Vad är detta. Är det rätt. Är detta socialdemokratiskt, eller moderatiskt. Kan man göra så. Är inte detta lagbrott. Jovisst går det när haspen sitter på! Oavsett partifärg så börjar nu Kävlinge kommun äntligen röra sig i rätt riktning. Nu händer det något.

Läste i SDS att kommunen ska gå in för att starta en supporterklubb för CenterSyd-området. Problemen verkar vara att fastighetsägaren har svårt för att hyra ut tomma lokaler. Det är ett intressant koncept och jag hoppas att dessa principer också gäller andra områden inom Kävlinge.

När nu Kävlinge ger sig in som fastighetsbranschens supporterklubb hoppas jag att stödfunktionen också kommer att fungera inom kultur och fritid. Det är inte så att vi har fler kriminella i Kävlinge, eller fler vandaler.  Men konsekvenserna och effekterna av arbetslösheten, finanskrisen och nya tuffa regler för deltidssjukskrivning, kan slå mycket hårdare i Kävlinge än andra omkretskommuner. Just för att allting är så snålt. Det finns liksom inga marginaler för att hantera haverier.

Min stora tes genom hela denna serie av blogginlägg har handlat just om dessa frågor. Kävlinge behöver ta tag om det som ligger bakom problemen med snatterier, inbrott, misshandel, mobbing, hasch, missbruk, och mycket mera. Men jag menar också att den personliga kultur som vi lever med, det är just den som startar alla dessa symptom. För det kan vi väl ändå vara överens om, att det är just symptom på bördor som har lagts på den enskilde. Vi som har jobb och fritid, vi klarar oss. Vi hjälper varandra.

Kommunen behöver hjälpa till betydligt mer med kultur och fritid. Det inte bara stimulerar lokal ekonomi, men får också fler människor att engagera sig!

Det är en av de stora erfarenheter som många Folkets Hus och Park-föreningar ärvt av varandra.

Kultur och hur vi förhåller oss till varandra är mycket viktigare idag än på många år. Det har gått så långt att avvikande attityder, åsikter eller stil påverkar ditt förhållande till chefen, arbetsplatsen, eller i föreningen. Dina vänner kan lämna dig bara för att du tryckt lite väl hårt på tangentbordet i twitter eller facebook. Det är en farlig tid, då kultur och information är viktigare än någonsin.

Samtidigt är skillnaderna i tillgång till musik, film, teater, böcker och utställningar oerhört stora. Med internet och hypade hemsidor kommer en ökad spridning av kultur. Det berikar för många, samtidigt som de yrkesverksamma inom kulturen får ökad sysselsättning och bättre villkor. Det påverkar också de mindre kulturföreningarna. På gott och ont. Det beror enbart på hur staten och kommunen prioriterar.

Om kultur och idrott nu står för 15% av hushållens samlade inköp 2009;SCB, så innebär detta också att vi står för ungefär 15% av vår samlade BNP, minus hur mycket vi köper från utlandet. Den ekonomiska tillväxten spelar faktiskt roll. Inte bara för att mota arbetslöshet och fattigdom. Det sätter också fart på den lokala ekonomin, håller vandalerna borta, och får fler människor engagerade!

Därför är önskemålen för oss mindre arrangerande föreningar bl.a. ökat stöd till internationellt kulturutbyte – så att vi verkligen kan närma oss andras kulturer och dra nytta av deras idéer och erfarenheter. Arrangörsstödet behöver också utvecklas. Framförallt till ideella konserter, teaterföreställningar och kulturfestivaler. Vi behöver också stöd för att kunna hålla hyggligt bra samlingslokaler och platser öppna.
Det finns också många mindre biografer runt om i Skåne som behöver hjälp att vidareutvecklas med bl.a. digitaliserade av bioföreställningar, eller direktsänd opera. De mindre biograferna visar t.o.m. direktsänd opera från Metropolitan i NewYork. Har ni sett Malena Ernman på en sådan föreställning? Då kommer ni garanterat att åka dit igen. 14 januari var det direktsänd sing-a-long-opera med Malena Ernman från Konserthuset i Stockholm. En av Skånes mest succéartade biografer på opera heter Bio Borgen och Spegeln!

Sing-a-long med Malena Ernman i 35 biografer

Först blev jag rädd på riktigt. Rektorn på Korsbackaskolan i Kävlinge kungjorde att Svenska kyrkan ska kallas in för att råda bot på haschrökning och misshandel. Och sen Skånskan som skriver en artikel där det framstår som normalt att polisen befinner sig på Korsbackaskolan. Snacka om att  sopa mattan åt den nya friskolan på gamla slakteriområdet!

Precis som jag skrev i den första bloggen: ”I småstaden finns inga aktionsgrupper, få offentliga forum och, kanske framför allt, ingen organisation med auktoritet och sakkunskap. Motståndet blir kraftlöst och saknar arena. När offentliga frågor exploateras kan man som bäst hoppas att någon lokal auktoritet blir förbannad.”

När SCB listar sina siffror för Kävlinge finns återigen intressanta uppgifter. När kommunen har näst lägst skatt i riket, och 42:a plats i skatteunderlaget så kommer det fram mycket intressanta skillnader i hur det står till med barn och ungdomskulturen i Kävlinge.

I skolverkets offentliga databas 08/09, för  grundskolans personalstatistik står det för Kävlinge att det finns i genomsnitt 90% lärare med pedagogisk högskoleexamen. Och det känns väl bra?

Ridå!

Skolverkets databas visar också kostnader per elev. Där visar fakta att Kävlinge använder 20%(!) under riksgenomsnittet för läsåret 08/09.
Vad motiverar egentligen dessa fakta?

Barn och ungdomskulturen i Kävlinge fick för något år sedan en lysande bra start med nya friska 750.000kr till en ny kulturskola. Vad jag förstod så skulle pengarna gå till både verksamhet och föreningar. Men varför får vi beskedet att det finns 83.000kr att fördela 2010, precis lika mycket som förra året? Har pengarna redan bränt inne för att det är kris? Eller har de försvunnit? Släktforskarföreningen behöver stöd till en jubileumsbok. Minst två teaterföreningar behöver stöd för att överhuvudtaget komma igång med föreställningar. Folkets Park i Kävlinge behöver stöd för hålla en hygglig barnscen, och att inte tvingas ta ut barnbiljetter på 250kr styck!

Några tjänstemän i kulturnämnden håller med, och uppmanar kulturföreningarna att agera politiskt. Vi har tyvärr inte de resurser som krävs för att agera politiskt i Kävlinge. Inte mer än att skriva i tidningarna. Det är inte heller vår uppgift att ta ett politiskt ansvar för kultur i Kävlinge.

I många andra mindre kommuner finns bättre medel att fördela till kulturföreningar. Som i Karlshamn. Där beslutade de att fördela 785.000kr till ideella kulturföreningar och deras verksamheter för 2009.

Det räcker inte med att ge årets kulturpris 2009 till fotbollen. Det krävs betydligt mer resurser och stimulans för att stärka barn och ungdomskulturen i Kävlinge. Det behövs faktiskt bättre stöd till kultur, fritid och idrott för att råda bot på haschrökning och misshandel.

diagram för undanmanöver

Sen min hörsel blev dålig i unga år, så har mycket hänt. Och det tur det.

Att sitta med en logoped några lektioner i veckan gav i princip ingenting. På 70-talet visste man inte mycket. Därför blev också många hörselskadade barn som placerades i vanlig skolklass fort utstötta.Kanske inte alltid mobbade, men absolut utanför.

Många orkade helt enkelt inte alltid följa med i klassrummet. Betong- eller putsade väggar, vitmålade asbest-tak, och asbest-skivor lite varstans i skolan gjorde att ljudet studsade överallt, och var mycket tröttande. Allt ekade och den tidens hörapparater gjorde bättre nytta avstängda i skolan.

Idag är min hörsel är riktigt dålig, och jag behöver både tekniska hjälpmedel och tecken som stöd, TSS, för att klara av min vardag. Därför är det extra roligt att läsa om HRF, Hörselskadades Riksförbund, och deras arbete med barn och ungdomar.

Torsdag, den 21 januari, startar HRFs ljudmiljökampanj ”Befria samtalet”. Då blir det premiär för en ny ljudmiljörapport och kampanjfilmer i TV. Kampanjen ”Befria samtalet” pågår i över ett år, till och med februari 2011. Syftet är att väcka opinion mot dålig ljudmiljö, för ett samtalsvänligare Sverige.

Ny HRF-rapport släpps om ljudmiljö, ”Kakofonien”. Missa inte den! Rapporten presenterar nya undersökningar som visar att störande ljudmiljöer är ett utbrett och växande problem i samhället, som drabbar hörselskadade mycket hårt. I samband med kampanjen kommer HRF också att visa att det finns olika smarta lösningar på ljudmiljöproblemet. I dag finns det gott om kunskap, material och produkter för att skapa samtalsvänliga ljudmiljöer. Kolla in mer på www.befriasamtalet.se

De ger bl.a. åtta tips till dig som vill ha en samtalsvänligare ljudmiljö. Det förebygger också ohälsa, inte minst bland anställda med hörselnedsättning.

Prata om ljudmiljön. En anledning till att ljudmiljön är dålig på så många ställen är att vi accepterar det i tysthet. Så när du tycker att ljudmiljön är jobbig – prata om det med dina vänner, dina arbetskamrater, dina anhöriga… På så sätt bidrar du till att väcka opinion och skapa medvetenhet. Det är första steget mot förändring.

Våga säga till om dålig ljudmiljö. Om du tycker att det är svårt att höra och samtala på ett café, i en affär eller i vilken lokal som helst, då är du förmodligen inte ensam om det. Våga ta upp det med någon ansvarig. Ju fler som säger till, desto större chans att något händer.

Använd ditt ”konsumentinflytande”. Kunden har alltid rätt, heter det. Välj därför gärna caféer och restauranger där ljudmiljön är bra. När du lämnar ett ställe där det låter riktigt illa, tala om att du gärna kommer tillbaka – men inte förrän de förbättrat ljudmiljön.

Påverka din hörmiljö på jobbet. Om du tycker att det låter illa i kontorslandskapet, i mötesrummet, i personalmatsalen eller någon annanstans – prata med skyddsombudet eller arbetsgivaren om att anlita en akustikkonsult för en ljudmiljöanalys.

Värna barnens ljudmiljö. Inom barnomsorg och skola är det vanligt med ljudmiljöproblem, på grund av stora barngrupper och dålig akustik. Hur är det för dina barn? Tala med personalen och andra föräldrar om hur barnen kan få en mer samtalsvänlig vardagsmiljö.

Befria samtalet hemma. Om en middagsbjudning blir en ekande kakofoni bör du göra något åt ljudmiljön i ditt hem. Enkla åtgärder kan ge stor effekt.

Skaffa kunskap! och sist men inte minst Ta ställning!

bild från HRF:s barnkampanj

Som första omkretsbloggare har jag nu fått den officiella uppenbarelsen om innevarande finanskris.  En mycket klargörande bild av ekonomins virrgångar. Visst går det bra att vara lite sarkastisk över ekonomin. Men när väl polisen knackar på dörren på Korsbackaskolan är det lätt att få kaffet i vrångstrupen.

I SCB:s Statistisk årsbok för 2009 går det att läsa mycket intressanta saker. Till exempel får man reda på att Kävlinge har Sveriges näst lägsta skatteuttag, men ligger på 42:a plats i skatteunderlaget. Jag trodde att skatteunderlaget 172 500kr per invånare bestämmer hur mycket kommunal skatt vi ska betala, dvs ungefär på 42:a lägsta skatteuttag i Sverige. Men så är det inte. Istället kan man läsa att i kostnader per invånare för äldre och funktionshindrade så används nästan 25% mindre av skattepengarna än riksgenomsnittet. Kulturfrågorna ska vi inte prata om. De är mindre än hälften gentemot riksgenomsnittet. På punkt efter punkt av kommunens egna officiella statistik är det samma svar. Mindre än riksgenomsnittet. Det är bara inom förskola och barnomsorg som kostnaden per invånare är högre än riksgenomsnittet. Men arvodena ligger intressant nog på 10 i topp i riket.

Visste ni att hushållens utgifter för kultur och fritid 2007 ligger på 15% medan våra inköp av mat och livsmedel hamnar på 12,5%. Det säger en del om alla satsningarna på golf och CenterSyd-området tycker jag. Och det säger absolut mycket om människors behov av kultur och fritid.

Det är inte så att vi har fler kriminella i Kävlinge, eller fler vandaler.  Men konsekvenserna och effekterna av arbetslösheten, finanskrisen och nya tuffa regler för deltids-sjukskrivning, kan slå mycket hårdare i Kävlinge än andra omkretskommuner. Just för att allting är så snålt. Det finns liksom inga marginaler för att hantera haverier. Det är alldeles för lätt att lägga skulden på invandrare, asylsökande och de som fightas emot väderkvarnen migrationsverket. Det finns hur många argument som helst. Men den stora avgörande skillnaden handlar om helt andra saker än invandring, oavsett den lilla skaran av kriminella i Kävlinge.

798kr med cola

Det är kallt som faaan idag. Sista slurken kaffe smakar kall tjära – hur nu tjära smakar. Men träffen i parkens loge blev mycket bra. Göran Holmgren och jag har gått igenom sommarens planering och listat upp 22 olika arrangemang sommaren som kommer.

Även om inte ekonomin är så lysande bra, så har vi bra koll på läget. Det måste man ha. Som när elbolaget skickat en räkning på  fem årsförbrukningar(!) av ström lagom att betalas före februari.

I vår Folkets Park drivs vi av idén om att vara en plats för rekreation, vila och nöjen, musik, dans, teater och många familjehögtider. Kärnan i vår verksamhet är parken, där vi har barnteater, sommarrevy och danser.  Pratar vi filosofi så jämför vi oss med ett vanligt vardagsrum med alla attiraljer som hör till. Fest, kalas, slappa och vila, och inte minst lek och spel.

Vi vill gärna ha fler aktiviteter tillsammans med människor runt omkring oss. Vi försöker också uppmuntra föreningar, företag och vänner att göra egna aktiviteter i parken.  Där vill jag passa på att tacka Kävlinge Amatörteater för mycket gott samarbete. Silverforsen Folkets Park hade inte återuppstått om det inte vore för KAT:s spelglädje och drivkraft!

Vår fastighet består inte enbart av parken. Vi äger och arrenderar också ut koloniområdet vid sidan om. Där har vi nu sagt upp avtalet för att förhandla om både arrendet och verksamheten. De senaste årens översvämningar, inbrott och t.o.m. bränder har satt sina spår. Vi behöver lyfta området rejält för att kunna komma till rätta med problemen. Men det är ju en förhandling givetvis, som ska påbörjas nu i januari.

En riktigt god nyhet är att gatuchefen i Kävlinge, Mikael Andersson, vill flytta en lekplats till parkområdet. Det är en lysande bra tanke, eftersom många barnfamiljer rör sig i området dagtid. Vi hoppas på fortsatta goda samtal.

Sommarteater, midsommar, bilutställning, danser och företagarmässa är andra punkter som vi jobbar hårt med. Dessutom sväller mailboxen med erbjudanden från orkestrar och teaterfolk. Många ringer också och vill hyra av oss. Det märks och känns att förväntningarna är höga. Kul!

För att allt detta ska fungera krävs enorma ideella insatser med samordning, annonser, telefonsamtal och inte minst ansökningar om tillstånd och bidrag. De senaste åren har administrationen svällt många gånger om. Men det som påverkar allra mest, kommer inte förrän 2011, när verksamheten momsbeläggs. Frågan är då om vi ideella föreningar tvingas trixa eller har vi råd med nyordningen? Vi väntar på fler besked från myndigheterna.

Jag är tveksam. Precis som Ida skrev i sin omkretsblogg 30 november är det så att man som ideell kraft blir utnyttjad  just för kärleken till det man gör. Det är alltid en balansgång i det ideella arbetet; att jobba så pass billigt att alla får vara med och samtidigt inte vara för billig så man utnyttjas. Helt rätt Ida!

I småstaden finns inga aktionsgrupper, få offentliga forum och, kanske framför allt, ingen organisation med auktoritet och sakkunskap. Motståndet blir kraftlöst och saknar arena. När offentliga frågor exploateras kan man som bäst hoppas att någon lokal auktoritet blir förbannad.

Det finns flera exempel på offentliga frågor i Kävlinge där det krävs organisation, sakkunskap och inte minst auktoritet. Som när kulturnämnden beslutade att stänga kiosken på den enda idrottshallen i Kävlinge.

Självklart och kaxigt motiverades beslutet med att kommunen inte får bedriva konkurrerande näringsverksamhet, men missade helt målet med att lyssna på idrottsföreningarna när deras enda egentliga hjälp försvann. Kommunens ekonomiska politik gick före ännu en gång över behovet av öppna samlingsplatser.

Sant eller inte sant. Kommunallagen kan vridas och vändas helt efter eget behov, precis som vilken vindflöjel som helst. Men frågan är då vilka kommunalekonomiska behov som styr i Kävlinge. Eftersom kioskerna i kommunens bägge bad- och idrottshallar i Löddeköpinge och Furulund fortfarande drivs av kommunanställda, så måste det finnas helt andra motiv bakom. Att bomma igen en idrottshall med kodade lås från anhöriga och besökande kan väl knappast räknas som ändamål för ideella sport och idrottsföreningar. Men återigen. Finns inga aktionsgrupper, offentliga forum, sakkunskap eller kraftfulla pådrivare, så kan vad som helst inträffa. Ofta är det mer regel än undantag att föräldrar och anhöriga finns med på både träningar och matcher.

Ska vi som föräldrar kunna träffas och hjälpas åt i en förening så krävs det en mötesplats i hallen. Utan kaffet och varmkorven är det svårt att vara social i Sverige. Ska man dessutom kunna snacka sig till en samåkning till matcher så går det inte alls utan fika.  Det märkliga med det kommunala ”närsamhället” eller ”det civila samhället” är att alla som är aktiva i en förening har ett gemensamt intresse.

De är dessutom beredda att lägga många timmar av sin fritid på dessa aktiviteter. Kanske just för att ideellt arbete lyfter samlingsplatsen och gör en insats för något annan än sig själva. Den kommunala ekonomin måste lämna ett utrymme för människor som vill göra en insats för andra, oavsett vad det handlar om.

Nästan alla kommunala beslut tas med någon form av lagstiftning som grund. Det kan gälla sociala frågor, sjukvård, skola. Listan kan göras mycket lång. Men bara en liten del av alla dessa beslut handlar om kultur och idrott. Det är uppenbart att just idrott och kultur behöver värnas särskilt. Speciellt när den ekonomiska viljan sedan många år bara handlar om att hålla nere kostnader och dra in. Jag kan förstå att det är svårt att hitta bra räkneexempel på hur mycket man ska satsa på kultur och idrott. Men samtidigt är det inte krassa ekonomiska ändamål som driver en ideell verksamhet. Men varför ställs de kraven krav på idrott och kultur?

I många andra kommuner finns ett ekonomiskt intresse att verkligen satsa på kultur och idrott. Mest eftersom det ofta genererar fler arbetstillfällen, och hjälper till att hålla nere sjuktalen. Det märks inte minst med nya stora skånska idrottsarenor. Många, många ombyggda hallar och omklädningsrum byggs just nu om i Skåne. Nu ska det visst byggas en arena i Kristianstad också. Så visst finns ekonomisk kraft att lyfta de offentliga mötesplatserna. De ekonomiska och kulturella vinsterna finns också med, annars hade arenorna i Lund och Malmö aldrig blivit byggda.

Det bästa för Kävlinge hade nog varit att lyfta ur idrott och kultur för att bli en egen beslutsinstans. När väl rödpennan stryker bland kommunala investeringar, så går det aldrig att jämföra skola och barnomsorg med kultur och idrott. Tro det eller ej. Men de har faktiskt helt olika ändamål.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är tid en prioriteringsfråga. Därför är det lustigt att vi som singlar kan få höra ”men hur ska du ens ha tid att träffa någon, du som alltid är så upptagen?”

För det första så prioriterar vi såklart om när vi blir kära. Om vi träffar någon så vill vi ju ha tid till den personen, vi tar oss tid på bekostnad av något annat.

Men det mest självklara svaret är ändå;

”Hallå, tror du att jag vill sitta hemma och rulla tummarna och hoppas att någon prins kommer hit och räddar mig?”.

Det är väl självklart att vi som är singlar är aktiva, precis på samma sätt som er som lever i en relation. Vi har ett liv, vänner, fritidsintressen och arbete trots att vi är singlar.

Det komiska är att jag mött samma attityd från killar, att de har ifrågasatt om jag skulle ta tid till dem! ”Du som är så aktiv, du som är så engagerad i politiken, har du verkligen tid till ett förhållande?”

Mig veterligen är det många politiker som har en relation – varför skulle jag vara annorlunda? Förutsatt att jag anser att killen är värd en omprioritering så är det ju självklart att jag har tid till honom.

De flesta i vår närhet har mycket att göra. Vi arbetar heltid (minst), vi försöker träna, vi vill umgås med nära och kära och vissa har egen familj och egna barn. Alla har 24 timmar på dygnet (mig veterligen) och faktum är att det står oss alla fritt att disponera dessa timmar.

Därför irriterar jag mig på människor som säger att de inte har tid ”för att…”. Särskilt när jag får kommentaren i samband med konstaterandet att jag inte har barn, så därför har jag mer tid!

Än en gång, vi har alla 24 timmar på dygnet. Vad vi väljer att göra med dem är upp till oss själva. Om man är vuxen nog att ta beslut om att skaffa barn, så hoppas jag att man är vuxen nog att inse att det var ett eget val som kräver vissa justeringar. Men samtidigt, så var det deras prioritering! De kan inte använda det mot oss som valt att inte skaffa barn (än).

Tid handlar om prioritering. Visst, ibland hinner man inte allt – men vi prioriterar ju det som vi ska/vill hinna med. Vi har alla olika prioriteringar helt enkelt.

Jag som singel och barnlös har inte mer tid än andra, jag har bara valt att disponera min tid annorlunda!

(Idag har jag t.ex. prioriterat den utbildning som jag, i egenskap av att vara ordförande för Moderatkvinnorna i Skåne, är ansvarig för. Dagens föreläsare var Pia Kinhult, under rubriken ”Mötesteknik”.)