På tungan 19 februari 2017

Goda nyheter på pubfronten

Nyss kom jag från Malmös tveklöst mest genuina brittiska pub – Pickwick – som sedan förra besöket, i söndags, har bytt huvudleverantör. Nu? Åbro!

Ja, jag vet. Det låter inte så festligt, men sedan ett decennium är de stora svenska bryggerikoncernerna (Spendrups och Åbro samt gränsfallet Carlsberg Sverige – det som brukade heta Pripps, men inte längre är oberoende) också viktiga importörer. Och Åbro har den bästa importportföljen bland de tre.

Så ut från Pickwick har alla Spendrups bulldogs farit. Istället? Tre förstklassiga engelska fatöl från Fuller’s i London. Det rör sig om klassikerna London Pride och ESB, men också den det förhållandevis nya tillskottet Black Cab Stout som i min bok är en bättre stout än en modern kvävekrämig Guinness. Torrare, inte så mycket chokladdryck. (Lugn: Guinness finns kvar, tillhandahållen av Carlsberg Sverige).

I övrigt? Sierra Nevada Pale Ale, en sann klassiker också den fastän den är amerikansk och modern. Även skotska Brewdog Punk IPA finns nu på fat. (Och så har veteöl från Paulaner och Spendrups, helt okej bägge två, bytts ut mot ypperliga Weihenstephan).

Medan detta går upp för mig, och sakta sjunker in, blir jag varse nyheten om att The Green Lion Inn äntligen får en ny chans. Dessa lokaler i hamnen – som renoverades av just Åbro, men som gav upp eftersom ställen blödde pengar – tas över av en oberoende krögare. Det kan bli bra. Lokalerna förtjänar det. Jag håller tummarna.

På tungan 7 februari 2017

Urquell på tank till Malmö

När smakar Pilsner Urquell bäst?

Det givna svaret har i alla tider varit ”När man är i Tjeckien”. Men sedan ett par år är det där svaret inte alldeles självklart. Bishops’s Arms Gustav serverar en oftast ypperlig Pilsner Urquell i ofiltrerat skick. Och nu introduceras Urquell i tank i Malmö: färsk, men filtrerad.

Dessa tankar finns redan på tre krogar i Stockholm och en i Göteborg. Jag är extremt kräsen när det gäller Urquell, men faktiskt: på Bar Central i Stockholm och Gyllene Prag i Göteborg smakar ölet i stort lika lika bra som på de bästa ölstugorna i Tjeckien.

I slutet av mars, om tidsplanen håller, öppnar Johan Lönn och Tony Reka krogen Södergatan 14 i Harry’s gamla lokaler. Läs mer här.

Konceptet för ölen blir ”tankovna”: ölet transporteras i perfekt tillslutna behållare till de ståltankar som finns på krogen och rymmer 250 liter. Härifrån pumpar man öl direkt ner i halvliterssejdlarna. Inget syre möter drycken förrän den tappas upp. Och ölet är färskt, det vill säga opastöriserat.

Ståltankarna datummärks när de fyllts: de bör tömmas inom ett par veckor. Jag har aldrig någonsin druckit en Urquell från tank som är ofräsch, vilket förstås delvis handlar om att tjeckerna dricker så mycket öl att det aldrig hinner bli gammalt och delvis om att dessa tankar finns på ölställen där folk nästan uteslutande dricker just Urquell.

På dessa krogar får man sin pilsner utan de där stickiga bubblorna med överflödig kolsyra, som får så många ljusa lageröl att kännas bubbliga och läskeblaskiga.

I gengäld serveras ölen med mycket skum, som bidrar till den mjuka och harmoniska känslan – och till att framhäva smaken. Allra bäst blir det om du beställer din öl som en ”hladinka”, det vill säga len. Då ser den ut ungefär som sejdeln i mitten på bilden.

Hemligheten bakom de perfekt upphällda ölen är de avancerade tappkranarna (Bishops har också en sådan till sin Urquell, och i den lilla baren på Grand Öl & Mat i Malmö finns en sådan till det tjeckiska alternativet). Med dessa kranar kan en skicklig bartender styra och kontrollera texturen. Vill du ha en lite krispigare variant (sejdeln till vänster?) Då beställer du en sådan, och bartendern börjar med att tappa upp själva kroppen och toppar med skum. En len halvliter öl skapar man genom att först tappa upp skumkronan, sedan bygga ölen från botten.

Bryggeriet brukar vara noga med att utbilda personalen så att de lär sig hantera kranarna och ölet. Inget vore värre än om ölet hamnade i vanrykte.

Den tredje varianten, den som ser ut som ett glas mjölk? Den beställer inte många. Men den är en fin upplevelse den också, krämig och sötare i smaken. Priset brukar vara ungefär hälften mot en ”vanlig” Urquell.

 

På tungan 30 januari 2017

Kejserlig rysk porter

Festivalen med ryska mikroöl på Malmö brygghus i helgen blev en positiv överraskning på många sätt. Jag lyckades prova ett tiotal öl och kunde notera att nivån på kvaliteten var nästan lika hög som alkoholhalten.

Två skönhetsfel, ändå: Publiksuccén gjorde det svårt att ta sig fram genom trängseln till de livsnödvändiga hinkarna där man häller ut ölen man inte tänker dricka upp. Ska man ta sig igenom tio öl (det fanns fler än det dubbla) som sällan mäter under åtta-nio volymprocent så vill man inte ha så mycket. Det här var kraftiga saker.

Och så det andra: ipan var överlag rätt taskig, präglad av ofräsch humle som smakade som dammig tall. MEN med ett lysande undantag: Stanley Knife från Green Brewery, som verkligen smakade friskt! (Och var svagare än alla de andra.)

De bästa ölen var generellt sett ändå dessa som anknöt till (Russian) Imperial stout, en brittisk öltyp som under 1700-talet och en bit in på nästa sekel var en stor exportsuccé med stor marknad i de baltiska områdena. Velka Morava representerades av en vanlig men välbryggd Extra stout, men allra mest lyckad var en av de båda imperiepoeter/stout-ölen från Jaroslavl utanför Moskva. Deras Black Flag är en porter på 9,5%: kraftig, med rätt hårt rostad malt som gav en stark förnimmelse av mörk chokladkaka och starkt kaffe. Stor maltkropp, med fin sötma fast ingenting klibbigt. Fin ton av läder gjorde drycken komplex.

Ifall den håller samma klass till vardags – och detta alltså inte bara var en ovanligt lyckad batch som visades upp i detta skyltfönster med församlade nördar – så vill man nästan åka dit, till Jaroslavl.

Bland mer kuriösa öl hittade jag en Brent Madeira från One Ton, en rätt fin (kopparfärgad) och lagom syrlig hallonöl från Stamm samt en ”intressant” hybrid som Velka Morava bryggt med druvor och som fått namnet Metamorphoses. Här kastas man mellan öl- och vinvärlden, på ett vis som är lika välkommet som de där kräkreflex-åken på Tivoli som försätts med varningslappar. Det var inte äckligt, bara förvirrat.

 

På tungan 26 januari 2017

Ryssen kommer till brygghuset!

För inte så länge sedan gick det att bekvämt dela in Europa i tre klimatzoner. Det var vinlandet i söder, ölriket i mitten och så vodkabältet som började någonstans norr om Sassnitz.

Hur passé den uppdelningen blivit framgår inte minst när Malmö Brewing co – tidigare känt som Malmö brygghus – bjuder hit bryggare från exotiska ölnationer och arrangerar endagsfestivaler. Efter förra årets heldagar med mikrobryggt öl från Frankrike och Portugal är det denna lördag dags för Ryssland.

Låter det som ett skämt? Det är inget mot hur det smakade när jag så sent som 2009 var i Moskva och hittade till tre eller fyra bryggerikrogar. Med ett undantag – 1516 Pub & Craft Brewery – var rubbet som jag provade mer eller mindre odrickbart. Men i den snabbt expanderande ölvärlden är åtta år en lång tid. Idag finns uppenbarligen en uppsjö kvalitetsbryggerier i Moskva, S:t Petersburg och andra platser. Ryssen kommer starkt.

Tolv bryggare är representerade med vars två öl på Malmö brygghus på lördag i vad som kallas, förstås, Russian Craft Beer Festival. Sex av bryggarna ska dessutom vara på plats. Mellan kl 15 och 22 håller det på.

De tolv brygger öl i alla möjliga traditioner. Ja, det finns mycket av ipa, apa, amber ale, imperial stout och barley wine på repertoaren, men också frukt- och örtkryddade öl, berliner weisse, saison, baltisk porter och pils. Malmöbryggeriets viktigaste kontakt – Velka Morava, ett bryggeri i Moskva som också importerar öl – är uppkallat efter det medeltida stormähriska riket och är alltså mer centraleuropeiskt i sin inriktning. Mähren är förstås den östra delen av Tjeckien.

Här är de tolv ryska bryggerierna:

Stamm Beer

Velka Morava
Jaws Brewery
Victory Art Brew
Bakunin Brewing Co
One Ton Brewery
AF Brew
Heartly
Green Street Brewery
Zagovor Brewery
Plan B
Knightberg Family Brewery

På tungan 28 december 2016

Lätt och svårt med kölsch

”Kölsch är egentligen en ganska tråkig öltyp och inget man vinner tävlingar i Folkets Val med”. Det är mer en nördöl”, säger hembryggaren Per-Ola Roos som på hembryggar-SM i Göteborg 2010 vann guld för sin Kellermeister Kölsch i klassen ”Light pale ale”.

Det har han alldeles rätt i. Kölsch är inget man chockerar smaklökarna eller sällskapet med. Desto mer imponerande när dessa öl blir riktigt bra. För det händer.

Per-Ola Roos intervjuas i nya numret av tidningen Hembryggaren. Han säger vidare:

”Det finns många sätt att göra ölen intressantare. Dagens trend pekar ju mot högre beska, mer humlearom och även användning av frukt. Men då är det ju inte längre en Kölsch.”

Vad är då en kölsch? Ett överjäst, lätt humlearomatiskt och långlagrat öl. Ett subtilt hantverk, när det är som bäst.

Allra intressantast i den där artikeln är ändå bryggarens svar på frågan om det finns ”särskilda utmaningar för en hembryggare som kommersiella bryggare inte har?” Han svarar:

”Jag skulle vilja vända på frågan. För vi hembryggare har otydligt bättre förutsättningar än de större kommersiella bryggarna har. Utan krav på att det vi brygger ska vara exakt likadant år ut och år in. Inga lönsamhetskrav. Sex månaders lagringstålighet är inte kritiskt.”

Med andra ord: De baktalade större bryggerierna har så mycket högre krav på sig än de romantiserade småbryggarna. Förutsättningarna är olika, men det finns hantverkare (och klåpare) i bägge grupper.

Kölsch, igen: Den bästa kölsch du kan hitta i Sverige är den från Früh. Men om du hamnar i Köln ska du sikta på Päffgen i första hand, Malzmühle i andra.

På tungan 22 december 2016

Inget rökförbud på puben

Finns det något som så här i jul- och vintertider går upp mot en vedeldad brasa?

Ja, jag vet – vilken fånig fråga. Klart att det finns. Det finns rauchbier från Bamberg, med bokeldstorkad malt. Just nu finns den från fat på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Och ja, de har fått in de där pergamentglasen (om än bara den mindre storleken; det blir alltså svårare att ge hem och säga att ”äh, jag tog bara en enda öl på vägen hem från jobbet”).

Här har jag skrivit mer om bryggeriet och detta öl som hör till mina tio favoriter, alla kategorier.

På tungan 10 december 2016

Rodenbachs comeback

Rodenbach i Flandern brygger sedan många år – bryggeriet etablerades på 1830-talet – den verkliga stilikonen bland rödbruna suröl. Rodenbach Grand Cru lagras i gigantiska ekfat i två år, vilket ger en komplex smak av passionsfrukt, syrad grädde och vaniljstång. Den tar ett par försök för att lära sig älska, men sedan vill man inte leva utan den.

Sedan ett par år finns den otroligt nog tillgänglig på svenska Systembolaget.

För den som tycker denna gamling är i barskaste laget finns en mer hinkvänlig variant, som är en blandning med tre delar nybryggt öl och en del av det ekfatslagrade. Det är den typen av suröl man glatt beställer både två och tre glas av (been there, done that; på en bakgata i centrala Bryssel hittade jag ett enkelt ölkafé med knegare, gubbar, tanter, hundar och Rodenbach på fat).

En fin historia. Men det fanns också en sorglig del, berättelsen om Rodenbach Alexander. Detta var bryggeriets kriek, det vill säga körsbärsöl. Denna Rodenbach mildrades genom att småsöt körsbärsessens tillsattes i ekfatet.

Strax efter att Rodenbach 1997 köptes upp av bryggerigruppen Palm upphörde produktionen av Rodenbach Alexander. De sista flaskorna levererades år 2000. Jag hann aldrig dricka den…

… förrän nu! I mars rapporterade Escquire att produktionen återupptagits. Och i början av december dök buteljerna upp i Systembolagets tillfälliga sortiment.

Hur den smakar? Inte lika tuff eller omtumlande som Grand Cru, men likväl fantastiskt. Detta är en kompromiss för vilken ordet kompromiss är tämligen missvisande. Ölet är sursött – vilken del av det sammansatta ordet du vill lägga fokus på beror mest på hur mycket suröl du druckit tidigare. Allt det karakteristiska från Rodenbach Grand Cru finns där – passionsfrukten, det gräddiga, vinägern, förnimmelsen av mörkt trä – men också en vuxen bärsmak (körsbär och andra rödingar), som får detta öl att mäta sig med de allra bästa lambic-baserade kriek-ölen.

På tungan 1 december 2016

Fler julöl släpps lokalt

Idag ställs ytterligare några julöl på hyllor i skånska systembolagsbutiker. Vissa av dem kan man beställa, andra måste man verkligen hämta lokalt. Till dessa hör Skelderwikens Frosty Ice, som ni hittar i Ängelholm, Åstorp och Höganäs.

Höganäs High Nose Snow finns från idag  i beställningssortimentet, men du måste beställa ett kolli med 12 flaskor. I Malmö släpps idag South Plains Winter Ale, i Lund hittar ni Lundabryggeriets jullager (deras ale har varit i butikens i en månad).

Närmare 60 öl från ordinarie julsläpp, inklusive några lokala märken, skrev jag om här.

På tungan 30 november 2016

Unesco k-märker öl

Men det var väl på tiden: Unesco ger belgisk ölkultur status som världskultur-arv.

Ingenstans i hela världen finns så rika och fullständigt väsensskilda öltraditioner, djupt rotade och levande. Det är här som den spontan- eller vildjästa ölen levt vidare, i en uppsjö av lambic, även under decennier då folk utanför regionen enbart frynte på näsan åt dessa syrliga fast mångfacetterade drycker.

Men att sätta likhetstecken mellan belgiskt öl och suröl är förstås ohyggligt begränsande. Belgien är också hem för maltiga dessertöl och vinösa klosteröl (med eller utan trappistmärkning), witbier och saison. Och som om inte det räckte finns också högkvalitativa kraftigt humlade öl med anor.

Unesco ger inte bara ett diplom, utan förbinder sig också att upprätthålla det belgiska ölets traditioner och traditionernas status. Man kan bli konservativ i sinnet för mindre.

Läs mer här.

(Bilden är från Cantillion – bryggeri och museum i Bryssel.)

På tungan 29 november 2016

Time for a Bath

”Take a Bath”? Nej, ta fyra.

När Systembolaget denna torsdag lanserar ett fåtal ölnyheter, flaskor som ska finnas i butikerna i nio månader, ingår ett fyrpack från det brittiska kvalitetsbryggeriet Bath Ales.

Bland dessa ingår den bärnstensfärgade och mycket brittiska ale som heter Gem, med fin balans mellan kryddig humle och kolabetonad malt, men den verkliga pärlan är ändå Wild Hare: en ekologisk och mycket krispig och torr golden ale som – säger mig mina erfarenheter – tilltalar alla som normalt hellre beställer en amerikansk-influerad APA än en brittisk ale.

Bath Ales, etablerat 1995, är ett av de moderna bryggerierna som tar intryck från världen runtomkring. I fyrpacket finns således också en stout, Dark Side heter den (men när jag drack den senast hette den Dark Hare), som ligger nära irländska torra stout med låg alkoholstyrka.

Gemensamt för de fyra ölen är en strävan att brygga sådant som man kan sitta med en hel hel kväll. Ingen av dem är starkare än Wild Hare, som mäter 5,0%. Stouten ligger på 4,0%.

Den enda jag inte druckit är Barney en kopparfärgad ale på 4,5% som sägs ha en lätt rökighet. Den är jag nyfiken på.

 

I övrigt? Tio andra öl lanseras. Att Westmalle Tripel, stilklassikern från Belgien, är en av dem förvånar mig; jag märkte aldrig att den var borta. I övrigt ser det inte jättekul ut, men jag gläds åt att DDR-klassikern Wernesgrüner pils är tillbaka – bland nordtyska pilsner har jag alltid hållit den högt. Undrar hur den står sig?

Annars, då? Nils Oscar får med en Scotch Ale, som mäter 8,2%. Där får vi nog all maltsötma och all alkohol vi behöver, kanske mer därtill.

Senaste kommentarer

Sidor