Vad är detta. Är det rätt. Är detta socialdemokratiskt, eller moderatiskt. Kan man göra så. Är inte detta lagbrott. Jovisst går det när haspen sitter på! Oavsett partifärg så börjar nu Kävlinge kommun äntligen röra sig i rätt riktning. Nu händer det något.

Läste i SDS att kommunen ska gå in för att starta en supporterklubb för CenterSyd-området. Problemen verkar vara att fastighetsägaren har svårt för att hyra ut tomma lokaler. Det är ett intressant koncept och jag hoppas att dessa principer också gäller andra områden inom Kävlinge.

När nu Kävlinge ger sig in som fastighetsbranschens supporterklubb hoppas jag att stödfunktionen också kommer att fungera inom kultur och fritid. Det är inte så att vi har fler kriminella i Kävlinge, eller fler vandaler.  Men konsekvenserna och effekterna av arbetslösheten, finanskrisen och nya tuffa regler för deltidssjukskrivning, kan slå mycket hårdare i Kävlinge än andra omkretskommuner. Just för att allting är så snålt. Det finns liksom inga marginaler för att hantera haverier.

Min stora tes genom hela denna serie av blogginlägg har handlat just om dessa frågor. Kävlinge behöver ta tag om det som ligger bakom problemen med snatterier, inbrott, misshandel, mobbing, hasch, missbruk, och mycket mera. Men jag menar också att den personliga kultur som vi lever med, det är just den som startar alla dessa symptom. För det kan vi väl ändå vara överens om, att det är just symptom på bördor som har lagts på den enskilde. Vi som har jobb och fritid, vi klarar oss. Vi hjälper varandra.

Kommunen behöver hjälpa till betydligt mer med kultur och fritid. Det inte bara stimulerar lokal ekonomi, men får också fler människor att engagera sig!

Det är en av de stora erfarenheter som många Folkets Hus och Park-föreningar ärvt av varandra.

För 50 år sedan hände något revolutionerande i Sverige. Radio Syd, eller Radio Öresund som det hette på den tiden, sände skvalradio från internationellt vatten. Deras vågor satte så småningom hela Sveriges Radio i gungning för många år framåt.

Då kallades det för piratradio. Stationen var mycket populär, och banade väg för Radio Luxemburg, den riktigt coola kanalen på 1970-talet. Numera har Sveriges Radio kört om de s.k fria kanalerna många gånger om. Tack gode gud för radio P1! Den s.k friheten är ju uppköpt av helt andra intressen idag, och är mycket långt ifrån den frihet de egentligen ville ha för 50 år sedan.

Även i dag är upprördheten över mediepirater stor. Men nu är det de som lyssnar och utnyttjar tekniken som blir brännmärkta, medan de som distribuerar internettrafiken tjänar pengar och går fria.

Det är ett märkligt fenomen egentligen. Där vi förr brännmärkte pirater, lakejer, fuskare och skumma företagare, byter vi till konsumenter, klienter och kunder idag. Som när banken tar betalt för att jag sitter hemma och sköter bankens arbetsuppgifter. Dessutom helt utan ränta!

Det finns många andra liknande företeelser. Men det orkar politiskt ansvariga sällan revoltera emot. Så när min läkare sjukskriver mig från mitt arbete, så ska JAG bevisa för försäkringskassan att jag inte är arbetsför. Ett annat konstigt fenomen är att 20% av mitt lilla intjänade pensionskapital, redan har spekulerats bort i s.k förluster.

Hmm. Det låter som något ur Fjodor Dostojevskij.

”En intelligent människa kan inte bli någonting, det är endast en dumhuvuden som lyckas bli något.”

Min erfarenhet säger mig att majoriteten av män är rädda för framgångsrika kvinnor. Framför allt om vi är framgångsrika inom politiken. (Såvida de inte själv är det!)

När jag träffar mina medsystrar i politiken och vi sitter och pratar om livet i allmänhet så kommer det ofta fram att vi har/har haft problem med relationer. De som är i en relation har ibland fått välja mellan familjen eller politiken, de har blivit anklagade för att ha en älskare då de är borta så mycket eller så är de oerhört tacksamma för att deras man ”står ut med dem”.

Vi som är singlar har alla i stort sett samma erfarenheter. Så fort killen får nys om hur stort vårt politiska engagemang är så är vi glada om vi ens hinner se deras ryggtavla när de springer bort. Jag har själv fått höra följande kommentar från en kille ”tyvärr, dina riksdagsambitioner är inte förenliga med mina simpla familjebildardrömmar”

Jag kan inte förstå detta. Vad är ni rädda för?

Borde ni inte vara stolta över er tjej, fru eller dejt? Borde ni inte känna glädje över att en framgångsrik kvinna har valt just er?

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är tid en prioriteringsfråga. Därför är det lustigt att vi som singlar kan få höra ”men hur ska du ens ha tid att träffa någon, du som alltid är så upptagen?”

För det första så prioriterar vi såklart om när vi blir kära. Om vi träffar någon så vill vi ju ha tid till den personen, vi tar oss tid på bekostnad av något annat.

Men det mest självklara svaret är ändå;

”Hallå, tror du att jag vill sitta hemma och rulla tummarna och hoppas att någon prins kommer hit och räddar mig?”.

Det är väl självklart att vi som är singlar är aktiva, precis på samma sätt som er som lever i en relation. Vi har ett liv, vänner, fritidsintressen och arbete trots att vi är singlar.

Det komiska är att jag mött samma attityd från killar, att de har ifrågasatt om jag skulle ta tid till dem! ”Du som är så aktiv, du som är så engagerad i politiken, har du verkligen tid till ett förhållande?”

Mig veterligen är det många politiker som har en relation – varför skulle jag vara annorlunda? Förutsatt att jag anser att killen är värd en omprioritering så är det ju självklart att jag har tid till honom.

De flesta singlar jag känner har ett eller flera namn, i sin kontaktlista på sin mobil, till gamla strul, f.d. dejter eller flirtar. Nästan alla dessa personer har dessutom vid något tillfälle kontaktat dessa personer med enda syfte att få sex och/eller närhet. Istället för att köpa grisen i säcken, så söker man sig tillbaks till kända jaktmarker. Man vet vad man får, man vet vad som gäller. Man slipper krystade avsked med tomma löften om framtiden. Den moderna lösningen på kvart-i-tre-ragget återigen.

Dessa samtal eller sms brukar dyka upp efter midnatt, gärna efter intag av alkoholhaltiga drycker. (Inte utan att vi alla ibland önskat att det fanns alko-lås på mobiler!)

Inatt fick jag ett samtal klockan 01.03 av en person som druckit ett antal öl och därav var pratglad. Men var det ett booty call? Nja, inte per definition. Istället var det ett politiskt booty call!

Klockan 01.03 inatt inledde jag ett samtal med en kollega från Stockholm om politik, om Israel-Palestina konflikten, om nyskrivna motioner till riksdagen etc.

Visst är sex ett av våra grundläggande behov, visst förstår jag företeelsen med booty call – men jag tror att vi har större behov av att prata med likasinnade. Att ha någon att prata med just då när jag har något att säga. Det behov jag fick täckt inatt gav i alla fall mig betydligt mer än halvdåligt fyllesex!