Inspirerad av Anja Gatus lördagskrönika i Sydsvenskan och gårdagens diskussion runt påskmiddagsbordet ger jag mig igen in i debatten om att vara framgångsrik.
Nyss lyssnade jag på radiodokumentären ”Laget som vinner för mycket”. Chockad hör jag när Hammarbys ledning avsätter sin enormt omtyckta, duktiga och framgångsrika fotbollstränare Marie Appelgren. Tillsammans med ett gäng härliga, ambitiösa 10-åriga tjejer har hon lyckats att förena vinnarinstinkt med innerlig glädje över att ha ett gemensamt mål och fokus på utveckling och resultat.
Maries ledarskap har varit tydligt, rakt och genuint grundad på att upptäcka potentialen hos varje individ och utveckla laget. Ledare som vågar utveckla andra till att blomma ut i full blom är både modiga och bidrar till en bättre värld.
Förutsättningen för att var och en i gruppen ska prestera är att ha en god självkänsla och gott självförtroende. Blir vi sedda, hörda och uppmuntrade i att utveckla våra styrkor stärks självkänslan. Vi vågar lita på vår egen förmåga, ta ansvar och med självinsikten förstår vi vår egen roll i ett större sammanhang. Då bidrar vi till gruppen på ett värdefullt sätt utan behov av att jämföra oss eller känna avundsjuka till andra. Tvärtom gläds vi åt vår egna och andras framgångar.
Självsäkra människor kan inte styras! Finns förmågan att ha egna åsikter och finns ett starkt personligt ledarskap blir konsekvensen att makt – och kontrollbaserad styrning inte vinner mark.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur omfattande och aktuellt ovanstående fenomen är, inte bara för sporten men för samhället i stort!
Kan det vara så enkelt att om vi uppmuntrar unga tjejers framgång och styrkor då riskerar den etablerade samhällsstrukturen som till stor del är byggd på patriarkaliska system, att falla!? Att framgångsrika kvinnor är förebilder för unga tjejer och på så sätt tar kvinnor plats i fler och fler styrelserum och ledningsgrupper!
Om mitt resonemang håller blir Marie Appelgren symbol för något mycket större än man först kunde tro!
