(Det här inlägget har författats av Robin Clapp men lagts ut av Sydsvenskans redaktion)

Jag minns då jag kom till Danmark 1997 från Italien. Prinsessan Diana dog den sommaren. Ni undrar kanske vad sambandet är mellan de två händelserna; jag försöker förklara. Alltså, Lady D dog och jag grät och åt ett berg av ‘slik’ (‘godis’ på danska), klistrad framför BBC World i en sorts mega-gråt-gala a’ la Hollywood.

Det är inte det att Diana och jag var bästa kompisar…nej, jag grät över mitt förlorade ‘dolce vita’ i Italien. Att det var just den mekanismen förstår jag nu; min man förstod redan då. Typiskt!

Många år har gått sedan dess och jag har till slut anpassat mig till mina nya omgivningar. Trots det, jag känner inte att jag har jättemycket insyn i miljön och kulturen jag bor i. Tvärtom. Ju längre jag bor har, desto mindre förstår jag.

Det finns ett gammalt ordspråk från Balkan som perfekt sammanfattar denna känsla och som jag hittade i en av författaren Aleksandar Hemons böcker. Om jag inte minns fel, lyder det ungefär så här: ”När du har bott ett år i ett land, tycker du att du förstår allt. När du har bott där i 10 år inser du att du förstår ingenting”.

Ni som känner till det här ordspråket från Balkan, korrigera gärna, jag skulle vilja har den korrekta lydelsen. Tyvärr, ligger alla mina Hemon-böcker i en trist hög av ‘displaced books’ sedan vi sålde bokhyllorna och började renovera.

Stort misstag. Man måste kunna hitta sina böcker efter behov, annars blir man lite som ett föräldralöst barn.

Jag har lärt mig mycket genom att skriva här och hoppas verkligen att läsarna har haft glädje av det. Och sist men absolut inte minst, tack till alla som har hjälpt mig rätta till min ‘liberally sprinkled with errors’ svenska.

'Bill Clinton Boulevard' i Kosovos huvudstad, Prishtina

Stackars Obama (alias ”Messias”). Han måste rädda vårt (amerikanernas) dåliga rykte i hela världen, utom kanske Albanien och Kosovo.

Oj, visste ni inte att alla amerikaner är feta, inte kan peka ut USA på en karta och gillar tortyr? Nej, då måste ni åka runt i Europa och reda ut saken bland en hel del människor, men speciellt vänster-orienterade ungdommar. De vet allt om USA, utan att har rest dit, utan att känna en enda ”riktig” amerikan. Det räcker med film och internet, eller?

Förlåt. Jag låter arg. Men det är jag. Femton år med så många personer som tycker illa om ens land, utan att känna till det, har den effekten. Konstigt.

I Sverige har jag inte upplevt hatet mot USA på samma sätt som i andra delar av Europa. Jag vet inte om det beror på åldern: jag umgås inte längre med unga idealister, men med personer som måste kämpa dagligen så att familjelivet och karriären går ihop. Eller kanske är det bara att svenskarna är för artiga för att uttrycka negativa känslor på ett så öppet vis. Jag vet inte. Och jag är inte nyfiken längre.

Men en sak vet jag, i alla fall.  Jag kommer från ett land som har valt till president en person som inte kommer från eliten och, tvärtom, kommer från en grupp som har utsatts för diskriminering sen borjan. Jag har levt och arbetet i flera Europeiska länder: Sverige, Danmark, Italien, Belgian, och inte minst, i Balkan. Och jag har svårt att förestalla mig att samma sak kan hända i en enda av dessa länder, på samma nivå och inom kort. Faktum att det finns ett par ministrer och flera parlamentariker som kommer från ‘andra’ grupper är en bra borjan. Kanske att vi kommer att få en statsminister från Rosengård om 20 år??

Att Obama valdes betyder inte alls att allt är OK nu, absolut inte, det är självklart. Men för mig — som vuxit upp i ett land där det, tragiskt nok, nästan var otänkbart att en svart man skulle kunna blir president — är det en stor stor grej.

Och bara så att ni vet (om ni inte gör det redan): ”vi” amerikaner tycker inte alla om tortyr, vill inte alla förstöra miljön med våra gigantiska bilar och skräp, och några av oss vet till och med var Vladivostok ligger. Hjälp oss, Messias!!

Jag kommer i håg hur det var med amningen då min son föddes. Ja, jag tycker att det finns lite ”amningspress” i sverige. Det är faktiskt nästan otänkbart att tacka nej till amningen. I så fall, skulle det låta ungefär som om man istället sa ”Jag är en väldigt ytlig människa, tänker inte på mitt barns hälsa, och värderar min pigga bröst mer än ett sunt barn, OK??” Samma med smärtlindring under födseln. Om man skulle säga att man vill ha droger till hjälp, skulle det säkert låta ungefär så här: ”Jag är skiträdd. Ge mig bara droger NU, OK??” Nej, det får man (eller kvinna) inte.

Men vi vet alla att i olika länder i Europa, och utanför, finns det olika sätt att hantera det här. En vännina berättade att i Belgien och Frankrike är det mycket vanligt att får en ryggemärgbedövning. En annan vännina i USA sa först att jag skulle absolut se till att få så mycket smärtlindring så möjligt eftersom det gör otroligt ont (det var hennes första barn). Sedan (den andra barnet) nekade hon till att ha sagt det och pushade istället för en ‘natural birth’. Men det var bara efter att hon fick gå hem, mitt på Manhattan, utan att komma in på sjukhuset eftersom hon ‘inte var redo’. Sedan fick hon sin son i allt bekvämlighet hemma på soffan i sitt vardagsrum, med hjälp av sitt man. Nästan som en amerikansk tevefilm…

Men i Sverige, har det hela med amning och smärtlindring en viss logik, det är faktiskt baserat på vetenskaplig kunskap. Och jag fick bra hjälp på BB i Ystad. Det är inte just det som är problemet. Det jobbiga är att man känner – jag vet inte varför, det är bara så – att man inte vill vara annorlunda. Eller kanske är det bara jag, som inte vill vara ‘den jobbiga utlänningen’? Natural birth, amning, och barnet i förskolan efter ett/ett och halvt år. Slut. Måste det vara likadant för alla, trots att alla inte är likadana??

Någon har sagt att man kan ser hur civiliserat ett land är genom hur de svagasta i samhället blir behandlade. Ett kort och ganska superficiellt forskningsbesök på nätet visade att många faktiskt har sagt något liknande: från Gandhi till Churchill till Påven (Woytla) mfl.  Jag håller med om detta påstående, i alla fall.

Och det var precis detta påstående jag hade i huvudet 2006 då jag födde på BB i Ystad. Jag kände faktiskt att min familjs behov, vid detta känsliga och sårbara tillfälle, var i centrum. Jag var faktiskt så imponerad av hur det gick att andra omkring mig hade tröttnat på att lyssna på detta!

Om jag jämför allt det här med vad bekanta och släkt säger om hur det går till vid förlossningar i USA, känner jag mig ännu tacksammare för att vara i Sverige. Först och främst, verkar mycket (som europeer älskar att säga) bero på pengar. Det finns vård av mycket hög standard, för de som har bra sjukvårdsförsäkring. Men vad händer om man förlorar sitt jobb och på så sätt sjukvårdsförsäkringen? Det vill jag inte ens föreställa mig.  Jag  hoppas  bara

Tänkte om de svagaste

att laget  ska förbättras nu med Obamas sjukvårdsreform.

Jag minns att mina systrar skrattade som åt ett bra skämt och trodde mig knappt, då jag berättade att jag fick ett varmt bad innan förlossningen, med egen musik på och barnmorskan som tillsatte lavendelolja till badvattnet. Eller att jag, min man och det nyfödda barnet fick stanna flera dagar på vårt eget rum på BB efter födseln.  Mina systrar kunde nästan inte tro att jag fick allt detta till ett – från ett amerikanskt perspetiv – löljigt pris.

Betyder det att vi bara kan slappna av i det här nordiska paradiset, som tar hand om alla, även de svagaste, enligt Gandhi/Churchill/Wotyla’s mening? Kanske….men det finns en hel del människor som står utanför paradiset, eller kanske bara runt hörnet, även här…

Fransmän har ett fantastiskt ord för att beskriva små misstag: ‘gaffe’. Givetvis är detta ett feminint ord (det kunde knappast ha varit annorlunda, långt tillbaka i den ojämställda tid då ordet föddes….)

Och naturligtvis gjorde jag mina ‘gaffes’ när jag kom till Sverige.

Jag blev klar med min mastersutbildning i mänskliga rättigheter i Italien och fick mitt första jobb inom mitt nytt yrke i Sverige. Det var ett bra jobb på ett bra institut. Men stämningen på institutet överensstämde inte riktigt med den bild av det ‘ultramoderna’ Sverige, som jag hade innan jag kom hit.

Och mina italienska vanor hade slagit följe med mig när jag flyttade norrut.

Första dagen på jobbet dök en av mina nya kollegor upp utanför dörren till mitt kontor. Hon log vänligt och sa ‘fika’. Jag förstod inte, det var första gången jag hörde ordet. Stor förvirring…. ‘jaså, tänkte jag, de är faktiskt väldigt öppna och ogenerade här i Sverige’….men vad vill hon egentligen? (‘fika’ låter på italienska som ett vulgärt ord för det kvinnliga könsorganet).

Nästa stund av total förvirring på min nya arbetsplats dröjde inte. I Italien brukade jag dricka ett glas rödvin – eller beroende på sällskapet och humöret kanske två – vid lunch. ’Uh, hum. Ut med vinet!’

Och den dagen när jag kom till jobbet i min kortkorta skinnklänning med blixtlås – jag var betydligt yngre än jag är nu – nej, det gick inte heller. I alla fall fick jag ovanligt många besök på mitt kontor den dagen, av både män och kvinnor. Nyfikna…..

OK. I get it. Inget sex, drugs and rock and roll. Vilken besvikelse! Tur att jag vuxit ifrån det…..

Vad betyder ett namn?

Jag åkte taxi till Sturups flygplats för några år sedan. Min svenska var på nybörjarnivå (ungefär som en svensk treårings). Jag tänkte att det skulle vara en bra möjlighet att ”använda” taxichauffören som språklärare. Lite språkövning. Samme språkträningsteknik har jag använt i hela världen: i Bryssel, Köpenhamn, Florens etc. Det funkar bra. Taxichaufförerna kan inte komma undan. Captive audience, som man säger på engelska.

Men han, chauffören, som så många i sitt yrke, var inte svensk. Han var från någonstans i Mellanöstern. Samtalet blev intressant. Han berättade att han hade en kandidatexamen i bagaget som oljeingenjör, men gav opp efter många års jobbsökande inom sin bransch och blev taxichaufför istället. Man måste ju försörja sin familj. Han blev aldrig kallad till några anställningsintervjuer, ens av väldigt lämpliga arbetsgivare som stora oljebolag, etc.

Men han hade en vän i samma situation. Vännen hade till slut bestämt sig för att byta namn till något mer svensktklingande. Efter en tid, blev vännen kallad till en intervju, och sedan dess har vännen jobbat som ingenjör.

Jag vet att en enda liten historia inte utgör statistik; men bakom varje form av statistik finns en eller flera människors historier…….

Grönalund i höst

Alla behöver en plats som kan kallas ”hemma” någonstans i världen. Men hur uppfattar vi ”hemma” och dess betydelse? Och vad händer om vi inte ”tillhör”hemma någonstans? Eller, rättare sagt, om andra personer tycker att vi inte ”tillhör” den plats där vi faktiskt finns?

Några exempel från mitt liv. Jag landade som 20-åring i en så vacker stad som Florens i Italien. Som för många andra, blev det kärlek vid första ögonkastat: jag ville bara vara ”hemma” i denna fantastiska stad.

Så jag tillbringade 13 år av mitt liv med at förvandla mig till italienska. Det gick bra: jag lyckades komma in på musikkonservatorium, jag pratade och tänkte på italienska, jag hade jobb på universitetets språkcentrum, som låg i en ”rotunda” ritad av Brunelleschi. Jag hade en lägenhet a due passi från il Duomo, Florens berömda katedral. Allt mer än OK!

Men jag insåg att det alltså inte räcker med att älska ett ställe för att ”tillhöra” det. Kompisar i mina dåvarande politiska omgivningar (”democrazia proletaria” som den hette- jag har vuxit från den, också) tyckte att jag var en CIA-agent. Hyresvärdarna tyckte att jag var rik, eftersom alla amerikaner som kommer till Florens för att läsa är rika…männen tyckte att det var lättare att hoppa i säng med mig, eftersom jag inte bodde med mina föräldrar, som andra unga (italienska) tjejer. Till slut, blev det för mycket.

Det var svårt att vakna upp och se att det är nödvändigt att andra människor erkänner att man är där, man vill vara där, och man vill ge något av sig själv till detta ställe, om man bara får en chans.…..det är en stor utmaning att acceptera andra som individer istället för att lita på etiketter baserade på nationalitet, religion, kön eller vad som helst.

Nu är jag i Sverige. Jag är gammal nog att veta att jag är amerikanska, jag har vuxit från min italien-fixering. Men jag har samma lust att prata med andra, förstå andra, och var förstådd av andra, först och främst som individ, och inte som ”ett ombud” för USA. Jag hoppas bara att jag lyckas göra detsamma med alla som jag träffar, inklusive svenskarna!

Il Duomo - Domkyrkan i Firenze

Min teori är att ju flera länder man har bott i, desto mindre blir man kär i varje nytt land man flyttar till. Det låter lite pessimistiskt, men jag tycker det funkar ungefär så… åtminstone för mig.

Jag flyttade till Italien som 20-åring. Det blev en passionerad kärlek; det var på samma sätt som när man blir kär för första gång i livet, samma intensitet. Jag längtade till Italien när jag var någon annanstans, precis som när man är riktigt ung och riktigt kär och längtar efter sin älskade.

Mitt i 30 års åldern flyttade jag sen till Köpenhamn. Det var absolut inte samma känsla. Säg inte att det beror på vädret, maten eller annat, trots att Italien uppenbarligen har några fördelar jämfört med Danmark. Faktiskt, hade jag lust att börjar om igen, men det gick simplethen ikke. Jag blev inte kär. Det var ett ”marriage of convenience” mellan mig och Danmark; på lång sikt, har vi nu blivit ‘goda venner’.

Allt detta betyder inte att mitt liv i Italien enbart var glädjen och kul hela tiden. Danmark var inte heller ett skandinaviskt elände à la Bergman för mig. Tvärtom, jag mår betydligt bättre sedan jag flyttade norrut. Tack/tak Skandinavien!

Men teorin gäller fortfarande. Jag har ett exempel till; i Bosnien hade jag en kollega som jobbade på samma internationella organisation som jag. Hon hade samma känslomässiga koppling till Bosnien som jag hade till Italien. Hon behärskade språket perfekt; hon kunde till och med sjunga gamla bosniska folkvisor utan att tveka över ett enda ord. Hon hade flyttat dit som 20-åring. Hon hade samma energi och intensitet som jag hade en gång i Italien. Jag tittade förvånat på henne och sa till mig själv – 20 år tidigare.

Som sagt: första kärleken kan aldrig upprepas.

landskapet omkring Grönalund

Grönalund/Sörby har ett vackert landskap med skog, rullande kullar och marker. Ibland brukar jag ta promenader. En dag, för inte så länge sedan, tänkte jag gå en promenadväg bland kullarna som en god vän visat mig. Det är inte bara en ovanligt vacker väg utan även lagom lång att gå. Jag gick vilse.

Jag kände mig rätt ensam; det var tidigt på morgonen, mycket tidigt till och med. Mobilen hade jag med, så det var ingen panik. Bara lite pinsamt att ännu en gång ringa min man och säga: – Ja, jag har gått vilse igen. Kan du hämta mig?

Promenaden

- Vet inte, just det är ju problemet.

Men en gammal dam räddade mig. Som tagen ur en Tarkovskijfilm kom hon plötsligt gående ut ur dimman, ensam och iklädd en lång svart regnrock. Jag började springa mot henne och hoppades att uppenbarelsen av en nästan medelålders dam (jag), inte skulle skrämma livet ur henne.

Hon var född och uppvuxen i trakten. Jag gissar på att hon var i 80-årsåldern. Hon pekade på nästan varje hus som vi kunde se genom dimman: där föddes hon, hennes mamma hade bott där, osv.

Hon var ensam och hade verkligen lust att prata med någon. Hon berättade om dansbanorna och ”Grönalunds Tivoli” som funnits där en gång, och om hur det var att gå till fots till skolan. Och en massa andra saker, jag minns inte allt just nu.

Det var första gången jag pratade med någon i Sverige i mer än tio minuter utan att bli frågad om varifrån jag kommer. Det var magiskt. Jag tänker ofta på henne och hur väl hon känner sin värld, och vilken kontrast det är till min egen rotlöshet. Jag undrar om någon kommer att skriva ner allt hon har att berätta om sin värld vid skogen och vägen. Den värld som jag vill göra till min.

I mitt huvud, har jag om och om igen skrivit min bok om livet i Sverige. Men det blir aldrig en lättläst roman av typen ”Hur-jag-flyttade-till-Toscana-och-blev-lycklig-medan-jag renoverade-min-1600-tals borg” eller ”Hur jag blev lycklig som blekhyad amerikan i ett färgstarkt Provence”

Nej. Malmö är inte lika förföriskt som Florens. Att gifta sig i Trelleborgs rådhus är inte det samma som att gifta sig i Palazzo Vecchio i Piazza Signoria. Jag vet. Jag har gjort både och.

Det är intressant hur utseendet och den inre verkligheten inte alltid stämmer överens. Palazzo Vecchio var faktiskt ett imponerande ställe att gifta sig på. På 80-talet, då jag giftede mig, var Japaner speciallt förtjusta i att göra det. Jag som Florensbo kunde bara gå dit och gifta mig i dessa historiska omgivningar hur enkelt som helst… Men jag fick fel man.

I Trelleborg väntade jag och min nuvarande man på en ful parkingeringsplats bakom råduset i februarigråväder på de två goda vänner som skulle vara med oss vid vigselceremonin. Trots palmerna är det är svårt att jämföra Trelleborg som ett stad med Florens dit tusentals människor reser bara för att titta på dess skönhet. Men mannen var den rätte.

Den här berättelsen sätter fingret på det som jag tycker är den största kontrasten mellan livet i Sverige och i Italien. Italienernas jakt efter skönhet och deras inställning att älska allt som är vackert, välbyggt eller skapat med amore och impegno (kärlek och engagemang) är en stor fordel. Nackdelen är att man tittar så mycket på utsidan att i bland  glömmar man bort resten.

I Sverige, är livet kanske inte så sexy, men man lyssnar kanske till varandra lite mer på djupet. Och jag kan köpa mat i gamla jeans, smutsiga gummistövlar och utan make up utan att känna mig krimminell.