På tungan 28 december 2016

Lätt och svårt med kölsch

”Kölsch är egentligen en ganska tråkig öltyp och inget man vinner tävlingar i Folkets Val med”. Det är mer en nördöl”, säger hembryggaren Per-Ola Roos som på hembryggar-SM i Göteborg 2010 vann guld för sin Kellermeister Kölsch i klassen ”Light pale ale”.

Det har han alldeles rätt i. Kölsch är inget man chockerar smaklökarna eller sällskapet med. Desto mer imponerande när dessa öl blir riktigt bra. För det händer.

Per-Ola Roos intervjuas i nya numret av tidningen Hembryggaren. Han säger vidare:

”Det finns många sätt att göra ölen intressantare. Dagens trend pekar ju mot högre beska, mer humlearom och även användning av frukt. Men då är det ju inte längre en Kölsch.”

Vad är då en kölsch? Ett överjäst, lätt humlearomatiskt och långlagrat öl. Ett subtilt hantverk, när det är som bäst.

Allra intressantast i den där artikeln är ändå bryggarens svar på frågan om det finns ”särskilda utmaningar för en hembryggare som kommersiella bryggare inte har?” Han svarar:

”Jag skulle vilja vända på frågan. För vi hembryggare har otydligt bättre förutsättningar än de större kommersiella bryggarna har. Utan krav på att det vi brygger ska vara exakt likadant år ut och år in. Inga lönsamhetskrav. Sex månaders lagringstålighet är inte kritiskt.”

Med andra ord: De baktalade större bryggerierna har så mycket högre krav på sig än de romantiserade småbryggarna. Förutsättningarna är olika, men det finns hantverkare (och klåpare) i bägge grupper.

Kölsch, igen: Den bästa kölsch du kan hitta i Sverige är den från Früh. Men om du hamnar i Köln ska du sikta på Päffgen i första hand, Malzmühle i andra.

På tungan 22 december 2016

Inget rökförbud på puben

Finns det något som så här i jul- och vintertider går upp mot en vedeldad brasa?

Ja, jag vet – vilken fånig fråga. Klart att det finns. Det finns rauchbier från Bamberg, med bokeldstorkad malt. Just nu finns den från fat på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Och ja, de har fått in de där pergamentglasen (om än bara den mindre storleken; det blir alltså svårare att ge hem och säga att ”äh, jag tog bara en enda öl på vägen hem från jobbet”).

Här har jag skrivit mer om bryggeriet och detta öl som hör till mina tio favoriter, alla kategorier.

På tungan 10 december 2016

Rodenbachs comeback

Rodenbach i Flandern brygger sedan många år – bryggeriet etablerades på 1830-talet – den verkliga stilikonen bland rödbruna suröl. Rodenbach Grand Cru lagras i gigantiska ekfat i två år, vilket ger en komplex smak av passionsfrukt, syrad grädde och vaniljstång. Den tar ett par försök för att lära sig älska, men sedan vill man inte leva utan den.

Sedan ett par år finns den otroligt nog tillgänglig på svenska Systembolaget.

För den som tycker denna gamling är i barskaste laget finns en mer hinkvänlig variant, som är en blandning med tre delar nybryggt öl och en del av det ekfatslagrade. Det är den typen av suröl man glatt beställer både två och tre glas av (been there, done that; på en bakgata i centrala Bryssel hittade jag ett enkelt ölkafé med knegare, gubbar, tanter, hundar och Rodenbach på fat).

En fin historia. Men det fanns också en sorglig del, berättelsen om Rodenbach Alexander. Detta var bryggeriets kriek, det vill säga körsbärsöl. Denna Rodenbach mildrades genom att småsöt körsbärsessens tillsattes i ekfatet.

Strax efter att Rodenbach 1997 köptes upp av bryggerigruppen Palm upphörde produktionen av Rodenbach Alexander. De sista flaskorna levererades år 2000. Jag hann aldrig dricka den…

… förrän nu! I mars rapporterade Escquire att produktionen återupptagits. Och i början av december dök buteljerna upp i Systembolagets tillfälliga sortiment.

Hur den smakar? Inte lika tuff eller omtumlande som Grand Cru, men likväl fantastiskt. Detta är en kompromiss för vilken ordet kompromiss är tämligen missvisande. Ölet är sursött – vilken del av det sammansatta ordet du vill lägga fokus på beror mest på hur mycket suröl du druckit tidigare. Allt det karakteristiska från Rodenbach Grand Cru finns där – passionsfrukten, det gräddiga, vinägern, förnimmelsen av mörkt trä – men också en vuxen bärsmak (körsbär och andra rödingar), som får detta öl att mäta sig med de allra bästa lambic-baserade kriek-ölen.

På tungan 1 december 2016

Fler julöl släpps lokalt

Idag ställs ytterligare några julöl på hyllor i skånska systembolagsbutiker. Vissa av dem kan man beställa, andra måste man verkligen hämta lokalt. Till dessa hör Skelderwikens Frosty Ice, som ni hittar i Ängelholm, Åstorp och Höganäs.

Höganäs High Nose Snow finns från idag  i beställningssortimentet, men du måste beställa ett kolli med 12 flaskor. I Malmö släpps idag South Plains Winter Ale, i Lund hittar ni Lundabryggeriets jullager (deras ale har varit i butikens i en månad).

Närmare 60 öl från ordinarie julsläpp, inklusive några lokala märken, skrev jag om här.

På tungan 30 november 2016

Unesco k-märker öl

Men det var väl på tiden: Unesco ger belgisk ölkultur status som världskultur-arv.

Ingenstans i hela världen finns så rika och fullständigt väsensskilda öltraditioner, djupt rotade och levande. Det är här som den spontan- eller vildjästa ölen levt vidare, i en uppsjö av lambic, även under decennier då folk utanför regionen enbart frynte på näsan åt dessa syrliga fast mångfacetterade drycker.

Men att sätta likhetstecken mellan belgiskt öl och suröl är förstås ohyggligt begränsande. Belgien är också hem för maltiga dessertöl och vinösa klosteröl (med eller utan trappistmärkning), witbier och saison. Och som om inte det räckte finns också högkvalitativa kraftigt humlade öl med anor.

Unesco ger inte bara ett diplom, utan förbinder sig också att upprätthålla det belgiska ölets traditioner och traditionernas status. Man kan bli konservativ i sinnet för mindre.

Läs mer här.

(Bilden är från Cantillion – bryggeri och museum i Bryssel.)

På tungan 29 november 2016

Time for a Bath

”Take a Bath”? Nej, ta fyra.

När Systembolaget denna torsdag lanserar ett fåtal ölnyheter, flaskor som ska finnas i butikerna i nio månader, ingår ett fyrpack från det brittiska kvalitetsbryggeriet Bath Ales.

Bland dessa ingår den bärnstensfärgade och mycket brittiska ale som heter Gem, med fin balans mellan kryddig humle och kolabetonad malt, men den verkliga pärlan är ändå Wild Hare: en ekologisk och mycket krispig och torr golden ale som – säger mig mina erfarenheter – tilltalar alla som normalt hellre beställer en amerikansk-influerad APA än en brittisk ale.

Bath Ales, etablerat 1995, är ett av de moderna bryggerierna som tar intryck från världen runtomkring. I fyrpacket finns således också en stout, Dark Side heter den (men när jag drack den senast hette den Dark Hare), som ligger nära irländska torra stout med låg alkoholstyrka.

Gemensamt för de fyra ölen är en strävan att brygga sådant som man kan sitta med en hel hel kväll. Ingen av dem är starkare än Wild Hare, som mäter 5,0%. Stouten ligger på 4,0%.

Den enda jag inte druckit är Barney en kopparfärgad ale på 4,5% som sägs ha en lätt rökighet. Den är jag nyfiken på.

 

I övrigt? Tio andra öl lanseras. Att Westmalle Tripel, stilklassikern från Belgien, är en av dem förvånar mig; jag märkte aldrig att den var borta. I övrigt ser det inte jättekul ut, men jag gläds åt att DDR-klassikern Wernesgrüner pils är tillbaka – bland nordtyska pilsner har jag alltid hållit den högt. Undrar hur den står sig?

Annars, då? Nils Oscar får med en Scotch Ale, som mäter 8,2%. Där får vi nog all maltsötma och all alkohol vi behöver, kanske mer därtill.

På tungan 20 oktober 2016 • Uppdaterad 21 oktober 2016

Schwarzbier = svart lager, inte pilsner

Mariestad lanserar en schwarzbier, det låter trevligt. Lanseras i december.

Men att kalla den ”Mariestads Kolsvarta Inlandspilsner”? En svart pilsner?

För att ett öl ska vara en pilsner krävs, ifall man är tillåtande, egentligen bara två saker: det ska vara ett ljust lageröl och mycket av karaktären ska komma från humlen.

En schwarzbier är något helt annat. Ja, det är ett lageröl. I reklammaterialet, bland annat denna sju minuter långa film, liksom i en del ”redaktionellt” material, betonas att den skiljer sig från stout. Det är en lager. Ja, det kanske behöver påtalas. Men ifall man nu månar om att bringa ordning i folks uppfattningar om var öl kommer ifrån och hur de karakteriseras, varför då lägga ut helt nya dimridåer?

De flesta uppfattar pilsner som ett ljust öl. Att börja tala om ”kolsvart inlandspilsner”, och förvirra den publik som har svårt att skilja på stout och svart lager men åtminstone vet på ett ungefär vad en pilsner är? Det är bara så dumt.

En schwarzbier? Den präglas allra tydligast av den hårt rostade malten. Den är i övrigt ren i smaken, precis som en bra pils/pilsner, men humlearomen som är så viktig för en pils är inte särskilt påtaglig.

Amerikanska bryggare har på senare år lanserat begreppet ”black ipa”, som jag vänder mig starkt emot. En svart pale ale? Också med ipa och andra tidiga engelska pale ales var färgen från den ljusa malten viktig: malten gav en rund och elegant smak, till skillnad från mer barska ale som dittills dominerat. Men Black ipa är åtminstone en vidareutveckling av den befintliga (amerikanska) ipan. Schwarzbier däremot kan inte på något vis sägas ha tagit sin utgångspunkt i pilsnern. Den är istället en återgång till äldre ideal och äldre öltyper; detta framgår inte minst i Spendrups pr-material för Mariestads nya schwarzbier: ”ett öl som man i sydöstra Tyskland drack redan för 2800 år sedan”.

Det revolutionerande med pilsnern när den lanserades på 1840-talet (e Kr) var att detta var ett ljust och klart öl. Visst hade bryggare lyckats producera öl med ljus malt innan dess, men dessa var allihop grumliga. Pilsnern skapades som en reaktion mot gamla öltraditioner, även om ingen av dem var 2600 år gammal.

(I Pilsen, och resten av Tjeckien, är det en skymf att kalla något som inte kommer från staden Pilsen för en pilsner. Men så rigida ska vi inte vara.)

På tungan 18 oktober 2016

Sibbarps husbryggeri hittar hem

Sibbarps husbryggeri har på kort tid etablerat sig som en av landets bästa bryggare. Nu blir det ett bryggeri på riktigt, sedan bryggmästaren Rolf Nilsson – som tills vidare producerat sina öl på Brygghuset Finn i Landskrona – flyttar verksamheten till egna lokaler på Krossverksgatan i Limhamn.

Ännu så länge finns två av Sibbarps öl på Systembolaget: dels den ypperliga Rye India Pale Ale, dels den trevliga Citra India Pale Ale. Ytterligare två introduceras 1 november, och de är bägge förstklassiga.

För det första har Rolf Nilsson lyckats skapa en intressant pilsner – närmast av frankisk typ – med utsökt balans mellan beska och maltkropp, och med en renhet i smaken som få svenska pilsnerbryggare är mäktiga. Ängö kvartersbryggeri i Kalmar gör den enda svenska pilsner jag kan erinra mig som jag dricker lika gärna. Nils Oscars Södermalmspilsner kommer på god tredjeplats.

För det andra har han på ett fåtal krogar lanserat en Winter Warmer, det vill säga en mäktigare och fylligare ale med brittiska traditioner. Man kan kalla den transatlantisk, eftersom det finns amerikansk humle i koket. Amerikansk och tysk, vill säga. Den mäter 7,5 i alkoholstyrka, men här finns inte minsta spritighet utan alkoholen precis som humlen är fint integrerad och inbäddad i malten.

Malten är ”hemligheten” med Sibbarps öl; det är inte minst bryggarens hand med mäsken som skiljer hans öl från flertalet svenska öl. Han använder dessutom gärna rågmalt, som ger en krydda som bidrar till den fullmatade smaken.

På tungan 10 september 2016

Bästa oktoberfesten

Oktoberfesten? Den inleds som vanligt i september: den tredje fredagen i månaden. Nästa helg, alltså.

Men på Systembolaget finns ölen redan nu. Jag har testat det som finns i ordinarie sortiment, och skrivit lite grann om trender och historia. Text här.

Bäst i år? Zoller Hof Festbier. Men Lakefronts variant, från Milwaukee av alla platser, är nog så intressant.

(Men allra bäst är kanske bilden ovan. Den tog Peter Frennesson … redan för två år sedan. Tror den föreställer en Georgenbräu … och genast längtar jag tillbaka till Bamberg. Borde aldrig ha lämnat stan.)

På tungan 4 september 2016

Fritt från alkohol fast med smak

En grunka om alkoholfria öl, publicerad i Sydsvenskan förra veckan.

Bäst visade sig Mikkeller (fortfarande) vara, men jag blev impad av en pale ale från Nils Oscar. Värst smakade något obestämbart från en bakgård i Falkenberg:

http://www.sydsvenskan.se/2016-08-27/alkholfri-ol

 

Senaste kommentarer

Sidor