Il Duomo - Domkyrkan i Firenze

Min teori är att ju flera länder man har bott i, desto mindre blir man kär i varje nytt land man flyttar till. Det låter lite pessimistiskt, men jag tycker det funkar ungefär så… åtminstone för mig.

Jag flyttade till Italien som 20-åring. Det blev en passionerad kärlek; det var på samma sätt som när man blir kär för första gång i livet, samma intensitet. Jag längtade till Italien när jag var någon annanstans, precis som när man är riktigt ung och riktigt kär och längtar efter sin älskade.

Mitt i 30 års åldern flyttade jag sen till Köpenhamn. Det var absolut inte samma känsla. Säg inte att det beror på vädret, maten eller annat, trots att Italien uppenbarligen har några fördelar jämfört med Danmark. Faktiskt, hade jag lust att börjar om igen, men det gick simplethen ikke. Jag blev inte kär. Det var ett ”marriage of convenience” mellan mig och Danmark; på lång sikt, har vi nu blivit ‘goda venner’.

Allt detta betyder inte att mitt liv i Italien enbart var glädjen och kul hela tiden. Danmark var inte heller ett skandinaviskt elände à la Bergman för mig. Tvärtom, jag mår betydligt bättre sedan jag flyttade norrut. Tack/tak Skandinavien!

Men teorin gäller fortfarande. Jag har ett exempel till; i Bosnien hade jag en kollega som jobbade på samma internationella organisation som jag. Hon hade samma känslomässiga koppling till Bosnien som jag hade till Italien. Hon behärskade språket perfekt; hon kunde till och med sjunga gamla bosniska folkvisor utan att tveka över ett enda ord. Hon hade flyttat dit som 20-åring. Hon hade samma energi och intensitet som jag hade en gång i Italien. Jag tittade förvånat på henne och sa till mig själv – 20 år tidigare.

Som sagt: första kärleken kan aldrig upprepas.

landskapet omkring Grönalund

Grönalund/Sörby har ett vackert landskap med skog, rullande kullar och marker. Ibland brukar jag ta promenader. En dag, för inte så länge sedan, tänkte jag gå en promenadväg bland kullarna som en god vän visat mig. Det är inte bara en ovanligt vacker väg utan även lagom lång att gå. Jag gick vilse.

Jag kände mig rätt ensam; det var tidigt på morgonen, mycket tidigt till och med. Mobilen hade jag med, så det var ingen panik. Bara lite pinsamt att ännu en gång ringa min man och säga: – Ja, jag har gått vilse igen. Kan du hämta mig?

Promenaden

- Vet inte, just det är ju problemet.

Men en gammal dam räddade mig. Som tagen ur en Tarkovskijfilm kom hon plötsligt gående ut ur dimman, ensam och iklädd en lång svart regnrock. Jag började springa mot henne och hoppades att uppenbarelsen av en nästan medelålders dam (jag), inte skulle skrämma livet ur henne.

Hon var född och uppvuxen i trakten. Jag gissar på att hon var i 80-årsåldern. Hon pekade på nästan varje hus som vi kunde se genom dimman: där föddes hon, hennes mamma hade bott där, osv.

Hon var ensam och hade verkligen lust att prata med någon. Hon berättade om dansbanorna och ”Grönalunds Tivoli” som funnits där en gång, och om hur det var att gå till fots till skolan. Och en massa andra saker, jag minns inte allt just nu.

Det var första gången jag pratade med någon i Sverige i mer än tio minuter utan att bli frågad om varifrån jag kommer. Det var magiskt. Jag tänker ofta på henne och hur väl hon känner sin värld, och vilken kontrast det är till min egen rotlöshet. Jag undrar om någon kommer att skriva ner allt hon har att berätta om sin värld vid skogen och vägen. Den värld som jag vill göra till min.

I mitt huvud, har jag om och om igen skrivit min bok om livet i Sverige. Men det blir aldrig en lättläst roman av typen ”Hur-jag-flyttade-till-Toscana-och-blev-lycklig-medan-jag renoverade-min-1600-tals borg” eller ”Hur jag blev lycklig som blekhyad amerikan i ett färgstarkt Provence”

Nej. Malmö är inte lika förföriskt som Florens. Att gifta sig i Trelleborgs rådhus är inte det samma som att gifta sig i Palazzo Vecchio i Piazza Signoria. Jag vet. Jag har gjort både och.

Det är intressant hur utseendet och den inre verkligheten inte alltid stämmer överens. Palazzo Vecchio var faktiskt ett imponerande ställe att gifta sig på. På 80-talet, då jag giftede mig, var Japaner speciallt förtjusta i att göra det. Jag som Florensbo kunde bara gå dit och gifta mig i dessa historiska omgivningar hur enkelt som helst… Men jag fick fel man.

I Trelleborg väntade jag och min nuvarande man på en ful parkingeringsplats bakom råduset i februarigråväder på de två goda vänner som skulle vara med oss vid vigselceremonin. Trots palmerna är det är svårt att jämföra Trelleborg som ett stad med Florens dit tusentals människor reser bara för att titta på dess skönhet. Men mannen var den rätte.

Den här berättelsen sätter fingret på det som jag tycker är den största kontrasten mellan livet i Sverige och i Italien. Italienernas jakt efter skönhet och deras inställning att älska allt som är vackert, välbyggt eller skapat med amore och impegno (kärlek och engagemang) är en stor fordel. Nackdelen är att man tittar så mycket på utsidan att i bland  glömmar man bort resten.

I Sverige, är livet kanske inte så sexy, men man lyssnar kanske till varandra lite mer på djupet. Och jag kan köpa mat i gamla jeans, smutsiga gummistövlar och utan make up utan att känna mig krimminell.

Om det finns oöversättsbara uttryck på svenska, är säkert ett av dem ”lagom”. Ett annat är ”smultronställe”. Grönalund är mitt smultronställe, trots att jag kom hit i vuxen ålder.

Grönalund har också en lite fantasieggande och arkeologisk aspekt. Byn är ingen Macchu Picchu, men här finns ett gammalt tivoli (Grönalunds Tivoli) som hade två dansbanor som användes fram till någon gång på 50-talet, kanske. Här fanns också en gammal järnväg (numera nedlagd och borttagen) där tågen körde förbi Börringe station innan de kom till Grönalund. De gamla stationsbyggnaderna i både Börringe och Grönalund har numera förvandlats till bostader.

Om man tar en promenad i byn och pratar lite med de gamla invånarna kan man för sitt inre börja bygga upp bilder av hur det var förr. De gamla kan berätta Grönalunds historia på ett personligt och enkelt sätt. I bland blir jag jättebesviken över att inte kunna hänga med i språket; jag har lite svårt med olika dialekter, men jag försöker förstå och le i rätt ögonblick (lite farligt om man förstår fel, men det får gå…).

Om man lyssnar gamla invånarna och låter fantasin få fritt spelrum, är det lätt att föreställa sig en sommarkväll på Grönalunds Tivoli ett stycke tid tillbaka…. glada människor som strömmar ut ur tåget och fortsätter uppför backen fyllda av förväntan, på väg mot musik, dans och kvällens äventyr…

Ja, så är Grönalund i min föreställningsvärld. Och vi har faktiskt också smultron som växer vilt och överraskar min son med små röda gåvor då och då.

Vi tackar Linda för flitigt bloggande med många intressanta och tänkvärda inlägg. Med start i morgon onsdag tar Robin Clapp, amerikansk småbarnsmamma på Söderslätt som arbetar med rehabilitering av offer för tortyr, över som Omkretsbloggare under två veckor.

Jaha, så var min tid slut här. Detta blir mitt sista inlägg.

Jag vill tacka för alla kommentarer, sms och till och med mail jag fått. Jag är glad över att ha kunnat roa er och jag tycker också att det har varit mycket intressant att läsa era kommentarer och era erfarenheter.

Jaha, då vet ni lite mer om mig och vad jag söker. Så, du händiga man, som är bra på att backa, tycker om ”framgångsrika” kvinnor, är jämställd i sängen, som är en bra dejt, är i ”yngre medelåldern”, tycker om att träna, och som fortfarande orkar läsa detta….singelibjarred@hotmail.com

(ps. även ni andra är välkomna att höra av er)

För en tid sedan hade jag en intressant diskussion med några partivänner över en middag. Ämnet vi diskuterade var huruvida människan verkligen är skapt och menad att vara monogam.

Väldigt få djurarter lever i monogami, medan det förväntas att vi människor ska göra det. Går vi emot biologin när vi gör detta? Gör vi fel som likställer kärlek med trohet?

Kan man inte älska sin partner över allt annat, trots att man har sex med någon annan? Kräver kärlek total trohet? Ställer vi inte onödigt höga krav på oss själva som kräver detta?

Tvåsamhet är ingen självklarhet i alla kulturer eller genom tiderna? Vad är det som säger att tvåsamhet är det rätta? Varför skulle vi inte kunna leva i 3 eller 4-samhet eller helt öppet? Utan att kritisera eller diskriminera (äktenskap är endast mellan två personer).

Förväntas vi leva i tvåsamhet för att kärleken inte räcker till mer än en person?

Jag skulle önska att jag var mer öppensinnig här själv, men tyvärr lever jag efter normen och kräver trohet både av mig och min partner. Men ställer jag inte för höga krav på honom, på mig? På vår relation? Hade vi haft färre uppbrott och skilsmässor om vi hade varit mer förlåtande mot otrohet? Eller det vi idag kallar otrohet…

Ikväll blev det både body pump och box. Två tuffa men roliga pass.

Hade en längre diskussion med min kollega idag om träning. Min kollega är smått galen när det gäller just träning, där ligger jag verkligen i lä. Han har kört några Kalmar Iron, och försöker övertyga mig om att det ska bli min nästa utmaning….

Dock, det är härligt att umgås med nån som gör att man själv inte känner sig så galen, det finns alltid en som är värre

Dessutom är det kul att prata träning och erfarenheter med någon, även om jag rätt ofta får påpeka för honom att vi inte riktigt ligger på samma nivå. Långt ifrån

Vad är en bra första dejt? När vi var yngre så blev standarddejten oftast att man gick på bio tillsammans. Enligt mig ett riktigt uselt alternativ. Det går ju inte att prata med varandra…

För visst måste ju meningen med en första dejt vara att lära känna varandra. Enligt mig också helst under former som gör det så lite krystat som möjligt.

Därför går en middag bort för min del. I alla fall om det ska ske på en restaurang. Att sitta där med en person som man knappt känner (oftast) och beställa in mat tillsammans och sedan sitta där och vänta och sedan äta samtidigt som man ska prata och lyssna. I värsta fall inser man rätt snabbt att något intresse inte finns, och då sitter man där med sin middag (och självklart vill dejten beställa in efterrätt också..). Sedan ska notan betalas!!

Jag föredrar istället en dejt som inte kostar pengar, så att man slipper fundera på vem som ska betala. Att dessutom ha en dejt som är lättsam, dvs att spela squash, gå och bowla eller dylikt. Att skratta naturligt på en dejt är ju klart positivt. Eller varför inte en dejt som tar hänsyn till MINA intressen, som visar att han lyssnat på vad jag sagt och vill imponera på mig.

Det behöver inte vara överambitiöst eller ens kosta pengar. Min bästa dejt var tex när jag blev hembjuden till en kille för att se fotboll tillsammans över en bit mat.

Likaså gillar jag att visa killen att jag lyssnat och känner honom. När jag blir hembjuden till en kille första gången tar jag därför gärna med mig en personlig liten present som just visar på detta. En flaska vin eller en chokladask är helt enkelt inget för mig…

När man ska ta stora beslut så brukar man få höra att man ska göra en för- och emot lista, rada upp alla fördelar och nackdelar, helt enkelt titta på alla pro och cons.

Så, vad är för- och nackdelarna med att vara leva ensam?

Fördelar:

• Styr sin egen tid
• Slipper dåligt samvete över ens beslut
• Kan välja inredning själv
• Kan bestämma middag själv
• Ingen som snarkar bredvid en i sängen
• Kan fisa och rapa obehindrat
• Slipper nån annan som fiser och rapar obehindrat
• Alltid ledigt på toaletten
• Man styr själv över fjärrkontrollen
• Man bestämmer musik själv

Nackdelar:

• Ingen att säga godnatt till
• Ingen att säga godmorgon till
• Ingen som pussar på en när man kommer hem
• Ingen att laga mat med
• Ingen att äta middag med
• Ingen att skämma bort
• Ingen som skämmer bort en
• Ingen att diskutera med över ett glas vin i soffan
• Ingen som saknar en när man är borta

Saknar ni något från listorna?