På tungan 10 juni 2016 • Uppdaterad 12 juni 2016

Nya öl på Bolaget

Jag har provat ölnyheterna som kom till Systemet 1 juni – och en handfull av de tillfälliga ölen, som kom 3 juli och som kan vara borta redan. Men merparten finns tillgängliga i minst nio månader. Artikel här.

 

På tungan 9 juni 2016

Sköna Helena på Röda Nejlikan

Öl med päron och kanel?

Brouwerij de Hoorn är ett litet experimentbryggeri som belgiska halvjätten Palm startat vid sidan om. Under vinjetten ”Arthur’s Legacy”, efter bryggeriets anfader, brygger de öl i små mängder men med mycket leklust. Brygd nr 6 heter Belle Hélène, efter en klassisk efterrätt tydligen, och har bryggts med päron och kryddats med kanel. Alkoholstyrka på 7,0%.

Belle Hélène finns för tillfället på Röda Nejlikan i Malmö, på fat. Det är inget man dricker flera glas av efter varandra, men jag trivdes med mitt enda igår. Kanelen känns fräsch, inte som extrakt, och den passar fint till päronen och den rätt söta malten. Smaken påminner lite grann om risgrynsgröt med rikliga mängder kanel, men mer som äppelkaka.

Fast det hade varit sött och långtråkigt om det inte vore för den syrliga eftersmaken som räddar anrättningen och får en att vilja ta en klunk till.

 

På tungan 1 juni 2016 • Uppdaterad 2 juni 2016

Bättre service på Bolaget

De alltid så eftersatta ölen får en kejserlig behandling när Systembolaget från och med idag hottar upp sin sortering och kategorisering av öl. Skyltningen i butiken har blivit mer vägledande, men framför allt är det lättare att på nätet söka vad man vill ha.

Inte minst har Systembolaget sett till att ordna till undersektionerna till öltyperna så att sökningen underlättas. ”Stil” kallas de. De är 60 stycken.

Tiden då 80 procent av ölen på bolaget är ”ljus lager, medelstor beska” är fjärran. Från och med idag kan man söka bland underetiketter som ”Dortmunder och helles”, ”imperial/double ipa”, ”ale tysk” och ”gose och lichtenhainer”. Och ifall man inte vet att det är en gose eller lichtenhainer man är ute efter så hittar man förhoppningsvis dit via öltypen ”syrlig öl”.

På tungan 30 maj 2016

Saison från Anchor

Anchor Brewing Co är ett av de bryggerier jag känner allra varmast för.

San Francisco-bryggeriet skapade i mitten av 70-talet det första moderna steam-ölet – historiskt sett en oavsiktlig hybrid av ale och lager – och gjorde med sin Liberty ale några år senare vad vi kan välja att betrakta som den första amerikanska ipan.

De var pionjärer. En klippa i en ocean av vattniga öl.

Men på senare år har jag mest blivit besviken. Fast jag så gärna vill älska vad de sysslar med.

Förra året hakade de på Saisontrenden, med vad de kallar Anchor Saison och har underetiketten Spring ale. Beskrivs som belgian style ale with a California trist. (Jag gillar att de undviker uttrycket ”Farmhouse ale”, som är den engelsktalande craft-beer-rörelsens namn för saison). Ölen finns sedan någon vecka på Systembolaget och på en del krogar.

Den har sina poänger. Den har också en del intressanta tillsatser: citrongräs, citronskal och ingefära. Alltsammans funkar rätt fint ihop med den tydliga pepparn och en del kryddnejlika från jästen.

Som saison betraktad är den väl halv-typisk. Lite maltigare än genomsnittet, men också lite spritig – vilket inte borde förvåna; den mäter 7,2 procent. Men är det verkligen då rimligt att kalla den”spring ale”?

Sammantaget: ett lite udda inslag och ett öl jag antagligen beställt fler av, om den inte var så onödigt stark. Jag drack en, sedan sköljde jag ner den med en läskande torrhumlad Saison Dupont. Det kändes nästan nödvändigt.

 

På tungan 25 maj 2016

Amerikanskt från Fuller’s

Fuller’s bryggeri i Chiswick är det sista bland äldre bryggerier som finns kvar i London. Det är ett ärevördigt kvalitetsbryggeri. Traditionellt. Mycket engelskt.

Så många andra bryggare London och världen över blickar åt amerikanska ale-tolkningar. Dessa har sin plats. Men ska inte Fuller’s hålla sig på sin? Fortsätta brygga sitt standardsortiment och därutöver jobba på att förnya och fördjupa sig inom ramen för dessa engelska traditioner?

Det kan man tycka. Detta tycker jag egentligen. Någonstans tror jag också att det främjar deras varumärke.

Men det finns nästan alltid ett men. Här kommer det:

Fuller’s introducerade i november en råg-ale av amerikanskt snitt, som sedan någon vecka finns i Sverige. Den heter Montana Rye Red Ale, med undertiteln American style ale. Den traditionella Fuller’s-loggan är diskret gömd i ett formspråk som är besläktat med amerikanska bryggerier (kanske inspirerat av Sierra Nevada?).

Och det smakar alldeles utmärkt. Den stiltypiska humlen (förvisso australisk: Galaxy) bidrar till smaken av Nya Världen, men här finns en maltighet som är typisk engelsk och som får hjälp av rågmalten som ger en mjukare munkänsla och en mättad kryddighet. Ölet är fylligare än vad alkoholstyrkan på 4,5 volymprocent förbereder en på. Klassisk kvalitet, på nytt sätt, utan skryt eller skrän.

Detta är förvisso inte första gången Fuller’s tänker amerikanskt. Mer typisk för blicken över Atlanten är den läckra, fast helt annorlunda Wild River, som är en ordentligt humlad och citrustonad golden ale på 4,5%.

Så på det stora hela är jag rätt nöjd med detta omvärldsintresse. Det som främst grumlar min pint är ryktet om att Fuller’s upphört att brygga sin klassiska Chiswick Bitter året runt, den ska bli säsongsöl.

På tungan 20 maj 2016

Brygghuset Finn femdubblar

Brygghuset Finn gör sig redo att expandera. Från augusti har bryggeriet i Landskrona kapacitet att femdubbla sin produktion. Läs mer här.

På tungan 19 maj 2016

Dags för Ølentusiasternas festival

Missade ni Copenhagen Beer Celebration? Lugn, det går nästan att reparera. Idag startar Danske Ølentusiasters festival, på Lokomotivværkstedet. Håller på till lördag.

Det är inte alls samma framkantsfestival som CBC, men det betyder inte att den enbart är tråkig och förutsägbar. Visst kan man hitta beprövade öl från bryggerier som Vestfyen, Midtfyns bryghus, Herslev, Nørrebro bryghus, Brewpub, Ørrbæck, Inslev med Ugly Duck, Hornbeer och, ja Carlsberg. Men detta är också tillfället då flera bryggare presenterar nysatsningar eller experiment.

Och själva mängden är överväldigande. Hela listan här.

På tungan 18 maj 2016

Öst möter Väst

Vad händer om samma människor brygger öl med samma råvaror och utifrån samma recept, fast i olika brygghus?

Detta tänkte bryggarna bakom Oceanbryggeriet i Göteborg och Nynäshamns ångbryggeri ta reda på.

Låter det som ett rop på uppmärksamhet? Som ett försök att visa upp sitt varumärke i dubbel upplaga?

Jag bestämde mig för att ta reda på vad experimentet var värt, om det ens går att kalla ett experiment eller om det snarare ska sorteras in under ”vuxna män gör saker ihop”. Jag beställde in två halva pints på Bishops vid Gustav Adolfs torg i Malmö (Akkurat i Stockholm hade också ett fat häromdagen). Det rör sig om cask ale/real ale, det vill säga handpumpad opastöriserad ale. 5,5 volymprocent i det här fallet. Traditionell engelsk ale.

Till min förvåning var skillnaden tydligt märkbar. Inte markant, det vore att ta i. Men visst gick det att känna en tydligare kola-ton i den från Väst. I gengäld var kolsyran mer dämpad.

Jag gillade bägge – i grund och botten är de ju exakt samma – men höll Oceanbryggeriets halvpint klart högre.

Jag borde ha kollat när faten öppnades. När det gäller cask/real ale, som ju är färsk, kan detta spela stor roll – smaken fortsätter att utvecklas i fatet, inte minst sedan det öppnats. Men de bör ha öppnats ungefär samtidigt, om inte exakt.

Varför skiljer de sig åt, då? Beror det på själva bryggverken? Kanske! Men kom ihåg att ett och samma öl som bryggs i små mängder – inte minst real ale – kan skilja sig markant, ja markant, från sats till sats. Även om det är en erfaren bryggare som ligger bakom, och även om hen gått in för att med precision göra exakt samma jobb två gånger.

Fascinerande var det. Och gott.

 

På tungan 12 maj 2016

Urquell ur trätunna!

Pilsner Urquell tappat direkt från en trätunna? Det hör till ovanligheterna.

Se därför till att pallra er till Far i hatten denna fredag – och se till att komma i tid. Exakt kl 18 slås pluggen ur det enda fatet, som rymmer 20 liter. För att så många som möjligt ska få en chans att smaka serveras 20 cl, så drick med andakt.

Och, ja: pilsnern är både opastöriserad och ofiltrerad.

På tungan 5 maj 2016

Brewdog Bar har öppnat

Brewdog öppnade sin Malmöbar för allmänheten igår. Givetvis var jag där. Upplevelsen var, med en illa vald metafor, ömsom vin och ömsom vatten.

Jag uppskattar verkligen att detta i första hand är en bar, inte en restaurang eller ens en pub, och jag gillar att Brewdog är så konsekventa. De vågar öppna ett ganska stort ställe på en central adress i Malmö, och de satsar på ett ölsortiment som i vissa avseenden är väldigt brett (tjugo pumpar, där hälften avsatts för öl från andra bryggerier) men ändå inte fegt har ”något för alla”.

Det är ett lite lustigt koncept ändå, om man ser till inredningen – lika mycket prefab som någonsin en ”irländsk” pub. Till denna adress har man alltså flyttat sin standardiserade interiör med korrugerad plåt, en bardisk i rå betong, nakna glödlampor av fabrikstyp, tegel och träväggar som ser ut att vara lappade med gaffatejp (det är de inte). Det påminner lite grann om den råa fabriksmiljön på Warpigs i Kødbyen i Köpenhamn, men ifall Malmö har något meat packing district så ligger det i alla fall inte på Baltzarsgatan. Det blir lite märkligt. Men jag gillar glasväggen ut mot gatan – hela fasaden, i princip.

Ölsortimentet? Om detta finns mycket att säga, även efter att vi konstaterat det uppenbara: det är dyrt. Men Brewdog Bar vänder sig till en kräsen och nyfiken ölpublik som tycker att nya ölupplevelser ska få kosta. 82 kronor för 30 cl B Side – en ”Belgian fruit ale”, som kändes rätt tunn för sina 5,0% och som smakade lite väl mycket hallon-isglass – var lite, ja, saftigt.

Då gillade jag bättre den 6,5-procentiga grapefrukt-ipa som heter Elvis Juice – åtminstone doften och den första sippen eller två. Sedan kändes den lite för mycket som just grapefrukt, inte som öl. Bartendern tipsade om att blanda den med den sjuprocentiga ipan Jack Hammer, för att få bättre balans. Jag tror han vet vad han talar om.

Bästa ölen för kvällen var den tioprocentiga Mashtag 2015, som säljs som en svart barley wine, men som jag lika gärna hade kallat Russian imperial stout. En fin avslutning, inte desto mindre.

Bland 20 öl på fat var sju olika ipa. En hög andel, kan tyckas, men tja … det fanns fortfarande tretton alternativ. Kul också med det genomtänkta urvalet av gästöl. Här fanns inte bara Brekeriet representerat utan också det verkligt lokala Hyllie bryggeri. Och så fanns en ganska fin råg-ale, Speakeasy Scarlett, jämte öl från säkra kort som Stillwater och Stone Brewing. Nästa gång är de säkert utbytta, allihop.

Senaste kommentarer

Sidor