Jaha, så var min tid slut här. Detta blir mitt sista inlägg.

Jag vill tacka för alla kommentarer, sms och till och med mail jag fått. Jag är glad över att ha kunnat roa er och jag tycker också att det har varit mycket intressant att läsa era kommentarer och era erfarenheter.

Jaha, då vet ni lite mer om mig och vad jag söker. Så, du händiga man, som är bra på att backa, tycker om ”framgångsrika” kvinnor, är jämställd i sängen, som är en bra dejt, är i ”yngre medelåldern”, tycker om att träna, och som fortfarande orkar läsa detta….singelibjarred@hotmail.com

(ps. även ni andra är välkomna att höra av er)

För en tid sedan hade jag en intressant diskussion med några partivänner över en middag. Ämnet vi diskuterade var huruvida människan verkligen är skapt och menad att vara monogam.

Väldigt få djurarter lever i monogami, medan det förväntas att vi människor ska göra det. Går vi emot biologin när vi gör detta? Gör vi fel som likställer kärlek med trohet?

Kan man inte älska sin partner över allt annat, trots att man har sex med någon annan? Kräver kärlek total trohet? Ställer vi inte onödigt höga krav på oss själva som kräver detta?

Tvåsamhet är ingen självklarhet i alla kulturer eller genom tiderna? Vad är det som säger att tvåsamhet är det rätta? Varför skulle vi inte kunna leva i 3 eller 4-samhet eller helt öppet? Utan att kritisera eller diskriminera (äktenskap är endast mellan två personer).

Förväntas vi leva i tvåsamhet för att kärleken inte räcker till mer än en person?

Jag skulle önska att jag var mer öppensinnig här själv, men tyvärr lever jag efter normen och kräver trohet både av mig och min partner. Men ställer jag inte för höga krav på honom, på mig? På vår relation? Hade vi haft färre uppbrott och skilsmässor om vi hade varit mer förlåtande mot otrohet? Eller det vi idag kallar otrohet…

Vad är en bra första dejt? När vi var yngre så blev standarddejten oftast att man gick på bio tillsammans. Enligt mig ett riktigt uselt alternativ. Det går ju inte att prata med varandra…

För visst måste ju meningen med en första dejt vara att lära känna varandra. Enligt mig också helst under former som gör det så lite krystat som möjligt.

Därför går en middag bort för min del. I alla fall om det ska ske på en restaurang. Att sitta där med en person som man knappt känner (oftast) och beställa in mat tillsammans och sedan sitta där och vänta och sedan äta samtidigt som man ska prata och lyssna. I värsta fall inser man rätt snabbt att något intresse inte finns, och då sitter man där med sin middag (och självklart vill dejten beställa in efterrätt också..). Sedan ska notan betalas!!

Jag föredrar istället en dejt som inte kostar pengar, så att man slipper fundera på vem som ska betala. Att dessutom ha en dejt som är lättsam, dvs att spela squash, gå och bowla eller dylikt. Att skratta naturligt på en dejt är ju klart positivt. Eller varför inte en dejt som tar hänsyn till MINA intressen, som visar att han lyssnat på vad jag sagt och vill imponera på mig.

Det behöver inte vara överambitiöst eller ens kosta pengar. Min bästa dejt var tex när jag blev hembjuden till en kille för att se fotboll tillsammans över en bit mat.

Likaså gillar jag att visa killen att jag lyssnat och känner honom. När jag blir hembjuden till en kille första gången tar jag därför gärna med mig en personlig liten present som just visar på detta. En flaska vin eller en chokladask är helt enkelt inget för mig…

När man ska ta stora beslut så brukar man få höra att man ska göra en för- och emot lista, rada upp alla fördelar och nackdelar, helt enkelt titta på alla pro och cons.

Så, vad är för- och nackdelarna med att vara leva ensam?

Fördelar:

• Styr sin egen tid
• Slipper dåligt samvete över ens beslut
• Kan välja inredning själv
• Kan bestämma middag själv
• Ingen som snarkar bredvid en i sängen
• Kan fisa och rapa obehindrat
• Slipper nån annan som fiser och rapar obehindrat
• Alltid ledigt på toaletten
• Man styr själv över fjärrkontrollen
• Man bestämmer musik själv

Nackdelar:

• Ingen att säga godnatt till
• Ingen att säga godmorgon till
• Ingen som pussar på en när man kommer hem
• Ingen att laga mat med
• Ingen att äta middag med
• Ingen att skämma bort
• Ingen som skämmer bort en
• Ingen att diskutera med över ett glas vin i soffan
• Ingen som saknar en när man är borta

Saknar ni något från listorna?

Efter 3 träningsfria dagar så var det dags igen. Tyvärr har det inte funnit tid till träning dessa tre dagar, så idag kliade det verkligen i kroppen efter att komma iväg.

Hade först tänkt köra både body pump och spinning, men bestämde mig för att endast köra spinning till förmån för ytterligare målning. Idag var det köksskåpen som skulle målas. På fredag kommer de nya luckorna, så allt måste vara klart tills dess. Morgonen började dock med att jag monterade mitt nyinköpta IKEA- matbord. Det gick bra, och snyggt blev det.

En lång dag, tack vare den extra timmen som inte användes till att sova, med pyssel i lägenheten med andra ord. Börjar tröttna på renoveringen nu, men snart snart är det klart och då har jag en grymt snygg lägenhet och kan börja bjuda hem folk på middag. Kanske även en dejt nån gång…

Min gode vän gav mig tipset att ge en rapport om de som är inloggade på nätdejtingsidorna. Han skriver till mig ”Du måste dissa uttrycket ”sprallig”. Barn är spralliga – inte vuxna människor. Det finns en allmän trend att använda babyspråk på dejtingsidorna. Vuxna människor ska inte skriva ”Kramiz”. Jag ryser.”

Samma goda vän påpekar att de flesta tjejer förutsätter att killarna ska ta första kontakten även här. ”Varför vill ni inte göra ett aktivt val själva? Klart som tusan att det är de som är ”gåpåiga” och i vissa fall rena mytomaner som vinner och ni tjejer blir besvikna. Vill man ta tempen på hur långt jämställdheten har gått i det verkliga gråa livet ska man kolla här. Många feminister skulle bli besvikna.”

Så, sagt och gjort, jag beger mig ut och letar. Vem är det som döljer sig under profilnamnen på nätet?

Det finns de som stolpbeskriver sig, typ Söker: Erbjuder: Gillar:, sedan finns det de som använder massor av smileys, blinkningar och andra symboler, de som skriver om sig själv i tredjeperson, de som knappt skriver något alls om sig själv och så naturligtvis de som skriver ” Är ej betalande medlem, så kan inte läsa epost här.”

Hur seriös är man om man inte är betalande medlem egentligen om det krävs för att kunna läsa och skriva mail?

Favoriter bland alla meningar jag hittar är bland annat, ”Jag tänker så här. Tramsbyxor undanbedes. Likaså föräldrar.”, ”Under min aktiva tid har jag haft två seriösare dater. Den första lämnade mig och jag lämnade den andra.”, ”Jag är lite som en ko. Fast lenare.”, ”Jag söker efter trevlig tjej i södra Sverige”.

Detta med att fylla i sin inkomst. Har inte sett en enda tjej som gör det, däremot en del killar. Varför? Eller varför inte alla foto på sportbilar, motorcyklar eller liknande – är man inte säker på att man säljer som person utan att samtidigt locka med pengar, bil och hoj?

Varför är det så många killar som i text beskriver sin klädstil? Varför är det så många tjejer som har med foto där urringningen syns?

Vad säger det om oss tjejer om vi faller för hög inkomst och snygga bilar, vad säger det om er killar om ni faller för en urringning?

Så, har ni tråkigt en dag, gå in på en dejtingsida, läs och roas!

För det mesta är livet som singel precis som livet som del av ett par. Men, som jag redan berört, det blir betydligt längre mellan inbjudningarna till fester och middagar.

Inte minst märks detta vid midsommar, nyår och andra högtider. Min första midsommar som singel nu firade jag med min pappa och vänner till dem. Jag har en mycket bra relation till honom, men anledningen var kort och gott att inga inbjudningar kommit. När nyår närmare sig så fick jag av några stycken höra att jag ju var välkommen dit, men…Dock fick jag till slut den bästa nyår på väldigt lång tid.

I år var jag bjuden på en rolig middag på midsommar, endast singeltjejer närvarande. Nyår kommer jag att spendera på Nya Zeeland med min syster och hennes familj tillsammans med en god vän.

När jag levde i en relation så betydde dessa högtider inte så mycket för mig, kanske beroende på att jag flyttat en del och bott utomlands, så jag har inte kommit in i ett ”traditionsgäng”. Men nu som singel blir det så oerhört påtagligt att man är singel just vid dessa tillfällen.

Jag kan förstå att julen är en riktigt jobbig period för dem utan familj, för på något sätt är ju våra högtider till för dem med familj och inte för oss utan…

(Ps. Bifogar bilder från nomineringsstämman igår.)

Följande stycke från boken ”Zahiren” av Paulo Coelho beskriver det jag vill förmedla på ett mycket bättre sätt än jag skulle kunna göra själv…

”För en tid sedan var jag i Genéve för att ge en massa intervjuer. Efter en arbetsdag skulle jag äta middag med en vän, men hon ställde in, så jag tog en promenad i staden istället. Det var en ovanligt skön kväll. Gatorna låg öde, barerna och restaurangerna var fulla med liv, allting verkade så lugnt och ordnat och vackert, och så plötsligt…

…plötsligt insåg jag att jag var alldeles ensam. Visst hade jag varit ensam många gånger förr i år. Visst väntade min älskling på mig någonstans, bara två timmars flygresa därifrån. Visst fanns det inget bättre efter en hektisk dag än att ströva längs den gamla stadens gränder och gator och bara se på allt vackert utan att behöva prata med någon. Men ensamhetskänslan som grep mig var kvävande ångestfylld – jag hade ingen att dela staden och promenaden med, ingen som kunde höra allt jag fick lust att säga.

Jag tog fram mobilen, trots allt hade jag flera vänner i staden, men det var för sent att ringa till någon. Jag funderade på att gå in på någon bar och ta ett glas. Jag skulle nästan säkert bli igenkänd, och någon skulle be mig att slå mig ned vid deras bord. Men jag motstod frestelsen och bet ihop. Jag insåg att det inte finns någonting värre än att känna att ingen bryr sig ifall vi lever eller dör, att ingen vill höra vad just vi har att säga om livet, att världen kan fortsätta att fungera lika perfekt utan vår störande närvaro.

Jag började tänka på hur många miljoner människor som i just denna stunden var säkra på att de var värdelösa och eländiga – hur rika och charmiga de än var – bara för att de var ensamma den kvällen, hade varit det dagen innan och kanske skulle vara det nästa dag också. Studenter som inte hittar någon att gå ut med, pensionärer som satt framför tv:n som om den var deras sista räddning, affärsmän som satt på hotellrummet och undrade vad det var för mening med det de gjorde, kvinnor som hade sminkat sig och fixat håret hela eftermiddagen för att gå till någon bar där de låtsades ointresserade av alla och bara ville ha bekräftelse på att de fortfarande var attraktiva, där männen tittade och tog kontakt, men kvinnorna avvisade alla med en högfärdig min – för att de kände sig mindervärdiga, för att de var rädda av avslöjas som ensamstående mammor med skräpjobb och inte kunde prata om vad som händer i världen eftersom de slet från bittida till sent för att försörja sig och inte hann läsa tidningen.

Folk som såg sig i spegeln och kände sig fula, som tyckte skönhet var allt och lät livet rinna förbi medan de bläddrade i tidningar där alla var vackra, berömda och rika. Fruar och äkta män som just ätit middag och önskade att de kunde prata som de gjorde förr, men det kommer alltid något viktigare i vägen, och samtalet får vänta till en annan dag som aldrig kommer.

Samma eftermiddag hade jag ätit lunch med en nyskild väninna som sa att hon äntligen hade fått all frihet som hon alltid hade drömt om. Det är lögn. Ingen vill ha den sortens frihet, vi vill alla ha ett band, en människa som kan gå bredvid oss och se på allt fint i Genéve, som vi kan prata med om böcker, intervjuer och filmer eller dela en smörgås med när pengarna inte räcker till två. Hellre dela med någon än att äta en hel smörgås ensam. Hellre bli avbruten av mannen som vill hinna hem till en viktig fotbollsmatch på tv eller av kvinnan som stannar framför ett skyltfönster och avbryter mitt i en kommentar om katedralstornet – hellre det än att ha hela Genéve för sig själv och ha all tid och ro i världen att se staden.

Hellre hungrig än ensam. För när man är ensam – och jag pratar inte om den självvalda ensamheten utan om den påtvingade – är det som om man inte längre var en del av mänskligheten. På andra sidan floden väntade mitt vackra hotell med en komfortabel svit, artig personal och högklassig service – och det fick mig att må ännu sämre, eftersom jag borde vara glad och nöjd över allt som jag hade uppnått.

På väg hem mötte jag andra ensamma flanörer, och jag lade märke till att de hade två olika slags blickar. Antingen trotsiga, för att låtsas att de valde att vara ensamma den här vackra kvällen, eller sorgsna och förlägna över sin ensamhet.

Jag berättar allt det här för att jag nyligen kom att tänka på ett hotell i Amsterdam, där jag bodde med en kvinna som pratade med mig och berättade om sitt liv. Jag berättar det för även om Predikaren säger att det finns en tid att riva sönder och en tid att sy ihop, kan tiden då man river sönder lämna djupa ärr. Värre än att vandra ensam och eländig i Genéve är att ha en människa hos sig och få henne att känna sig som om hon inte hade den minsta betydelse i ens liv”

Därmed sagt, att framgång är ingen seger om den sker i ensamhet. Att nå sina mål smakar inte lika sött när ingen finns där att dela glädjen med. Att ensam inte är stark.

Jag har idag blivit vald att stå på 6.e plats på vår riksdagslista för  Södra valkretsen inför valet nästa år. Men trots vänner, kollegor och familj, så känner jag mig ensam i min glädje.

Var ute med ett gäng kollegor och vänner igår kväll och käkade. Under middagens gång kom vi in på detta med att det finns vissa tjejer som går fram till killar på krogen och rakt ut ber dem bjuda på någon dricka. Med följd att vi tjejer kontrade med att det finns vissa killar som går fram till oss tjejer på krogen och rakt ut frågar om vi vill ha sex.

Diskussionen blev sedan kring detta fenomen – ivrigt påhejad av en kollega som hade sett en dokumentär om detta. Där ett antal tjejer och killar hade fått i uppdrag att gå fram till en person av det motsatta könet och ställa denna fråga. Föga förvånande var antalet positiva svar från männen klart högre.

Hur kommer detta sig?

Är det arv eller miljö som förklarar detta fenomen? Är det biologiskt eller är det så att vi fått lära oss att det är fult som tjej att ”vara lösaktig” medan det snarare hejats på bland männen?

Genom åren har jag hunnit med en hel del dejter och möten med män. Här kommer en liten samling av numera roliga minnen över dåliga intryck… Njut, roas, men gör inte om det!

Vad sägs om killen som när jag kommer hem till honom har ett Alla hjärtans-kort framme från sitt ex, eller ännu värre han som fortfarande hade kvar ett foto på exet i sovrummet, eller killen som under dejten berättar att han ser det mesta på tv – att han spelar in 30-minuters serier om han går och tränar etc., om killen som inte kunde ta beslut och därmed bjöd på två dejter där vi bara gick runt, runt och snackade, om killen som när jag skulle hem till honom för första gången får beskedet ”numret har ingen abonnent” när jag ringer på porttelefonen och som sedan inte svarar när jag ringer honom (han ringde dock snabbt tillbaks…), om killen som inte hunnit handla mat till oss än utan tar mig till en take-away och där konstaterar att han inte tog med tillräckligt med pengar för att betala för oss bägge, eller killen som på första dejten frågar menande om jag är bra på att kyssas (med svaret, ja, men det kommer inte att ske nu).…

Har ni egna dråpliga erfarenheter?