Nord & Francke 4 januari 2017 • Uppdaterad 5 januari 2017

Nyårslöften: Nej till plastpåsar, ja till gapskratt

Bild: Camilla Sylvan

Francke: God fortsättning, etc etc! Har du hunnit bryta något nyårslöfte ännu?

Nord: Här har inget lovats. Jag förhåller mig till nyårslöften så som Virginia Woolf gjorde 1931: ”To have none. Not to be tied”.

Francke: Aha du tänker så. Har du alltid gjort det?

Nord: Ett år för länge sedan gick jag med i Viktväktarna typ 2 januari. Det liknar ett nyårslöfte. Men jag är inte typen som ständigt gör upp målbilder för framtiden. Har aldrig kunnat ge ett vettigt svar på den klassiska jobbintervjufrågan ”Var befinner du dig om 5 år?”. Livet liksom bara blir. Och nu är jag trött på den där retoriken som har flödat i sociala medier senaste veckan, att allt måste bli bättre 2017. Jakten på formaliserad lycka. Hur tänker du?

Francke: Jag tänker att nyårslöften är en perfekt grogrund för besvikelser och frustration så jag håller ganska låg profil. Mest har jag haft löften i stil med ”dricka mer champagne”. Men jag har faktiskt ett löfte i år: att så ofta det är praktiskt möjligt och inte blir direkt otrevligt ska jag tacka nej till plastpåsar i affärerna.

Nord: Haha! Du går ner på detaljnivå, du. Präktiga tanten. Men jodå, jag gillar det. Inte på nivån ”Bli en bättre människa” direkt, sådana pretentiösa tankar kan man tänka tyst för sig själv innan man somnar om natten men inte behöver man basunera ut dem för hela världen. Plastpåsarna är ett tydligt, vardagligt statement.

Francke: Präktiga tanten, det kan jag bjuda på. Jag har äntligen uppnått den ålder då jag har insett att det är mycket praktiskt att gå runt med en extra kasse omutifallatt. Problemet med dessa löften är väl att det ska vara mätbart och jag ämnar ju inte direkt föra bok över plastpåsarna jag tackat nej till, där går ändå en gräns.

Nord: Definitivt. Vem pallar mäta sitt liv i sekunder, hekto och centimeter? Mina löften: Jag ska göra vad jag kan för att undvika att dö under 2017. Och utsätta mig för situationer och personer som får mig att kasta huvudet bakåt i gapskratt. Håll i dig nu för här kommer ett av våra uttryck som vi dyrt och heligt har lovat varandra att inte skriva på bloggen: GOTT SÅ.

Francke: Moahahaha! Gapskratten stämmer jag in i. Det känns ändå som att vi har något att leva upp till. Hur det går, DET ÅTERSTÅR ATT SE, för att använda ytterligare ett av oss förbjudet uttryck.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här