Annons:
Annons:
Annons:
På tungan

Fabriksnytt på puben

Nykomlingen Lilla ölfabriken har fått ut sina första fat till krogen. De finns sedan förra veckan på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Jag drack en Vårale där igår kväll; den smakade precis lika bra som på Mässan i Malmö där den hade officiell premiär för några veckor sedan.

Några pumpar längre ner fanns fabrikens andra öl, en lakritsporter. Den struntade jag i, men inte för att den inte är väldigt fin. Det är den. Jag var bara inte upplagd för dessert.

Folköl från Nils Oscar

Nils Oscar brygger sedan snart två år ett alldeles förträffligt öl, Nils Oscar Bordsöl, en pale ale med den blygsamma alkoholstyrkan 2,7%. Lite tunt, förstås, men rik på smak.

Nästa vecka lanserar de ännu ett öl som håller sig inom gränserna för vad livsmedelsbutikerna får sälja och för vad krögare utan alkoholrättigheter har rätt att sälja. Det är en lager, som heter vad den ska: Nils Oscar Bordslager. Humlad med Amarillo, Centennial och Magnum.

Nytt mikrobryggeri i Stockholm

Stockholm får nytt bryggeri, en bryggerikrog någonstans i centrum.

Och det blir faktiskt ett bryggeri med svenska mikrotraditioner. Bryggverket kommer nämligen från Gamla Stans Bryggeri, det vill säga Jan Stenbecks skapelse som år 1995 var först eller tvåa på plan bland den nya generationen småbryggerier med egen servering (Bredaryds Wärdshus var möjligen före med att brygga själva. Ysta tillkom 1996).

Bryggverket har köpts av Galatea, landets största ölimportör som numera äger inte bara S:t Eriks bryggeri utan också Sigtuna Brygghus. En video från Tullhus 2 på Skeppsbron, där Gamla Stans bryggeri hade sin adress (och där dokusåpan ”Baren” spelades in) finns här, med en intervju med Galateas vd.

Gamla Stans bryggeri, som var mycket bra för sin tid, lade ner produktionen år 2003. I Stockholm idag finns, sedan 2008, bryggeri- och restaurangkedjan Monks — med två bryggerier (Wallingatan, Munkbron) och ytterligare fyra restauranger eller barer — liksom helt nyetablerade Nya Carnegie, som ägs av Carlsberg och Brooklyn. Det ligger i fashionabla Hammarby sjöstad.

Exakt var Galateas nya bryggeripub ska ligga är inte klart.

Folköl från Brooklyn

Folköl med klass? De senaste två åren har de blivit alltfler på livsmedelshyllorna. Nu sällar sig, rimligen, Brooklyn Brewery till kvalitetsproducenterna. Den 30 april introduceras nämligen Brooklyns 1/2 ale, som sägs vara en saison i folkölstappning. Återstår att se om den är vad den utger sig för att vara och håller vad bryggeriet lovar.

Saison är en överjäst öl av sydbelgisk typ, ett gårdsöl vars namn går tillbaka till bruket att brygga under vintermånanaderna och låta ölet mogna tills det är säsong, det vill säga sommarsäsong. Traditionellt sett dracks saison av de inhyrda säsongsarbetarna på gården.

Med god vilja (sådan finns i Brooklyn) kan man förstås kalla ölet en ”pale ale”. Vad nu det ska vara bra för. För tydlighetens skull?

Brooklyn är ett kvalitetsbryggeri; Garrett Oliver, den pr-medvetna bryggmästaren, har gått i bräschen för den kvalitetstänkandet i bryggeriindustrin i tjugo år och gör aldrig bort sig. Denna 1/2 ale är som sämst säkert fullt drickbar, kanske en sensation?

Men tro inte att han tänker skeppa miljontals liter av detta vatten över Atlanten, från Brooklyn till Hemköp och Coop. Brooklyn-öl har rätt länge bryggts även på skandinavisk mark, och förra veckan invigdes officiellt det Carlsberg/Brooklyn-ägda bryggeriet Nya Carlsberg i Hammarby sjöstad. Där bryggs de öl som heter Nya Carnegie, men också andra öl från ölimperiet.

RÄTTELSE: ”Brooklyn har aldrig bryggt en droppe öl i Sverige och kommer inte att göra det i detta fall heller. Nya Carnegiebryggeriet kommer inte heller att brygga Brooklyn-öl”, skriver Henric Byström som är Head of Communication på Carlsberg Sverige.

I väntan på Brooklyns folköl rekommenderar jag starkt Celt Iron Age Ale (3,5%) från Wales, som är förvånansvärt maltig och ”tung” för att vara en folk-ale, liksom Londonbryggeriet Fullers Chiswick och självfallet Pilsner Urquells folkölsvariant. Bishops Finger är helt ok, men Hobgoblin är bättre. Och så har vi de svagare ölen från skotska Brewdog. Bäst bland dessa är faktiskt det alkoholfria Nanny State.

Tyskbrittisk veteporter

Kan man kombinera öltyper hur som helst?

Bayerska Schneider, en av regionens (och därmed världens) främsta veteölsproducenter, har i några år intresserat sig för hybrider som på papperet är helt omöjliga. Bland annat har Schnedier, i samarbete med Brooklyn Brewery, kombinerat veteöl med IPA. Ibland har det blivit väldigt lyckat, ibland mer intressant än gott.

Men med Meine Porter Weisse TAP X, som från och med idag finns i ett litet parti på Systembolaget, har de gått fullständigt bananas. Kombinera veteöl med engelsk porter?!

Men varför inte? En sorts programförklaring hittar ni här, på ratebeer, liksom en drös recensioner av resultatet. Det kategoriseras weizenbock, vilket väl är rimligt (alkoholstyrkan mäter 7,0%) och har likheter med såväl en dunkel weizen som gamla tiders fruktigare engelska porter.

Pors, lakrits och galen jäst

Pors är en klassisk ölkrydda … som successivt slogs ut när nymodigheten humle blev allenarådande. Ja, ni känner till Bayerns renhetslag: öl ska bestå av malt, vatten, humle (och jäst). Inte ett ord om pors.

Men bruket har levt kvar, inte minst bland danska bryggare — exempelvis Thisted gör sedan gammalt en ”Porse Guld”. Fast det är sällan porsen används med samma självförtroende som av Peter Sonne på Flying Couch Brewing. Hans Porse Pilsner (4,9%) är en distinkt kryddad pils, mycket läcker.

I princip är detta ett ekologiskt öl, men nja … ändå inte. Principen är ju trots allt att spannmålet och kryddan ska vara ekologiskt odlad, och porsen växer fritt. Men fram till att porsen lagts i koket är Porse Pilsner ekologisk.

Ett öl som däremot kvalificerar sig för eko-märkning är Flying Couch Dude – en APA (American Pale Ale) på 5,5%. Mjukt maltig, väl balanserad, bättre än det mesta i APA-konkurrensen. Samma bryggare gör ett par IPA som också finns på Ölfestivalen. Green Velvet IPA (ekologisk också den) har inte samma balans, det ska väl IPA heller inte ha, men den har en väldigt lång och komplex eftersmak som är lika rofylld som munkänslan är orolig. Fast ett par snäpp intressantare är den Backyard IPA som Flying Couch gör. En IPA med en oväntad twist, blommigare och jordigare än normen.

 

Flying Couch är det namn som Peter Sonne använder när han fantombrygger. Annars är han framför allt bryggmästare på Nørrebro bryghus i Köpenhamn. Han brygger framför allt på Nørrebro och i Herslev.

Ett par andra bryggare som tar ut svängarna är belgarna Maxime Libouton och Denis Martin (Max och Dennis =MaD) bakom Mad Yeast. De jobbar, som antyds av namnet, på att tämja och kombinera svårjobbade jäststammar och åstadkomma det nya och oväntade. Detta är sedan några år den nya trenden bland bryggare i framkant — bort från de dunderhumlade ölen och alkoholbomberna — men få ger sig i kast med uppgiften med samma vetenskapliga exakthet och tålamod som dessa belgare. Innan de lanserade sin Mad Saison (ni hittar den i samma monter som Flying Couchs öl) gjorde de femton olika prov-saison, med olika sammansättning av jäst.

Den de fastnade för är ett under av balans men ändå med stark karaktär. En sofistikerad saison, torr och kryddig men med en matchande fruktighet. Citrus och fläder? Sansad alkoholstyrka, 5,5% – saisons brukar ligga lite över 6.

 

Den ”sura altbier” som The Monarchy kallar Münchhausen och som serveras i Constant Beer Co:s monter är inte tillnärmelsevis lika balanserad, men den är intressant. Och efter ett tag både vande jag mig och lärde mig tycka om den. Bakom The Monarchy står samme Kölnbryggare som gjort Methusalem, en Dortmunder Alt som jag skrev utförligt om här och som hör till det allra bästa i ölväg jag upptäckt på senare år. Münchhausen kan beskrivas som Methusalems lite omogna lillebror, med en alkoholstyrka strax under 5 procent. Mötet mellan det syrliga och det lätt rostade och karamellmaltiga är rätt intressant.

Missa heller inte Amagers Bourbon IPA, som också den har en för typen ovanlig syrlighet. Denna IPA á 6,5% har bryggts för jubilerande krogen Man In the Moon i Stockholm, men hittade också hit.

Avslutningsvis? En bra final är den lakritsporter som är Lilla Ölfabrikens andra öl i sortimentet (det första skrev jag om här). Detta är en kraftig porter med enormt skum: ljusbrunt, fett och tätt. Arom av choklad, kaffe och lakrits – i den ordningen. En bärig, milt syrlig ton i eftersmaken. Perfekt till en chokladpralin eller två.

Goda nyheter: Nya Carnegie

Nya Carnegiebryggeriet öppnade i Hammarby sjöstad så sent som i torsdags (rapport från SvD här), men redan igår fanns tre av ölen på export till Malmö. Jag smakade två. En av dem, deras Kellerbier, dricker jag gärna fler av. Och då inte i små ölprovarglas, denna bier ropar på en halvliterssejdel.

Nya Carnegie är ett samarbete mellan hippa Brooklyn Brewery och ultra-ohippa Carlsberg Sverige, som i sin portfölj trots allt har ärevördiga prestigeetiketten Carnegie. Jag hör inte till Carlsbergs tillskyndare, men bra öl är bra öl oavsett vem som ligger bakom. Alltså skyndar jag gärna till pumpen för en Kellerbier även i fortsättningen.

Kellerbier är enkelt uttryckt en ofiltrerad och grumlig lager, med geografisk hemvist i Franken i Bayern. Den är egentligen lika hemma på andra sidan gränsen mot Tjeckien, där ofiltrerade premiumlager är flagskepp hos flertalet bland de nyare bryggerierna.

Men nu är vi på svensk mark, vilket innebär att denna Kellerbier är lite starkare än den centraleuropeiska normen: 5, 9% känns onödigt starkt, men bieren är å andra sidan inte det minsta spritig. Nya Carnegie Kellerbier är en mångdimensionell törstsläckare, med fin balans mellan jäst, malt och humle (arom från två ”ädla” humlesorter, dvs sorter som inte skapats med korsbefruktningar: tjeckiska Saaz och tyska Hallertauer Mittelfrüh). Ölet är blommigt och brödigt, med en vag förnimmelse av äpplen-i-jordkällare, men också ovanligt karamellmaltigt för sin typ. Jag anar en del diacetyl/smörkola.

Carnegies Amber är en 4,8%-ig ale av brittisk typ. Maltburen, men ändå med karaktär av engelsk Fuggleshumle. Lite örtig, inslag av muskotnöt. Korthuggen eftersmak, men helt ok.

Saison och annat gott

Dark Star Brewing, etablerat 1994, är ett av mina engelska favoritbryggerier. De tar fasta på engelska traditioner, men införlivar sådant som egentligen är fullständigt främmande — men gör det på ett vis som ändå avslöjar stoltheten i det brittiska. Deras mest sålda öl torde vara Hophead, där humlen ifråga är den amerikanska Cascade. Men ändå känns den mer än något annat som en engelsk bitter — bara lite mer citrus- och flädertonad. Dark Star gör också en espresso ale som jag druckit pintvis av i London.

Men inget i deras portfölj är lika obrittiskt som Rebel Alliance, en saison som bryggts med humle från Nya Zeeland. Den finns här på festivalen, i den monter som är märkt A.S.T. Wine.

Nu är det inte deras eget öl, det är ett samarbete med Tiny Rebel i Wales. Hur som helst: det är en finfin saison på 5, 5%, jordig/blommig som genren föreskriver men också ovanligt fruktig.

 

Det subtila mästerverket i saisonfacket är ändå inte brittiskt, det är skånskt. Brekeriet serverar ännu en av sina saison, en som heter Vielle Saison (4,8%). Det är en elegant brygd som passerat fyra olika fat. Ganska snäll — den är inte inte efter att chockera — men med viss syrlighet, förstås, och jordiga inslag av den där jästsvampen brettanomyces som Brekeriet handskas med så galant.

Desto syrligare är deras lika Blondette, en sexprocentig suröl där mjölksyrebakterierna verkligen stramar upp inne i munhålan och får mig att ställa mig på tå. Det är kul så, det är egentligen fullt tillräckligt så, men syrligheten balanseras väldigt väl av brett-jästen som gör ölet bra mycket mer komplext än man först anar.

I övrigt: Citra Star från Anarchy Brewery är en bra sommar-ale, på 4,1 procent. Nils Oscars exklusiva festivalöl APA är ostig, undvik.

Men missa inte Jopen, ett av Hollands intressantaste och mest pålitliga små bryggerier. A.S.T. Wine har en hel uppsjö av dem på flaska.

Ölfestivalen: intryck och fynd

Ölfestivalen på Malmömässan satte igång för tre kvart sedan, men jag har fortfarande lite panik i kroppen. Vilka öl ska man satsa på? Utbudet är inte gigantiskt, men tillräckligt för att skapa beslutsångest.

Efter att ha rekognoscerat lokalerna (bra mycket luftigare än på trångbodda Slagthuset förra året) har jag ändå hunnit smaka lite och har hittat tre öl jag verkligen gillar.

Främst en Vårale från Lilla Ölfabriken, det nya Malmöbryggeriet som är så nytt att det inte finns ännu. De öl som serveras här (världspremiär för bägge) har bryggts i Lundabryggeriets anläggning i Östra Torn. Först i maj månad är bryggningen igång i de egna lokalerna på Norra Grängesbergsgatan i Malmö, precis bredvid South Plains Brewing Company.

En av de två bakom Lilla Ölfabriken visar sig vara Alan Dougan, kocken som startade bryggverksamheten i köket på Malmö Operagrill. Den här gången vill han koncentrera sig på en enda sak — bryggandet — men berättar att han försökt etablera ett bryggeri hos en befintlig krog i Lund eller Malmö. När ingen kom till skott bestämde han sig för att starta ett alldeles fristående bryggeri, utan servering.

Lilla Ölfabrikens Vårale är en välbalanserad ale med rena smaker, á 4,8 procent. Den är friskt humlad med humle från Nya Zeeland, men den utmärks framför allt av det engelska inflytandet. Den är sålunda maltigare än de amerikanska ale-varianter som småbryggare världen över brukar föredra, med drag åt engelsk kola. Och den får mycket karaktär — men inte alltför mycket! — från den engelska jästen. Ett fynd. Lilla Ölfabriken serverar också en starkare lakritsöl. Den får vänta.

Helsingborgs Bryggeri gör sedan ett år en witbier (dvs ett veteöl av belgisk typ; tänk Hoegaarden) som jag inte provat förut. Den är mycket stilenlig: tydligt, men inte överväldigande inslag av koriander — främst i eftersmaken. Lite citrus. Fräsch, helt utan det där lite muggiga godisinslaget som sabbar en del witbier.

Jag blev också förtjust i den havrestout som det särpräglade och ofta spännande danska bryggeriet Skovlyst serverar. Idén bakom detta bryggeri är att använda ingredienser i skogen där bryggerikrogen är belägen. I deras havrestout finns inte bara lakritsrot utan också nässlor, som jag inbillar mig bidrar till den diskreta ton som av mint eller eukalyptus som jag känner igen från en nässel-lager som bryggs av Pivovarsky Dum i Prag.

Huvudsakligen är detta ändå vad det heter: en havrestout. Maltig, mörk, lite söt utan att bli klibbig, med toner av choklad och den där lakritsen.

I startgropen inför ölfestivalen

Malmö öl- och whiskyfestival öppnar imorgon, kl 17. Vi publicerar imorgon ett hemma hos-reportage hos en av deltagarna, nytillskottet Brygghuset Finn — ett Landskronabaserat bryggeri som serverar sina båda öl: en American pale ale och, inte minst, den mycket lyckade Brown ale. (Tillägg: här är artikeln).

I övrigt? Kolla festivalens hemsida. Det har jag gjort. Där noterar jag att Brekeriet har med sig en ny(?) saison, som heter Vieille Saison och ett suröl som heter Blondette. Samt det vanliga, hur vanligt nu Brekeriets utbud är. Missa inte svartvinbärsölet Cassis, det ser man trots allt inte varje dag.

Malmö Brygghus kommer med fjorton öl, däribland Lemongrass IPA och något som heter ”Malmö brygghus senaste pilsner”. Övriga lokala bryggare är bland andra Helsingborgs bryggeri, South Plains och danska Skovlyst och Stronzo (se inlägget nedan).

Men det är inte bara de minsta och mest lokala som finns representerade. Nils Oscar har med sitt vanliga sortiment, men också en ny APA, Winter Edition 2013 och något som heter Våröl – och som tycks vara samma öl som deras kalaspåsköl.

Mssa för all del inte engelska Fuller’s, ett av världens bästa bryggerier. De har två caskvarianter på plats, klassikerna London Pride och ESB — som också finns i ”vanlig” tappning. Ett strålande tillfälle att parallellprova!

På tungan

Håkan Engström och Anders Fagerström bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.

Sidor


toppnyheterna just nu
Annons: