Någon har sagt att man kan ser hur civiliserat ett land är genom hur de svagasta i samhället blir behandlade. Ett kort och ganska superficiellt forskningsbesök på nätet visade att många faktiskt har sagt något liknande: från Gandhi till Churchill till Påven (Woytla) mfl.  Jag håller med om detta påstående, i alla fall.

Och det var precis detta påstående jag hade i huvudet 2006 då jag födde på BB i Ystad. Jag kände faktiskt att min familjs behov, vid detta känsliga och sårbara tillfälle, var i centrum. Jag var faktiskt så imponerad av hur det gick att andra omkring mig hade tröttnat på att lyssna på detta!

Om jag jämför allt det här med vad bekanta och släkt säger om hur det går till vid förlossningar i USA, känner jag mig ännu tacksammare för att vara i Sverige. Först och främst, verkar mycket (som europeer älskar att säga) bero på pengar. Det finns vård av mycket hög standard, för de som har bra sjukvårdsförsäkring. Men vad händer om man förlorar sitt jobb och på så sätt sjukvårdsförsäkringen? Det vill jag inte ens föreställa mig.  Jag  hoppas  bara

Tänkte om de svagaste

att laget  ska förbättras nu med Obamas sjukvårdsreform.

Jag minns att mina systrar skrattade som åt ett bra skämt och trodde mig knappt, då jag berättade att jag fick ett varmt bad innan förlossningen, med egen musik på och barnmorskan som tillsatte lavendelolja till badvattnet. Eller att jag, min man och det nyfödda barnet fick stanna flera dagar på vårt eget rum på BB efter födseln.  Mina systrar kunde nästan inte tro att jag fick allt detta till ett – från ett amerikanskt perspetiv – löljigt pris.

Betyder det att vi bara kan slappna av i det här nordiska paradiset, som tar hand om alla, även de svagaste, enligt Gandhi/Churchill/Wotyla’s mening? Kanske….men det finns en hel del människor som står utanför paradiset, eller kanske bara runt hörnet, även här…