(På grund av tekniska problem publiceras Idas inlägg tills vidare av Sydsvenskans webbredaktion)

Klockan är nu strax efter halv elva. Nevis RG har landat på Kastrup efter tre dagar i Ghent.

Hur mycket vi än är stolta över våra tjejer så kan man inte mer än att konstatera att vi har en bit kvar till yttersta toppen även om vi kommer allt närmre.

Kajsa var en ynka placering från final och tillsammans med suveräna junioren Isabella och ungdomsgymnasten Hannah från Halmstad bildade hon ett lag som blev 10 av 28. Låter blygsamt men är i dessa sammanhang en prestation.

Det är alltid svårt att varva ner när man kommer hem efter en tävling. Man har varit på sin yttersta spets i flera dagar. Hålla reda på busstider, gymnaster, vilken ordning de startar, när de ska äta lunch, när domarmöten är, vad man ska döma, var man ska sitta och tillslut måste man komma ihåg vad man själv heter.

Häromdagen skrev jag om hur hårt det är att vara domare. När jag sedan får höra att det finns svenska domare som får betala sina omkostnader för att jobba ideellt blir jag rädd. Tyvärr tror jag att man som ideell kraft tenderar att utnyttjas just för kärleken till det man gör.

Det är alltid en balansgång i det ideella arbetet; att jobba så pass billigt att alla ungar får vara med och samtidigt inte vara för billig så man utnyttjas.

Inatt när vi kom tillbaka till hotellet efter tävlingarnas slut var klockan nästan ett. Jag tyckte att vi skulle fira första advent så vi avslutade dagens eskapader med varsitt glas julmust och en pepparkaka. Och då var bara Nevis RG och troligtvis tomten vakna.

(På grund av tekniska problem publiceras Idas inlägg tills vidare av Sydsvenskans redaktion.)

Igår var vi igång från kl 8 till strax efter midnatt. 142 gymnaster från 30 länder tar lång tid. Vi, Halmstad och Jönköpings tjejer håller de svenska ställningarna. Halva tävlingen avklarades under gårdagen. Jag har låtit tjejerna betygsätta sin prestation. 
Marija började. Rep 2 av 5. Tunnband 2 av 5. 
Stora missar i båda. Idag blev det dock revansch. Boll 5 av 5 och käglor 4 av 5. 
Kajsa hade en nervös dag igår men är trots det bästa svenska efter halva tävlingen. Tunnband 2 av 5
Boll 3 av 5
Sabine var dagens glädjeämne igår. 
4 av 5 i boll
3 av 5 i band.
Jag lovar att skriva mer om den utmanande psykologin i gymnastik och ska svara på alla era kommentarer när jag kommer hem. Vi är trötta, trötta och än är inte dagen slut. Kajsa och Sabine går på om ca 4 timmar. May the strength be with us

(På grund av tekniska problem publiceras Idas inlägg av sysvenskans webbredaktion)

Skriver nu från ett grådaskigt Belgien. Kom igår; tjejerna tävlar idag och imorgon. I bästa fall på söndag också. Vi åker hem sent söndag. Skola och jobb på måndag morgon. Kommer lämna rapport hur det går för Sabine och Kajsa i seniorklassen och Marija i junior. 

Ytterligare en ‘gratisresa’. Gratis inom citationstecken – vi ledare och domare får kompa ut timmar, ta ut semester och förlita oss på en förstående arbetsgivare. Idag ska jag döma från kl 11 – 23 och vi har ingenting betalt. Tur att inte de ideella arbetarna har något fackförbund.

Utlandsresorna är ändå väldigt roliga. Inte för att vi får se Maniken Pis, äta kyckling Cordon Blue och sova i mjuka sängar. För ett drygt halvår sen var vi i Bukarest och bodde på ett idrottshotell som var rent men ack så slitet. Sängarna var stenhårda, gnisslade. Duschen läckte, toaletten spolade som ett halvt Niagara-fall och toalettpappret var rosa och raspigt.

Vi fick grå korv till frukost och kycklinglever till middag. Däremellan fick vi torra fransbrödbullar. Ändå är detta något av det roligaste som finns!

Att man får se en annan verklighet som inte ligger så långt från den egna tryggheten.
Att man lär sig att tackla och anpassa sig till en ovan omgivning. 

Jag är oerhört tacksam att jag fått se allt jag fått se. Jag är också glad att jag har möjlighet att föra vidare den kunskapen. Men gratisresa – knappast!

(På grund av tekniska problem har Idas första blogginlägg lagts ut av webbredaktionen.) 

Jantelagen i Sverige är en lag som delar de flesta i vårt avlånga land. Under
de senaste åren har Jantelaget blötts och stötts i debattartiklar, krönikor från
sportjournalister och folk i största allmänhet. En viss fotbollskille från
Malmö har ruckat på vårt världsbild en aning.
Jantelagen säger att man inte ska sticka upp men jag vill inte såga Jantelagen
vid fotknölarna då jag samtidigt anser att det lär oss att vara ödmjuka.
Ödmjukhet för livet, ödmjukhet för andras kunskap, ödmjukhet för andra människor.
Visar man inte ödmjukhet så tror jag att det är svårt att utvecklas.

Samtidigt måste man få lov att erkänna att man gör saker förbannat bra och att
man vill nå någonstans i livet. Tyvärr är det mycket i det svenska samhället
som inte tillåter detta, man ska satsa lagom.

När jag växte upp var träningen där jag kunde rucka på Jantelagen mest.
Inte för att jag var bäst utan för jag var starkast, kämpade mest och satsade
hårdast att nå mina mål.

Gymnastik är en idrott som kräver mycket träning från tidig ålder. Teknik och
flexibilitet i Rytmisk Gymnastik är mycket svårare att träna upp när man är
äldre. Vill man komma någonstans, vill man bli något så måste man satsa redan som
ung. Det gör att psykologiska egenskaper, kärlek till idrotten och mognad är lika
viktigt som de fysiska egenskaperna.
För många kan detta vara väldigt svårt att förstå – att alla barn inte är
lika. Likväl som ungar idag älskar att sitta framför TV:n flera timmar om dagen så
finns det faktiskt barn som älskar att vara i en träningshall. Jag var ett sådant
barn.

Den största ångest jag hade när jag var liten var inte tvånget att gå och
träna utan tvånget att ibland vara hemma och vila. Jag älskade min gymnastik, jag
hade mina mål och jag visste vad som krävdes för att nå dit. Min senare erfarenhet
som tränare gör att jag har befäst min åsikt att det troligtvis är fler barn
idag som tvingas stanna hemma från träningshallen snarare än att de tvingas dit.

Tack mamma och pappa och mormor och morfar och alla andra vars otaliga
släktmiddagar jag missat! Det var okej att vilja satsa, det var okej att kämpa mot sina
mål, det var okej att följa den vägen som ledde dit. Det är okej att göra det
fast man är ung – nedvärdera inte barnens kunskap om sig själva.
Men självklar allt måste göras med lite ödmjukhet på vägen.

Vi tackar Fredrik för de gångna veckornas bloggande och önskar lycka till med jobbsökeriet framöver.

I morgon onsdag tar bloggen paus. På torsdag 26 november börjar en ny bloggare skriva.

Jag lider väl egentligen inte av någon scenskräck. De gånger jag ska tala inför folk eller hålla ett föredrag infinner sig dock en viss nervositet, något jag faktiskt ser fram emot. Lite skräckblandad förtjusning kan man väl kalla det. Ju större sällskap ju större tjusning eftersom den pirriga känslan blir större. Därmed skulle man ju kunna tänka sig att stå på Oscars-galan och tacka för en statyett troligen ligger ganska högt upp på ”förtjusningslistan”… Men dit lär man nog inte komma, mest p.g.a att man inte har varit med i andra filmer än de min morbror och min familj producerat med videokamerans hjälp. Så att stå där på scenen och tacka ligger som sagt långt borta. Däremot så står jag nu här och ska försöka mig på något slags tacktal. Det är ju sista dagen idag! Det har varit två trevliga veckor och jag vill säga tack för den uppmärksamhet ni alla ägnat min blogg under denna tiden. Men likt de aktörer som står på Oscars-galans scen kommer jag att fortsätta. Ni kommer att hitta sporadiska inlägg på min egen blogg, fredrik.engvall.info. Det lär kanske inte bli varje dag men när det händer något kul så syns det där först!

Sist men inte minst; Jag är fortfarande ute efter nya utmaningar i arbetslivet(privat ser Moa och Maja till att utmaningarna frodas…) så vet ni någon som behöver en kreativ och positiv idékläckare med lång och bred försäljningserfarenhet så hör av er!

Tack ska ni ha och, förhoppningsvis, på återseende!

/Fredrik

Som jag tidigare nämnt går Moa på särskola i Ljunghusen, Ljungenskolan. Något som alltid följt Moa genom dagis, förskola och skola är att personalen alltid skrivit i en bok vad som hänt under dagen. De har satt in bilder de tagit på vad som hänt osv. Vi har i vår tur skrivit om det som hänt hemma på helgerna. Just nu är det mycket om ”Änglaspel”, den stora julkonserten de sätter upp i Trelleborg, där endast barn med olika funktionshinder deltar. De satte upp det för första gången i fjor och det var mycket stämningsfullt och bra! Det jag vill komma till är att Moa med hjälp av sin bok kan berätta för oss/skolpersonal om vad som händer i hennes liv.

Nu är det som sagt mycket ”Ängalspel”. Moa berättar att hon ska vara ängel, att Gabi ska komma och titta och hur kul det ska bli. (Gabi är Moas sätt att säga gammelfarmor.) Det personalen på skolan gör för alla våra barn med ett eller annat funktionshinder är fantastiskt! De tar oftast initiativ utanför det de ”måste” göra och det är naturligtvis mycket uppskattat! Tack för allt ni gör!

När Moa var knappt ett halvår började min fru Lotta och jag på TSS, Tecken Som Stöd, då vi fått veta att detta skulle hjälpa henne att lära sig kommunicera. Det går ut på att förstärka vissa ord, de i meningen mest betydelsefulla, för att på så sätt få Moa att lättare förstå innebörden i det man säger. Moa har nu varit i kontakt med tecken i ganska exakt 9 år och hon har många roligheter för sig. När hennes morfar för något år sedan köpte en SAAB Cabriolet blev den naturligtvis allmänt benämnd Cabben. Det närmaste ord Moa hade i huvudet var kaffe och sedan den dagen gör Moa tecknet för kaffe varje gång hon ser en cabbe, oavsett om det är morfars SAAB eller en helt okänd….

Jag har alltid tyckt att butiker pyntar för tidigt inför julen. Men nu är man där själv… Lotta har gjort julfint i butiken och eftersom jag är den i familjen som befinner mig på den högsta nivån över havet föll lotten på mig att sätta upp girlanger runt fönstren utanför butiken. Ur gömmorna plockades förra årets girlanger fram. Två påsar hyfsat fina girlanger med dito belysning, i alla fall trodde jag det. För det första fanns det bara två girlanger vilket blir en dålig ekvation med tre fönster, för det andra var den ena ljusslingan defekt… Så nu blir det att ta sig in till stan för att inhandla nya girlanger med slingor och sedan plocka ner de gamla (Ja jag var ju tvungen att sätta upp de som fanns för att få lite julfint…) och sedan upp med de nya. Så nu kan man ju bara hoppas att det dubbla jularbetet ger dubbelt så bra jul! God sådan förresten….

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om ICA-Jerry igår som fick mig att tänka tillbaka på tiden för Moas födelse. Jag hade nämligen precis samma preferenser som Börje! Jag hade under hela min gymnasietid åkt buss förbi Elisedals dagcenter och sett ”de där” komma på bussen och gapa och skrika. När vi fick beskedet om att det barn vi väntade skulle ha Downs syndrom så rasade hela min värld samman. För min fru Lotta var det annorlunda, hon hade helt andra preferenser. Som ung jobbade hon på en av skolorna här nere och kom i kontakt med Nisse som har Downs. En fantastisk kille som idag jobbar på ICA i Skanör (Ja faktiskt!) och gör ett jättebra jobb. Nu när jag fått den stora glädjen att belönas med ett handikappat barn ser jag ju saken i ett helt annat ljus. Jag hoppas att den stora allmänheten också kommer till denna insikt, kanske med viss hjälp av ICA´s reklam…