De svenska damerna vann innebandy-VM i lördags. Det var väl ingen skräll direkt. Sverige hade före detta VM vunnit tre av de sex VM som tidigare spelats och var regerande mästare. Ännu större har dominansen varit i herr-VM där Sverige vunnit sex av de sju VM som spelats. Finland tog hem senaste guldet år 2008 då de slog Sverige med 7-6 i förlängningen.

Innebandy som sport har vuxit kraftigt och antalet licensierade spelare i Sverige är över 130 000. Troligen spelar runt en halv miljon svenskar innebandy regelbundet i föreningar, korpen etc. Internationellt växer sporten också snabbt.

Vellinges innebandyklubb går under namnet Gårdarike IBK. A-laget ligger i nuläget i toppen av division tre. Men föreningens framtid finns nog i klubbens P96-lag där min äldste son spelar. Dessa ca 25 spelare har varit sporten trogen trots konkurrens från fotboll i Vellinge IF. Många spelare är fortfarande aktiva i två sporter och röner framgång i båda. Laget har varit i stort sett intakt sedan de drog igång som 7-åringar. Från första början har de haft ledare som har varit engagerade och hängivna. Detta har i sin tur gett föräldrar som ställer upp i alla lägen och som är lika hängivna och trogna supportrar. En väldigt speciell ”vi-känsla” har skapats kring laget.

Redan från början kunde man ana att något stort var på gång. Spelet på liten plan utan målvakt ändrades snart till stor plan med målvakt och seriesegrarna kom i obruten följd. Många var de helger då killarnas överlägsenhet gjorde att det blev ganska enformigt och nästan pinsamt. Länge var det bara Genarp som kunde ge dem motstånd i sin åldersgrupp. Därför anmälde man ett lag i serien för ett år äldre till säsongen 08-09. Där blev det lite mer kamp och Gårdarike slutade tvåa efter Stanstad med samma poäng, men med lite sämre målskillnad. I år leder vi både P14 och P13- serierna och är obesegrade i båda. Vi är dessutom regerande Skånemästare! (Märkte ni att jag skrev vi?)

I januari åker vi till Göteborg för att spela Gothia Cup för fjärde gången. Där har de riktigt stora framgångarna av olika anledningar uteblivit. Det är alltid svårt att få med sig hela truppen den tiden på året. Iskalla klassrum som stinker av svettiga kläder och fuktiga handdukar fungerar som sovsalar. Ja, bortförklaringarna är som ni förstår många.

I mars åker gänget till Falun för att spela slutspel i New Body Cup, inofficiella SM för 13-åringar tillsammans med de 7 andra lagen som är kvar i Sverige.

Gårdarikes P96 har säkert sin motsvarighet i andra klubbar och andra sporter men jag hävdar att det är något speciellt med detta lag. Föräldraengagemanget gör att det alltid är gott om mammor och pappor på alla träningar, aldrig problem att få kioskscheman, sekretariat och annat att fungera och alltid bra tryck på läktarna även på bortamatcher. Tränare som ser till att killarna alltid gör sitt bästa och andra vuxna runtomkring som ordnar med ekonomi, kläder och andra ”måsten” för att allt ska vara så bra som möjligt för laget. All heder till de ideellt arbetande eldsjälarna i föreningen.

De ensamkommande flyktingungdomarna har plötsligt fått ett ansikte. Mohammad från Afghanistan är en person av kött och blod med sin egen personlighet, sina egna åsikter och känslor. Rubrikerna från debatten om Hököpinge blir nu levande på något sätt. Alla fördomar och förutfattade meningar om hur ”de” är, ställs på sin spets.  Ojdå, en helt vanlig kille som verkar fungera som helt vanliga killar oftast gör.

Högstadieeleverna på Södervångskolan gick mangrant ut och demonstrerade mot beslutet att skicka Mohammad till Nordmaling. Det är skönt att se ungdomar av idag reagera, fredligt, med sakliga argument och märk väl, de är vellingebor! En generation som kanske begriper något om medmänsklighet, till skillnad mot många insnöade vellingebor med skygglappar som bara träffar andra insnöade vellingebor med likadana lappar eller möjligtvis uppassaren på resorten i Thailand dit semestern allt som oftast går.

Var finns det sunda förnuftet i svensk flykting- och asylpolitik? Eller det åsidosätts i alla lägen och man låter dumheten bli allenarådande? En ung kille som har börjat rota sig så gott det går i en för honom helt främmande och ny miljö. Han har en fungerande familj, skolgång som också fungerar och dessutom kompisar på orten. Låt vara att det bara har gått 1,5 månad men enligt alla inblandade parter verkar det fungera. Då ska man rycka upp honom igen, efter 1 år på flykt! Värst av allt är denna ovisshet som allt som oftast sprider sig när beslut ska fattas. Att inte kunna ge utsatta människor klara och snabba besked är en stor brist. Så visst finns det mycket i övrigt att önska när det gäller mottagande och omhändertagande av flyktingar. De ska behandlas med värdighet och medmänsklighet och inte hamna i byråkratins kvarnar för att sakta malas ner.

SD får över 5% i SCB´s senaste undersökning. Vad beror det på? Jag önskar att det fanns ett enkelt svar men sanningen är nog den att det beror på ren egoism kryddat med okunskap. Tyvärr bidrar säkert en usel integrationspolitik till dessa höga siffror.

Det är på tiden att Vellinge kommun tecknar avtal med migrationsverket om ensamkommande flyktingungdomar. Sedan kan kommunen visa hur man på ett bra sätt tar emot och integrerar dessa ungdomar så att de får en trygg start i en kommun där friheten är större…..

Igår kväll var min fru, vår äldste son och jag i Södervångskolans gymnastiksal i Vellinge och fick oss till livs ett luciaframförande av 150 st. F-2 elever. Det var hur gulligt som helst med skenande refränger och ofrivillig kanon. Fotoblixtarna smattrade (trots fotograferingsförbud) och de hundratals föräldrarna och andra anhöriga fällde säkert en och annan tår.

Efter veckor av intensiv träning ska en annan grupp föräldrar ikväll äntligen få njuta av vårt något mer mångfacetterade luciatåg på Kryddgårdskolan. Drygt femtio åk 4-elever ska med ljus och lykta vandra och lussa för närmast sörjande som det brukar heta. Pepparkaksgubbar från Libanon, tomtar från Pakistan, sockerbagare med rötter i Kurdistan och tärnor och stjärngossar med vitt spridda kulturella identiteter och sist men inte minst en turkisk Lucia. Alla samlas vi för denna traditionella högtid och alla, oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund, tycker att det är roligt, fint och stämningsfullt.

Visst har vi vissa år haft en och annan elev som av olika anledningar inte velat deltaga i luciatåget. Detta har vi då löst genom att införa lite nya ”roller”. Ett år hade vi två solglasögonprydda kostymklädda livvakter till Lucia. De var ”beväpnade” med brandsläckare och stod hela föreställningen blick stilla i varsitt hörn av musiksalen.

Samma år kom en elev inkörande på en pimpad minimoppe iförd röd clownnäsa, sjungande på Rudolf……

Förra året deltog den delvis rullstolsburna flickan från Pakistan med en lika pimpad rullstol. Ett tag tänkte vi att hon skulle komma inrullande för att sedan under publikens jubel resa sig och gå. Vi insåg lyckligtvis att det skulle bli ett lite väl magstarkt ”hallelujah moment” så det fick räcka med ett helgon.

I år har vi inga överraskningar på gång. Tåget blir ovanligt vanligt och sångerna likaså. Imorgon väntar två föreställningar till, en riktigt tidigt för personalen på skolan och sedan för resten av eleverna. Den tidiga morgonen kombinerad med dålig eller ibland helt utebliven frukost har gjort att vi haft en del svimningar genom åren. Vi håller våra tummar för att vi ska slippa detta i år.

Sen håller vi helg och hoppas och tror att det är tre år tills det är dags för vårt arbetslag att återigen arrangera Kryddgårdskolans luciatåg.

Förövrigt så tycker jag det är konstigt att ledaren för ett land som satsar över 600 miljarder dollar på militären kan hämta ut Nobels fredspris.

Luciafirande på Södervångskolan i Vellinge

Som sagt, tanken är att jag ska skriva om singellivet som 30+ i en omkretskommun, men även att skriva om mitt liv och om min träning i allmänhet. För, om jag ska vara ärlig, skulle jag försöka skriva en variant av ”Sex in the Småstad” så hade innehållet blivit väldigt enformigt…”Inget, inget, inget, vänta! Nä, det var en äkta jordbävning…”.

När jag bestämde mig för att flytta till Bjärred hade jag varit singel i ett år. Av den anledningen så blev jag rätt förvånad när kommentarerna på min flytt från omgivningen blev ”men grattis, vad kul att du träffat någon ny” eller ”åh, det är till att ha hittat någon med hus” eller liknande.

Jag flyttade inte till NÅGON jag flyttade till NÅGOT! Jag flyttade till närheten till familj och vänner, närmare mitt arbete, till havet och till en kommun jag kan tänka mig att bo i under en längre tid. Jag såg framför mig vackra promenader och löprundor längs havet och mer tid med de nära och kära.

Varför förutsätts det att boende i Bjärred, Vellinge, Svedala, Staffanstorp och liknande omkretsorter innebär par med barn eller framskridna planer på barn?

Varför förväntar sig alla att vi singlar, oavsett ålder och intresse, bor inne i stan med närhet till nattklubbar och ”singel”aktiviteter?