Vad är detta. Är det rätt. Är detta socialdemokratiskt, eller moderatiskt. Kan man göra så. Är inte detta lagbrott. Jovisst går det när haspen sitter på! Oavsett partifärg så börjar nu Kävlinge kommun äntligen röra sig i rätt riktning. Nu händer det något.

Läste i SDS att kommunen ska gå in för att starta en supporterklubb för CenterSyd-området. Problemen verkar vara att fastighetsägaren har svårt för att hyra ut tomma lokaler. Det är ett intressant koncept och jag hoppas att dessa principer också gäller andra områden inom Kävlinge.

När nu Kävlinge ger sig in som fastighetsbranschens supporterklubb hoppas jag att stödfunktionen också kommer att fungera inom kultur och fritid. Det är inte så att vi har fler kriminella i Kävlinge, eller fler vandaler.  Men konsekvenserna och effekterna av arbetslösheten, finanskrisen och nya tuffa regler för deltidssjukskrivning, kan slå mycket hårdare i Kävlinge än andra omkretskommuner. Just för att allting är så snålt. Det finns liksom inga marginaler för att hantera haverier.

Min stora tes genom hela denna serie av blogginlägg har handlat just om dessa frågor. Kävlinge behöver ta tag om det som ligger bakom problemen med snatterier, inbrott, misshandel, mobbing, hasch, missbruk, och mycket mera. Men jag menar också att den personliga kultur som vi lever med, det är just den som startar alla dessa symptom. För det kan vi väl ändå vara överens om, att det är just symptom på bördor som har lagts på den enskilde. Vi som har jobb och fritid, vi klarar oss. Vi hjälper varandra.

Kommunen behöver hjälpa till betydligt mer med kultur och fritid. Det inte bara stimulerar lokal ekonomi, men får också fler människor att engagera sig!

Det är en av de stora erfarenheter som många Folkets Hus och Park-föreningar ärvt av varandra.

Facebook, Twitter och många andra sociala forum är barn av sin tid. Vi har inte sedan många år kommunicerat så mycket som vi gör just nu.

Visst. Det tar både tid och energi. Men vinsterna är så stora att t.o.m. en uppmaning på nätet kan förändra stora val. Se bara på USA där Obama menar att avgörandet kom med hjälp av sociala forum på nätet. Eller när filmen Bananas av Fredrik Gerttén, skulle visas.

Kulturen i dessa forum handlar om allt möjligt. Allt från något kryptiskt meddelande VIT, SVART, till storlekar på de mest märkliga saker. Tråkigt? Ensidigt? Mycket skvaller? Skitkul? JoVisst. Men också nödvändigt! Utan dessa forum vågar vi inte utveckla våra fria ord, eller ens andas att något är galet.

När vi körde igång ett konto på facebook tog det inte mer än en månad att få 350 vänner. Så nog är det ett kvitto alltid. Tveksamheterna finns där. Men det gäller att vara petig med orden för att inte fastna i skvaller eller onyttigheter. Responsen är omedelbar och direkt!

Men den stora nyttan finns där. Så sent som i förra veckan meddelade två vänner att de gärna vill hyra av oss i parken till sommaren. Vi ska träffas i veckan för att snickra ihop arrangemangen. Kul! Och verkligen ett bevis på nätets bästa sidor.

Bli vår facebook-vän du med!

När man ska ta stora beslut så brukar man få höra att man ska göra en för- och emot lista, rada upp alla fördelar och nackdelar, helt enkelt titta på alla pro och cons.

Så, vad är för- och nackdelarna med att vara leva ensam?

Fördelar:

• Styr sin egen tid
• Slipper dåligt samvete över ens beslut
• Kan välja inredning själv
• Kan bestämma middag själv
• Ingen som snarkar bredvid en i sängen
• Kan fisa och rapa obehindrat
• Slipper nån annan som fiser och rapar obehindrat
• Alltid ledigt på toaletten
• Man styr själv över fjärrkontrollen
• Man bestämmer musik själv

Nackdelar:

• Ingen att säga godnatt till
• Ingen att säga godmorgon till
• Ingen som pussar på en när man kommer hem
• Ingen att laga mat med
• Ingen att äta middag med
• Ingen att skämma bort
• Ingen som skämmer bort en
• Ingen att diskutera med över ett glas vin i soffan
• Ingen som saknar en när man är borta

Saknar ni något från listorna?

För det mesta är livet som singel precis som livet som del av ett par. Men, som jag redan berört, det blir betydligt längre mellan inbjudningarna till fester och middagar.

Inte minst märks detta vid midsommar, nyår och andra högtider. Min första midsommar som singel nu firade jag med min pappa och vänner till dem. Jag har en mycket bra relation till honom, men anledningen var kort och gott att inga inbjudningar kommit. När nyår närmare sig så fick jag av några stycken höra att jag ju var välkommen dit, men…Dock fick jag till slut den bästa nyår på väldigt lång tid.

I år var jag bjuden på en rolig middag på midsommar, endast singeltjejer närvarande. Nyår kommer jag att spendera på Nya Zeeland med min syster och hennes familj tillsammans med en god vän.

När jag levde i en relation så betydde dessa högtider inte så mycket för mig, kanske beroende på att jag flyttat en del och bott utomlands, så jag har inte kommit in i ett ”traditionsgäng”. Men nu som singel blir det så oerhört påtagligt att man är singel just vid dessa tillfällen.

Jag kan förstå att julen är en riktigt jobbig period för dem utan familj, för på något sätt är ju våra högtider till för dem med familj och inte för oss utan…

(Ps. Bifogar bilder från nomineringsstämman igår.)

Män är underbara! Allt jag kommer att skriva nedan kan egentligen sammanfattas med just den första meningen.

I bilen imorse fick jag höra av en kollega att någon hon kände hade läst denna bloggen och fått uppfattningen om mig att jag var en person som levt i seriösa förhållanden, att jag trivts med det och att jag vill dit igen, men att jag inte har lust med halvmesyrer. Ska jag lämna mitt singelliv så ska det vara med någon speciell.

Det är en ganska bra beskrivning. Jag har varit sambo två gånger, med två fantastiska män. Men, att vara en fantastisk person räcker inte alltid tyvärr. Jag är inte bitter på dem, på någon annan eller på män generellt. Jag har dessutom fortfarande kontakt med mina ex-sambos.

Jag trivs med mitt singelliv, jag har ett stimulerande arbete och jag tycker att det är oerhört roligt att träna. Att umgås med vänner och familj är också något jag vill prioritera. Men, därmed inte sagt att jag inte vill träffa någon man. Att jag vill förbli singel.

Däremot är jag värdelös på att flirta och ragga. Dels för att jag inte tycker det är kul att gå på krogen (och gör det heller inte), dels för att jag inte orkar med spelet. Jag tycker det är trams att vänta x antal timmar, dagar med att höra av sig. Att höras av varannan gång, till absurdum, eller att gå som katten kring gröten. Därför attraheras jag heller inte av män som spelar spelet.

Min vardag ser oftast ut enligt följande: jobb, möte, träning, hem och sova. Mina helger ser ofta ut så här: möte, träning och familj/vänner. Alltså träffar jag inte heller så många kandidater till blivande partner. Det är inte det att jag medvetet undviker det, det är snarare så att jag inte medvetet prioriterar det.

Jag känner mig bekväm i mitt singelskap och vågar här prata/skriva om sådant som vi vänner (av bägge könen) annars bara pratar med varandra om. Tyvärr gör ju också denna bekvämlighet att jag inte medvetet letar efter eller är mottaglig för diskreta inviter.

Men, ni män är underbara. Jag saknar att somna bredvid en man, att vakna bredvid en man. Att laga mat och äta tillsammans med en man. Att diskutera livet i stort och smått med en man.

Ytterligare en dag som innebar att jag åkte direkt från jobb till gym, och därmed inte kom hem förrän sent. Idag körde jag två spinningpass i följd. Först ett vanligt 45 minuters pass, sedan ett 60 minuters powerspinningspass.

Faktum är att kroppen var segare första passet, men så var ju musiken så oerhört mycket bättre på pass två också, vilket är till större hjälp än man kan tro.

En av mina singeltjejkompisar går också ofta på gymmet, dock inte samma som mitt tyvärr. Vi har pratat om detta med att flirta på gymmet. Hon har några span och skulle gärna vilja fråga ut en viss kille, men vi har konstaterat att gymmet är ett svårt ställe att ragga på. Oftast pratar man bara träningsrelaterade saker med varandra och man har ingen aning hur de är som personer i övrigt eller om de ens är singlar. Hur går man från frasen ”bra pass idag eller hur?” till ”förresten, vill du gå på dejt med mig…”?

Jag råkade ut för en rätt komisk situation på gymmet för något år sedan. De hade en ny maskin där och jag klarade inte av att ändra viktinställning, jag hittade helt enkelt inte knappen jag skulle trycka på för att låsa upp spärren. Så kom det en kille förbi och jag frågade om han kunde hjälpa mig. Han kom fram med ett leende och visade mig och så sa han lagom kaxigt, ”men nog visste du det, eller hur?” och jag förstod först inget och svarade naivt ”nä, det gjorde jag faktiskt inte”, varav han svarade mindre kaxigt ”det tror jag nog, du ser rätt vältränad ut”. Eftersom jag såg lika frågande ut så gick han. Jag insåg sen att han ju faktiskt trott att jag tog detta första steg, men tyvärr, jag var bara ärligt korkad!

Hur många av oss har inte hört ”du ska se att du snart träffar någon du också” eller ”när tänker ni skaffa barn, börjar det inte bli dags nu”?

Detta är oerhört plumpa och oförskämda kommentarer. Hur kan man tränga sig in i andras liv på detta närgångna sätt? Tänk om paret i fråga är infertila, eller precis fått missfall? Vad är det som säger att partnerskap är bättre än singelliv?

När är det ok att svara ” Du ska se att du säkert också snart kan få bli singel som mig” utifrån att drygt 40 % av alla äktenskap faktiskt slutar i skilsmässa.

När jag diskuterade detta med kollegorna i veckan så berättade en kollega om en kusin som vid varje släktträff fått frågan ”har du träffat någon än?”, varav det nu är ett internt skämt. Men hur mår man som singel när man ständigt ska behöva försvara sitt singelskap? Varför är det något man överhuvudtaget ska behöva försvara eller förklara?

Hur skulle det tas om jag på nästa fest gick fram och frågade ett par om de fortfarande har sex? När vi ändå är inne och rotar i varandras privatliv!

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är tid en prioriteringsfråga. Därför är det lustigt att vi som singlar kan få höra ”men hur ska du ens ha tid att träffa någon, du som alltid är så upptagen?”

För det första så prioriterar vi såklart om när vi blir kära. Om vi träffar någon så vill vi ju ha tid till den personen, vi tar oss tid på bekostnad av något annat.

Men det mest självklara svaret är ändå;

”Hallå, tror du att jag vill sitta hemma och rulla tummarna och hoppas att någon prins kommer hit och räddar mig?”.

Det är väl självklart att vi som är singlar är aktiva, precis på samma sätt som er som lever i en relation. Vi har ett liv, vänner, fritidsintressen och arbete trots att vi är singlar.

Det komiska är att jag mött samma attityd från killar, att de har ifrågasatt om jag skulle ta tid till dem! ”Du som är så aktiv, du som är så engagerad i politiken, har du verkligen tid till ett förhållande?”

Mig veterligen är det många politiker som har en relation – varför skulle jag vara annorlunda? Förutsatt att jag anser att killen är värd en omprioritering så är det ju självklart att jag har tid till honom.

Jag pratade med en manlig bekant häromdagen. Han sa följande till mig ”så fort man är intresserad då är man inte intressant, men så länge man är ett svin ja då minsann, suck jag börjar tröttna, ni är fan helt störda de flesta av er, det funkar bara inte att va snäll och gullig, trist som fan, man tycker ni borde begripa bättre men nej då”

På samma sätt kan jag konstatera att de gånger jag varit lättillgänglig per sms, telefon och att ses så har killen oftast tröttnat. De gånger där jag istället varit hård mot dem och börjat ställa krav med hot om att avsluta allt, så har de kommit krypande.

Varför är spelet intressantast och inte vinsten?

Singellivet och ”jakten” på den rätte är ju inget sällskapsspel a la ”Jakten på den försvunna partnern”. Det tar ju inte slut bara för att man vunnit. Man packar inte ihop spelet och låter det samla damm i en hylla. Istället får man en underbar vinst, en fin pokal som glänser och blir vackrare ju mer man tar hand om den och polerar den.

De flesta i vår närhet har mycket att göra. Vi arbetar heltid (minst), vi försöker träna, vi vill umgås med nära och kära och vissa har egen familj och egna barn. Alla har 24 timmar på dygnet (mig veterligen) och faktum är att det står oss alla fritt att disponera dessa timmar.

Därför irriterar jag mig på människor som säger att de inte har tid ”för att…”. Särskilt när jag får kommentaren i samband med konstaterandet att jag inte har barn, så därför har jag mer tid!

Än en gång, vi har alla 24 timmar på dygnet. Vad vi väljer att göra med dem är upp till oss själva. Om man är vuxen nog att ta beslut om att skaffa barn, så hoppas jag att man är vuxen nog att inse att det var ett eget val som kräver vissa justeringar. Men samtidigt, så var det deras prioritering! De kan inte använda det mot oss som valt att inte skaffa barn (än).

Tid handlar om prioritering. Visst, ibland hinner man inte allt – men vi prioriterar ju det som vi ska/vill hinna med. Vi har alla olika prioriteringar helt enkelt.

Jag som singel och barnlös har inte mer tid än andra, jag har bara valt att disponera min tid annorlunda!

(Idag har jag t.ex. prioriterat den utbildning som jag, i egenskap av att vara ordförande för Moderatkvinnorna i Skåne, är ansvarig för. Dagens föreläsare var Pia Kinhult, under rubriken ”Mötesteknik”.)