Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
På tungan

Hembryggarvinnare i Limhamn

Tre värdiga vinnare röstades fram när hembrygdsfestivalen denna lördag tog plats i Limhamns Folkets hus.

Två av dem var faktiskt smått sensationella. Den tredje? Den var jag med om att rösta fram – i den nya kategori som hette ”Branschens val” och som var mer inriktad på det som är lagom. Och som man ska kunna dricka i mängder som möjligen är mindre lagom.

Låter det trist? Det är det inte. Men de verkligt spännande ölen, det var de som vann Folkets val och Hembryggarföreningens domarval: dels en flamländsk rödöl med tesvamp, dels en stark Barley wine.

Dessa var också mina favoriter.

 

Tidigare år har jag varit lite kritisk mot vinnarvalen, som jag funnit förutsägbara (Starkt! Kraftigt!), men i år var de överlastade imperialstouten och de dubbla iporna dels färre och dels inte lika populära. Ölvärlden har utvecklats de senaste åren, och det märktes i Folkets hus på lördagen.

Trenden med jästpräglade öl är tydlig; saison har blivit ett vardagsöl för många, suröl når gillande hos en hyfsat bred publik, och till och med den saltade tyska öltypen gose har blivit ett begrepp. Två olika gose fanns på plats i Folkets hus.

 

Vinnaren Flemish Teaparty, från Brew Bastards, är en röd ale på 6,5% som delvis jäst på kombucha: en jästsvamp som också används till hälsote. Den har alla den flamländska rödölens karaktärsdrag, inklusive de läder-, trä-, passionsfrukt- och sur grädde-inslag som kommer av att ölet lagrats länge länge på träfat. Det mest imponerande med den här drycken är att bryggarna fått fram denna vällagrade karaktär trots att den fått mogna bara i två månader. Kutym är snarare två år.

 

Tvåa i Folkets val kom en weizenbock med massor av hallon, på 7,1%. Isglass för vuxna – inte dum. Brewbros Malmö ligger bakom Hallon Weizenbock. Trea kom en mycket söt barley wine från Nerdbrewing. 12, 1%.

Domarnas favorit-barley wine är en betydligt bättre utjäst och mjukt avrundad, mycket komplex dryck. Bakom Southhill Wine (10,6%) står Wessfeldts bryggeri – far och son Wessfeldt. Frukt, blommor och humle i madeira, typ. En fin tolkning, någonstans mellan Thomas Hardy ale och Anchors Old Foghorn.

Hembryggardomarna hade Flemish Teaparty som andrafavorit. Trea kom en svart ipa från NJN Brygg.

Bägge ovannämnda vinnaröl kommer att bryggas i lite större mängder, på kommersiella bryggerier: Rödölen hos Brewski i Helsingborg, barley winen på Lundabryggeriet. Men det öl som ska bryggas för att förhoppningsvis säljas i riktigt stora volymer? Det blir ölet som vann i Branschens val.

 

Detta var vårt uppdrag: välj ut ett öl som dels går att tolka om för att bryggas i ett större bryggverk, dels går att sälja på krogen. Inte som små smakprov, utan i hyfsat stora ölglas.

Bryggningen kommer att ske på Malmö brygghus. I juryn satt bryggare därifrån och krögare från bland annat Bishops Arms samt yours truly.

Vi var alltså på jakt efter ett kvalificerat öl för den kräsna mainstreampubliken, om uttrycket tillåts. För den som bryr sig och som samtidigt gärna dricker med stora klunkar.

Min personliga favorit var en ganska lätt men fullt stilenlig saison från trion Joakim, Marcus, Markus, vid namnet Marckus Saison. Blott 5,2%. Bryggt med dinkel och amerikansk humle. Men jag står helt och fullt bakom också den öl som vann, en apa (American pale ale) från Three Little Birds: en ren tolkning, med distinkt beska och inte alltför mycket av den annars stiltypiska fruktigheten. 5,5%. En ale att beställa både en och två pints av. We Really Did It heter denna apa.

 

Annars? Några fler favoriter:

En mycket lyckad Duvel-imitation som heter Vivi Sari, från Södra Innerstadens brygghus. Stark som sig bör – 8,8% – men inte det minsta spritig. Mästerligt.

Vidare: en mild ale, oväntat ljus och starkare än normen (5,0) men ändå stilenlig. Bryggaren kallar sig He-Brew, deras mild ale hette Juvenile Delinquent. Nästan lika mycket gillade jag He-Brews ”Röd bonnläpp”, som jästs med vinbär.

Mer frukt och bär och sånt: Samma bryggeri som gjorde apan, Three Little Birds, stod bakom en gose med rabarber. Fin balans mellan salt och syra, och med en kuriös doft av koriander som förvisso kan skrämma iväg en eller annan.

Jag uppskattade också flädern i 95 oktan, som var en witbier från The Garage Brewery. Snäll, men god!

Slutligen ett par mörka saker som jag gillade: dels Lakrits stout från Brewbros Malmö, en 6,1-procentig sak där lakritsen kommer sent men där doften av kladdig chokladkaka slår emot en omedelbart, dels en trevlig doppelbock från Helsingborgs Hembryggargille med namnet Mümsignator.

Tre tävlingar på Hembrygdsfestivalen

Oud bruin, dubbel-IPA, saison med hallon och svart kölsch. Liksom vanlig IPA, lager och APA.

Imorgon är det dags för Hembrygdsfestivalen i Limhamns Folkets hus. Biljett måste köpas i förväg, mer info här.

Tre vinnaröl kommer att utses, av tre olika grupper av bedömare. Alla besökare får rösta fram sina favoriter bland 41 olika öl; vinnarölet bryggs sedan på Brewski, ett nystartat bryggeri i Helsingborg.

Hembryggarnas egen jury tar ställning till 28 öl; vinnaren bryggs på Lundabryggeriet. Och så har vi en ny tävling, där juryn består av ”branschfolk” som särskilt ser till hur ölet kan tänkas funka på krogen (mindre av smuttande, mer av klunkande). Vinnarölet i den tävlingen bryggs sedan på Malmö Brygghus.

Hausse för det tyska

Ett Bierhaus på Drottninggatan? Lång bar? Ett tjugotal hanar? Sehr gut. Läs mer i denna nyhetsartikel.

Allt som sägs låter förträffligt, inte minst att man riktar in sig till en bred publik och att man introducerar ”något som inte finns” i Malmö.

Däremot finns det i Stockholm, där krögarna driver en krog enligt samma koncept och med samma namn. Jag har inte varit där, men googlar nyfiket – och blir en smula orolig ändå för bredden i sortimentet.

På hemsidan för Stockholmskrogen lyfter krögarna fram åtta av sina arton fatöl: Berliner Kindl, Bitburger, Jever, Radeberger, Spaten, Weihenstephaner, Schöferhofer och Gaffel.

Fyra pils (fem ifall Spatenkranen har bryggeriets pils istället för deras vanliga münchener). En kölsch. Två veteöl av bayersk typ.

Gott, nästan alltihop, men inte så spännande.

På nätet hittar jag en meny från december 2013. Tretton namn kan utläsas; samtliga tretton är ljusa öl av pils-, münchener- och weissbiertyp. Den fjortonde, längst ner på menyn, är lyckligtvis en schwarzbier (namnet fick inte plats i fotografiet).

Vad kan man säga om detta? Att här finns en enorm utvecklingspotential. Utbudet på Malmökrogen kan bli så mycket bättre än vad Stockholmskrogen hittills verkar ha varit.

Vi kan väl anta och hoppas att det bland tillfälliga gäster finns en del mer spännande öl, men de nämns inte i den fasta menyn.

Läs mer om tysk ölmångfald i denna artikel (främst den omfattande listan längst ner) som vi publicerade i augusti.

Jag ser fram emot Bierhaus. Det är ett fint koncept. Och jag hoppas kunna hitta åtminstone rauchbier, kellerbier och altbier bland hanarna.

Finn i Landskrona vann

Sveriges bästa fatöl? Alla kategorier?

Det bryggs i Landskrona, på Brygghuset Finn. Det har domarna på den pågående Stockholm Beer & Whisky Festival kommit fram till.

Fatölet de fastnat för är Finns Brown ale, som är ett mycket bra öl och definitivt brygghusets bästa (så här långt): maltigare än genomsnittet, bättre balans än vad som brukar vara resultatet när nybryggare med smak för amerikansk humle står för receptet och håller i sleven.

Vi får väl se hur länge det står sig som bryggeriets bästa – Brygghuset Finn lanserade sina första öl så sent som i slutet av förra året. Det kommer säkert mera.

Läs lite mer om Finn här.

Hembryggt på festival

Nästan alla kommersiella småbryggare har börjat i det ännu mindre formatet: de har lärt sig sitt hantverk hemma i köket. Det är hembryggarrörelsen som rör i grytorna.

Och snart visar de upp sig, några av regionens bästa hembryggare. Den 18 oktober blir det hembrygdsfestival i Limhamns Folkets hus. Ett 40-tal öl ska finnas på plats. Detta brukar vara trevliga och avslappnade tillställningar, i ett lagom stort format.

Observera bara att ni detta år måste vara medlemmar i Sällskapet Malte, den förening som arrangerar festivalen, för att kunna köpa biljett och komma in.

En öl med partiledarna

Vilken partiledare dricker du helst en öl med?

Ifall man har lite pengar att investera kan man anlita Sifo och ge dem uppdraget att undersöka vad svenska folket svarar på en fråga som denna. Detta är vad Carlsberg Sverige har gjort. Resultatet kan ni avläsa här. Reinfeldt är alltså populärast, ganska tätt följd av Stefan Löfvén. Minst populär, med ännu lägre röstsiffror än kristdemokraten Göran Hägglund, är Miljöpartiets Åsa Romson. Vilket är förvånande, eftersom en följdfråga i samma undersökning ger vid handen att det är Miljöpartiets sympatisörer som är mest intresserade av öl.

Miljöpartisterna vill alltså inte dricka öl med sin egen ledare, de föredrar konkurrenternas. Vilket får mig att fundera på om miljöpartisterna har baktankar. Tänker de slå en flaska i huvudet på statsministern?

Men nej, jag tror inte det. En äkta miljöpartist tar sin flaska till glasinsamlingen.

Det finns en del andra opinionsundersökningar där ute. Det är bara att googla, så hittar ni dem. Jag fann att åtminstone Almedalsbesökare väljer Gudrun Schyman ifall de tvingas dricka en alkolholfri öl med en partiledare. Vad ska det säga? Är svenska folket feminister när de är nyktra men moderater när de fyllnat till?

Om vi däremot skippar ölen och bara trycker i oss grillchips så är det Annie Lööf som är favoriten.

Viktiga saker.

Men den viktigaste frågan verkar ingen ha ställt. Därför har jag tillsatt en enmansutredning för att utröna vilket öl vi bör beställa om en partiledare kliver upp i barpallen bredvid och vill dela butelj.

Stefan Löfvén: Red October, från Spendrupsägda Gotlands Bryggeri. Läpparna frågar efter socialism, men när plånboken tillfrågas faller ändå valet på en kapitalist.

Jimmie Åkesson: Vill man provocera föreslår man mixklassikern Black & Tan (stout och pale ale). Vill man istället få grabben att känna sig som hemma beställer man in något från Bunker Brewing Co.

Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven. Så det blir en drink igen, en Snakebite: lager och cider i exakta 50/50-proportioner. Det blir inte särskilt gott, men det verkar rättvist.

Jonas Sjöstedt: Uncle Joe Russian Kvass. I sträng mening är detta inte öl. En del betraktare tycker mest det ser grumligt ut. Andra påpekar att den sötaktiga smaken påminner om svensk svagdricka.

Göran Hägglund: Heaven, från Jämtland (där verklighetens folk antagligen bor). Det framgår inte omedelbart av namnet eller etiketten, men ölen är dunkel — ett svar på samma bryggeris ljusa Hell.

Annie Lööf: En Guinness från den gröna ön, med en liten twist i skummet: istället för en irländsk treklövig shamrock ber vi bartendern teckna en fyrklövig Centersymbol. Vi ber också om extra högt skum, så att inte bottenslammet från partiets bruna förflutna kommer upp till ytan.

Gudrun Schyman: För provokationens skull kan man beställa en Tjej-öl (allt Kopparbergs bryggeri producerar är en provokation), men roligare är att välja Monkish Feminist, en rosaskimrande trippel — kryddig, pr-mässig; typen är stark i trakten kring Bryssel — från Monkish  Brewing Co.

Fredrik Reinfeldt: Labatt Blue Light. Harmlös, urvattnad och beskedlig — och bedräglig. Man tror inte att ölen vill något överhuvudtaget, vilket gör att man knappt märker när den slår till. Styrkan sitter bara inte i smaken.

Åsa Romson: En kopp omältat korn, ett glas vatten och ett par humlekottar.

Inte ett dugg trist

Det var länge sedan något från Dugges i Göteborg fick mig att greppa efter pennan, men deras nylanserade Saison de Maracujá är verkligen inte dum.

En stilenlig saison, om än ovanligt kryddig (vitpeppar). En ren och torr tolkning, lite blommig och med inslag av passionsfrukt men framför allt bananskal. Och den där pepparn. Finns för närvarande på Bishops vid Gustav Adolfs torg.

På Systemet i september

Nästa måndag lanseras ett tiotal nya öl i det fasta sortimentet hos Systembolaget. Och jag hittar omedelbart tre anledningar att slå klackarna i taket.

Dels Bockor Cuvée des Jacobins Rouge, ett ekfatslagrat belgiskt öl i gränslandet mellan lambic och flamländsk suröl — den typen som dyker upp i Systembolagets ”små partier” och försvinner från hyllorna innan du hinner säga flaska. Jag skrev om detta fantastiska öl här.

Rätt kul är också återlanseringen av Irish Red från O’Haras, ett av de bättre irländska bryggerierna.

Och så har vi Primátors ofiltrerade 11° (stamvörtstyrka, motsvarar i detta fall 4,7) som har balansen gemensam med det belgiska surölet, men som i övrigt nästan är dess raka motsats. Detta är inte den typ du lagrar i källaren eller längst in i kylskåpet i väntan på ett bättre tillfälle — detta är ölen du dricker omedelbart, för att sedan be om påfyllning.

Been there, done that. Jag stötte på den en första gång i Pardubice i våras, sedan på Ochutnávková pivnice, en rätt nördig ölprovarbar i Brno för den nyfödda tjeckiska hipstern. Roterande sortiment, men ett fast fastsortiment från Primátor: en vanlig 12°, och så den här välbalanserade och mycket fräscha (åtminstone på hemmaplan) lager där malten bakar in en viss kryddighet och en elegant beska. Jag kom dit en varm dag i juli. Det enda jag ångrade var att jag efter två öl växlade över till något mer obskyrt och ”internationellt”. Visst, också tjeckerna kan göra hyggliga IPA och weissbier, men det är ljusa lager som är deras mästargren.

Craftigt överskattat?

Allt som är fel med de unga amerikanska småbryggerierna?

Det ryms inte här. Men en del av vad som numera får mig att ledsna på den ”craft beer”-rörelse som jag i många år applåderade och möjligen bidrog till att göra känd kommer upp till ytan när jag på Paste hittar en intervju med en etikettkonstnär som jobbar för Half Acre Brewery i Chicago.

Han gör skojiga, grabbiga etiketter av serietidningstyp. De är kul eller ”kul”, på ungefär samma vis som etiketter från amerikanska uppstickarbryggerier brukar vara kul eller ”kul”. De är också belamrade med information, även om detta inte enbart är designers fel; ska man ha in orden hot coconut pale ale Tropic half acre beer co på en liten yta, eller för den delen big hugs imperial stout halfacre beer co in collaboration with dark coffee matter co så blir det svårt att leverera något stilrent.

Ölen, då? Jag uppmärksammar en etikett som berättar om ”Cuda German pale ale” och blir nyfiken. Tysk pale ale? Det torde vara en tolkning av Kölsch.

Jag går in på ratebeer.com, där jag får både det ena och det andra bekräftat. Ja, det är en amerikansk sorts Kölsch. Den gillas av människor som inte gillar Kölsch. Den har mer humle och mer smak än vad som förväntas av denna ”normally light boring style”. Den är ”not a Kolsch or a German pale but a really hop forward apa”. Den smakar tropisk frukt.

Och, mest signifikativt av allt: Den är ”Nice and drinkable but starting to taste familiar to some of their other offerings.”

Vilket är problemet jag har med många av de amerikanska småbryggerier som anser sig ligga i framkant: deras produkter är så snarlika.

Rått eller förfinat?

Eko-trenden är allt annat än ny på Roskildefestivalen, men i år märktes den också i ölsortimentet. Huvudsponsorn Tuborg har lanserat en ofiltrerad och organisk version av sin vanliga Tuborg grøn (både i Roskilde och på festivalen Northside).

Roligare än så var att Tuborgs ägare, Carlsberg Denmark, bjudit in ett par hembryggare för att på sitt mindre prestigebryggeri Jacobsen göra en organisk pale ale.

Tråkigast? Att Jacobsen Orange Feeling var slutsåld redan på fredagseftermiddagen. Vi får hoppas på en comeback nästa år. Jag hör inte till Jacobsens närmaste vänner; generellt sett tycker jag ölen är både för söta och för starka för sina respektive genrer, men den sexprocentiga APA (American Pale Ale) som gick under namnet Orange Feeling var en trevlig bekantskap. Med tillsatt apelsin (som knappt märktes så mycket; citrussmaken kom nog främst från humlen) och tre sorters humle (Citra, Summit, Mosaic) var det en behagligt maltsöt och i sammanhanget väldigt fruktig ale med en blommig nyans.

Ett litet steg för ölvärlden, ett sjumilakliv för Roskildefestivalen.

Däremot var Tuborg Rå en rätt hopplös soppa. Första sniffen var förvisso trevlig, liksom den första klunken ända tills den passerat svalget. Sedan var detta ölets motsvarighet till Hugh Padghams ”gated reverb”: smaken tvärdog. Jag hade faktiskt stora problem med att konsumera allt jag fick i muggen.

I princip smakade detta som en vanlig Tuborg grøn med brödjäst och en lätt accentuerad maltighet; sött och trist och menlöst. Carlsberg Sveriges motsvarighet, Falcon Raw, står sig som ett mästerverk i jämförelse.

På tungan

Håkan Engström och Anders Fagerström bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.

Senaste kommentarer

Sidor

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: