Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Franskt på Malmö Brygghus

Text: Håkan Engström

Fransk ölfestival? Låter det som ett skämt? I så fall är du fördomsfull, och det finns dubbel anledning att ta dig till Malmö Brygghus denna lördag.

På plats finns 44 öl från 22 småbryggerier ur den sent uppvaknande franska ölrevolutionen. Läs mer här.

 

Hantverksöl mot USA-nivå

Text: Håkan Engström

Sveriges snabbast växande mikrobryggeri, Poppels, har med hjälp av statistik från Systembolaget ställt samman en rapport om småbryggeriernas ställning i Sverige.

Poppels visar att hantverksbryggerierna (ett problematiskt begrepp, som bara används av småbryggare, inklusive rena charlataner, aldrig av hantverkskunniga proffs på de större bryggerierna) gått starkt framåt de senaste två åren. Mest framåt har Poppels gått; sedan 2014 har försäljningen ökat med 248 procent. Ett annat som expanderar är det nystartade och fortfarande lilla kvalitetsbryggeriet Brewski i Helsingborg.

Poppels däremot får passa sig så att de inte upphör att vara ett mikrobryggeri, med den prestige det ordet ännu bär med sig. Idag är det landets sjunde ”största småbryggeri”, för att använda en besvärlig formulering. Störst bland dem alla är Oppigårds, med en årlig produktion på 15 000 hektoliter. Nils Oscar, Jämtland, S:t Erik och Nynäshamn kommer därefter.

Jämtland och S:t Erik är de enda som minskat sin produktion sedan 2014. Hantverksbryggarna som kollektiv har tagit allt fler marknadsandelar.

Intresset för öl blir större och större, medvetenheten om smak och statusmärken likaså. Och, inte minst: fler av oss är beredda att betala för kvalitet (och status). I studien talar Poppels om ”premiumöl”, vilket de översätter med öl som kostar minst 50 kr per liter. Dessa stod år 2015 för 8% av ölförsäljningen på Systembolaget (i liter räknat). Siffran för 2014 var  7%, för 2013 bara 5%.

Men det är fortfarande en bit kvar till förebildslandet USA. Där utgör ”craft beer” 11% av ölmarknaden, framgår av rapporten.

Det finns nästan 200 kommersiella småbryggerier i Sverige. 170 av dessa representerades på Systembolaget under 2015, att jämföra med 2013 då de bara var 70 st.

Men det finns fortfarande människor som hyllar en enkel stor stark. En som gör det med goda argument är Rikard Johansson, som i en ordentligt spridd insändare i Stockholm Direkt igår skrev om gentrifieringen av bardisken. Minst hälften av vad han skriver håller jag inte med om, men det är friskt med en individuell och stark röst. Ölfantaster överlag är förbluffande enkelspåriga när de talar om sin mångfald.

Annons:

Gbg-krögare börjar brygga

Text: Håkan Engström

Poppels i Mölnlycke aviserade i somras att de flyttar verksamheten till större lokaler i början av 2016, i Jonsered. Idag blev det klart (eller offentligt) vad som händer med Mölnlycke-bryggeriet:

Old Beefeater Inn tar över. Göteborgstrakten blir alltså ännu tydligare centrum för landets nyväckta bryggerinäring.

Om Old Beefeater Inn vet jag inte mycket, men det verkar vara den typ av krog man inte kan sätta sin fot på förrän man stålsatt sig – eller påmint sig själv om att man är i Göteborg (vilket ofta är samma sak). Kom in och tjôta med vem som helst, om vad som helst, när helst ni känner för det, står det på hemsidan.

Som dryg skåning vill jag ju helst inte prata ett jota när jag går på puben. Men ifall jag behöver tala ut om denna sociala fobi är detta antagligen rätt plats.

Andra bullar på Bullen

Text: Håkan Engström

Gå i kloster? Man kan lika gärna på på Bullen.

Sedan i lördags har Malmökrogen tre öl från det pyttelilla tjeckiska klosterbryggeriet i Želiv, i sydöstra Böhmen. Åtminstone två av dem kommer jag att beställa igen.

Landet har några klosterbryggerier, men detta ska vara det enda där ölen faktiskt bryggs av munkar (kolla vitrockarna här). Detta började man med redan på 1100-talet, men produktionen upphörde 1907 när bryggeriet brändes ner. Först 2003 återupptogs bryggandet.

Några år därefter stötte jag på deras öl för första gången, passande nog på en trädgårdsservering en bra bit uppför trappan till St Petrus- och Pauluskatedralen i Brno – man kan bli högkyrklig för mindre. Ölet den gången var Gottschalk, uppkallat efter en abbé från 1100-talet och modellerat efter belgiska förebilder. Detta var ett helt okej överjäst klosteröl, vinöst, numera ur produktion. De har också bryggt öl med körsbär, honung, äpplen och chili.

Först 2010 började munkarna brygga underjästa öl av den typ vi förknippar med landet. Haštal är ett femprocentig lageröl (12° stamvörtstyrka) som är det bästa bland de tre på Bullen. Den kan inte mäta sig med Chotěbořs öl, som krogen hade tidigare, men det är ett intressant inslag i sortimentet och samtidigt ett öl som vem som helst som bara vill ha en vanlig öl kan tänkas gilla.

Haštal är opastöriserad och ofiltrerad, med jästen framträdande men ändå i schack. Ett friskt, fruktigt lageröl med en del smörkola.

Mer kuriöst, men helt rätt i säsongen, är det starka julölet (vánoční) – ett halvmörkt öl på drygt 7 procent (15°) som måste vara smaksatt med kryddnejlika. Rätt gott!

Mer problematiskt är det öl som heter Salesius (5,9%, 15°). Det smakar rätt kymigt: sötbeskt, lite omoget. Jag gillar att humlen kommer fram så tydligt, men ogillar att den inte riktigt integreras. Den stångas med honung och massor av smör. Verkligen massor. Och äpplen. Fast äpplemusten jag drack tre halvliter av på Svejkkrogen i Český Krumlov i höstas var onekligen fräschare.

När sommaren närmar sig kommer kanske bryggeriets veteöl till Bullen. Tills vidare passar jag på och dricker lite julöl, men satsar främst på Haštal.

Ett krus julöl från Höganäs

Text: Håkan Engström

Tycker ni att jultomten är jolmig och lite svävande? Och föredrar raka besked?

Då är High Nose Snow, ett julöl från Höganäs bryggeri, vad ni söker. Detta är frukten av arbetet av en bryggare som vet precis vad hen vill. Detta är ölets motsvarighet till Stefan Löfvens favoritsats: ”Låt mig vara tydlig”.

Så mycket till julöl är det förvisso inte – detta är en amerikansk pale ale, rätt och slätt, smågrumligt brungul.

Frukten? Initialdoft av mango, som rätt snabbt övermannas av passionsfrukt.

Smaken har väldigt mycket tallbarr och skal av grape, som strax övergår i grapekärnor (och en eftersmak av citrondiskmedel, alls inte obehaglig men … men ändå). Beskan är påtaglig; det riktigt stramar om tandköttet.

En stilenlig APA, om än i tunnaste laget – vilket förvisso också kan sägas höra till stilen. Den som vill ha en maltkropp att krama i jul får söka sig någon annanstans.

 

Men var finns ölen, då? Faktiskt i stora delar av Skåne, däribland Nova Lund och Hansa i Malmö. En första omgång lanserades i Höganästrakten 1 december, men tog slut i ett nafs. Sedan 16 december finns en större laddning flaskor ute på systembolagen.

Thisteds stenöl

Text: Håkan Engström

Ett bra tag har jag undrat varför det inte kommer några kommentarer till bloggen längre. En del av svaret kom när jag själv försökte svara på en kommentar som faktiskt kommit in, till inlägget nedan: mitt eget svar fastnar i ett läge där ”patungan”, det vill säga jag, ska moderera.

Mitt svar från igår slank inte igenom, men dagens svar väntar på moderering. Jag utgår från att det är borta inom kort.

Så, i väntan på att jag lyckas utröna varför rutinerna för moderering ändrats, och hur, så skriver jag här.

Yes, det verkar som om Thisted också gör steinbier. Se länk här.

Tack för tipset, jenssvareolsen – jag har helt missat den här. Men Thisted är ett bra bryggeri, som lyckas förena tradition med nyfikenhet. Det skulle inte förvåna om denna steinbier också är lyckad.

Bierfest zum Röda nejlikan

Text: Håkan Engström

Steinbier på fat? I Malmö?

Jadå, på Värnhem till och med. Det är inget mindre än sensationellt.

Platsen är Värdshuset Röda nejlikan, krogen på Ringgatan som David Kallós och Lars Hector helt nyligen öppnat. I baren finns tio pumpar i ett rätt excentriskt urval: tillräckligt många för att en rad olika traditioner ska representeras, tillräckligt få för att det inte ska bli överlappning. Här finns en enda ale (från bra session ale från Camden), en enda stout (Young’s Chocolate Stout), en fruktöl (den svagare varianten av Boons utmärkta, lambic-baserade kriek, dvs körsbärsöl), en tjeckisk lager (den mediokra Zubr).

Men framför allt är det tyskt … och franskt!

Frankrike representeras av det nygamla Parisbryggeriet Demory: etablerat 1827, utkonkurrerat kring mitten av förra seklet, återuppståndet 2010. Hos Röda nejlikan finns dels en pils av tysk typ, Astroblonde, som är helt okej. Bättre ändå är deras veteöl, förvånansvärt nog också den av tysk typ (bayersk) – fransmännen har annars oftast närmare till den belgiska witbieren (exemplifierat av den harmlösa veteöl som Kronenbourg prånglar ut).

Roquette Blanche är en fullvärdig weizenbier, starkt präglad av jästen och med tydliga inslag av kryddnejlika. Drick Demory ur de coola småglasen!

Men som sagt, det verkligt tyska är i ett par klasser för sig själva. Steinbier är en verklig raritet, en nästan utdöd tysk tradition som på det alltid utmärkta bryggeriet Leikeim återupplivade för några år sedan. Det unika kommer av stenarna, som upphettade sänks i mäskkaret för att bidra till karamelliseringen.

Resultatet är vad man kan ana: ett lageröl som tydligt präglas av den karamelliserade malten. Jag har druckit ölet vid ett flertal tillfällen (Steinbier kan man hitta också på Rauhrackel i Lund), men aldrig från fat … vilket visade sig vara ännu bättre! Det fattappade ölet är lite grumligare och ligger lite närmare de jordiga och jästiga öl från Franken som ibland kallas Kellerbier och ibland, i staden Bamberg, rätt och slätt Lager.

Jästen gör verkligen sitt till, men det är ändå i malten som hela upplevelsen av Leikeims Steinbier vilar.

Övriga steinbier i världen? Det finns numera också ett från Salzburg, bryggeret Kapuzinerberg (nästan lika lyckat), och jag vill minnas att jag sett att en amerikansk bryggare gjort ett försök. Men sedan är det nog stopp – tills vidare.

Från Leikeim kommer också ett vinteröl, Wintertraum, som överraskade mig med att vara ljusgult – inte vad klichén säger att ett vinteröl ska vara. Men smaken var maltigt fyllig, med smak som av färska fikon utan att kännas sött. Sansad alkoholstyrka, 5,4%, ändå rätt maffigt.

Min favorit hos Röda nejlikan innan steinbieren kom på plats häromdagen var en helt annan kuriositet: ett öl från Riedenburger gjort på emmervete och dinkel (samt kornmalt och vanlig vetemalt). Riedenburger Emmer är ett karaktärsfullt öl, ganska grynigt.

Annons:

En spinnande stout

Text: Håkan Engström

En lätt rökig havrestout? Lätt det bästa jag druckit på ett tag.

Lazy Kitty Brewing är en av bryggarna som håller till i källaren under Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg. Just nu finns en läcker havrestout från denna kattproducent uppe i baren: Schrödinger’s Kitty #1 heter den, den kategoriseras som Smoked session oatmeal stout och, ja – den smakar precis så.

Här har vi alltså en stout med hinkarvänlig alkoholstyrka (4,3%), med mjuk och fyllig munkänsla (där den omältade havren bidrar) och en tydlig men ändå försiktig rökighet som mer lockar än skrämmer bort.

Den där torv-rökigheten som är spännande men ofta lite jobbig i längden? Den finns inte här. Schrödinger’s Kitty #1 är mer den spinnande typen: den lägger sig till rätta i knät på dig. Röken slåss inte med det chokladiga och gosiga från malten och från havren, den fördjupar smakupplevelsen.

Och ja: tredje klunken är godare än den första, den sjätte rinner ner snabbare än den tredje. Den är more-ish.

Brittisk cask ale från Danmark

Text: Håkan Engström

Charlie’s Bar  i centrala Köpenhamn har varit ett ölmekka ända sedan Iain Russel tog över för snart tjugo år sedan. Fokus hamnade rätt snart på cask ale/real ale: handpumpad opastöriserad engelsk ale från traditionellt jobbande bryggerier.

Russel startade för några år sedan (det kan vara ett decennium, time flies) The Wharf i Ålborg: ett mycket större hak, men med samma inriktning på caska ale. Kul för den som håller till där uppe, antar jag.

Men den roligaste nyheten är att Russel är på väg att starta eget bryggeri, i gamla bryggerilokaler utanför Ålborg. Danska bryggerier finns det numera gott om, men med inriktning på riktig cask ale (och sannolikt brittiska öltyper från början till slut) blir detta ändå ensamt i sitt slag.

Så småningom tänker Russel öppna en restaurang i anslutning till brygghuset. Till dess har han två krogar där man verkligen vet hur man hanterar den här typen av traditionellt engelskt öl. Den danska ölkontrarevolutionen börjar nu!

Anchor Winter Wheat

Text: Håkan Engström

San Francisco-bryggeriet Anchor har inte fullt ut övertygat med sin Winter ale de senaste åren (se mitt julölstest för året, Anchor och 55 andra öl), men desto roligare är den Winter Wheat som amerikanerna började brygga förra året och som denna december finns på en del systembolag i både Malmö, Lund och Helsingborg.

Anchor var en av pionjärerna när den amerikanska craft beer-revolutionen kom igång, men med tiden har deras öl kommit att få en påtagligt europeisk prägel. Det är inte så mycket Anchor som ändrat sig, det är omgivningen som blivit mer amerikansk (Anchors Liberty Ale kan med visst fog kallas världens första amerikanska IPA, men idag ter den sig, trots att receptet är detsamma, som en ovanligt europeisk amerikan).

Winter Wheat, ett mörkt veteöl som inte är i närheten av något Anchor bryggt förut, uppfattar jag som ett mellanting av tysk vetebock och engelsk winter warmer. Malten kommer från Tyskland, Belgien och USA.

Och malten är viktigast för dess karaktär, ändå är detta inte ett sött öl – avslutningen är torr. Malten är bestämt men inte extremt rostad. Nötter och torkad frukt (dadlar?) har en framskjuten plats, jämte choklad och lite läder. Lite jordig eftersmak, med inslag av mint.

Sa jag något om det tjocka snötäcket till skum ovanpå allting? Tror inte det. Det borde jag.

Det enda vita med denna weissbier är ett härligt tjockt snötäcke till skum, som lämnar fina snöspår på insidan av glaset efter sig. En stor upplevelse, hela vägen.

Annons:
Annons:

Senaste kommentarer

Sidor

Annons:

Annons:
Annons: