Jag lider väl egentligen inte av någon scenskräck. De gånger jag ska tala inför folk eller hålla ett föredrag infinner sig dock en viss nervositet, något jag faktiskt ser fram emot. Lite skräckblandad förtjusning kan man väl kalla det. Ju större sällskap ju större tjusning eftersom den pirriga känslan blir större. Därmed skulle man ju kunna tänka sig att stå på Oscars-galan och tacka för en statyett troligen ligger ganska högt upp på ”förtjusningslistan”… Men dit lär man nog inte komma, mest p.g.a att man inte har varit med i andra filmer än de min morbror och min familj producerat med videokamerans hjälp. Så att stå där på scenen och tacka ligger som sagt långt borta. Däremot så står jag nu här och ska försöka mig på något slags tacktal. Det är ju sista dagen idag! Det har varit två trevliga veckor och jag vill säga tack för den uppmärksamhet ni alla ägnat min blogg under denna tiden. Men likt de aktörer som står på Oscars-galans scen kommer jag att fortsätta. Ni kommer att hitta sporadiska inlägg på min egen blogg, fredrik.engvall.info. Det lär kanske inte bli varje dag men när det händer något kul så syns det där först!

Sist men inte minst; Jag är fortfarande ute efter nya utmaningar i arbetslivet(privat ser Moa och Maja till att utmaningarna frodas…) så vet ni någon som behöver en kreativ och positiv idékläckare med lång och bred försäljningserfarenhet så hör av er!

Tack ska ni ha och, förhoppningsvis, på återseende!

/Fredrik

Som jag tidigare nämnt går Moa på särskola i Ljunghusen, Ljungenskolan. Något som alltid följt Moa genom dagis, förskola och skola är att personalen alltid skrivit i en bok vad som hänt under dagen. De har satt in bilder de tagit på vad som hänt osv. Vi har i vår tur skrivit om det som hänt hemma på helgerna. Just nu är det mycket om ”Änglaspel”, den stora julkonserten de sätter upp i Trelleborg, där endast barn med olika funktionshinder deltar. De satte upp det för första gången i fjor och det var mycket stämningsfullt och bra! Det jag vill komma till är att Moa med hjälp av sin bok kan berätta för oss/skolpersonal om vad som händer i hennes liv.

Nu är det som sagt mycket ”Ängalspel”. Moa berättar att hon ska vara ängel, att Gabi ska komma och titta och hur kul det ska bli. (Gabi är Moas sätt att säga gammelfarmor.) Det personalen på skolan gör för alla våra barn med ett eller annat funktionshinder är fantastiskt! De tar oftast initiativ utanför det de ”måste” göra och det är naturligtvis mycket uppskattat! Tack för allt ni gör!

När Moa var knappt ett halvår började min fru Lotta och jag på TSS, Tecken Som Stöd, då vi fått veta att detta skulle hjälpa henne att lära sig kommunicera. Det går ut på att förstärka vissa ord, de i meningen mest betydelsefulla, för att på så sätt få Moa att lättare förstå innebörden i det man säger. Moa har nu varit i kontakt med tecken i ganska exakt 9 år och hon har många roligheter för sig. När hennes morfar för något år sedan köpte en SAAB Cabriolet blev den naturligtvis allmänt benämnd Cabben. Det närmaste ord Moa hade i huvudet var kaffe och sedan den dagen gör Moa tecknet för kaffe varje gång hon ser en cabbe, oavsett om det är morfars SAAB eller en helt okänd….

Jag har alltid tyckt att butiker pyntar för tidigt inför julen. Men nu är man där själv… Lotta har gjort julfint i butiken och eftersom jag är den i familjen som befinner mig på den högsta nivån över havet föll lotten på mig att sätta upp girlanger runt fönstren utanför butiken. Ur gömmorna plockades förra årets girlanger fram. Två påsar hyfsat fina girlanger med dito belysning, i alla fall trodde jag det. För det första fanns det bara två girlanger vilket blir en dålig ekvation med tre fönster, för det andra var den ena ljusslingan defekt… Så nu blir det att ta sig in till stan för att inhandla nya girlanger med slingor och sedan plocka ner de gamla (Ja jag var ju tvungen att sätta upp de som fanns för att få lite julfint…) och sedan upp med de nya. Så nu kan man ju bara hoppas att det dubbla jularbetet ger dubbelt så bra jul! God sådan förresten….

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om ICA-Jerry igår som fick mig att tänka tillbaka på tiden för Moas födelse. Jag hade nämligen precis samma preferenser som Börje! Jag hade under hela min gymnasietid åkt buss förbi Elisedals dagcenter och sett ”de där” komma på bussen och gapa och skrika. När vi fick beskedet om att det barn vi väntade skulle ha Downs syndrom så rasade hela min värld samman. För min fru Lotta var det annorlunda, hon hade helt andra preferenser. Som ung jobbade hon på en av skolorna här nere och kom i kontakt med Nisse som har Downs. En fantastisk kille som idag jobbar på ICA i Skanör (Ja faktiskt!) och gör ett jättebra jobb. Nu när jag fått den stora glädjen att belönas med ett handikappat barn ser jag ju saken i ett helt annat ljus. Jag hoppas att den stora allmänheten också kommer till denna insikt, kanske med viss hjälp av ICA´s reklam…

Att lära sig genom att få utföra ett verkligt arbete är det bästa sättet att lära, eller i alla fall ett av de bästa. Nu verkar detta vara på väg bort. Jag läste i tidningen idag (läs igår) att det nu kan vara slut med försäljning av tjänster och varor på gymnasieskolorna. Och skälet anges vara orättvis konkurrens. Orättvis konkurrens??? Att en professionell konditor med 25 års erfarenhet känner sig hotad av att några hårt studerande gymnasieungdomar drar in en liten summa pengar på de bakverk de tränar sig på att göra, har jag svårt att förstå. Likaså att en etablerad bilverkstad skulle se gymnasieskolor som en konkurrent verkar konstigt. Speciellt med tanke på att majoriteten av bilverkstäderna har två till tre veckors väntetid innan man kan få servat sin bil. För att inte tala om frisörutbildningen som egentligen är det allra konstigaste enligt mitt sätt att se det. Hur ska dessa elever kunna träna sig i frisöryrket om de inte har kunder att klippa? De kan ju knappast klippa dockhuvuden dagarna i ända… Sedan ska man ha klart för sig att det handlar om ännu inte färdigutbildade hantverkare och yrkesmän/-kvinnor. Resultatet kanske inte blir 100 % som det blir hos de etablerade rörelserna. Då ska man ju inte betala fullt pris heller. (Ska dock tillägga att jag på den tiden jag gick på frisörskolan och klippte mig alltid var nöjd!) Vad är alternativet? Att inte ta betalt alls? Då kan vi snacka om orättvis konkurrens…..

Eftersom Moa har Downs syndrom har folk i min omgivning frågat mig vad jag tycker om ICA´s reklam med praktikanten 

Jerry. Första gången jag såg den tänkte jag ”Vad håller de på med?”. Samtidigt tänkte jag också att det måste finnas en baktanke med det hela och efter att ha sett hela reklamfilmen skrattade jag gott. Det är ju trots allt så att de driver inte med handikapp och Downs syndrom utan med folks fördomar om handikapp.

Ta bara film nr 2 där Ulf fått i uppdrag att visa runt Jerry i butiken. Där är det snarare så att det drivs med det faktum att Ulf ska föreställa en aning korkad… (För de som inte sett filmerna finns de på youtube.)

Jag tycker att det är bra att ett stort företag som ICA lyfter upp något så´nt här på det sätt de gör. Det är bra att få debatt i samhället om att alla inte är likadana.

När Moa gick på dagis gjorde hon det i en vanlig dagisgrupp. På så sätt fick de övriga barnen lära sig att alla är inte lika, har inte samma förutsättningar till ”normalt liv” (Vad det nu är för något…) Det ligger annars till stor del på oss som föräldrar till handikappade barn och ungdomar att informera och berätta, vilket inte alltid är så lätt….

Ikea har investerat i världens näst största varuhus på Svågertorp i Malmö. Det är dessutom världens grönaste Ikea om jag förstått saken rätt. Huset lär vara helt CO2-neutralt m.m. Och så har de en miljöparkering som är lite VIP eftersom den ligger närmast ingången. Tanken är att man som ägare till en miljöbil ska få stå närmast entrén och inte behöva gå så långt. Att premiera de med miljöbil är en mycket fin tanke. Om det nu inte varit för att alla coola jeepar, gamla Toyotor från -86 och diverse andra ”jag-är-viktigast-i-världen-och-skiter-i-vad-andra-säger”-typer parkerar där. Min fråga är ju hur Ikea tänker när man markerar upp en hel drös med parkeringar för miljöbilar men inte har en tanke på hur detta sedan ska efterlevas. Man behöver inte mer än sin bakdel och en Ballograf till hjälp för att förstå att ALLA, oavsett biltyp, kommer att parkera sina bilar så nära in- och utgångarna som möjligt. Nej Ikea, någon form av kontroll behövs nog om inte er egen fina miljöstämpel ska bli omintetgjord.

Själv, duktig som man är, (för att inte tala om ödmjuk….*hahaha*) parkerar man sin bensinslukande SAAB Aero en bra bit bort…. Men så behöver jag ju också motionen.

.

Jag är så fruktansvärt dålig på att turista på hemorten. Det finns så mycket att se här nere men jag tar mig aldrig tid, sorgligt nog. Vi har Måkläppen med sälarna och Knösen, stränderna, badhytterna, skog, vackra promenadstråk, Falsterbo fyr och fågelstationen och mycket mer. Häromtiden tog jag mig dock tid att besöka fågelstationen, inte för att jag är speciellt fågelintresserad eller så men Maja, lilla tösen, skulle dit med förskolan. Så jag tog mig tid och åkte med hela gruppen ner. (Blev faktiskt satt på lite prov då jag helt överraskande fick berätta för hela förskoleklassen om Falsterbo fyr.) Det var faktiskt mycket intressant. Jag har alltid tyckt att det är några knepiga människor som sitter på sina små pallar och kollar med kikare rätt opp i skyn bara för att kunna sätta streck i en liten anteckningsbok att de sett fyrtiomånga gråsparvar och ännu fler 19 kråkor. Men detta var ju något helt annat. Där satt jag som en annan dagisunge, förlåt FÖRSKOLE-unge, (enormt viktigt för Maja, man får inte kalla förskolan för dagis ;-D) och lyssnade på hur olika fåglar rör sig, flyttar, vad de äter osv. Att en näbb ser ut si och så för att den ska användas på ett speciellt sätt. Sedan plockade ornitologen upp några olika fåglar ur sina fångstpåsar, bland annat Sveriges minsta fågel, Kungsfågeln, som bara väger 5 gram! Mycket intressant och lärorikt!!

Jag lärde mig en sak till denna kalla förmiddag – ta vara på det som finns runt hörnet. Turista mer på hemorten. Med detta sagt; Se er omkring i er egen bygd. Det finns massor att se, det gäller bara att hitta det!

Moa gick för en tid sedan runt och sa nåt som lät som en rejält ilsken person som blir arg på nån. Men utan anledning. Det fanns inte något eller någon i närheten som hon skulle kunna vara arg på. Maja hade inte gjort nåt och vi fanns inte ens i närheten. Vi tänkte ”vad är det hon säger?” Vi lyssnade mycket och länge och försökte härma henne för att på så sätt förstå vad det var hon sa. Allt utan resultat. Och det kunde komma precis när som helst, precis som med allt annat Moa gör. Spontant och underbart! Alltid är det något som får en att le, skratta eller helt enkelt bara förundras. Efter flera dagar råkade vi höra henne när hon lyssnade på en av sina CD-sagor; Emil i Lönneberga. Och då hör vi det igen…. Och som vanligt när det handlar om Moa så är svaret enkelt när man väl vet vad hon menar;

”Emiiiiil. Din förgrömmade unge”

Tänk att det skulle vara så svårt att förstå.