Det har varit så roligt och berikande att få skriva. Att få dela med sig av sina tankar och funderingar.

Jag är inte mer än någon annan, men heller inte mindre än någon annan / Annika

CARPE DIEM .

Ett fotoalbum, ett  bröllopsfoto, ett foto på barnbarnen. När  jag går in till en ny vårdtagare är det självklart att jag hälsar och  presenterar mig vid  namn. Detta  tycker  jag att alla bör göra av respekt. Jag tittar alltid på bilderna som hänger på väggarna, på dom små fotoramarna som oftast står på det lilla bordet närmast sängen.

Att förstå att denna gamla människa inte alltid varit gammal. Utan också  levt som du och jag, dvs. jobbat, kanske haft familj, har barn  som i sin tur har barn. Ett liv som varit värdefullt. Varför ska det bli mindre värdefullt för att man blivit beroende av andras omsorg?

Jag  har precis läst boken Vanvård eller vård av gammal vana som är skriven av Ola Polmè/Marie Hultèn. Jag blev rekommenderad att läsa den, och det är absolut en tankeväckande bok.

Bilder säger så mycket, i bland behövs inga ord.

Kjell Asplund  tog många fina bilder  när barnen besökte  Jonasgården och i mitt förra inlägg ” ett lyckat möte ”  kan ni där se två av dom.

Det målades naglar och  ” fia med knuff” är roligt att spela både som gammal och ung…

Jag och min frisör Linda...när man är hos frissan blir det en del goa skratt.

Humor och  skratt är en  viktig  del för  mig.  Skratt är till för att delas med andra . Ju fler som delar skratten  desto roligare  blir det  (oftast ).  Nuförtiden  finns det  såna här  skrattkurser,  där man  skrattar med andra  deltagare.  Detta för att finna välmående  för kropp  och  själ.

1989  var min  praoplats på  Bjersund  sjukhem ( finns inte längre ) .  Jag  hade då  gjort  tester  inför  gymnasieval och det  framgick  att jag skulle  välja ett  serviceinriktat  yrke , gärna  omsorg. Två veckor  skulle  jag vara  på  Bjersund.

Jag fick en  handledare vid  namn  Bengt. Everlund som  då  jobbade  som  skötare  där. Jag  kan  helt  ärligt  säga i dag, att  det  är tack  vare  honom  som  jag  såg  det  fina  med  att ge  gamla  omsorg.  Han visade hur stor roll  humorn har inom  vården.  Han kunde  lätt få  till ett  skratt  som  självklart  smittade av sig.  Jag   minns det var  många  glada skratt.

Nu undrar ni kanske  varför jag sätter in en bild på min frisör?  Jo , för vi  delar skratt och för att jag tycker om att  sitta i just  hennes  stol….. så  gott  folk  , hitta  skrattet  i  vardagen.

För ett par år sedan åkte vi  personal till  plejehjemmet  Lotte i  Köpenhamn. Det var redan  då  väldigt  omtalat. Thyra heter damen som byggt upp detta  kärleksfulla  hem för dom gamla.

Thyra  har en  filosofi att varje  individ ska känna sig hemma,  att det är  deras hem och  kan få lov att stiga upp  när dom vill och  gå och  lägga sig när man vill.

Lottehjemmet  har ett  eget  kök (hade  då  i alla  fall) enligt Thyra  själv är köket  hjärtat i  ett hem, och tycker  därför det är viktigt att dom gamla får  känna  doften från den mat dom ska äta.

I dag får man maten  från storkök, både lunch och  kvällsmaten. Tiderna förändras ,  när jag  började på  Solberga i Lomma år – 97 lagade vi all mat  själva tillsammans  med de boende. Så mysigt det var, det kändes som  ett hem, inte ett hem för gamla  utan  vilket hem som helst.

 Jag har bott en del år här i byn,  faktiskt bor jag nu i samma område där jag är uppväxt. När mina barn var mindre lekte dom på den  lekplats där  man själv  körde  ”dunkgömme” med  kompisarna. Nostalgi, må jag säga.

För mig är Bjärred ”himma”. När jag åker  utanför  byn känns det som en liten utflykt, det blir väl så när man  bor och jobbar i samma by. Jag stormtrivs ,har 8 minuter  till barnens skola  och från skolan till jobbet  5 minuter,   kan det bli bättre ?

Det  värmer i  mitt hjärta när  ”de äldre” i byn minns  mig när jag  var liten.  En dam sa till mig för  inte så länge sedan – jag minns när du och din syster  hoppa  hage på gatan. Tänk vad tiden går och vi med den.

Ett starkt minne är när jag och min syster och en kompis till oss , skulle  ”lussa” för våra grannar i kvarteret. Vi var då 8 år om jag inte minns fel. Min  mamma  tyckte vi kunde  gå lucia för dom  som bodde på  ålderdomshemmet,  ja det hette så på den tiden  ålderdomshem.

Vi gick dit och det var dörrar , längs en lång  korridor. Vi ringde på  första bästa(lite nervöst var det allt..) och öppnar gör en  liten gumma med  jättelångt hår som är  uppsatt i en  prydlig  hästsvans. Hon är liten till  växten och en satt gumma. Hon blev så glad när hon såg  oss i vita lussedräkter  med rött band om midjan (vi var alla lucia ) att  hon släppte av världens brakfis..

Är man 8 år , tycker man  sådant är  hysteriskt roligt,  speciellt när en  gumma på över nittio år  släpper sig  att hon nästan lyfter. Vi sjöng inte så  många  luciasånger kan jag berätta , men vi skrattade  och den som  skrattade mest var den lilla gumman.  Ett roligt möte  för att var  ett första  besök på ett ”ålderdomshem”.

Det fanns en film för ett par år sedan som hette ”pass it forward”. Kommer inte på namnen på skådespelarna,tyvärr . Filmen handlade om en pojke som fick i uppgift att hitta en person och göra nåt bra för honom/henne som i sin tur skulle hjälpa någon annan.  En underbar film som verkligen får en att tänka på hur lätt det är att bidra till en omtänksammare värld.

Det kan vara små saker som kan göra stor påverkan . Ett vänligt leende, en komplimang eller  bara ett roligt skämt.

Önskar alla en bra Fredag.

Läste i dag om kafèer, och om hur det kommer bli i  framtiden. Jag går själv inte ofta på kafè, men när jag gör det är det klart man vill ha valuta för pengarna. Jag håller med baristan Rasmus Åstradsson.

I dagens samhälle ska allting ske snabbt och lätt, ingenting får ta den tid det behöver. Jag vill ha en kaffe latte gjord med den där lilla extra ”touchen”. Att gå på kafè i dag har inte samma innebörd som förr. Nu menar jag inte att allting ska vara som förr. Men att avnjuta en god kopp kaffe i gott sällskap är, som  Rasmus Å säger, en del av den sociala biten.

År 1996 eller kanske 1997, jag minns inte exakt vilket år, var jag och en god vän till mig i Prag. Vi besökte ett kafè som låg mitt i staden. Jag kan fortfarande minnas den perfekta kafèmiljön. När man kom in hängde man av sig ytterkläderna. Det första jag tänkte på var dessa magnifika kristallkronor som fanns i salen. Det var sagolikt vackert. Man satt i sköna soffor i röd plysch, och man hade så kallade seperata platser för sällskap.

I dag kan man oftast se att bord är placerade så tätt inpå varandra att man tvingas ta del av sådant man kanske inte vill ta del av. Man kanske träffar en vän som behöver lätta sitt hjärta och då är det inte så trevligt att sitta tätt. Vad jag vill poängtera är att det längre inte är så speciellt att gå på kafè, det är inte längre speciellt att få en ”special” kopp kaffe.

När vi väl satt oss ner i dessa mjuka soffor kommer där en kaffeservitris och tar upp beställningen på vilken sorts kaffe vi vill ha. Sedan två sekunder senare dyker kak- och tårtvagnen upp precis bredvid bordet. Då får vi peka ut den bit tårta eller den kaka man vill ha, och så får man det serverat. Snacka om valuta för pengarna, service, trevlig personal, utsökt kaffe.

För bara några helger sedan blev jag och några kollegor inbjudna till ett Söndagskafferep. Damen som bjöd bor på boendet. För henne var det  en väldigt speciell tillställning, fina duken låg på bordet och kaffeservisen var framdukad. Blommor på bordet som personalen fixat till henne. Ett riktigt Söndagskafferep, men inte med sju olika sorters kakor, utan med en enkel smarrig semla (fastlagsbulle) från Lomma bageri.

Tända ljus hade vi och den här gamla damen var så lycklig.Hennes ord var ” det känns som förr, sånt här skulle vi göra oftare”. Som sagt vare sig man dricker kaffe ”himma” i goda vänners lag, eller på kafè vill man ha det speciella…i alla  om jag får välja.

Det finns ett talesätt som heter ”tiden läker alla sår”. Jag håller inte med, jag har lärt mig leva med såren. Jag och min kollega (Helen.G) kom att prata om livet,sorg. I bland behöver man stanna upp och reflektera över livet. Man lever en gång, ett liv.

Genom mina år inom äldreomsorgen har jag gett min omsorg till före detta lärare, städerskor, poliser, sjömän m.m. Jag har fått höra de mest fantastiska berättelser, men också de mest sorgsna berättelser. Människan är som en bok, man skriver sidor, kapitel efter kapitel och när boken närmar sig sitt slut och man bara inte orkar skriva mer lägger vi undan den i minnet och väntar på att någon har tid att ”läsa just min bok”.

I nästan alla berättelser jag hört fanns där sorg, jag tror personligen inte att man går igenom livet utan sorg.

Sorg över att ha mist en anhörig, sorg över en skilsmässa, sorgen över att ha ett sjukt barn. Den har många ansikten ”sorgen”.

Att vara anhörig till till ex. sin mamma eller pappa som bor på boende för att dom inte klarar sig själva kan vara en sorg. Ja, jag har mycket tankar kring detta. Nu är det ju inte så att jag varje dag går och tänker på hur det kommer bli när jag hamnar på boendet för gamla. Men jag försöker nästan alltid bemöta människor så som jag själv vill bli bemött när jag blir gammal.

Jag har mött sorg och tar därför inte dom jag älskar för givna, inte livet i heller för den delen. I mitt fall miste jag och min syster vår pappa och min mamma miste sin livskamrat.Det är många år sedan, för att vara exakt 1992, men vi har lärt oss leva med såren…

Detta inlägg tillägnar jag min mamma och min syster/ Älskar er..