Kultur och hur vi förhåller oss till varandra är mycket viktigare idag än på många år. Det har gått så långt att avvikande attityder, åsikter eller stil påverkar ditt förhållande till chefen, arbetsplatsen, eller i föreningen. Dina vänner kan lämna dig bara för att du tryckt lite väl hårt på tangentbordet i twitter eller facebook. Det är en farlig tid, då kultur och information är viktigare än någonsin.

Samtidigt är skillnaderna i tillgång till musik, film, teater, böcker och utställningar oerhört stora. Med internet och hypade hemsidor kommer en ökad spridning av kultur. Det berikar för många, samtidigt som de yrkesverksamma inom kulturen får ökad sysselsättning och bättre villkor. Det påverkar också de mindre kulturföreningarna. På gott och ont. Det beror enbart på hur staten och kommunen prioriterar.

Om kultur och idrott nu står för 15% av hushållens samlade inköp 2009;SCB, så innebär detta också att vi står för ungefär 15% av vår samlade BNP, minus hur mycket vi köper från utlandet. Den ekonomiska tillväxten spelar faktiskt roll. Inte bara för att mota arbetslöshet och fattigdom. Det sätter också fart på den lokala ekonomin, håller vandalerna borta, och får fler människor engagerade!

Därför är önskemålen för oss mindre arrangerande föreningar bl.a. ökat stöd till internationellt kulturutbyte – så att vi verkligen kan närma oss andras kulturer och dra nytta av deras idéer och erfarenheter. Arrangörsstödet behöver också utvecklas. Framförallt till ideella konserter, teaterföreställningar och kulturfestivaler. Vi behöver också stöd för att kunna hålla hyggligt bra samlingslokaler och platser öppna.
Det finns också många mindre biografer runt om i Skåne som behöver hjälp att vidareutvecklas med bl.a. digitaliserade av bioföreställningar, eller direktsänd opera. De mindre biograferna visar t.o.m. direktsänd opera från Metropolitan i NewYork. Har ni sett Malena Ernman på en sådan föreställning? Då kommer ni garanterat att åka dit igen. 14 januari var det direktsänd sing-a-long-opera med Malena Ernman från Konserthuset i Stockholm. En av Skånes mest succéartade biografer på opera heter Bio Borgen och Spegeln!

Sing-a-long med Malena Ernman i 35 biografer

Facebook, Twitter och många andra sociala forum är barn av sin tid. Vi har inte sedan många år kommunicerat så mycket som vi gör just nu.

Visst. Det tar både tid och energi. Men vinsterna är så stora att t.o.m. en uppmaning på nätet kan förändra stora val. Se bara på USA där Obama menar att avgörandet kom med hjälp av sociala forum på nätet. Eller när filmen Bananas av Fredrik Gerttén, skulle visas.

Kulturen i dessa forum handlar om allt möjligt. Allt från något kryptiskt meddelande VIT, SVART, till storlekar på de mest märkliga saker. Tråkigt? Ensidigt? Mycket skvaller? Skitkul? JoVisst. Men också nödvändigt! Utan dessa forum vågar vi inte utveckla våra fria ord, eller ens andas att något är galet.

När vi körde igång ett konto på facebook tog det inte mer än en månad att få 350 vänner. Så nog är det ett kvitto alltid. Tveksamheterna finns där. Men det gäller att vara petig med orden för att inte fastna i skvaller eller onyttigheter. Responsen är omedelbar och direkt!

Men den stora nyttan finns där. Så sent som i förra veckan meddelade två vänner att de gärna vill hyra av oss i parken till sommaren. Vi ska träffas i veckan för att snickra ihop arrangemangen. Kul! Och verkligen ett bevis på nätets bästa sidor.

Bli vår facebook-vän du med!

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är tid en prioriteringsfråga. Därför är det lustigt att vi som singlar kan få höra ”men hur ska du ens ha tid att träffa någon, du som alltid är så upptagen?”

För det första så prioriterar vi såklart om när vi blir kära. Om vi träffar någon så vill vi ju ha tid till den personen, vi tar oss tid på bekostnad av något annat.

Men det mest självklara svaret är ändå;

”Hallå, tror du att jag vill sitta hemma och rulla tummarna och hoppas att någon prins kommer hit och räddar mig?”.

Det är väl självklart att vi som är singlar är aktiva, precis på samma sätt som er som lever i en relation. Vi har ett liv, vänner, fritidsintressen och arbete trots att vi är singlar.

Det komiska är att jag mött samma attityd från killar, att de har ifrågasatt om jag skulle ta tid till dem! ”Du som är så aktiv, du som är så engagerad i politiken, har du verkligen tid till ett förhållande?”

Mig veterligen är det många politiker som har en relation – varför skulle jag vara annorlunda? Förutsatt att jag anser att killen är värd en omprioritering så är det ju självklart att jag har tid till honom.

Är det tiderna som förändrats eller är det åldern som gör att det är betydligt tristare att dejta idag än för 10 år sedan?

Vad jag menar förtydligas bäst genom att återberätta vad en killkompis en gång sa till mig angående detta med att gå på en första dejt. Han sa att ”där sitter bägge med vars en fiktiv checklista i huvudet med en massa rutor att kryssa i allt eftersom dejten svarar på frågor”.

Att dejta är därmed som att gå på en anställningsintervju.

Var är du född? Vad har du studerat? Vad jobbar du med? Familj? Hur gamla är dina syskon? Vill du ha barn? När vill du ha barn? Vad gör du på din fritid? Etc etc!

Jaha, nähä, du uppfyller inte mina krav. Tack och adjö! Nästa!

Har du tur så kallas du på en andra intervju.

Först här tror jag att vi lägger checklistan åt sidan och börjar bete oss som människor. Som singlar som faktiskt är på en dejt och inte en anställningsintervju….

De flesta singlar jag känner har ett eller flera namn, i sin kontaktlista på sin mobil, till gamla strul, f.d. dejter eller flirtar. Nästan alla dessa personer har dessutom vid något tillfälle kontaktat dessa personer med enda syfte att få sex och/eller närhet. Istället för att köpa grisen i säcken, så söker man sig tillbaks till kända jaktmarker. Man vet vad man får, man vet vad som gäller. Man slipper krystade avsked med tomma löften om framtiden. Den moderna lösningen på kvart-i-tre-ragget återigen.

Dessa samtal eller sms brukar dyka upp efter midnatt, gärna efter intag av alkoholhaltiga drycker. (Inte utan att vi alla ibland önskat att det fanns alko-lås på mobiler!)

Inatt fick jag ett samtal klockan 01.03 av en person som druckit ett antal öl och därav var pratglad. Men var det ett booty call? Nja, inte per definition. Istället var det ett politiskt booty call!

Klockan 01.03 inatt inledde jag ett samtal med en kollega från Stockholm om politik, om Israel-Palestina konflikten, om nyskrivna motioner till riksdagen etc.

Visst är sex ett av våra grundläggande behov, visst förstår jag företeelsen med booty call – men jag tror att vi har större behov av att prata med likasinnade. Att ha någon att prata med just då när jag har något att säga. Det behov jag fick täckt inatt gav i alla fall mig betydligt mer än halvdåligt fyllesex!

Som sagt, tanken är att jag ska skriva om singellivet som 30+ i en omkretskommun, men även att skriva om mitt liv och om min träning i allmänhet. För, om jag ska vara ärlig, skulle jag försöka skriva en variant av ”Sex in the Småstad” så hade innehållet blivit väldigt enformigt…”Inget, inget, inget, vänta! Nä, det var en äkta jordbävning…”.

När jag bestämde mig för att flytta till Bjärred hade jag varit singel i ett år. Av den anledningen så blev jag rätt förvånad när kommentarerna på min flytt från omgivningen blev ”men grattis, vad kul att du träffat någon ny” eller ”åh, det är till att ha hittat någon med hus” eller liknande.

Jag flyttade inte till NÅGON jag flyttade till NÅGOT! Jag flyttade till närheten till familj och vänner, närmare mitt arbete, till havet och till en kommun jag kan tänka mig att bo i under en längre tid. Jag såg framför mig vackra promenader och löprundor längs havet och mer tid med de nära och kära.

Varför förutsätts det att boende i Bjärred, Vellinge, Svedala, Staffanstorp och liknande omkretsorter innebär par med barn eller framskridna planer på barn?

Varför förväntar sig alla att vi singlar, oavsett ålder och intresse, bor inne i stan med närhet till nattklubbar och ”singel”aktiviteter?

För en tid sedan publicerade Sydsvenskan en artikel om danska Anne Sophia Hermansen och responsen på hennes krönika om ”pudelmän” och ”babianer”. Då länk även gavs till krönikan så kommenterades den även här. Flera kommentarer visar på oförståelse för krönikörens åsikter. Hon kallas även bland annat ”omogen” och att hon ”saknar självkritik”.

Men ämnet är intressant.  Vad är det som gör att vi är så många singlar i 30-års åldern? En snabb sökning på match.com över singelmän i Skåne mellan 30-39 år ger mig över 500 träffar, varav över 50 är ”online just nu”. Vad är det som gör att fler separerar i större utsträckning idag än tidigare?

Är inte det enkla svaret att kvinnor idag inte längre ”behöver” mannen. Dagens kvinnor har en egen trygghet, en bra utbildning, ett arbete som ger en fast inkomst och ett eget socialt liv. Vi väljer inte en man för att han ska kunna ge oss ett liv, vi väljer den man som passar in i vårt liv. Som kan komplettera det.

Jämställdheten har gått långt i Sverige. Det finns få hinder för oss kvinnor. Vi kan skapa oss det liv som vi själva önskar. För att lyckas i livet behövs ingen man, ingen försörjare, ingen dörröppnare. Jag tror att detta skapar lite förvirring hos männen, men även hos oss själva. Visst vill vi att kvinnan ska vara självständig och att samhället ska vara jämställt, men är det fortfarande ok att öppna dörren för en kvinna?

När jag berättade för en manlig vän om en dejt jag varit på och suckar fram att när notan skulle betalas så började dejten svamla om att ”vi delar väl” trots att han druckit vin medan jag tog vanligt isvatten, så får jag som svar ”men, det är väl så ni vill ha det?”. Nä, det är det inte!

Jämställdhet kan inte likställas med att ta bort hövlighet, gentlemannamässighet eller charm. Om en kille/man bjuder mig på middag, då förväntar jag mig att han bjuder. Punkt! Om, jag däremot bjuder ut honom på något, så förväntar jag mig att jag betalar.

När vi inte längre behöver varandra, så blir kraven desto högre. Med alla dejting-sidor på nätet så kommer marknaden närmare oss också. Kvart i tre-ragget på krogen finns några knapptryck bort i ditt eget vardagsrum.

Hur vet vi när vi hittat ”den där”? Mannen! Kvinnan! Vi 70-talister som är vana vid att kunna välja och vraka, få som vi vill. Allt ska vara perfekt och noga kontrollerat. Annars byter vi – marknaden är ju oändlig. Vi måste förstå att det inte går att ”handla” partner på samma sätt som vi handlar en mp3-spelare eller en platt-tv. Det går inte jämföra produkt mot produkt för att gå vidare till nästa butik och kolla om de är billigare där. Vi måste våga låta kärleken ta tid. Vi måste våga släppa på vår kontroll. Vi är inte mindre jämställda för det.

För även om vi kvinnor inte längre behöver er män, så vill vi ju ändå ha er!