Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
På tungan

En öl med partiledarna

Vilken partiledare dricker du helst en öl med?

Ifall man har lite pengar att investera kan man anlita Sifo och ge dem uppdraget att undersöka vad svenska folket svarar på en fråga som denna. Detta är vad Carlsberg Sverige har gjort. Resultatet kan ni avläsa här. Reinfeldt är alltså populärast, ganska tätt följd av Stefan Löfvén. Minst populär, med ännu lägre röstsiffror än kristdemokraten Göran Hägglund, är Miljöpartiets Åsa Romson. Vilket är förvånande, eftersom en följdfråga i samma undersökning ger vid handen att det är Miljöpartiets sympatisörer som är mest intresserade av öl.

Miljöpartisterna vill alltså inte dricka öl med sin egen ledare, de föredrar konkurrenternas. Vilket får mig att fundera på om miljöpartisterna har baktankar. Tänker de slå en flaska i huvudet på statsministern?

Men nej, jag tror inte det. En äkta miljöpartist tar sin flaska till glasinsamlingen.

Det finns en del andra opinionsundersökningar där ute. Det är bara att googla, så hittar ni dem. Jag fann att åtminstone Almedalsbesökare väljer Gudrun Schyman ifall de tvingas dricka en alkolholfri öl med en partiledare. Vad ska det säga? Är svenska folket feminister när de är nyktra men moderater när de fyllnat till?

Om vi däremot skippar ölen och bara trycker i oss grillchips så är det Annie Lööf som är favoriten.

Viktiga saker.

Men den viktigaste frågan verkar ingen ha ställt. Därför har jag tillsatt en enmansutredning för att utröna vilket öl vi bör beställa om en partiledare kliver upp i barpallen bredvid och vill dela butelj.

Stefan Löfvén: Red October, från Spendrupsägda Gotlands Bryggeri. Läpparna frågar efter socialism, men när plånboken tillfrågas faller ändå valet på en kapitalist.

Jimmie Åkesson: Vill man provocera föreslår man mixklassikern Black & Tan (stout och pale ale). Vill man istället få grabben att känna sig som hemma beställer man in något från Bunker Brewing Co.

Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven. Så det blir en drink igen, en Snakebite: lager och cider i exakta 50/50-proportioner. Det blir inte särskilt gott, men det verkar rättvist.

Jonas Sjöstedt: Uncle Joe Russian Kvass. I sträng mening är detta inte öl. En del betraktare tycker mest det ser grumligt ut. Andra påpekar att den sötaktiga smaken påminner om svensk svagdricka.

Göran Hägglund: Heaven, från Jämtland (där verklighetens folk antagligen bor). Det framgår inte omedelbart av namnet eller etiketten, men ölen är dunkel — ett svar på samma bryggeris ljusa Hell.

Annie Lööf: En Guinness från den gröna ön, med en liten twist i skummet: istället för en irländsk treklövig shamrock ber vi bartendern teckna en fyrklövig Centersymbol. Vi ber också om extra högt skum, så att inte bottenslammet från partiets bruna förflutna kommer upp till ytan.

Gudrun Schyman: För provokationens skull kan man beställa en Tjej-öl (allt Kopparbergs bryggeri producerar är en provokation), men roligare är att välja Monkish Feminist, en rosaskimrande trippel — kryddig, pr-mässig; typen är stark i trakten kring Bryssel — från Monkish  Brewing Co.

Fredrik Reinfeldt: Labatt Blue Light. Harmlös, urvattnad och beskedlig — och bedräglig. Man tror inte att ölen vill något överhuvudtaget, vilket gör att man knappt märker när den slår till. Styrkan sitter bara inte i smaken.

Åsa Romson: En kopp omältat korn, ett glas vatten och ett par humlekottar.

Inte ett dugg trist

Det var länge sedan något från Dugges i Göteborg fick mig att greppa efter pennan, men deras nylanserade Saison de Maracujá är verkligen inte dum.

En stilenlig saison, om än ovanligt kryddig (vitpeppar). En ren och torr tolkning, lite blommig och med inslag av passionsfrukt men framför allt bananskal. Och den där pepparn. Finns för närvarande på Bishops vid Gustav Adolfs torg.

På Systemet i september

Nästa måndag lanseras ett tiotal nya öl i det fasta sortimentet hos Systembolaget. Och jag hittar omedelbart tre anledningar att slå klackarna i taket.

Dels Bockor Cuvée des Jacobins Rouge, ett ekfatslagrat belgiskt öl i gränslandet mellan lambic och flamländsk suröl — den typen som dyker upp i Systembolagets ”små partier” och försvinner från hyllorna innan du hinner säga flaska. Jag skrev om detta fantastiska öl här.

Rätt kul är också återlanseringen av Irish Red från O’Haras, ett av de bättre irländska bryggerierna.

Och så har vi Primátors ofiltrerade 11° (stamvörtstyrka, motsvarar i detta fall 4,7) som har balansen gemensam med det belgiska surölet, men som i övrigt nästan är dess raka motsats. Detta är inte den typ du lagrar i källaren eller längst in i kylskåpet i väntan på ett bättre tillfälle — detta är ölen du dricker omedelbart, för att sedan be om påfyllning.

Been there, done that. Jag stötte på den en första gång i Pardubice i våras, sedan på Ochutnávková pivnice, en rätt nördig ölprovarbar i Brno för den nyfödda tjeckiska hipstern. Roterande sortiment, men ett fast fastsortiment från Primátor: en vanlig 12°, och så den här välbalanserade och mycket fräscha (åtminstone på hemmaplan) lager där malten bakar in en viss kryddighet och en elegant beska. Jag kom dit en varm dag i juli. Det enda jag ångrade var att jag efter två öl växlade över till något mer obskyrt och ”internationellt”. Visst, också tjeckerna kan göra hyggliga IPA och weissbier, men det är ljusa lager som är deras mästargren.

Craftigt överskattat?

Allt som är fel med de unga amerikanska småbryggerierna?

Det ryms inte här. Men en del av vad som numera får mig att ledsna på den ”craft beer”-rörelse som jag i många år applåderade och möjligen bidrog till att göra känd kommer upp till ytan när jag på Paste hittar en intervju med en etikettkonstnär som jobbar för Half Acre Brewery i Chicago.

Han gör skojiga, grabbiga etiketter av serietidningstyp. De är kul eller ”kul”, på ungefär samma vis som etiketter från amerikanska uppstickarbryggerier brukar vara kul eller ”kul”. De är också belamrade med information, även om detta inte enbart är designers fel; ska man ha in orden hot coconut pale ale Tropic half acre beer co på en liten yta, eller för den delen big hugs imperial stout halfacre beer co in collaboration with dark coffee matter co så blir det svårt att leverera något stilrent.

Ölen, då? Jag uppmärksammar en etikett som berättar om ”Cuda German pale ale” och blir nyfiken. Tysk pale ale? Det torde vara en tolkning av Kölsch.

Jag går in på ratebeer.com, där jag får både det ena och det andra bekräftat. Ja, det är en amerikansk sorts Kölsch. Den gillas av människor som inte gillar Kölsch. Den har mer humle och mer smak än vad som förväntas av denna ”normally light boring style”. Den är ”not a Kolsch or a German pale but a really hop forward apa”. Den smakar tropisk frukt.

Och, mest signifikativt av allt: Den är ”Nice and drinkable but starting to taste familiar to some of their other offerings.”

Vilket är problemet jag har med många av de amerikanska småbryggerier som anser sig ligga i framkant: deras produkter är så snarlika.

Rått eller förfinat?

Eko-trenden är allt annat än ny på Roskildefestivalen, men i år märktes den också i ölsortimentet. Huvudsponsorn Tuborg har lanserat en ofiltrerad och organisk version av sin vanliga Tuborg grøn (både i Roskilde och på festivalen Northside).

Roligare än så var att Tuborgs ägare, Carlsberg Denmark, bjudit in ett par hembryggare för att på sitt mindre prestigebryggeri Jacobsen göra en organisk pale ale.

Tråkigast? Att Jacobsen Orange Feeling var slutsåld redan på fredagseftermiddagen. Vi får hoppas på en comeback nästa år. Jag hör inte till Jacobsens närmaste vänner; generellt sett tycker jag ölen är både för söta och för starka för sina respektive genrer, men den sexprocentiga APA (American Pale Ale) som gick under namnet Orange Feeling var en trevlig bekantskap. Med tillsatt apelsin (som knappt märktes så mycket; citrussmaken kom nog främst från malten) och tre sorters humle (Citra, Summit, Mosaic) var det en behagligt maltsöt och i sammanhanget väldigt fruktig ale med en blommig nyans.

Ett litet steg för ölvärlden, ett sjumilakliv för Roskildefestivalen.

Däremot var Tuborg Rå en rätt hopplös soppa. Första sniffen var förvisso trevlig, liksom den första klunken ända till den passerat svalget. Sedan var detta ölets motsvarighet till Hugh Padghams ”gated reverb”: smaken tvärdog. Jag hade faktiskt stora problem med att konsumera allt jag fick i muggen.

I princip smakade detta som en vanlig Tuborg grøn med brödjäst och en lätt accentuerad maltighet; sött och trist och menlöst. Carlsberg Sveriges motsvarighet, Falcon Raw, står sig som ett mästerverk i jämförelse.

Gott folk!

Sommaren har gjort comeback — en anledning, så god som någon, att låta folkölen komma till heders. Man blir mindre dåsig om man dricker svagt, åtminstone om man är typen som använder öl för att släcka törsten (dålig idé).

Numera är det inte bara anledningarna som är goda. Flera av de nyare folkölen, och dyrare får väl medges, är öl av god kvalitet, gjord på första klassens råvaror och med smakupplevelsen i högsätet. Om detta och annat skrev jag en drapa i lördagstidningen (finns snart att köpa på närmaste antikvariat). Den del av texten som är ett test av de ale jag hittat på livsmedelshyllorna i Malmö finns också i digital version: här.

 

Vad jag missade, eftersom jag är i Lund alldeles för sällan, var att nämna att även Lundabryggeriet lanserat en folköl, låt vara en lager. Heter givetvis LundaFolk. Bra i sin genre!

 

Hop Head i hamnen

Av en Biergarten väntar man sig oftast tyskt öl från fat, det var i alla fall vad jag tänkte mig när jag tog mig till Hamnmästarens Biergarten igår.

Vad jag istället hittade? Bättre upp, faktiskt: en Hop Head från det engelska bryggeriet Dark Star, som man rätt sällan stöter på i Sverige. Detta är en ordentligt humlad, men balanserad ljus ale med 3,8 volymprocent alkohol. Torr, gräsig, honungsbrödig, men också med frukttoner av persika och lite ananas.

Bar room blitz

Berliner Weisse med passion? Jawohl indeed!

Skotska Brewdog är ett bryggeri med smak för både fåniga gimmicks och verkliga äventyr i smakriket. På sistone har skottarna börjat experimentera med Berliner Weisse, det vill säga den lite mer svårtillgängliga veteölstyp som har mer gemensamt med belgiska suröl än med de mer kända och mer folkliga tyska kusinerna i Bayern.

Berliner Weisse är de där våldsamt mousserande och alkoholsvaga laktosölen — de ligger i allmänhet på 3,0 volymprocent, eller strax under — som är så aggressivt syrliga att till och med flertalet berlinare håller på att fjanta med myskmadra eller hallonsirap för att dämpa syran. Det är dessa tillsatser som gör att ölen oftast är gröna eller röda när de serveras.

Vi som uppfattar oss som entusiaster dricker givetvis Berliner Weisse som bryggaren skapade dem: ”ohne Schuss”. Och så morrar vi om pöbelvälde på krogarna.

Brewdog i Skottland morrar inte, de gör något åt saken — de hittar på en kreativ kompromiss, som ändå inte är en kompromiss. De har skapat en serie Berliner Weisse med namnet Blitz, där de tillsatt frukt i själva koket — vilket ju absolut inte är vad moderna människor numera kallar kosher eller vad vi reaktionärer kallar ”enligt Reinheitsgebot”. På så vis anknyter de till belgiska bryggartraditioner, där det ju är vanligt att man i de spontanjästa suröl som kallas lambic använder sig av körsbär, hallon eller persika.

Första Blitz-brygden ska ha innehållit aprikos, vilket ju är en söt sak. Den har jag inte smakat. Inte heller har jag testat körsbärs- eller hallonvarianten. Men idag provade jag ett glas Blitz med passionsfrukt, på Bishops Arms vid Gustav. Det var en fin upplevelse av ett syrligt, drygt och väldigt läskande öl där passionsfrukten balanserar med försiktig sötma. Mest av allt känns det ändå som att tugga på en citron, och visst kan man känna av ett styng som av ättika, men den exotiska passionsfrukten — som ju faktiskt drar åt färska fikon — ger en extra dimension.

Finns det mer? Ja, jag drack bara ett glas. Och det står tydligen ett fat med körsbärs-Blitz i källaren.

 

Där björckarna smacka

Jag var i Köpenhamn igår utan att få chansen att gå på Charlies Bar, denna lilla brittiska filial mitt i byen. Det är ett trauma varje gång.

Antagligen var det därför som jag i natt drömde om att jag besökte en väldigt traditionell engelsk pub som visade sig ligga i Stockholm. Vilket var märkligt — när jag drömde om samma pub förra veckan ingick den i en pubrunda jag gjorde i London. Och i drömvärlden ser det fortfarande ut som om den ligger på John Ericssons väg i Malmö.

Hur som helst: de serverar bra cask ale, en mild och en bitter. Handpumpad. Stället är minst sagt konservativt; antagligen är det därför som Anders Björck, den gamle moderaten, dök upp i min dröm. Han smackade förnöjt när han vände sig mot det knarrande värmeelementet och undrade om man tömmer också dem manuellt.

Jag blev lite ställd, och inte så lite störd. Jag mindes nämligen lite vagt en pub där man kunde tömma elementen på vatten genom att skruva lätt på en kran, men kom inte på var den låg. Jag ville så gärna tipsa min nyfunna bekantskap Anders.

Ølfestival i Köpenhamn

Danske Ølentusiasters årliga festival går in på sin andra dag, på Tap 1 på det gamla Carlsbergsbryggeriet i Valby i Köpenhamn. Öppet mellan 12 och 23 både idag och på lördag.

Känns det som fel helg att gå runt mellan montrar i en mässhall? Jag fattar. Men det kan vara idé att åka till Köpenhamn ändå. När alla dessa specialbrygder når Tap 1 brukar en del spilla över till de profilerade ölbarerna i stan. Och flera av dem har fina uteserveringar.

Exempelvis den ganska nyöppnade Søernes ølbar på Østerbro, som drivs av människorna bakom Ørsted Ølbar. Och Fermentoren, en av mina favoriter, vid Halmetorvet. Därifrån är det krypavstånd till Mikkeller Bar på Viktoriagade. Och borde på Nørrebro har till och med Ølbaren numera en uteservering, om än väldigt liten.

 

På tungan

Håkan Engström och Anders Fagerström bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.

Senaste kommentarer

Sidor

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: