När är för mycket för mycket?
(På grund av tekniska problem har Idas första blogginlägg lagts ut av webbredaktionen.)
Jantelagen i Sverige är en lag som delar de flesta i vårt avlånga land. Under
de senaste åren har Jantelaget blötts och stötts i debattartiklar, krönikor från
sportjournalister och folk i största allmänhet. En viss fotbollskille från
Malmö har ruckat på vårt världsbild en aning.
Jantelagen säger att man inte ska sticka upp men jag vill inte såga Jantelagen
vid fotknölarna då jag samtidigt anser att det lär oss att vara ödmjuka.
Ödmjukhet för livet, ödmjukhet för andras kunskap, ödmjukhet för andra människor.
Visar man inte ödmjukhet så tror jag att det är svårt att utvecklas.
Samtidigt måste man få lov att erkänna att man gör saker förbannat bra och att
man vill nå någonstans i livet. Tyvärr är det mycket i det svenska samhället
som inte tillåter detta, man ska satsa lagom.
När jag växte upp var träningen där jag kunde rucka på Jantelagen mest.
Inte för att jag var bäst utan för jag var starkast, kämpade mest och satsade
hårdast att nå mina mål.
Gymnastik är en idrott som kräver mycket träning från tidig ålder. Teknik och
flexibilitet i Rytmisk Gymnastik är mycket svårare att träna upp när man är
äldre. Vill man komma någonstans, vill man bli något så måste man satsa redan som
ung. Det gör att psykologiska egenskaper, kärlek till idrotten och mognad är lika
viktigt som de fysiska egenskaperna.
För många kan detta vara väldigt svårt att förstå – att alla barn inte är
lika. Likväl som ungar idag älskar att sitta framför TV:n flera timmar om dagen så
finns det faktiskt barn som älskar att vara i en träningshall. Jag var ett sådant
barn.
Den största ångest jag hade när jag var liten var inte tvånget att gå och
träna utan tvånget att ibland vara hemma och vila. Jag älskade min gymnastik, jag
hade mina mål och jag visste vad som krävdes för att nå dit. Min senare erfarenhet
som tränare gör att jag har befäst min åsikt att det troligtvis är fler barn
idag som tvingas stanna hemma från träningshallen snarare än att de tvingas dit.
Tack mamma och pappa och mormor och morfar och alla andra vars otaliga
släktmiddagar jag missat! Det var okej att vilja satsa, det var okej att kämpa mot sina
mål, det var okej att följa den vägen som ledde dit. Det är okej att göra det
fast man är ung – nedvärdera inte barnens kunskap om sig själva.
Men självklar allt måste göras med lite ödmjukhet på vägen.
