För en tid sedan hade jag en intressant diskussion med några partivänner över en middag. Ämnet vi diskuterade var huruvida människan verkligen är skapt och menad att vara monogam.

Väldigt få djurarter lever i monogami, medan det förväntas att vi människor ska göra det. Går vi emot biologin när vi gör detta? Gör vi fel som likställer kärlek med trohet?

Kan man inte älska sin partner över allt annat, trots att man har sex med någon annan? Kräver kärlek total trohet? Ställer vi inte onödigt höga krav på oss själva som kräver detta?

Tvåsamhet är ingen självklarhet i alla kulturer eller genom tiderna? Vad är det som säger att tvåsamhet är det rätta? Varför skulle vi inte kunna leva i 3 eller 4-samhet eller helt öppet? Utan att kritisera eller diskriminera (äktenskap är endast mellan två personer).

Förväntas vi leva i tvåsamhet för att kärleken inte räcker till mer än en person?

Jag skulle önska att jag var mer öppensinnig här själv, men tyvärr lever jag efter normen och kräver trohet både av mig och min partner. Men ställer jag inte för höga krav på honom, på mig? På vår relation? Hade vi haft färre uppbrott och skilsmässor om vi hade varit mer förlåtande mot otrohet? Eller det vi idag kallar otrohet…

Var ute med ett gäng kollegor och vänner igår kväll och käkade. Under middagens gång kom vi in på detta med att det finns vissa tjejer som går fram till killar på krogen och rakt ut ber dem bjuda på någon dricka. Med följd att vi tjejer kontrade med att det finns vissa killar som går fram till oss tjejer på krogen och rakt ut frågar om vi vill ha sex.

Diskussionen blev sedan kring detta fenomen – ivrigt påhejad av en kollega som hade sett en dokumentär om detta. Där ett antal tjejer och killar hade fått i uppdrag att gå fram till en person av det motsatta könet och ställa denna fråga. Föga förvånande var antalet positiva svar från männen klart högre.

Hur kommer detta sig?

Är det arv eller miljö som förklarar detta fenomen? Är det biologiskt eller är det så att vi fått lära oss att det är fult som tjej att ”vara lösaktig” medan det snarare hejats på bland männen?

Hur många av oss har inte hört ”du ska se att du snart träffar någon du också” eller ”när tänker ni skaffa barn, börjar det inte bli dags nu”?

Detta är oerhört plumpa och oförskämda kommentarer. Hur kan man tränga sig in i andras liv på detta närgångna sätt? Tänk om paret i fråga är infertila, eller precis fått missfall? Vad är det som säger att partnerskap är bättre än singelliv?

När är det ok att svara ” Du ska se att du säkert också snart kan få bli singel som mig” utifrån att drygt 40 % av alla äktenskap faktiskt slutar i skilsmässa.

När jag diskuterade detta med kollegorna i veckan så berättade en kollega om en kusin som vid varje släktträff fått frågan ”har du träffat någon än?”, varav det nu är ett internt skämt. Men hur mår man som singel när man ständigt ska behöva försvara sitt singelskap? Varför är det något man överhuvudtaget ska behöva försvara eller förklara?

Hur skulle det tas om jag på nästa fest gick fram och frågade ett par om de fortfarande har sex? När vi ändå är inne och rotar i varandras privatliv!

DN har haft en artikelserie här i oktober under rubriken ” Pojkarna och hedern”. Det handlar om pojkarnas roll i detta med så kallad hederskultur. Flera inlägg har berört detta med att tjejer/kvinnor inte får ha sex före äktenskapet, medan det är helt ok för en man att ha det. Allt går ut på att övervaka tjejerna så att de inte drar skam över familjen, att de inte får rykte om sig att vara lössläppta.

Även i svensk kultur och tradition har det varit mer accepterat att det manliga könet är sexuellt erfaren. Nu däremot sägs det, vill påstås, att vi är jämställda även här. Att den ”kvinnliga sexuella frigörelsen” är klar. Vi läser i var och varannan tidning om sex, om den kvinnliga orgasmen m.m., men jag vill påstå att vi inte alls är jämställda i sängen.

När jag diskuterar sex och relationer med mina vänner, tjejer som killar, så får jag uppfattningen att de flesta män inte alls vill ha en tjej som tar för sig. Att en tjej som tar initiativ och vill göra annat än att vara passiv under akten uppfattas som allt för erfaren. Att män gärna vill känna att det är de som ”lär upp” tjejen. Att de blir skrämda av en tjej som verkar för erfaren. (Notera att jag skriver verkar, för en sak är säkert, kvantitet har inget med kvalitet att göra här)

Samtidigt så berättar mina killkompisar att det är oattraktivt med en tjej som är totalt passiv, att det är tråkigt att alltid behöva vara den som tar initiativ till sex.

Så hur är det? Är vi jämställda i sängen? Vad vill svenska män ha?

De flesta singlar jag känner har ett eller flera namn, i sin kontaktlista på sin mobil, till gamla strul, f.d. dejter eller flirtar. Nästan alla dessa personer har dessutom vid något tillfälle kontaktat dessa personer med enda syfte att få sex och/eller närhet. Istället för att köpa grisen i säcken, så söker man sig tillbaks till kända jaktmarker. Man vet vad man får, man vet vad som gäller. Man slipper krystade avsked med tomma löften om framtiden. Den moderna lösningen på kvart-i-tre-ragget återigen.

Dessa samtal eller sms brukar dyka upp efter midnatt, gärna efter intag av alkoholhaltiga drycker. (Inte utan att vi alla ibland önskat att det fanns alko-lås på mobiler!)

Inatt fick jag ett samtal klockan 01.03 av en person som druckit ett antal öl och därav var pratglad. Men var det ett booty call? Nja, inte per definition. Istället var det ett politiskt booty call!

Klockan 01.03 inatt inledde jag ett samtal med en kollega från Stockholm om politik, om Israel-Palestina konflikten, om nyskrivna motioner till riksdagen etc.

Visst är sex ett av våra grundläggande behov, visst förstår jag företeelsen med booty call – men jag tror att vi har större behov av att prata med likasinnade. Att ha någon att prata med just då när jag har något att säga. Det behov jag fick täckt inatt gav i alla fall mig betydligt mer än halvdåligt fyllesex!