Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Saison jäst på rödbetor

Text: Håkan Engström

Mest oväntad på den lilla mikroölsfestivalen i Folkets park igår: en saison, som jäst på bland annat rödbetor och björnbär.

Oväntad på många vis, inte minst för att den skapats av South Plains på Sofielund – mest känt för kraftiga öl med väldigt stora humlegivor. Jus Zombie Saison du Mort var en otypisk South Plains-brygd och väldigt god.

Färgen var röd, inte som blod men väl som frambozen. Präglad av jästen, med en saisontypisk jordighet som bryggaren Jeff Brown påpekade också kom av rödbetorna. Lätt syrlig, men allt annat än extrem. Värd att hålla ögonen efter!

Öljättens PR-kupp

Text: Håkan Engström

Är ett varumärke viktigt?

Klart det är. Imagen kan ibland vara allt. Och i ölvärlden finns inte mycket som är bättre för imagen än att kunna säga att man brygger småskaligt.

Därför kan den SAB/Miller-ägda Pilsner Urquellgruppens PR-kupp skapa en del oreda eller åtminstone pinsamhetskänslor i den framväxande tjeckiska hipsterkulturen.

Detta har hänt:

För en månad sedan dök plötsligt en serie öl upp i valda pubar och på en tjeckisk ölfestival, under namnet Patron. De uppgavs komma från ett nytt mikrobryggeri i sydvästra Böhmen. De mottogs väl (om än inte översvallande), både av vanligt folk och av bloggare. Men vem låg bakom satsningen? Och hur kom det sig att det lilla bryggeriet verkade ha en så hög marknadsföringsbudget?

I måndags avslöjade bryggerijätten på sin Gambrinus-hemsida hemligheten: detta var öl från landets största bryggeri. Gambrinus är Urquellgruppens storsäljare, framför allt den svagare 10°-iga varianten (4,3 volymprocent): gemene mans vardagsöl, föraktat av konnässörer och snobbar. (Förvisso handlade det om den opastöriserade versionen och, i fallet 11°, en ofiltrerad).

Detta blir ju lite jobbigt för de bekännande Gambrinushatare som glatt beställt både en och två sejdlar av Patron. Men som den alltid sansade och fritt tänkande ölbloggaren Pivní Filosof kom fram till: det främsta syftet är antagligen inte att omvända snobbarna utan att höja prestigen bland de människor som faktiskt redan dricker Gambrinus. Att göra dem stolta – och hindra dem från att bryta sina lojalitetsband; ölet må drickas flodvis, dagligen, men försäljningskurvan är trots allt vikande.

En nyhetsartikel på engelska här, med kommentarer från Max ”Pivní Filosof” Bahson.

Gambrinus långa reklamfilm, där de avslöjar sin egen bluff, inleds med frågan ”Är vi en nation av öl-finsmakare?”. Orkar ni inte se hela, gå åtminstone fram till den dramatiserade ”avtäckningen” 2:10 minuter in.

PR-kuppen är såvitt jag vet unik, men att storbryggare både där och här vilseleder och halvt om halvt döljer uppgifter om produktens ursprung är vanligt. Carlsberg Sverige exempelvis marknadsför öl under namnet Backyard Brew, med en grafisk design som inspirerats av amerikanska småbryggare; att dessa öl bryggs i ett ”experimentbryggeri” i Falkenberg är ingen lögn. Lika sant är att Falkenbergs bryggeri i första hand existerar för att pumpa ut Falcon, Pripps och licensbryggd Carlsberg.

Spendrups har en liknande konstruktion, med Brutal Brewing-ölen. Bland Spendrups mer traditionella storsäljare märks Mariestad, som säljs med en etikett från ett bryggeri som inte varit i bruk på några decennier.

Och det är kanske med Mariestad och Carlsberg Sveriges motsvarighet Eriksberg som Gambrinus ska jämföras (eller rentav Sofiero). Och då vill jag citera Max ”Pivní Filosof” Bahson, från Radio Prague:

We are really spoiled here. Because if I compare Gambrinus, the best-selling brand in the Czech Republic, with the best-selling beers in other countries, Gambrinus is really good. Even the světlá desítka [10-degree light beer] you find in bottles is much better than most of the stuff you’ll find anywhere, even in Germany.

I don’t like Gambrinus too much. It’s something I tolerate but I don’t think it’s particularly good beer. But yes, I’m glad to be living in a country where I can say that Gambrinus is crap.

Annons:

När vi gräver guld i Folkets park

Text: Håkan Engström

Småbryggerier? Som gjorda för att rulla hatt med.

Denna söndag eftermiddag finns fem av dem i Folkets park, närmare bestämt på Far i hatten, för att presentera sina produkter. En sorts mikrofestival, alltså, i dubbel bemärkelse.

Det rör sig om några av de mer etablerade:  Lilla Ölfabriken och South Plains från Sofielund, det långväga Finn från Landskrona, Lundabryggeriet från, eh, Lund. Samt Nerdbrewing, nytillskottet, som åtminstone inledningsvis skapat sina kommersiella brygder hos South Plains och Lilla Ölfabriken. Mikrobryggerier i fokus heter evenemanget, som håller på mellan 16 och 19.

 

 

Migranten på Kao’s

Text: Håkan Engström

Har ni också märkt att Fastenbier – den ofiltrerade röklagern från Aecht Schlenkerla – i princip är slut? Att man måste ta sig till Råå för att få de sista tio buteljerna?

Ja, det är hårt.

Men vi kan glädjas åt att fastan därmed är över. Och man kan ta sig till Kao’s, Föreningsgatan i Malmö, där nomadbryggaren Migranten denna lördag har ”släppfest” för sin nya öl. 

Musik blir det också. Även bandet Pmtoyou har släppefest.

Öltipsrunda i Malmö

Text: Håkan Engström

Öltipsrunda?

Jag skulle kunna tipsa om de bästa husbryggerierna i Wien, tror jag, även om min research är mindre grundlig än jag hoppats på. Men bästa Märzen finns, såvitt jag kunnat utröna efter besök på fem krogar, på Wieden Bräu. Bästa miljön har Salm Bräu (bredvid Belvedere, say no more!). Och bäst historia har Siebenstern Bräu, och inte enbart för att jag var där redan för femton år sedan.

Men nog om det. Så märkvärdiga är de faktiskt inte. Den bästa öl jag druckit i Wien sedan jag kom hit för åtta dygn sedan är en zwickl (ofiltrerad, som en kellerbier) från Stiegl i Salzburg.

Nog så häftigt är att jag bor precis vid industribryggeriet Ottakringer, vilket innebär att jag var och varannan kväll får känna doften av malt (igår var det lite mer mättat, doftade chokladmalt). Synd bara att ölen överlag är trista. Men det visste jag.

Vad ingen vet om man inte har rätt kontakter är att det arrangeras en öltipsrunda – en öltipspromenad, som arrangörerna föredrar att kalla det – i Malmö denna lördag. Bakom initiativet står ölsällskapet Malte, som detta år haft glädjande svårigheter med att välja ut vilka ställen som faktiskt platsar.

Konceptet är enkelt: ta dig till dessa krogar, plocka en talong på den första av dem (välj själv var du inleder din runda), testa krogens hemliga smakprov (15 cl) av öl, och försök gissa vilket av de tre alternativen som anges på talongen som stämmer överens med vad du faktiskt fick att dricka. Lämna in din färdiga talong senast kl 20.

Krogarna ifråga? Tolv stycken:

Beer Ditch, Bishop’s Arms Gustav, Bishop’s Arms Savoy, Gamla Brogatan, Hamnmästaren, Nya Tröls, Paddy’s, Peas & Honey, Söder Om Småland, Taproom, Syltan och Sås & Krås.

 

Works in progress

Text: Håkan Engström

Regionens mest vakna ölfestival? Det är antagligen Copenhagen Beer Celebration. Här presenteras öl som i många fall inte ens riktigt lanserats, som i många fall bara är arbetsutkast.

Så var det också med nätversionen av min rapport från festivalen, som ägde rum förra helgen. ”En festival med en HELT egen rubrik” lydde min rubrik som jag lämnade ifrån mig – inte ens tänkt som arbetsmaterial, bara som rent slask. Tyvärr följde den med hela vägen till webbpublicering.

Men så förhåller det inte med ölen som når CBC, där finns inget slask.

Istället för IPA: Mango lassi

Text: Håkan Engström

India pale ale funkar bra till kryddstark indisk mat, men det gör yoghurtdrycken Mango lassi också – även om den är i sötaste laget.

Kanske har Omnipollo resonerat i de banorna när de skapat Omnipollo Bianca Mango Lassi. Eller så har de bara tyckt att det är kul att brygga en gose med mangopuré i.

För det är vad de gjort: utgått från den läskande, syrliga och saltade gosen – en tysk, nästan utdöd öltyp som de senaste två åren fått en renässans – och adderat både laktos (som ju ingår i berliner weisse, som gose ibland ligger nära) och mangon. Alkoholstyrkan är som sig bör låg: 3,8%.

Hur den funkar till tandoori och vindaloo? Vet inte: det finns ingen indisk mat på Bishops Arms eller Tap Room på Malmö Brygghus, de båda barer jag hittat Omnipollos mango lassi på. Men det är en trevlig törstsläckare, med en lite kuriös smak. Mer syrlig än salt. De två första klunkarna var kanske roligare än resten, men ifall sommaren äntligen kommer blir det en bra utomhusdryck att svalka sig med. Ungefär som is-te, som den påminner om.

Annons:

I väntan på CBC

Text: Håkan Engström

Bloggen har vilat ett tag, så vad är det som väcker den till liv? Är det så enkelt att jag vädrar Copenhagen Beer Celebration, festivalen i Köpenhamn, som startar på fredag?

Delvis. Men framför allt vädrar jag bortslösad trycksvärta.

Idag fick jag en bok som riktar sig till hembryggare, skriven av ett par engelsmän men nu översatt till svenska. ”Öl. Brygg ditt eget” heter den och ges ut av förlaget Semic. Författarna heter Dave Law och Beshlie Grimes; originalutgåvan, som kom 2012, heter ”The Homebrew Handbook  – 75 recipies for the aspiring backyard brewer”.

Jag är säker på att den kan vara till hjälp för hembryggare. Men jag ser också att författarna lägger ut dimridåer.

Om öltypen Saison läser jag att ”Eftersom smaken kommer sig av kryddor, citrusfrukter och örter som tillsätts under koket – och inte från humlen – var det många belgiska bönder som bryggde sin egen variant.”

Hört talas om jäst?

Jovars, visst händer det att andra bryggare än författaren tar hjälp av kryddor (i bokens recept finns svartpeppar, korianderfrön, apelsinskal, citronskal och stjärnanis), men kryddigheten och fruktigheten i klassiska saison kommer i framför allt från jästen. Och jo, utan generöst med humle skulle en klassiker som Saison Dupont tappa mycket av sin smak.

Jag bläddrar vidare till sidorna om brittiskt öl, där författarna redan i inledningen om öltypen bitter slår fast att ”Den som brukar finnas att köpa är vanlig bitter (vanligen kallad IPA, Indian Pale Ale)

Jaså?

Vem är då dessa författare, som skriver detta nys? Har de någonsin satt sin fot i England?

Jag bläddrar tillbaka till bokens inledning, kapitel 1: ”Kortfattad ölhistorik” – en text som löper över två sidor. Under mellanrubriken ”Modernt öl” läser jag:

”År 1989 (när jag för övrigt låtsades vara näste Salvador Dalí) var det ytterst få pubar i England som sålde något annat än de vanliga, multinationella märkena av lageröl.”

Surrealistiskt, indeed. Sant är förstås att dessa lageröl (Fosters, Heineken, Carlsberg etc) var och är starka i England och att de ale som tappades upp ur hanarna bredvid dem oftare än inte kom från en så kallad keg. Det var alltså inte cask ale/real ale som var regeln. Men att påstå att det var svårt att hitta ale i en engelsk pub år 1989 kan bara den göra som antingen är djupt okunnig eller har en agenda.

Så vem är denna författare (Dave Law)? Jag läser vidare i samma stycke:

”Snabbspola 20 år framåt i tiden och jag är pubinnehavare i London, med två prisvinnande pubar som främst säljer real ale (överjäst öl).”

En agenda, alltså: han vill göra sig själv till hjälte och slå ett slag för sina två pubar. (Översättningen av begreppet ”real ale”  till ”överjäst öl” kan för all del vara slarv från just översättaren.)

Nog med gnäll. På fredag börjar Copenhagen Beer Celebration.

Istället för julöl

Text: Håkan Engström

Nya öl på Systemet? Igen? Jadå!

I kölvattnet av julölsutsläppet är det lätt att glömma bort att 1 december är datum för ett ordnarie nyhetssläpp. Tretton öl, i tio förpackningar, finns på bolaget från och med idag och kommer att stanna i minst sex månader.

Här finns ett par klassiker och en del annat som gör mig nyfiken.

Till att börja med: Anchors Old Foghorn, en av de bästa barley wines som jag känner till. Påtagligt amerikansk, ändå traditionell – vilket i detta fall innebär en brittisk tradition. Kraftigt dessertöl där bryggaren lyckas kombinera sötma med beska. Köp en flaska, dela den med någon.

Mer hinkarvänlig är Primátors ofiltrerade lager, som jag skrivit en del om tidigare. På plats i Tjeckien, serverat från fat, är detta en underbar lager. Brödig, jästpräglat fruktig, frisk. Stamvörtstyrka på 11°, vilket i detta fall innebär 4,7% – ganska precis hälften av vad Anchors Old Foghorn mäter.

Måtte den hålla måttet också på flaska.

Från Tjeckien kommer också en ekologisk lager, närmare bestämt från Žatec: den lilla centralorten mitt i humledistriktet mellan Prag och Plzeň som – på tyska – gett namn åt ädelhumlen Saaz. Denna 4,8-procentiga lager verkar ha skapats för exportmarknaden; jag vet inget om den (och den nämns inte på bryggeriets hemspråkiga hemsida). Även från Žatec – i synnerhet från Žatec, när jag tänker efter – är det den ofiltrerade ljusa lagern jag brukar leta efter. Jaja, man får väl helt enkelt åka dit.

Bland Systemets nyheter finns också en klassisk belgisk Saison: Bocq 1858. Jag minns den som en krispig och kanske lite tunn tolkning. Rekommenderas, även om den inte är sensationell.

En bra belgisk witbier, väldigt kryddig och lite beskare än kutym, är Vlaamsche Zotten. Mer tuggmotstånd än alkoholstyrkan förbereder en på.

I övrigt: en fransk trippel, från Brasserie du Mont Blance. En rökporter från Slottskällan, som jag blir nyfiken på – ska den matcha Nils Oscars?

Och för den som ännu inte tröttnat på IPA finns ett fyrpack från Sigtuna: Session IPA, Red IPA, Dubbel IPA och Black IPA.

Bierhaus … kan bli ännu bättre

Text: Håkan Engström

Bierhaus i Malmö – vilken utmärkt idé. Det där landet som inte bara är störst och mäktigast i Europa, utan också råkar vara vårt grannland, har åtnjutit alldeles för lite respekt i Sverige de senaste decennierna.

Fyra dagar efter att krögarna öppnat sin Malmöfilial (originalet ligger i Stockholm) kan man också konstatera att saker och ting redan hunnit bli bättre, men att det fortfarande finns utrymme för ytterligare förbättringar.

Lokalen har sina poänger: lång bar med många pallar och hängplatser. Dekorativa pretzel, korvar, Beethovenbyster och östtyska trafiklampor med Ampelmännchen hänger från väggar och tak. Överallt textiltryck med VW-bubblor. Stora fönster ut mot gatan, där neonen under vintermånaderna lyser upp redan när krogen öppnar kl 16 – resultatet är en utsikt från barpallen som ljuger om att vi befinner oss i en större och mer spännande stad än vi faktiskt gör.

Krögaren har hög svansföring. ”Ett stort sortiment av tysk kvalitetsöl”, heter det överst på hemsidan. Direkt efter entrén från Drottninggatan möts man av en lång rad ölpumpar.

Stort sortiment? Jovars – här serveras femton fatöl, vissa dagar fler. Men det gäller att inte förväxla mängd med mångfald.

Tänk bort den femtonde kranen, avsedd för gästöl, och du upptäcker att det rinner ljusa bayerska veteöl – weizenbier – ur fyra av de fjorton. Det rör sig i princip om de största märkena: Erdinger, Franziskaner, Weihenstephaner, uppstickaren Schöfferhofer. En konnässör hittar markanta skillnader mellan dem, men fyra ljusa bayerska veteöl är ändå minst två för många.

I övrigt har under helgen åtta filtrerade ljusa lageröl runnit ur pumparna, däribland fem pils (Jever, Bitburger, Radeberger, Berliner Kindl, Warsteiner) och tre münchener (Hofbräu, Spaten, Paulaner). Återigen: överlag gott. Återigen: Stora mainstreammärken, flera av dem svåra att skilja från varandra.

Fatölssortimentet är stort, men inte brett.

De lite mer udda alternativen finns. Baren har en kölsch, den från Gaffel. Det finns en sorts altbier, den som Hövel brygger och som marknadsförs som ”amber ale” (vilket är rätt rimligt; en traditionell altbier är det inte).

Från Köstritzer kommer den klassiska schwarzbieren, roligt! När leveranserna funkar ska även Köstritzers hyfsade kellerbier finnas på fat. I väntan på den har man kunnat dricka en tysk kuriositet: en pale ale från ett större bryggeri. Köstritzers pale ale marknadsförs i hemlandet som en engelsk IPA.

Den var inte alls dum: en lättdrucken, mjuk och ovanligt maltpräglad IPA som döljer den höga alkoholhalten (6,4%) sensationellt väl.

Denna IPA gav inte alls den där upplevelsen av det tyska som jag var ute efter, men visar i gengäld på mångfalden och nytänkandet hos denna traditionella bryggarnation. Nytänkandet märktes förstås också när gästpumpen på lördagen kopplades på och Bierhaus serverade en svag, 4%-ig IPA från hippa Braufactum.

Sedan var det slut och det var natt den tredje dagen. Ingen kellerbier, ingen riktig alt, ingen märzen, ingen rauchbier, inte ens en bock så långt ögat kunde nå.

Det var då.

Jag återvände för ett kort stopp igår och gladdes åt att en rad med flaskor ställts på en hylla i baren. Där hittade jag Aecht Schlenkerla rauchmärzen – klassikern bland maltrökta öl. Där fanns Erdinger Pikantus, en lyckad vetebock. Och jag hittade framför allt fem öl från det frankiska bryggeriet Weissenohe, inhyst i ett före detta kloster.

Exakt vad de innehåller hade jag svårt att utröna, eftersom den gotiska skriften på de belamrade etiketterna där uppe på hyllan var svår att tyda i dunklet. Jag dövar min dåliga självkänsla med att inte heller personalen visste. ”De är klosterbier, lite mer som ale” fick jag höra om de fem.

Men det är spännande att lära sig, och redan när detta skrivs vet antagligen både jag och personalen lite mer. Bland de fem finns åtminstone en pils (”Benediktiner Pils”), en dubbelbock (”Bonator”) och en landbier (en vag beteckning, som brukar sättas på bryggeriets lättdruckna standardöl – vilket inte utesluter att den är ofiltrerad, som en zwickel eller kellerbier). Den fjärde var nog en dunkel (”Bonifatius”).

Den femte? Det var den jag drack. Den heter Altfränkisch Klosterbier och var ett alldeles utmärkt och väldigt regiontypiskt lageröl à 5,1%. På nätet har jag sett den kategoriseras kellerbier, vilket mycket väl kan vara korrekt. Men det är i så fall en nästan ogrumlad version av kellerbier (som inte filtreras och därför starkt präglas av jästen). Jag uppfattar den som ett mellanting av kellerbier och en långlagrad märzen.

Hårklyverier? Kanske. Helt säkert är att Altfränkisch Klosterbier är ett bärnsten/kopparfärgat och mycket maltpräglat lageröl. Jordiga och peppriga toner. Ganska brödig, tydliga inslag av karamellmaltig. Väldigt mjuk munkänsla; ölet skummar upp bra, men har inget alls av den där stickigheten som en del belackare tror hör till en lager.

Jag dricker gärna fler av dem och tänker snart ge mig på de övriga.

Vill ni läsa mer om tyskt öl? I våras gjorde fotografen Peter Frennesson och jag ett reportage om tyska öl i regionen. Avslutas med en ambitiös genomgång i punktform av de öltyper som ger tyskt öl en sådan mångfald.

Annons:
Annons:

Senaste kommentarer

Sidor

Annons:

Annons:
Annons: