grät när jag kom på mitt misstag sedan. Nu ligger boken här i min hand och tynger. Vad var det du ville prata med mig om?

I natt, när klockan slår midnatt, påbörjas året då jag fyller 40. Då jag har levt en halv livstid, på ett ungefär. Men du blev 75, så skulle jag följa din tid på jorden har min livshalva redan passerat.
På min födelsedag, tidigt på morgonen, kommer det att vara exakt tre år sedan du förlorade medvetandet efter stroken. Din livstid tog slut samma dag som min en gång började.

Öppnar boken. Inga flottiga fingeravtryck. Inga hundöron. Tänk om du hade skrivit marginalanteckningar! Vad tänkte du när du läste den här sidan?
Boken rör sig i en idéhistorisk linje, från Sokrates till Goethe och Kierkegaard. Jag kan se varför baksidestexten inte fångade mig då, för tre år sedan. Men kanske förstår jag nu varför den berörde dig.

Livet är en process, men minnet bevarar ögonblicken, skriver Liedman.
Vi har alla våra madeleinekakor. Du ska veta att jag tänker på dig när jag ser ett bilbälte.

Det ösregnar. Vi är vid torpet i Skaraborg. Bildörren bredvid mig, där jag sitter i baksätet och halvslumrar, öppnas. Du lyfter mig med ett fast grepp, och ska just snurra runt för att bära mig till trappan och in i stugan, när du snubblar på grund av bilbältet, som du har trasslat in din ena arm i. Jag faller, men du hinner före. Din arm landar i gyttjepölen framför trappan och fångar upp mig precis innan jag slår i marken. Du suckar, tungt och lättat på samma gång.

Minnet är rödblekt, som i ett gammalt fotoalbum. Som filtret 1977 på instagram. 1977, mitt födelseår. Du var ett år från 40 då. Fast jag tror inte på numerologi.
Jag minns dig så: Du fångade upp mig när jag föll.

Ring klocka, ring.

Inatt skålar jag med dig. För livets tid.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här