På tungan 10 september 2016

Bästa oktoberfesten

Oktoberfesten? Den inleds som vanligt i september: den tredje fredagen i månaden. Nästa helg, alltså.

Men på Systembolaget finns ölen redan nu. Jag har testat det som finns i ordinarie sortiment, och skrivit lite grann om trender och historia. Text här.

Bäst i år? Zoller Hof Festbier. Men Lakefronts variant, från Milwaukee av alla platser, är nog så intressant.

(Men allra bäst är kanske bilden ovan. Den tog Peter Frennesson … redan för två år sedan. Tror den föreställer en Georgenbräu … och genast längtar jag tillbaka till Bamberg. Borde aldrig ha lämnat stan.)

På tungan 4 september 2016

Fritt från alkohol fast med smak

En grunka om alkoholfria öl, publicerad i Sydsvenskan förra veckan.

Bäst visade sig Mikkeller (fortfarande) vara, men jag blev impad av en pale ale från Nils Oscar. Värst smakade något obestämbart från en bakgård i Falkenberg:

http://www.sydsvenskan.se/2016-08-27/alkholfri-ol

 

På tungan 3 september 2016 • Uppdaterad 4 september 2016

Humledrycker med balans

Hantverksbryggeri? År 1896? Omöjligt, det vet väl alla att hantverksbryggeri är ett amerikanskt påfund och att pionjärerna fick upp ångan först i mitten av 1970-talet.

Ja, jag är ironisk.

Här är en intressant artikel av min kollega Martin Andersson om småbryggerier i Malmö före förrförra sekelskiftet, med anknytning till industriutställningen. Småskaligt, javisst. Riktigt gott? Det är jag inte lika säker på. Kanske, kanske inte.

Det må ha varit hur som helst med kvalitetsmedvetandet i Malmös ölvärld 1896. Jag ser ändå en koppling till vad som håller på att hända nu, i Malmö och annorstädes: hantverksbryggare återupptäcker malten.

Efter att först ha utmärkt sig genom ett starkt fokus på humle och sedan på jäst håller alltfler på att upptäcka betydelsen av en bra mäskning (dekoktionsmäskning, någon?) och konsten att göra maltiga öl som inte är söta.

Sibbarps husbryggeri har imponerat från dag 1. Jag beställer gärna deras Rye India Pale Ale där jag hittar den: kryddigare, maltigare och framför allt bättre balanserad än det mesta i konkurrensen. Nu har Sibbarpsbryggaren (som bryggt i Finns anläggning i Landskrona; det gör han nog fortfarande) lanserat en utsökt pilsner – bland det bästa i sitt slag jag smakat från en svensk bryggare. Helt i klass med Nynäshamns Södermalmspilsner och gjord efter ungefär samma förebilder, verkar det som.

Det rör sig alltså om en pilsner med maltkropp och tätt skum, med en väl inbäddad beska (ja, det är en pilsner – den ska vara besk) som dröjer sig kvar väldigt länge, utan att slå sig fri och köra sitt eget humlechock-race. Det är en pilsner med fin balans: kontinental i ordets bästa bemärkelse (dvs utan något släktskap med Heineken och ”internationell lager”). Tänk inte ens Nordtyskland (spritsiga, men tunna och ofta för all del goda pils); dra er söderut mot Franken, världens verkliga bryggericentrum, där det finns lite mer kropp också i pilsnern.

Och den är ren i smaken. Vilket är den stora utmaningen för var och som brygger pilsner (stor nog för att få småbryggare ens ska försöka).

I en annan del av Sverige, i Örebro, finns sedan några månader tillbaka ett andra kvalitetsbryggeri. Närke Kulturbryggeri hör till mina favoriter. Det håller också Örebro Brygghus på att bli.

Jag har smakat en fin session ipa (Örebro Half IPA) – mättad med humle, men med fin balans – men framför allt en klassisk best bitter av engelskt snitt som heter Böna och be. Fokus på malt, tänker jag först, men framför allt med siktet inställt på balans mellan humle och malt. Mycket hasselnötter och choklad i smaken, men med en distinkt humleprofil – distinkt brittisk, that is – med både Fuggles, East Kent Golding och Target.

Bägge dessa öl bryggs delvis med vetemalt. Det är okonventionellt, men bidrar till den mjuka kroppen. Örebroölen har jag hittat på Bishops Arms i Malmö, men Sibbarps pilsner finns lite varstans. Peas & Honey är ett bra tips.

På tungan 19 juli 2016

Körsbärs-gose från Pennsylvania

Jag klev in på krogen Peas & Honey igår och upplevde ett kort manodepressivt ögonblick då jag först fick syn på en pump med Prima Pils från amerikanska Victory Brewing Company (tänk: pils med europeisk ädelhumle, fast använd i proportioner som är amerikanska) som jag aldrig förr sett på fat, och sedan nästan omedelbart insåg att fatet var slut: det hängde ett uppochnervänt glas på hanen.

Jaja. Istället tog jag en Kirsch Gose från samma bryggeri. Fanns på fat här, finns sedan tio dagar i små partier på Systembolaget.

Den var inte dum.

En gose är en regional öltyp från Leipzigtrakten – utrotningshotad för fem år sedan, idag jättehipp – som precis som Berliner Weisse  produceras med mjölksyrebakterier, men också salt. Men att låta den jäsa med färska körsbär? Det där är mer i linje med vad belgarna gör med en del av sin lambic.

Denna Kirsch Gose var inte lika syrlig som de bättre kriek lambic, men ändå väldigt frisk och mycket drickvänlig. Karaktär från körsbären, förstås, men också smak som av sorbet, blodapelsin och kanel.

På tungan 6 juli 2016

Dry & Bitter

Session ipa? Mycket sällan är de så fylliga och balanserade som danska Dry & Bitters Christian Bale Ale. Jag såg den på Fermentoren i Köpenhamn i söndags, men hade tyvärr annat för mig. Men igår hittade jag den på Bishops vid Gustav Adolfs torg och slog till.

Det är en alldeles förtjusande ipa. (Eller session ipa, fåniga uttryck.) Kolsyran är mycket mjuk, utan att det på något negativt vis alls inverkar på ölets förmåga att läska och pigga upp. Torr och bitter? Jovars, men här finns också fin maltighet som faktiskt bjuder på tuggmotstånd. Fint blommiga toner. Citra-humlen bidrar med citrus.

Strålande.

På tungan 5 juli 2016

Säsong för … pale ale

Fuller’s i London har gjort sin delikata vanliga bitter till en del av säsongutbudet – i år ska denna klassiker finnas på cask enbart från juli till september ska den finnas som cask ale.

Vilket är ett jättemärkligt beslut, men fram till dess finns i alla fall ett något fylligare och nästan fullgott substitut: Quintessential British Pale Ale.

Namnet har en bitter bismak av brexit, men i övrigt har jag mest gott att säga om denna old school bitter/pale ale. Den är väldigt brittisk och den är ganska basic. Lite tunn, som sig bör – alkoholstyrkan är bara 3,8% – men med fin munkänsla ändå. Arom och smak av frisk humle, småsöta kex och karamell. Jag hittade den i handpumpat skick på Bishops vid Gustav Adolfs torg.

På tungan 10 juni 2016 • Uppdaterad 12 juni 2016

Nya öl på Bolaget

Jag har provat ölnyheterna som kom till Systemet 1 juni – och en handfull av de tillfälliga ölen, som kom 3 juli och som kan vara borta redan. Men merparten finns tillgängliga i minst nio månader. Artikel här.

 

På tungan 9 juni 2016

Sköna Helena på Röda Nejlikan

Öl med päron och kanel?

Brouwerij de Hoorn är ett litet experimentbryggeri som belgiska halvjätten Palm startat vid sidan om. Under vinjetten ”Arthur’s Legacy”, efter bryggeriets anfader, brygger de öl i små mängder men med mycket leklust. Brygd nr 6 heter Belle Hélène, efter en klassisk efterrätt tydligen, och har bryggts med päron och kryddats med kanel. Alkoholstyrka på 7,0%.

Belle Hélène finns för tillfället på Röda Nejlikan i Malmö, på fat. Det är inget man dricker flera glas av efter varandra, men jag trivdes med mitt enda igår. Kanelen känns fräsch, inte som extrakt, och den passar fint till päronen och den rätt söta malten. Smaken påminner lite grann om risgrynsgröt med rikliga mängder kanel, men mer som äppelkaka.

Fast det hade varit sött och långtråkigt om det inte vore för den syrliga eftersmaken som räddar anrättningen och får en att vilja ta en klunk till.

 

På tungan 1 juni 2016 • Uppdaterad 2 juni 2016

Bättre service på Bolaget

De alltid så eftersatta ölen får en kejserlig behandling när Systembolaget från och med idag hottar upp sin sortering och kategorisering av öl. Skyltningen i butiken har blivit mer vägledande, men framför allt är det lättare att på nätet söka vad man vill ha.

Inte minst har Systembolaget sett till att ordna till undersektionerna till öltyperna så att sökningen underlättas. ”Stil” kallas de. De är 60 stycken.

Tiden då 80 procent av ölen på bolaget är ”ljus lager, medelstor beska” är fjärran. Från och med idag kan man söka bland underetiketter som ”Dortmunder och helles”, ”imperial/double ipa”, ”ale tysk” och ”gose och lichtenhainer”. Och ifall man inte vet att det är en gose eller lichtenhainer man är ute efter så hittar man förhoppningsvis dit via öltypen ”syrlig öl”.

På tungan 30 maj 2016

Saison från Anchor

Anchor Brewing Co är ett av de bryggerier jag känner allra varmast för.

San Francisco-bryggeriet skapade i mitten av 70-talet det första moderna steam-ölet – historiskt sett en oavsiktlig hybrid av ale och lager – och gjorde med sin Liberty ale några år senare vad vi kan välja att betrakta som den första amerikanska ipan.

De var pionjärer. En klippa i en ocean av vattniga öl.

Men på senare år har jag mest blivit besviken. Fast jag så gärna vill älska vad de sysslar med.

Förra året hakade de på Saisontrenden, med vad de kallar Anchor Saison och har underetiketten Spring ale. Beskrivs som belgian style ale with a California trist. (Jag gillar att de undviker uttrycket ”Farmhouse ale”, som är den engelsktalande craft-beer-rörelsens namn för saison). Ölen finns sedan någon vecka på Systembolaget och på en del krogar.

Den har sina poänger. Den har också en del intressanta tillsatser: citrongräs, citronskal och ingefära. Alltsammans funkar rätt fint ihop med den tydliga pepparn och en del kryddnejlika från jästen.

Som saison betraktad är den väl halv-typisk. Lite maltigare än genomsnittet, men också lite spritig – vilket inte borde förvåna; den mäter 7,2 procent. Men är det verkligen då rimligt att kalla den”spring ale”?

Sammantaget: ett lite udda inslag och ett öl jag antagligen beställt fler av, om den inte var så onödigt stark. Jag drack en, sedan sköljde jag ner den med en läskande torrhumlad Saison Dupont. Det kändes nästan nödvändigt.

 

Senaste kommentarer

Sidor