På tungan 1 december 2016

Fler julöl släpps lokalt

Idag ställs ytterligare några julöl på hyllor i skånska systembolagsbutiker. Vissa av dem kan man beställa, andra måste man verkligen hämta lokalt. Till dessa hör Skelderwikens Frosty Ice, som ni hittar i Ängelholm, Åstorp och Höganäs.

Höganäs High Nose Snow finns från idag  i beställningssortimentet, men du måste beställa ett kolli med 12 flaskor. I Malmö släpps idag South Plains Winter Ale, i Lund hittar ni Lundabryggeriets jullager (deras ale har varit i butikens i en månad).

Närmare 60 öl från ordinarie julsläpp, inklusive några lokala märken, skrev jag om här.

På tungan 30 november 2016

Unesco k-märker öl

Men det var väl på tiden: Unesco ger belgisk ölkultur status som världskultur-arv.

Ingenstans i hela världen finns så rika och fullständigt väsensskilda öltraditioner, djupt rotade och levande. Det är här som den spontan- eller vildjästa ölen levt vidare, i en uppsjö av lambic, även under decennier då folk utanför regionen enbart frynte på näsan åt dessa syrliga fast mångfacetterade drycker.

Men att sätta likhetstecken mellan belgiskt öl och suröl är förstås ohyggligt begränsande. Belgien är också hem för maltiga dessertöl och vinösa klosteröl (med eller utan trappistmärkning), witbier och saison. Och som om inte det räckte finns också högkvalitativa kraftigt humlade öl med anor.

Unesco ger inte bara ett diplom, utan förbinder sig också att upprätthålla det belgiska ölets traditioner och traditionernas status. Man kan bli konservativ i sinnet för mindre.

Läs mer här.

(Bilden är från Cantillion – bryggeri och museum i Bryssel.)

På tungan 29 november 2016

Time for a Bath

”Take a Bath”? Nej, ta fyra.

När Systembolaget denna torsdag lanserar ett fåtal ölnyheter, flaskor som ska finnas i butikerna i nio månader, ingår ett fyrpack från det brittiska kvalitetsbryggeriet Bath Ales.

Bland dessa ingår den bärnstensfärgade och mycket brittiska ale som heter Gem, med fin balans mellan kryddig humle och kolabetonad malt, men den verkliga pärlan är ändå Wild Hare: en ekologisk och mycket krispig och torr golden ale som – säger mig mina erfarenheter – tilltalar alla som normalt hellre beställer en amerikansk-influerad APA än en brittisk ale.

Bath Ales, etablerat 1995, är ett av de moderna bryggerierna som tar intryck från världen runtomkring. I fyrpacket finns således också en stout, Dark Side heter den (men när jag drack den senast hette den Dark Hare), som ligger nära irländska torra stout med låg alkoholstyrka.

Gemensamt för de fyra ölen är en strävan att brygga sådant som man kan sitta med en hel hel kväll. Ingen av dem är starkare än Wild Hare, som mäter 5,0%. Stouten ligger på 4,0%.

Den enda jag inte druckit är Barney en kopparfärgad ale på 4,5% som sägs ha en lätt rökighet. Den är jag nyfiken på.

 

I övrigt? Tio andra öl lanseras. Att Westmalle Tripel, stilklassikern från Belgien, är en av dem förvånar mig; jag märkte aldrig att den var borta. I övrigt ser det inte jättekul ut, men jag gläds åt att DDR-klassikern Wernesgrüner pils är tillbaka – bland nordtyska pilsner har jag alltid hållit den högt. Undrar hur den står sig?

Annars, då? Nils Oscar får med en Scotch Ale, som mäter 8,2%. Där får vi nog all maltsötma och all alkohol vi behöver, kanske mer därtill.

På tungan 20 oktober 2016 • Uppdaterad 21 oktober 2016

Schwarzbier = svart lager, inte pilsner

Mariestad lanserar en schwarzbier, det låter trevligt. Lanseras i december.

Men att kalla den ”Mariestads Kolsvarta Inlandspilsner”? En svart pilsner?

För att ett öl ska vara en pilsner krävs, ifall man är tillåtande, egentligen bara två saker: det ska vara ett ljust lageröl och mycket av karaktären ska komma från humlen.

En schwarzbier är något helt annat. Ja, det är ett lageröl. I reklammaterialet, bland annat denna sju minuter långa film, liksom i en del ”redaktionellt” material, betonas att den skiljer sig från stout. Det är en lager. Ja, det kanske behöver påtalas. Men ifall man nu månar om att bringa ordning i folks uppfattningar om var öl kommer ifrån och hur de karakteriseras, varför då lägga ut helt nya dimridåer?

De flesta uppfattar pilsner som ett ljust öl. Att börja tala om ”kolsvart inlandspilsner”, och förvirra den publik som har svårt att skilja på stout och svart lager men åtminstone vet på ett ungefär vad en pilsner är? Det är bara så dumt.

En schwarzbier? Den präglas allra tydligast av den hårt rostade malten. Den är i övrigt ren i smaken, precis som en bra pils/pilsner, men humlearomen som är så viktig för en pils är inte särskilt påtaglig.

Amerikanska bryggare har på senare år lanserat begreppet ”black ipa”, som jag vänder mig starkt emot. En svart pale ale? Också med ipa och andra tidiga engelska pale ales var färgen från den ljusa malten viktig: malten gav en rund och elegant smak, till skillnad från mer barska ale som dittills dominerat. Men Black ipa är åtminstone en vidareutveckling av den befintliga (amerikanska) ipan. Schwarzbier däremot kan inte på något vis sägas ha tagit sin utgångspunkt i pilsnern. Den är istället en återgång till äldre ideal och äldre öltyper; detta framgår inte minst i Spendrups pr-material för Mariestads nya schwarzbier: ”ett öl som man i sydöstra Tyskland drack redan för 2800 år sedan”.

Det revolutionerande med pilsnern när den lanserades på 1840-talet (e Kr) var att detta var ett ljust och klart öl. Visst hade bryggare lyckats producera öl med ljus malt innan dess, men dessa var allihop grumliga. Pilsnern skapades som en reaktion mot gamla öltraditioner, även om ingen av dem var 2600 år gammal.

(I Pilsen, och resten av Tjeckien, är det en skymf att kalla något som inte kommer från staden Pilsen för en pilsner. Men så rigida ska vi inte vara.)

På tungan 18 oktober 2016

Sibbarps husbryggeri hittar hem

Sibbarps husbryggeri har på kort tid etablerat sig som en av landets bästa bryggare. Nu blir det ett bryggeri på riktigt, sedan bryggmästaren Rolf Nilsson – som tills vidare producerat sina öl på Brygghuset Finn i Landskrona – flyttar verksamheten till egna lokaler på Krossverksgatan i Limhamn.

Ännu så länge finns två av Sibbarps öl på Systembolaget: dels den ypperliga Rye India Pale Ale, dels den trevliga Citra India Pale Ale. Ytterligare två introduceras 1 november, och de är bägge förstklassiga.

För det första har Rolf Nilsson lyckats skapa en intressant pilsner – närmast av frankisk typ – med utsökt balans mellan beska och maltkropp, och med en renhet i smaken som få svenska pilsnerbryggare är mäktiga. Ängö kvartersbryggeri i Kalmar gör den enda svenska pilsner jag kan erinra mig som jag dricker lika gärna. Nils Oscars Södermalmspilsner kommer på god tredjeplats.

För det andra har han på ett fåtal krogar lanserat en Winter Warmer, det vill säga en mäktigare och fylligare ale med brittiska traditioner. Man kan kalla den transatlantisk, eftersom det finns amerikansk humle i koket. Amerikansk och tysk, vill säga. Den mäter 7,5 i alkoholstyrka, men här finns inte minsta spritighet utan alkoholen precis som humlen är fint integrerad och inbäddad i malten.

Malten är ”hemligheten” med Sibbarps öl; det är inte minst bryggarens hand med mäsken som skiljer hans öl från flertalet svenska öl. Han använder dessutom gärna rågmalt, som ger en krydda som bidrar till den fullmatade smaken.

På tungan 10 september 2016

Bästa oktoberfesten

Oktoberfesten? Den inleds som vanligt i september: den tredje fredagen i månaden. Nästa helg, alltså.

Men på Systembolaget finns ölen redan nu. Jag har testat det som finns i ordinarie sortiment, och skrivit lite grann om trender och historia. Text här.

Bäst i år? Zoller Hof Festbier. Men Lakefronts variant, från Milwaukee av alla platser, är nog så intressant.

(Men allra bäst är kanske bilden ovan. Den tog Peter Frennesson … redan för två år sedan. Tror den föreställer en Georgenbräu … och genast längtar jag tillbaka till Bamberg. Borde aldrig ha lämnat stan.)

På tungan 4 september 2016

Fritt från alkohol fast med smak

En grunka om alkoholfria öl, publicerad i Sydsvenskan förra veckan.

Bäst visade sig Mikkeller (fortfarande) vara, men jag blev impad av en pale ale från Nils Oscar. Värst smakade något obestämbart från en bakgård i Falkenberg:

http://www.sydsvenskan.se/2016-08-27/alkholfri-ol

 

På tungan 3 september 2016 • Uppdaterad 4 september 2016

Humledrycker med balans

Hantverksbryggeri? År 1896? Omöjligt, det vet väl alla att hantverksbryggeri är ett amerikanskt påfund och att pionjärerna fick upp ångan först i mitten av 1970-talet.

Ja, jag är ironisk.

Här är en intressant artikel av min kollega Martin Andersson om småbryggerier i Malmö före förrförra sekelskiftet, med anknytning till industriutställningen. Småskaligt, javisst. Riktigt gott? Det är jag inte lika säker på. Kanske, kanske inte.

Det må ha varit hur som helst med kvalitetsmedvetandet i Malmös ölvärld 1896. Jag ser ändå en koppling till vad som håller på att hända nu, i Malmö och annorstädes: hantverksbryggare återupptäcker malten.

Efter att först ha utmärkt sig genom ett starkt fokus på humle och sedan på jäst håller alltfler på att upptäcka betydelsen av en bra mäskning (dekoktionsmäskning, någon?) och konsten att göra maltiga öl som inte är söta.

Sibbarps husbryggeri har imponerat från dag 1. Jag beställer gärna deras Rye India Pale Ale där jag hittar den: kryddigare, maltigare och framför allt bättre balanserad än det mesta i konkurrensen. Nu har Sibbarpsbryggaren (som bryggt i Finns anläggning i Landskrona; det gör han nog fortfarande) lanserat en utsökt pilsner – bland det bästa i sitt slag jag smakat från en svensk bryggare. Helt i klass med Nynäshamns Södermalmspilsner och gjord efter ungefär samma förebilder, verkar det som.

Det rör sig alltså om en pilsner med maltkropp och tätt skum, med en väl inbäddad beska (ja, det är en pilsner – den ska vara besk) som dröjer sig kvar väldigt länge, utan att slå sig fri och köra sitt eget humlechock-race. Det är en pilsner med fin balans: kontinental i ordets bästa bemärkelse (dvs utan något släktskap med Heineken och ”internationell lager”). Tänk inte ens Nordtyskland (spritsiga, men tunna och ofta för all del goda pils); dra er söderut mot Franken, världens verkliga bryggericentrum, där det finns lite mer kropp också i pilsnern.

Och den är ren i smaken. Vilket är den stora utmaningen för var och som brygger pilsner (stor nog för att få småbryggare ens ska försöka).

I en annan del av Sverige, i Örebro, finns sedan några månader tillbaka ett andra kvalitetsbryggeri. Närke Kulturbryggeri hör till mina favoriter. Det håller också Örebro Brygghus på att bli.

Jag har smakat en fin session ipa (Örebro Half IPA) – mättad med humle, men med fin balans – men framför allt en klassisk best bitter av engelskt snitt som heter Böna och be. Fokus på malt, tänker jag först, men framför allt med siktet inställt på balans mellan humle och malt. Mycket hasselnötter och choklad i smaken, men med en distinkt humleprofil – distinkt brittisk, that is – med både Fuggles, East Kent Golding och Target.

Bägge dessa öl bryggs delvis med vetemalt. Det är okonventionellt, men bidrar till den mjuka kroppen. Örebroölen har jag hittat på Bishops Arms i Malmö, men Sibbarps pilsner finns lite varstans. Peas & Honey är ett bra tips.

På tungan 19 juli 2016

Körsbärs-gose från Pennsylvania

Jag klev in på krogen Peas & Honey igår och upplevde ett kort manodepressivt ögonblick då jag först fick syn på en pump med Prima Pils från amerikanska Victory Brewing Company (tänk: pils med europeisk ädelhumle, fast använd i proportioner som är amerikanska) som jag aldrig förr sett på fat, och sedan nästan omedelbart insåg att fatet var slut: det hängde ett uppochnervänt glas på hanen.

Jaja. Istället tog jag en Kirsch Gose från samma bryggeri. Fanns på fat här, finns sedan tio dagar i små partier på Systembolaget.

Den var inte dum.

En gose är en regional öltyp från Leipzigtrakten – utrotningshotad för fem år sedan, idag jättehipp – som precis som Berliner Weisse  produceras med mjölksyrebakterier, men också salt. Men att låta den jäsa med färska körsbär? Det där är mer i linje med vad belgarna gör med en del av sin lambic.

Denna Kirsch Gose var inte lika syrlig som de bättre kriek lambic, men ändå väldigt frisk och mycket drickvänlig. Karaktär från körsbären, förstås, men också smak som av sorbet, blodapelsin och kanel.

På tungan 6 juli 2016

Dry & Bitter

Session ipa? Mycket sällan är de så fylliga och balanserade som danska Dry & Bitters Christian Bale Ale. Jag såg den på Fermentoren i Köpenhamn i söndags, men hade tyvärr annat för mig. Men igår hittade jag den på Bishops vid Gustav Adolfs torg och slog till.

Det är en alldeles förtjusande ipa. (Eller session ipa, fåniga uttryck.) Kolsyran är mycket mjuk, utan att det på något negativt vis alls inverkar på ölets förmåga att läska och pigga upp. Torr och bitter? Jovars, men här finns också fin maltighet som faktiskt bjuder på tuggmotstånd. Fint blommiga toner. Citra-humlen bidrar med citrus.

Strålande.

Senaste kommentarer

Sidor