(Per befinner sig på resa. Därför publiceras hans inlägg av redaktionen.)

Nu är det dags att lämna in och lämna över till någon annan bloggare. Det har varit fantastiskt kul och inspirerande med alla kommentarer, både på nätet och face to face. Bloggandet har givit mersmak och det är möjligt att man försöker sig på att skriva något annat, någon annan gång, någon annanstans.

Nu väntar lite jul- och nyårsfirande med allt vad det innebär av extra kilon runt midjan och inga ”måsten” att ta hand om. Ja, lite händer väl: Skidsemester i Österrike (mormor & morfar bjuder), sedan väntar innebandyturnering i Göteborg i mellandagarna och efter det är det ju nästan vår…..not.

På jobbet brukar dock vårterminen gå ruskigt mycket fortare än höstterminen. Vårterminen är ju lite mer uppdelad och det kommer ett sportlov, ett påsklov och sedan är det snart sommarlov. Ibland har vi lärare det ganska bra trots allt.

God jul och ett Gott nytt år!

(Per befinner sig under de närmaste dagarna på resa. Därför publiceras hans inlägg av redaktionen de närmaste dagarna.)

Shoo!

Vi har en tonåring här hemma. Om det märks? Ja, både och!

Ibland märks han genom att han inte märks så att säga. Han kan vara instängd på sitt rum under timmar och det enda man hör är de speciella ljuden från inkommande SMS,  MSN och eventuellt knattrande på tangenter eller telefonens knappar. Det gamla smeknamnet ”nalle” borde verkligen tas till nåder.

Jag har sett min son sovande med handen på denna nalle. Vi har varit av nödd tvungna att förbjuda mobilen vid matbordet efter att ständigt hört detta plingande. Det ramlar in några tusen i månaden enligt sonen. Då måste man ju svara och det går med en fantastisk hastighet med en hand samtidigt som man gör något annat.

När sonen sov borta häromveckan var det inte så att man saknade själva sonen så mycket. Honom ser man ju som sagt inte så många skymtar av. Nej, det man ”saknade” var de hemtrevliga plingandena från hans mobil. 

En föreläsare som vi hade på mitt jobb sa att det borde stå Stängt för ombyggnad i pannan på alla tonåringar. Klockrent tycker jag. Det är verkligen så. Det labila humöret till exempel. Ena stunden kan man vara hur trevlig som helst, både mot sina föräldrar och mot sin lillebror.

Sedan kan något obegripligt göra att man blir hur snutig och tråkig som helst på ingen tid alls. Man har liksom ingen chans att göra sig beredd på dessa svängningar. Allt målas upp i svart eller vitt. Det finns liksom inget in between.

Flyhäntheten är ett annat fenomen. Tänk att det kan vara så svårt att hålla koll på alla sina kroppsdelar. Många är de glas med mjölk, läsk, julmust som välts ner trots att Jag knappt var i närheten. Jo, tjena!

Joggingbyxor, gärna med lite häng och t-shirt är munderingen som gäller typ dygnet runt. Håret är så fullt med vax att inte ens Gudrun skulle rubbat spretet. Vaxet ska naturligtvis vara av ett speciellt märke och det skickar man smart nog sina intet ont anande föräldrar att köpa då det betingar ett pris som gör att man funderar på att engagera sig politiskt för att kräva en höjning av barnbidraget. 

Språket då? Ja allt är för tillfället sjukt i huvudet. Svordomarna kommer också ganska tätt, speciellt när det är dags för läxläsning. Ah, lägg ner! är ett annat populärt uttryck som hörs ofta. Ibland pratar han i förkortningar, lol t.ex. (laughing out loud) är ett användbart uttryck. Snacka om att språket utvecklas.

Man ska bara komma ihåg att alldeles för snart är de vuxna, skylten i panna är borta och de är utflugna ur boet och står på egna ben. Då kommer han förmodligen att skratta åt den här perioden i sitt liv. Vi har ju alla gått igenom samma ombyggnad så vi vet vad vi pratar om.

(Per befinner sig under de närmaste dagarna på resa. Därför publiceras hans inlägg av redaktionen de närmaste dagarna.)

Under mina år som Malmöbo blev jag av med en cykel i halvåret ungefär. Jag provade alla sorter, allt från skruttig militärcykel till värsta orangea racerhojen men blev av med alla. Detta trots att de var ordentligt låsta med olika varianter av kättingar och blocklås. Inget hjälpte!

Efter flytten till Vellinge har något hänt. Under de första sex åren hade jag en gul gammal damcykel som jag aldrig låste. Inte var det någon som rörde den. Inte förrän jag en sen kväll gick in en femminutare på ICA för att handla mjölk. Cykeln borta! Två dagar senare hittar jag cykeln 100 meter därifrån. Nästa gång blev jag av med en annan damcykel. Den hittade jag också någon vecka senare. Då var denna gamla cykel upphottad med förlängt styre. Efter detta andra tillfälle började jag låsa cykeln, även i Vellinge, inte så konsekvent dock. Tredje gången gillt och den gången var cykeln spårlöst borta. Vad göra? Jag behövde en cykel i byn.

Eftersom jag ibland skickar in streckkoder och skriver slogans till diverse tävlingar så sa jag till min omgivning att jag banne mig skulle vinna en cykel. Skogaholm (limpan, ni vet) hade en tävling där man kunde vinna en cykel i veckan under en period. Jag skrev slogan på slogan, en varje vecka, och en dag ringde mobilen på jobbet och en vänlig röst sa att nu behövde jag inte skriva mer.

Jag kunde nu välja bland flera olika modeller. Allt från barn- till dam- och racercyklar. Min fru tyckte att jag skulle välja en damcykel men jag stod på mig och sa att jag minsann skulle börja cykla till jobbet (18 km enkel väg) om jag hade en bra cykel. Hon trodde nog inte riktigt på mig men så blev det. Detta var på våren i år och sedan dess har jag cyklat några vändor varje vecka ända fram till innevarande vecka. På köpet har flåset blivit bättre, kilona har rasat och jag inbillar mig att jag orkar mer och mår bättre.

Känslan en kall, grå, becksvart, tidig decembermorgon när man ska ge sig av är väl knappast något man längtar ihjäl sig efter. Men efter 10 minuters cykling och när man fått upp flåset och värmen med hjälp av Lars Winnerbäck i Ipoden så är man sjukt nöjd med att man inte tog bussen.

Att man på cykel på runt 50 minuter kan ta sig från lilla Vellinge med den ganska så helsvenska ultrablå radhusidyllen (ja, idyll kan väl diskuteras) till miljonprojektets Rosengård med allt som därmed förknippas är ganska fantastiskt. En cykeltur – två världar!

(Per befinner sig under de närmaste dagarna på resa. Därför publiceras hans inlägg av redaktionen de närmaste dagarna.)

Dagens ungdomar har ingen respekt för äldre. Säger man det så låter man som en gammal gnällig pensionär men tyvärr är det sant. Visst är det en grov generalisering och det finns naturligtvis undantag. 

Inom skolans värld märks denna brist väldigt tydligt. Barn som redan i tidig ålder har ett beteende som är under all kritik. Man svarar vuxna på ett snutigt sätt, man bryter konsekvent mot regler som finns och man har svårt att fungera i stor grupp. Hur handskas man då med detta problem, för det är en tickande bomb som förr eller senare briserar. 

Vilka medel har man som lärare? Man kan möjligtvis höja fingret (pek) och säga ajabaja och halledudanadejsan och hoppas på att det har effekt. Skämt åsido, men vi i lärarkåren har våra händer bakbundna. Våra möjligheter att särskilja utåtagerande barn eller barn som stör på annat sätt är mycket små. Man kan alltid ”straffa” eleven ifråga på olika sätt, kvarsittning, sitta inne på rasten etc, men vad leder det till?

Nästa lektion eller nästa dag finns samma elev på sin plats (förhoppningsvis) och beteendet finns sannolikt kvar. Mindre grupper med störiga elever är ofta en katastrof och vilken pedagog är intresserad av att ta en sådan grupp? Den extrema bristen på resurser gör också att smågrupper inte låter sig göras i den mån som är önskvärt. Personalen räcker helt enkelt inte till.

Föräldrarna då? Ofta hänger det avvikande beteendet ihop med frånvaron av starka föräldrar. Många gånger har föräldrarna abdikerat och barnen bestämmer i hemmen. Man får alltid sin vilja fram och är man van vid detta så skapar det självklart konflikter i skolan.

Under mina år på mellanstadiet på Rosengård har jag aldrig känt mig direkt hotad, trots att elever i affekt försökt sparka och slå mot mig. På mellanstadiet är de ofta hanterbara rent fysiskt och det går att helt enkelt lyfta bort bråkmakare.

Men redan i dessa unga år finns det elever som är farliga för sin omgivning och som man inte vet var man har. Söker man hjälp för dessa elever hos exempelvis BUP (barn- och ungdomspsyk) är väntetiden lång och det är inte säkert att de ens blir behandlade. Utredningar läggs ner, barn som faktiskt får annan skolform kommer tillbaks för de anses ej behandlingsbara, men i skolan ska de vara. Vi ska alltid klara allt. 

Skötsamma, motiverade elever som vill något med sin skolgång hamnar alltid i skymundan, både när det gäller resurser och vad man lägger kraft och energi på som pedagog. De klarar sig ofta själva vilket gör att de ”glöms” bort. Ge de motiverade eleverna pedagogiska utmaningar och satsa på dem på ett helt annat sätt. De förtjänar det!

Nyss hemkommen efter att i sakta mak åkt bil från Malmö Arena till Vellinge genom ett vintrigt och snöigt landskap. Tid för reflektion!

Ca 5 400 åskådare hade sökt sig till Percys tempel för att titta på Malmö Redhawks mot Mora i hockeyallsvenskan. Jag hade bestämt mig för att ta med barnen på åtminstone en hockeymatch i år och eftersom vi har varit i Dalarna en hel del och sett Mora spela så lämpade sig den här matchen extra bra. När det dessutom var en onsdag och inte den sedvanliga fredagsmatchen så slog jag till.

För det är ju inte så att man tar med sig familjen varje vecka precis när en sådan kväll kan gå lös på 1 000 kr när man inhandlat lite snacks och dricka. Nu valde min fru att stanna hemma själv (vilket hon njöt av i stora drag) så vi klarade oss under de 1000. Lillgrabben som är 7 år hade aldrig varit på hockey och tyckte väl att tillställningen var sådär, förutom eldsfacklorna under inmarschen då. Tänk att det kostar ca 200 kr även för en liten knatte som honom om man vill sitta hyfsat bra. Då ska man veta att vi sitter i en kurva och ser ena målet genom nätmaskor. Visst, vi hade kunnat köpa biljetter högt upp eller på kortsidan till ungdomspriser, på de bra platserna finns inga dylika. Visst, han upptar en sittplats men det är ju knappast så att det är brist på sådana under serielunken. Varför finns det inte barnpriser överallt, eller rentav ”barn med föräldrar går in gratis”? Vad har man att förlora? Barnen går ju knappast dit själva. Vill man inte fylla hallen så gott det går? Varför inte locka dit skolklasser. Jag har själv varit på match med ett gäng 12-åringar från Rosengård som aldrig hade varit på hockey och som dessutom inte kunde så mycket om sporten. En eldsjäl inom rödhökarna ordnade faktiskt biljetterna till oss. Nu hade vi sådan tur att det var en match när ”babyhawks” gick som bäst. Snacka om att skapa ett intresse. Barnen har i sin tur sedan tjatat på sina respektive föräldrar och i förlängningen genererar detta mer publik (ny publik) och ett bredare intresse.

Om inte jag är helt felunderrättad så händer det att MFF höjer sina priser när det är match mot exempelvis HIF för då vet man att man säljer biljetter i alla fall. Då borde det rimligtvis vara så att man sänker priserna när man vet att man inte kommer att fylla platserna, eller? För mig är ekvationen enkel. Se till att med alla medel fylla arenan, stadion eller vad det nu månde vara. Bjud in nya intressegrupper. Stämningen blir bättre, spelarna får ett större stöd och gör bättre ifrån sig. Folk är då benägna att komma tillbaka.

Som det är nu blir resultatet det motsatta. Lite publik, dåligt tryck och stöd till laget och ett minskat intresse att komma tillbaka.

Hur gick det då i matchen? Förlust med 1-4 och tusan vet om inte 5 000 till på läktarna hade kunnat vara tungan som fått vågen att väga över till Malmös fördel.

Under de 14 år som jag arbetet på Rosengård har skriverierna varit ganska enahanda. Media är snabba att basunera ut resultat från undersökningar som visar hur illa ställt det är med kunskaperna hos Rosengårds ungdomar. Statistik och procentsatser i fetstil visar hur få som når upp till godkänt i kärnämnena matematik, engelska och svenska. Jag tycker att det är ganska ointressant att prata om detta i siffror. Jag skulle vilja vända på kakan och istället fokusera på att så många faktiskt når målen. Det är det som är det anmärkningsvärda. Utifrån de resurser skolorna på Rosengård har och de ryggsäckar som många av våra barn på Rosengård bär med sig så är det fantastisk att det går så pass bra för så pass många. Andelen barn med behov av särskilt stöd är mycket stor och ökar hela tiden och de resurser som tilldelas skolan är en bråkdel av vad som behövs.

Att jämföra med andra skolor i Malmö och omkretsen är ett annat populärt sätt att hänga ut eleverna på skolorna i Rosengård. Man kanske skulle jämföra förutsättningarna istället. Vilka elever är det man har att jobba med? Hur är det möjligt att tro att Hussein från Afghanistan ska klara målen?

Hussein är uppvuxen i Kabul och av olika anledningar blev han tidigt föräldralös. Han drev omkring på Kabuls gator och levde på att tigga och försöka överleva från dag till dag och vi kan bara gissa oss till vilka upplevelser han bär med sig. Efter många turer kommer han till Sverige och Rosengård där han börjar i förberedelseklass utan tidigare skolerfarenhet. Många nyanlända barn gör att Hussein för tidigt slussas ut i vanlig klass i åk 4 utan att på något sätt vara redo för detta. Antalet platser i förberedelseklassen är nämligen begränsat. Hussein har inget förstaspråk, han har fyra språk, där inget av dem är särskilt starkt. Till detta lägger vi nu svenska och även engelska som tillkommer som nytt språk i fyran. Vem blir förvånad om inte han når målen? Är det inte fantastiskt att han kommer till skolan varje dag, att han (ibland) sitter koncentrerad på sin plats och arbetar, att han är ute och leker med sina kompisar på rasterna och att han faktiskt gör framsteg, allt utifrån sin egen förmåga.

Sedan finns det de elever som gör en resa av helt annat slag och som också bör uppmärksammas.

Ahmed kom till Sverige från Irak år 2006. Han var då 10 år gammal. Efter knappt ett år i förberedelseklass slussades han ut i vanlig klass i början av åk 5. Han är motiverad och har föräldrar som stöttar honom och han klarar de nationella proven på våren i femman. Idag går Ahmed i sjuan i en annan stadsdel och det går enligt uppgift mycket bra för honom. Vari ligger då denna framgång? Delar av svaret har ni redan fått, motivation och föräldrastöd, men en annan mycket viktig faktor är ett starkt förstaspråk. Med ett starkt förstaspråk hade han något att hänga upp det nya språket på.

Jag menar inte att man ska lägga sig ner, rulla tummarna och godta resultaten. Vi kämpar på oförtrutet varje dag och känner ibland att vi gör ett sjuhelsikes bra jobb, speciellt när ”gamla” elever kommer på besök och berättar hur bra det går för dem. Men det ständiga tjatet om ökad måluppfyllelse i alla lägen borde nog nyanseras lite. Vi ska naturligtvis sträva efter att så många som möjligt når målen men att alla ska nå dem är en utopi.

(Ahmed och Hussein heter något annat i verkligheten.)

Kryddgårdskolans tärnor

De svenska damerna vann innebandy-VM i lördags. Det var väl ingen skräll direkt. Sverige hade före detta VM vunnit tre av de sex VM som tidigare spelats och var regerande mästare. Ännu större har dominansen varit i herr-VM där Sverige vunnit sex av de sju VM som spelats. Finland tog hem senaste guldet år 2008 då de slog Sverige med 7-6 i förlängningen.

Innebandy som sport har vuxit kraftigt och antalet licensierade spelare i Sverige är över 130 000. Troligen spelar runt en halv miljon svenskar innebandy regelbundet i föreningar, korpen etc. Internationellt växer sporten också snabbt.

Vellinges innebandyklubb går under namnet Gårdarike IBK. A-laget ligger i nuläget i toppen av division tre. Men föreningens framtid finns nog i klubbens P96-lag där min äldste son spelar. Dessa ca 25 spelare har varit sporten trogen trots konkurrens från fotboll i Vellinge IF. Många spelare är fortfarande aktiva i två sporter och röner framgång i båda. Laget har varit i stort sett intakt sedan de drog igång som 7-åringar. Från första början har de haft ledare som har varit engagerade och hängivna. Detta har i sin tur gett föräldrar som ställer upp i alla lägen och som är lika hängivna och trogna supportrar. En väldigt speciell ”vi-känsla” har skapats kring laget.

Redan från början kunde man ana att något stort var på gång. Spelet på liten plan utan målvakt ändrades snart till stor plan med målvakt och seriesegrarna kom i obruten följd. Många var de helger då killarnas överlägsenhet gjorde att det blev ganska enformigt och nästan pinsamt. Länge var det bara Genarp som kunde ge dem motstånd i sin åldersgrupp. Därför anmälde man ett lag i serien för ett år äldre till säsongen 08-09. Där blev det lite mer kamp och Gårdarike slutade tvåa efter Stanstad med samma poäng, men med lite sämre målskillnad. I år leder vi både P14 och P13- serierna och är obesegrade i båda. Vi är dessutom regerande Skånemästare! (Märkte ni att jag skrev vi?)

I januari åker vi till Göteborg för att spela Gothia Cup för fjärde gången. Där har de riktigt stora framgångarna av olika anledningar uteblivit. Det är alltid svårt att få med sig hela truppen den tiden på året. Iskalla klassrum som stinker av svettiga kläder och fuktiga handdukar fungerar som sovsalar. Ja, bortförklaringarna är som ni förstår många.

I mars åker gänget till Falun för att spela slutspel i New Body Cup, inofficiella SM för 13-åringar tillsammans med de 7 andra lagen som är kvar i Sverige.

Gårdarikes P96 har säkert sin motsvarighet i andra klubbar och andra sporter men jag hävdar att det är något speciellt med detta lag. Föräldraengagemanget gör att det alltid är gott om mammor och pappor på alla träningar, aldrig problem att få kioskscheman, sekretariat och annat att fungera och alltid bra tryck på läktarna även på bortamatcher. Tränare som ser till att killarna alltid gör sitt bästa och andra vuxna runtomkring som ordnar med ekonomi, kläder och andra ”måsten” för att allt ska vara så bra som möjligt för laget. All heder till de ideellt arbetande eldsjälarna i föreningen.

Matupplevelser är bland det bästa när man är ute och reser. Tänk att hitta den där lokala syltan där inhemsk genuin mat serveras, där omsättningen på maten dessutom är stor och kärlek är en av ingredienserna. Den större omsättningen gör också att du i regel slipper bli magsjuk trots att maten kanske serveras ur ett sunkigt hål i väggen på en gata i Old Delhi.

Många är de matupplevelser man minns. Den grillade gräshoppan i djungeln i norra Thailand hör väl inte till de mest välsmakande snacksen man provat men jag skull aldrig banga ett sådant tillfälle. Då var de chokladdoppade myrorna i Zimbabwe bättre.

De godaste köttbitarna har jag ätit på två helt skilda platser i världen. En restaurang i Harare, Zimbabwe och en annan i Katmandu, Nepal. Båda dessa gigantiska biffar var föredömligt tillagade och möra med fantastiska tillbehör. Det är klart, situationen i sig påverkar säkert upplevelsen. I Katmandu hade vi varit ute på vandring i Himalaya i 7 dagar och levt på ganska enformig vegetarisk kost. Då hade nog självdöd åsna också smakat mumma.

Crocodile tail cocktail var precis vad det låter som, en räkcocktail fast utan räkorna då, men med krokodilsvans, inmundigat på en hotellveranda längs Chobe River i Botswana. Andra afrikanska djur som kudu, zebra och vårtsvin har också testats. Inte alls dumt. Grodlår har jag bara provat en gång och det var faktiskt i en liten by i Norge. Ganska gott!

Den skotska nationalrätten haggis innehållande bl.a lunga, hjärta, lever och njure, allt intryck i en fårmage, serverat med rotmos är en riktig höjdare.

Fisk är inte alltid så vällagad, eller rättare sagt alltför vällagad och därmed torr. Den grillade nyfångade barracudan i månskenet på stranden av Perenthian Kecil, Malaysia tillhör undantagen.

Ibland går det fort från att vara något exotiskt och annorlunda som falafeln jag provade första gången i Egypten 1987 till att bli var mans munsbit. Prova No 1 under Rosengårds centrum. Billigt, mättande och fantastiskt gott.

Allt det ovanstående står i stark kontrast till det idag så populära All Inclusive. Vad upplever du då? Jag har varit på en All Inclusive-resa och då gick färden till Kroatien. Självklart finns det nyanser av detta fenomen också men upplevelsen den veckan lämnade inga spår mer än bromsspår i kalsongerna. Lämnade hotellet vid ett par tillfällen och åt då fantastisk pasta med tryffel, lufttorkade skinkor och gott lokalt vin.

Jag brukar alltid ta det konstigaste jag kan hitta på menyn om vi är ute och äter. Det blir dock inte alltid det godaste men det är synd att dö nyfiken.

Är jag hungrig kan jag vara på ett jävligt humör. Jag hade varit bra TV om jag hade varit med i Robinson, men antagligen blivit utröstad i första örådet.

Mat för mig är så mycket mer än intagande av föda. Jag har matlagning som en liten hobby och terapi. När jag står böjd över grytorna släpper jag alla tankar på jobb eller annat som tynger. Jag tycker att det är vansinnigt roligt att experimentera med mat. Jag frossar i kokböcker och mattidningar. Ser många av matprogrammen på TV, även om jag undviker några då jag inte klarar av vissa programledare (som Alexander Nilson, Kniven mot strupen). Att planera veckans mat är både roligt och ekonomiskt försvarbart eftersom det dessutom är så att ju färre gånger man behöver gå till ICA för att handla, desto mindre godis och andra onödigheter blir det i skåpen. Jag sitter gärna och bläddrar i Allt om Mat och planerar utifrån recept som jag eller min fru tycker verkar goda. Sedan är det i regel jag som veckohandlar eftersom själva inköpandet också bereder mig stort nöje.

Har man planerat veckan noga och köpt in lämpliga råvaror så är det lättare att ta tag i matlagningen när man kommer hem efter en lång arbetsdag (ja, vi lärare har sådana också). Vardagsmaten kan annars bli tråkig och hastigt påkommen till gagn för ingen. Middagen är helig som en viktig stund tillsammans då hela familjen faktiskt umgås och pratar om dagen.

Fredagar är vikta till fisk som inhandlas i den mycket trevliga och välsorterade fiskbilen från Lomma som kommer till Vellinge varje fredag. Vi provar gärna olika sorters fisk men försöker också tänka på vilka arter som det är grönt ljus att köpa. Är man matintresserad så borde man också vara intresserad av att maten som sedermera står på bordet är okej för samvetet.

Min fru är en mycket tacksam ”gäst” på min hemmakrog och klagar aldrig på maten. Hon är antagligen medveten om att det kanske är hon som får stå vid grytorna då, och det tycker hon är mindre kul! Barnen är lite mer kräsna men inte mer än vad som är normalt för barn i deras ålder tror jag.

Mat ska få kosta tycker jag. Min fru studerar för tillfället till barnmorska så vår ekonomi är lite stramare än vanligt (även om svärmor för tillfället bidrar till matkontot). Det finns mycket man kan dra in på men vikten av god, vällagad mat med bra råvaror kan inte underskattas. Jag var och lyssnade på Bo Hagström (Solens Mat, ni vet) härom veckan och han sa bl.a. att ekologiska varor inte är dyrare, de är bara värda så mycket mer! Klokt!

Visst kan det vara skönt att någon gång ibland slippa matlagandet när tiden är knapp och hungern är av det mer akuta slaget. Då blir det gärna en kycklingkebab hos Grillspecialisten på Södra Förstadsgatan 116. Rekommenderas varmt!

Häromdagen var jag med delar av min klass på besök på Värner Rydénskolan för att lyssna på barn- och ungdomsförfattaren Petter Lidbeck. Hörsalen var fylld till bristningsgränsen med elever från olika skolor på Rosengård och ”mina” barn var fulla av förväntningar då vi förberett besöket genom att prata om författaren ifråga och dessutom läst en del av honom.

Jag anar redan inledningsvis att det här kommer att bli en jobbig förmiddag. I stolarna sitter nämligen många med ytterjacka och mössa på. Munnar så fulla av godis och tuggummi att de nästan inte lyckas stänga dem. Petter inleder medryckande och humoristiskt när han berättar om språket och grunderna för sitt författarskap. Det dröjer dock inte länge förrän han avbryts av snack, flams och trams. Tuggummibubblorna smäller i salen och några elever upptäcker att stolarna gnisslar vilket naturligtvis ska utnyttjas. Berörda lärare sitter inte särskilt strategiskt utplacerade och har dålig koll på sina elever. Under den andra delen av föreläsningen läser Petter ur ett par av sina böcker men får avbryta flera gånger under högläsningen. Han skrattar nervöst och läser fortare och fortare för att få ett slut på detta lidande. Jag själv får lämna mina i detta sammanhang intresserade och skötsamma elever för att försöka få tyst på några störiga elever från en annan skola. Jag blir fruktansvärt snutigt bemött och går efter en stund tillbaks till min plats längre fram i salen. Detta för att inte göra något som jag senare skulle få ångra.

Efteråt pratar vi mycket om detta i klassen och vilken bild utomstående får av barn på Rosengård. Att gemene man får höra att rosengårdsbarn beter sig som svin och är allmänt otrevliga är inte konstigt då ju faktiskt många beter sig så. De skötsamma syns tyvärr inte på samma sätt.

Hur gamla var då dessa elever, jo 10-12 år! Jag blir oerhört bekymrad och orolig för detta områdes framtid. Har lärarna abdikerat? Jag tror att ett av problemen just denna förmiddag handlade om åk 6. På de flesta skolorna i Rosengård tillhör åk 6 högstadiet med allt vad det innebär. Barnen får med denna tillhörighet också de regler som gäller på de högre stadierna, eller rättare sagt bristen på regler. De känner en stor frihet att göra lite som de vill. Min erfarenhet är att om man släpper kontrollen och inte är konsekvent med ”småsaker” som exempelvis godis, mobiler, ytterkläder på inomhus etc, så tappar man snart hela kontrollen. De som går i sexan hos oss på ”Kryddan” får fortfarande vara barn. De leker på rasterna, spelar boll mm. Sexorna som plötsligt ska tillhöra högstadiet slutar leka och drar omkring för det gör man på högstadiet.

Barn idag blir ”vuxna” alldeles för tidigt. Jag tror att det är förödande. Barn måste få vara barn så lång det bara går. Det mår de bra av. Ett sätt är att se till att barn i den så känsliga ålder som 12-årsåldern är, tillhör de lägre åren i skolan.