På tungan 25 maj 2016

Amerikanskt från Fuller’s

Fuller’s bryggeri i Chiswick är det sista bland äldre bryggerier som finns kvar i London. Det är ett ärevördigt kvalitetsbryggeri. Traditionellt. Mycket engelskt.

Så många andra bryggare London och världen över blickar åt amerikanska ale-tolkningar. Dessa har sin plats. Men ska inte Fuller’s hålla sig på sin? Fortsätta brygga sitt standardsortiment och därutöver jobba på att förnya och fördjupa sig inom ramen för dessa engelska traditioner?

Det kan man tycka. Detta tycker jag egentligen. Någonstans tror jag också att det främjar deras varumärke.

Men det finns nästan alltid ett men. Här kommer det:

Fuller’s introducerade i november en råg-ale av amerikanskt snitt, som sedan någon vecka finns i Sverige. Den heter Montana Rye Red Ale, med undertiteln American style ale. Den traditionella Fuller’s-loggan är diskret gömd i ett formspråk som är besläktat med amerikanska bryggerier (kanske inspirerat av Sierra Nevada?).

Och det smakar alldeles utmärkt. Den stiltypiska humlen (förvisso australisk: Galaxy) bidrar till smaken av Nya Världen, men här finns en maltighet som är typisk engelsk och som får hjälp av rågmalten som ger en mjukare munkänsla och en mättad kryddighet. Ölet är fylligare än vad alkoholstyrkan på 4,5 volymprocent förbereder en på. Klassisk kvalitet, på nytt sätt, utan skryt eller skrän.

Detta är förvisso inte första gången Fuller’s tänker amerikanskt. Mer typisk för blicken över Atlanten är den läckra, fast helt annorlunda Wild River, som är en ordentligt humlad och citrustonad golden ale på 4,5%.

Så på det stora hela är jag rätt nöjd med detta omvärldsintresse. Det som främst grumlar min pint är ryktet om att Fuller’s upphört att brygga sin klassiska Chiswick Bitter året runt, den ska bli säsongsöl.

På tungan 20 maj 2016

Brygghuset Finn femdubblar

Brygghuset Finn gör sig redo att expandera. Från augusti har bryggeriet i Landskrona kapacitet att femdubbla sin produktion. Läs mer här.

På tungan 19 maj 2016

Dags för Ølentusiasternas festival

Missade ni Copenhagen Beer Celebration? Lugn, det går nästan att reparera. Idag startar Danske Ølentusiasters festival, på Lokomotivværkstedet. Håller på till lördag.

Det är inte alls samma framkantsfestival som CBC, men det betyder inte att den enbart är tråkig och förutsägbar. Visst kan man hitta beprövade öl från bryggerier som Vestfyen, Midtfyns bryghus, Herslev, Nørrebro bryghus, Brewpub, Ørrbæck, Inslev med Ugly Duck, Hornbeer och, ja Carlsberg. Men detta är också tillfället då flera bryggare presenterar nysatsningar eller experiment.

Och själva mängden är överväldigande. Hela listan här.

På tungan 18 maj 2016

Öst möter Väst

Vad händer om samma människor brygger öl med samma råvaror och utifrån samma recept, fast i olika brygghus?

Detta tänkte bryggarna bakom Oceanbryggeriet i Göteborg och Nynäshamns ångbryggeri ta reda på.

Låter det som ett rop på uppmärksamhet? Som ett försök att visa upp sitt varumärke i dubbel upplaga?

Jag bestämde mig för att ta reda på vad experimentet var värt, om det ens går att kalla ett experiment eller om det snarare ska sorteras in under ”vuxna män gör saker ihop”. Jag beställde in två halva pints på Bishops vid Gustav Adolfs torg i Malmö (Akkurat i Stockholm hade också ett fat häromdagen). Det rör sig om cask ale/real ale, det vill säga handpumpad opastöriserad ale. 5,5 volymprocent i det här fallet. Traditionell engelsk ale.

Till min förvåning var skillnaden tydligt märkbar. Inte markant, det vore att ta i. Men visst gick det att känna en tydligare kola-ton i den från Väst. I gengäld var kolsyran mer dämpad.

Jag gillade bägge – i grund och botten är de ju exakt samma – men höll Oceanbryggeriets halvpint klart högre.

Jag borde ha kollat när faten öppnades. När det gäller cask/real ale, som ju är färsk, kan detta spela stor roll – smaken fortsätter att utvecklas i fatet, inte minst sedan det öppnats. Men de bör ha öppnats ungefär samtidigt, om inte exakt.

Varför skiljer de sig åt, då? Beror det på själva bryggverken? Kanske! Men kom ihåg att ett och samma öl som bryggs i små mängder – inte minst real ale – kan skilja sig markant, ja markant, från sats till sats. Även om det är en erfaren bryggare som ligger bakom, och även om hen gått in för att med precision göra exakt samma jobb två gånger.

Fascinerande var det. Och gott.

 

På tungan 12 maj 2016

Urquell ur trätunna!

Pilsner Urquell tappat direkt från en trätunna? Det hör till ovanligheterna.

Se därför till att pallra er till Far i hatten denna fredag – och se till att komma i tid. Exakt kl 18 slås pluggen ur det enda fatet, som rymmer 20 liter. För att så många som möjligt ska få en chans att smaka serveras 20 cl, så drick med andakt.

Och, ja: pilsnern är både opastöriserad och ofiltrerad.

På tungan 5 maj 2016

Brewdog Bar har öppnat

Brewdog öppnade sin Malmöbar för allmänheten igår. Givetvis var jag där. Upplevelsen var, med en illa vald metafor, ömsom vin och ömsom vatten.

Jag uppskattar verkligen att detta i första hand är en bar, inte en restaurang eller ens en pub, och jag gillar att Brewdog är så konsekventa. De vågar öppna ett ganska stort ställe på en central adress i Malmö, och de satsar på ett ölsortiment som i vissa avseenden är väldigt brett (tjugo pumpar, där hälften avsatts för öl från andra bryggerier) men ändå inte fegt har ”något för alla”.

Det är ett lite lustigt koncept ändå, om man ser till inredningen – lika mycket prefab som någonsin en ”irländsk” pub. Till denna adress har man alltså flyttat sin standardiserade interiör med korrugerad plåt, en bardisk i rå betong, nakna glödlampor av fabrikstyp, tegel och träväggar som ser ut att vara lappade med gaffatejp (det är de inte). Det påminner lite grann om den råa fabriksmiljön på Warpigs i Kødbyen i Köpenhamn, men ifall Malmö har något meat packing district så ligger det i alla fall inte på Baltzarsgatan. Det blir lite märkligt. Men jag gillar glasväggen ut mot gatan – hela fasaden, i princip.

Ölsortimentet? Om detta finns mycket att säga, även efter att vi konstaterat det uppenbara: det är dyrt. Men Brewdog Bar vänder sig till en kräsen och nyfiken ölpublik som tycker att nya ölupplevelser ska få kosta. 82 kronor för 30 cl B Side – en ”Belgian fruit ale”, som kändes rätt tunn för sina 5,0% och som smakade lite väl mycket hallon-isglass – var lite, ja, saftigt.

Då gillade jag bättre den 6,5-procentiga grapefrukt-ipa som heter Elvis Juice – åtminstone doften och den första sippen eller två. Sedan kändes den lite för mycket som just grapefrukt, inte som öl. Bartendern tipsade om att blanda den med den sjuprocentiga ipan Jack Hammer, för att få bättre balans. Jag tror han vet vad han talar om.

Bästa ölen för kvällen var den tioprocentiga Mashtag 2015, som säljs som en svart barley wine, men som jag lika gärna hade kallat Russian imperial stout. En fin avslutning, inte desto mindre.

Bland 20 öl på fat var sju olika ipa. En hög andel, kan tyckas, men tja … det fanns fortfarande tretton alternativ. Kul också med det genomtänkta urvalet av gästöl. Här fanns inte bara Brekeriet representerat utan också det verkligt lokala Hyllie bryggeri. Och så fanns en ganska fin råg-ale, Speakeasy Scarlett, jämte öl från säkra kort som Stillwater och Stone Brewing. Nästa gång är de säkert utbytta, allihop.

På tungan 2 maj 2016

Biraria på Södertull

I väntan på Brewdog, som öppnar på onsdag, har jag besökt Biraria på Södertull vid några tillfällen. Argumenten, utöver nyhetens behag? Det ganska väl och oförutsägbart komponerade flaskölssortimentet, där inte minst lokala bryggerier har sin plats.

Från Limhamns bryggeri finns tre öl: lager, pale ale och ipa. Den sistnämnda gör inte så mycket väsen av sig, men lagern – som för all del inte ska göra så mycket väsen av sig – var en trevlig bekantskap. Fokus på malten, inte så mycket humle (som om den varit en pils), men inte heller onödigt söt. Frisk.

Från Sibbarp finns både den alldeles utmärkta-ipan och den mer alldagliga citra-ipan, som bägge marscherat in på förbluffande många av de mer välsorterade ölbarerna sedan de började buteljeras för bara några veckor sedan.

Kul också med flera flaskor från Edge Brewing, ett av de nyetablerade småbryggerierna i Barcelona. Jag har nog aldrig stött på dem utanför hemstaden förr. Bryggeriet skapades av en amerikan, och det märks. Gillar du utpräglat amerikanska ipa, men gärna byter etikett då och då, kan jag rekommendera deras Hoptimist.

Vidare: öl från italienska Birra el dorado; flera från norska Austmann (deras saison hade väldigt mycket ingefära); flera från danska Hornbeer; flera från Train Station och Cape Brewing; en lager från Sauer & Hartwig, ett nytt litet bryggeri i Flensburg, som heter Urstrom och som på öllistan kallas för märzen men på buteljen för vollbier. En ekologisk, blomjordig lager – ok.

Ja, och så är där gott om öl från Åbro som är huvudleverantör. Detta gör att fatutbudet är mainstream, trots att åtta kranar är igång.

Stället som sådant? Svårt att säga vad som är avsikten, uppriktigt sagt. Uteserveringen ligger fint; de dagar då det inte blåser på kajen är det säkert fantastiskt där. Men fönstren ut mot kanalen är stora, vilket gör att man kan ta skydd och ändå ha utsikten. Själva lokalen är enkelt inredd, men utan den där rustika enkelheten som gör traditionella ölsjapp till kryp-in. Fast det finns ju en bar, men den är kort och bjuder inte till barhäng; både krokar och pallar saknas.

På tungan 30 april 2016

Stark vinnare i hembryggar-SM

En fruktig dubbelbock gick segrande när hembryggar-SM på lördagen avgjordes i Baltiska hallen i Malmö. Bakom ölet Samma Claus står två män från Uppsala, Niklas Stenlås och Torbjörn Andersson, som gjort en dubbelbock med tydlig inspiration från österrikiska Samichlaus: ett julöl med 14% alkohol som fram till för några år sedan var världens starkaste kommersiella lager.

Tyvärr var jag inte på plats och har alltså inte smakat Samma Claus. Men förlagan Samichlaus gillar jag: ett eldigt, fruktigt och sött öl med dragning åt söt sherry. Det kan jag dricka mängder av – eller, tja, ett par deciliter säkert.

Men snart ska det bryggas mängder, på riktigt. En del av vinsten är nämligen förmånen att få brygga 30 000 liter hos Åbro, för kommersiellt bruk. Det är mycket öl för en så nischad öltyp. Men det är å andra sidan öl som håller för att lagra, i flera år.

Samma Claus gick segrande i ett startfält med nästan 700 öl.

På tungan 26 april 2016

Var med och skriv ölrecept!

Tio vanliga saker att göra med en öl:

Dricka den

Hälla ut den

Njuta av den

Smutta på den

Låta den åka centrifug i munhålan

Svepa den

Krossa den mot stenhällen

Bli förälskad i den

Gråta en tår i den

Svära den evig trohet

Jag har gjort nästan allt av det ovanstående, men vet faktiskt inte riktigt var man hittar en schyst stenhäll. Däremot har jag aldrig varit med och crowdsourcat ett öl. Det kan vara dags nu.

I samband med hembryggar-SM – som avgörs i Malmö nu på lördag och där Åbro lite otippat är inblandat (vinnarölet bryggs under året i deras anläggning) –  blir det premiär för ”Kollektivet”. Åbro beskriver det som ”ett initiativ från Åbro där svenska folket får möjlighet att crowdsourca ett öl. Kampanjen, där svenska folket skapar ett ölrecept via ett digitalt verktyg som Åbro sedan brygger, pågår fram till hösten med ambitionen att lansera det färdiga ölet under 2017.”

Det där skulle kunna bli ett fantastiskt kaos, det beror förstås delvis på hur finmekaniskt det digitala verktyget är. Samt hur mycket den mänskliga faktorn griper in. Det kan förstås också bli alldeles alldeles … underbart.

Ska vi tippa på en humlebomb?

På tungan 25 april 2016

Hantverksöl i matbutiken

Ölhyllorna i en genomsnittlig matbutik har bara under det senaste året blivit bra mycket intressantare. Moderna kvalitetsöl från Sigtuna, S:t Erik, Dugges, Brooklyn eller Celt Experience kan man köpa på de flesta stormarknader. I vår region hittar man ofta folköl från Lundabryggeriet. Har man tur kan man få med sig öl från Grythyttan. På sistone har jag ofta köpt Pale Ale från alltid pålitliga Oppigårds.

Men inget matchar det utbud som ICA Supermarket på Möllevången (Sofielundsvägen, vid lekplatsen) har sedan några veckor. Här finns ett sensationellt sortiment av prestigeöl från några av Skandinaviens hippaste och mest trendkänsliga bryggare.

Omnipollo? Javisst. Mikkeller? Självklart. Pang Pang? Det också. Och Train Station, Tempel, Siren Craft, To Øl m fl. Jag har aldrig skådat en så ambitiös satsning i en svensk livsmedelsbutik.

En del av ölen är väldigt exklusiva, med Omnipollos Blueberry Lassi Gose i en klass för sig, åtminstone om vi tittar på prislappen. En femtiolapp betalar man nog bara en gång för en 33 cl-flaska med folköl. Men det var en fin upplevelse: en djärv tolkning av det sältade tyska veteöl som heter gose och som fått en renässans de senaste två åren. Utöver salt har laktos och givetvis blåbär använts; resultatet är en blåbärsdryck för kräsna vuxna, med smak av mineraler, granatäpple och lite brett.

Bland Omnipollos ”lassi gose” föredrar jag fortfarande den ursprungliga mango-varianten, men blev också förtjust i Magic #3,5 Pineapple Gose: en torrhumlad gose, som jäst på ananas. Inte gratis, den heller; den kostade runt 25 kr. Den är ändå prisvärd på riktigt.

Vidare gillar jag Beerblioteks Sockerbruket Saison, som utöver den jordiga tonen har gott om den kryddiga vitpeppar som jag tycker hör till typen. Bra folköl är också Pang Pangs 2,8%-iga Coco Jambo och Mikkellers Henry Jagger, som har förbluffande mycket maltkropp för en alkoholstyrka på 2,8%.

Senaste kommentarer

Sidor