Facebook, Twitter och många andra sociala forum är barn av sin tid. Vi har inte sedan många år kommunicerat så mycket som vi gör just nu.

Visst. Det tar både tid och energi. Men vinsterna är så stora att t.o.m. en uppmaning på nätet kan förändra stora val. Se bara på USA där Obama menar att avgörandet kom med hjälp av sociala forum på nätet. Eller när filmen Bananas av Fredrik Gerttén, skulle visas.

Kulturen i dessa forum handlar om allt möjligt. Allt från något kryptiskt meddelande VIT, SVART, till storlekar på de mest märkliga saker. Tråkigt? Ensidigt? Mycket skvaller? Skitkul? JoVisst. Men också nödvändigt! Utan dessa forum vågar vi inte utveckla våra fria ord, eller ens andas att något är galet.

När vi körde igång ett konto på facebook tog det inte mer än en månad att få 350 vänner. Så nog är det ett kvitto alltid. Tveksamheterna finns där. Men det gäller att vara petig med orden för att inte fastna i skvaller eller onyttigheter. Responsen är omedelbar och direkt!

Men den stora nyttan finns där. Så sent som i förra veckan meddelade två vänner att de gärna vill hyra av oss i parken till sommaren. Vi ska träffas i veckan för att snickra ihop arrangemangen. Kul! Och verkligen ett bevis på nätets bästa sidor.

Bli vår facebook-vän du med!

Jaha, så var min tid slut här. Detta blir mitt sista inlägg.

Jag vill tacka för alla kommentarer, sms och till och med mail jag fått. Jag är glad över att ha kunnat roa er och jag tycker också att det har varit mycket intressant att läsa era kommentarer och era erfarenheter.

Jaha, då vet ni lite mer om mig och vad jag söker. Så, du händiga man, som är bra på att backa, tycker om ”framgångsrika” kvinnor, är jämställd i sängen, som är en bra dejt, är i ”yngre medelåldern”, tycker om att träna, och som fortfarande orkar läsa detta….singelibjarred@hotmail.com

(ps. även ni andra är välkomna att höra av er)

Vad är en bra första dejt? När vi var yngre så blev standarddejten oftast att man gick på bio tillsammans. Enligt mig ett riktigt uselt alternativ. Det går ju inte att prata med varandra…

För visst måste ju meningen med en första dejt vara att lära känna varandra. Enligt mig också helst under former som gör det så lite krystat som möjligt.

Därför går en middag bort för min del. I alla fall om det ska ske på en restaurang. Att sitta där med en person som man knappt känner (oftast) och beställa in mat tillsammans och sedan sitta där och vänta och sedan äta samtidigt som man ska prata och lyssna. I värsta fall inser man rätt snabbt att något intresse inte finns, och då sitter man där med sin middag (och självklart vill dejten beställa in efterrätt också..). Sedan ska notan betalas!!

Jag föredrar istället en dejt som inte kostar pengar, så att man slipper fundera på vem som ska betala. Att dessutom ha en dejt som är lättsam, dvs att spela squash, gå och bowla eller dylikt. Att skratta naturligt på en dejt är ju klart positivt. Eller varför inte en dejt som tar hänsyn till MINA intressen, som visar att han lyssnat på vad jag sagt och vill imponera på mig.

Det behöver inte vara överambitiöst eller ens kosta pengar. Min bästa dejt var tex när jag blev hembjuden till en kille för att se fotboll tillsammans över en bit mat.

Likaså gillar jag att visa killen att jag lyssnat och känner honom. När jag blir hembjuden till en kille första gången tar jag därför gärna med mig en personlig liten present som just visar på detta. En flaska vin eller en chokladask är helt enkelt inget för mig…

Min erfarenhet säger mig att majoriteten av män är rädda för framgångsrika kvinnor. Framför allt om vi är framgångsrika inom politiken. (Såvida de inte själv är det!)

När jag träffar mina medsystrar i politiken och vi sitter och pratar om livet i allmänhet så kommer det ofta fram att vi har/har haft problem med relationer. De som är i en relation har ibland fått välja mellan familjen eller politiken, de har blivit anklagade för att ha en älskare då de är borta så mycket eller så är de oerhört tacksamma för att deras man ”står ut med dem”.

Vi som är singlar har alla i stort sett samma erfarenheter. Så fort killen får nys om hur stort vårt politiska engagemang är så är vi glada om vi ens hinner se deras ryggtavla när de springer bort. Jag har själv fått höra följande kommentar från en kille ”tyvärr, dina riksdagsambitioner är inte förenliga med mina simpla familjebildardrömmar”

Jag kan inte förstå detta. Vad är ni rädda för?

Borde ni inte vara stolta över er tjej, fru eller dejt? Borde ni inte känna glädje över att en framgångsrik kvinna har valt just er?

Jag är som sagt en kvinna på 32 år. Enligt mig själv en perfekt ålder. Jag trivs med livet och får göra det jag älskar. Dock, jag är 32 år!!

De flesta tror att jag redan har barn (jag är ju trots allt 32 år!) eller så tror de att jag absolut längtar ihjäl mig efter barn (jag är ju faktiskt 32 år!!).

Ovanstående gäller lika mycket för par som för singlar. Dock, samma sak gäller med killar. Min gode vän sa till mig ”jag hoppas du förstår att vi killar inte gärna dejtar en 30+-are utan barn, för vi inser att ni är en tidsinställd bomb vad gäller barn”.

Alternativet är de män som just nu är en tidsinställd bomb, för de inser att jag inte har planer på barn i dagsläget. Alltså blir jag oanvändbar för dem. För faktum är att många män jagar en mor till sina barn snarare än en livspartner åt sig själv på samma sätt som kvinnor ibland letar män av samma anledning.

Så, hur gör man? Varför blir barn helt plötsligt det avgörande bara för att man är 30+?

Just nu har jag ingen längtan efter barn. Jag har världens bästa syskonbarn som jag älskar. Jag har ett arbete som utvecklar mig och som jag vill satsa på ett tag till. Varför är det ok att tycka så när man är 20-30 och 40-uppåt, men inte när man är 30-39? Varför måste alla vilja ha barn så fort de fyller 30?