Facebook, Twitter och många andra sociala forum är barn av sin tid. Vi har inte sedan många år kommunicerat så mycket som vi gör just nu.

Visst. Det tar både tid och energi. Men vinsterna är så stora att t.o.m. en uppmaning på nätet kan förändra stora val. Se bara på USA där Obama menar att avgörandet kom med hjälp av sociala forum på nätet. Eller när filmen Bananas av Fredrik Gerttén, skulle visas.

Kulturen i dessa forum handlar om allt möjligt. Allt från något kryptiskt meddelande VIT, SVART, till storlekar på de mest märkliga saker. Tråkigt? Ensidigt? Mycket skvaller? Skitkul? JoVisst. Men också nödvändigt! Utan dessa forum vågar vi inte utveckla våra fria ord, eller ens andas att något är galet.

När vi körde igång ett konto på facebook tog det inte mer än en månad att få 350 vänner. Så nog är det ett kvitto alltid. Tveksamheterna finns där. Men det gäller att vara petig med orden för att inte fastna i skvaller eller onyttigheter. Responsen är omedelbar och direkt!

Men den stora nyttan finns där. Så sent som i förra veckan meddelade två vänner att de gärna vill hyra av oss i parken till sommaren. Vi ska träffas i veckan för att snickra ihop arrangemangen. Kul! Och verkligen ett bevis på nätets bästa sidor.

Bli vår facebook-vän du med!

Min gode vän gav mig tipset att ge en rapport om de som är inloggade på nätdejtingsidorna. Han skriver till mig ”Du måste dissa uttrycket ”sprallig”. Barn är spralliga – inte vuxna människor. Det finns en allmän trend att använda babyspråk på dejtingsidorna. Vuxna människor ska inte skriva ”Kramiz”. Jag ryser.”

Samma goda vän påpekar att de flesta tjejer förutsätter att killarna ska ta första kontakten även här. ”Varför vill ni inte göra ett aktivt val själva? Klart som tusan att det är de som är ”gåpåiga” och i vissa fall rena mytomaner som vinner och ni tjejer blir besvikna. Vill man ta tempen på hur långt jämställdheten har gått i det verkliga gråa livet ska man kolla här. Många feminister skulle bli besvikna.”

Så, sagt och gjort, jag beger mig ut och letar. Vem är det som döljer sig under profilnamnen på nätet?

Det finns de som stolpbeskriver sig, typ Söker: Erbjuder: Gillar:, sedan finns det de som använder massor av smileys, blinkningar och andra symboler, de som skriver om sig själv i tredjeperson, de som knappt skriver något alls om sig själv och så naturligtvis de som skriver ” Är ej betalande medlem, så kan inte läsa epost här.”

Hur seriös är man om man inte är betalande medlem egentligen om det krävs för att kunna läsa och skriva mail?

Favoriter bland alla meningar jag hittar är bland annat, ”Jag tänker så här. Tramsbyxor undanbedes. Likaså föräldrar.”, ”Under min aktiva tid har jag haft två seriösare dater. Den första lämnade mig och jag lämnade den andra.”, ”Jag är lite som en ko. Fast lenare.”, ”Jag söker efter trevlig tjej i södra Sverige”.

Detta med att fylla i sin inkomst. Har inte sett en enda tjej som gör det, däremot en del killar. Varför? Eller varför inte alla foto på sportbilar, motorcyklar eller liknande – är man inte säker på att man säljer som person utan att samtidigt locka med pengar, bil och hoj?

Varför är det så många killar som i text beskriver sin klädstil? Varför är det så många tjejer som har med foto där urringningen syns?

Vad säger det om oss tjejer om vi faller för hög inkomst och snygga bilar, vad säger det om er killar om ni faller för en urringning?

Så, har ni tråkigt en dag, gå in på en dejtingsida, läs och roas!

Som tidigare nämnt så finns ju marknaden idag i våra vardagsrum. Genom dejtingsidornas förtjänst kan vi dygnet runt, året om söka efter ”den rätte”.

Men frågan är, kan man verkligen träffa ”den rätte” via nätet?

Jag har vänner som gift sig med sin nätdejt, jag har vänner som dejtar via nätet. Så visst går det – men även en blind höna kan finna ett korn….

Min teori om nätdejting är att marknaden är för stor. Den är obegränsad. Dels finns det flera olika sidor, dels finns det så väldigt många användare. Hur vet du när den du skriver med är ”den rätte” – nästa person är kanske bättre? Hur vet man att den man skriver med verkligen är den som de utger sig för att vara?

En bekant berättar om tjejen han dejtade som han såg var online på nätet, den gången han gick in för att ta bort sin profil. Eller om alla de som efter endast några mail skriver att de vill ses för ”en trevlig stund” alt webcam. Varför inte de som går online och lägger upp en profil i samma stund som de blir singlar, bara för att ”det ska så vara” – trots att de är långt ifrån redo att gå in i ett nytt förhållande. Eller just de som förskönar sig i text, de är lite yngre (tjejer) eller lite längre (killar).

Nätdejtingsmarknaden är hård! Först och främst, är ditt profilfoto inte bra så är du körd. Detta leder till att många har gamla foton, alt. inget foto alls. Inget foto alls kan även betyda att de inte alls är singlar heller!

För det andra, om inte din presentationstext är bra, så står du inte ut i bruset. Vad är det som gör att just du är speciell? Inte är det inledningen ”Jaha, så ska man skriva här och berätta om sig själv. Jag trodde ju inte att nätdejting var något för mig, men…”. Här försvinner tyvärr alla som inte har skrivandets gåva, eller ännu värre många av dem som är dyslektiker.

Hur många guldkorn går man miste om genom denna selektering? Hur många svin finns kvar?

För det tredje, personkemi levereras inte via bredband. Det finns väldigt många oerhört trevliga människor som jag gärna sitter uppe en hel natt med och pratar, men som jag aldrig skulle vilja försöka ta reda på om de är en prins. Men, hur vet man om den man skriver med på nätet har ”det där”, eller om det bara är slöseri med tid?

Då blir ju svaret att ses, och om vi ska vara ärliga – har man väl kommit så långt som att man vill ses, så är det bara en bit kvar som man egentligen vill ta reda på genom att ses, och det är om det finns någon personkemi. Alltså behöver en dejt egentligen inte vara mer än en halvtimme…