Jag är så fruktansvärt dålig på att turista på hemorten. Det finns så mycket att se här nere men jag tar mig aldrig tid, sorgligt nog. Vi har Måkläppen med sälarna och Knösen, stränderna, badhytterna, skog, vackra promenadstråk, Falsterbo fyr och fågelstationen och mycket mer. Häromtiden tog jag mig dock tid att besöka fågelstationen, inte för att jag är speciellt fågelintresserad eller så men Maja, lilla tösen, skulle dit med förskolan. Så jag tog mig tid och åkte med hela gruppen ner. (Blev faktiskt satt på lite prov då jag helt överraskande fick berätta för hela förskoleklassen om Falsterbo fyr.) Det var faktiskt mycket intressant. Jag har alltid tyckt att det är några knepiga människor som sitter på sina små pallar och kollar med kikare rätt opp i skyn bara för att kunna sätta streck i en liten anteckningsbok att de sett fyrtiomånga gråsparvar och ännu fler 19 kråkor. Men detta var ju något helt annat. Där satt jag som en annan dagisunge, förlåt FÖRSKOLE-unge, (enormt viktigt för Maja, man får inte kalla förskolan för dagis ;-D) och lyssnade på hur olika fåglar rör sig, flyttar, vad de äter osv. Att en näbb ser ut si och så för att den ska användas på ett speciellt sätt. Sedan plockade ornitologen upp några olika fåglar ur sina fångstpåsar, bland annat Sveriges minsta fågel, Kungsfågeln, som bara väger 5 gram! Mycket intressant och lärorikt!!

Jag lärde mig en sak till denna kalla förmiddag – ta vara på det som finns runt hörnet. Turista mer på hemorten. Med detta sagt; Se er omkring i er egen bygd. Det finns massor att se, det gäller bara att hitta det!

Morgonen började med en kort men härlig löparrunda i Falsterbo, där jag befann mig på konferens med arbetet. Efter en hel dags stillasittande möte följt av middag så är det skönt att börja nästa dag med en löparrunda. Dessutom sken solen och himmeln var blå – dock så var det en kylig morgon. Första passet i höst där jag behövt använda de långa löparbyxorna.

Det var andra löparrundan sedan Lidingöloppet, och nu börjar suget på att löpträna komma igen. Det tog några dagar innan kroppen återhämtade sig och blåsorna är ännu inte helt läkta…

Årets Lidingölopp var det andra i rad, och faktum är att det gjorde nästan lika ont – även om jag (som tur är) hade förträngt hur ont det gjorde förra året. Men när jag väl befann mig där så kände jag igen smärtan. Trots det så förbättrade jag mig med 18 minuter, men så har jag ju också haft hjälp av en personlig tränare här i höst för att arbeta upp snabbheten (mindre långsamheten får jag nog vara ärlig som säga).

Jag har ju aldrig fött barn, men när jag kom i mål vid årets Lidingö så var det trots allt en förlossning jag tänkte på. Man ser fram emot att det ska ske, men så när man är mitt uppe i det och det bara gör så vansinnigt ont, vill man egentligen bara sluta och säga att ”jag vägrar, jag gör det inte”. Men så kommer man i mål, allt är över och euforin tar över och all smärta är glömd. Plötsligt känns det värt allt och ett tu tre så är man där igen…

Ni som HAR fött barn OCH sprungit Lidingöloppet får gärna informera mig om jag är helt ute och cyklar i min jämförelse!

Nu ikväll har det istället blivit ett ordentligt pass box på gymmet. Det är ett bra komplement till all ensamträning som det ändå blir. Även när man kör spinning eller liknande så är man ju tyst och i sin egen värld. Under boxen så kommer man istället väldigt nära sin sparringpartner. Där är samarbetet och samspelet oerhört viktigt. Dessutom tränas bland annat axlarna och balansen, vilket är bra inför Vasaloppet…