Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
På tungan

Istället för julöl

Nya öl på Systemet? Igen? Jadå!

I kölvattnet av julölsutsläppet är det lätt att glömma bort att 1 december är datum för ett ordnarie nyhetssläpp. Tretton öl, i tio förpackningar, finns på bolaget från och med idag och kommer att stanna i minst sex månader.

Här finns ett par klassiker och en del annat som gör mig nyfiken.

Till att börja med: Anchors Old Foghorn, en av de bästa barley wines som jag känner till. Påtagligt amerikansk, ändå traditionell – vilket i detta fall innebär en brittisk tradition. Kraftigt dessertöl där bryggaren lyckas kombinera sötma med beska. Köp en flaska, dela den med någon.

Mer hinkarvänlig är Primátors ofiltrerade lager, som jag skrivit en del om tidigare. På plats i Tjeckien, serverat från fat, är detta en underbar lager. Brödig, jästpräglat fruktig, frisk. Stamvörtstyrka på 11°, vilket i detta fall innebär 4,7% – ganska precis hälften av vad Anchors Old Foghorn mäter.

Måtte den hålla måttet också på flaska.

Från Tjeckien kommer också en ekologisk lager, närmare bestämt från Žatec: den lilla centralorten mitt i humledistriktet mellan Prag och Plzeň som – på tyska – gett namn åt ädelhumlen Saaz. Denna 4,8-procentiga lager verkar ha skapats för exportmarknaden; jag vet inget om den (och den nämns inte på bryggeriets hemspråkiga hemsida). Även från Žatec – i synnerhet från Žatec, när jag tänker efter – är det den ofiltrerade ljusa lagern jag brukar leta efter. Jaja, man får väl helt enkelt åka dit.

Bland Systemets nyheter finns också en klassisk belgisk Saison: Bocq 1858. Jag minns den som en krispig och kanske lite tunn tolkning. Rekommenderas, även om den inte är sensationell.

En bra belgisk witbier, väldigt kryddig och lite beskare än kutym, är Vlaamsche Zotten. Mer tuggmotstånd än alkoholstyrkan förbereder en på.

I övrigt: en fransk trippel, från Brasserie du Mont Blance. En rökporter från Slottskällan, som jag blir nyfiken på – ska den matcha Nils Oscars?

Och för den som ännu inte tröttnat på IPA finns ett fyrpack från Sigtuna: Session IPA, Red IPA, Dubbel IPA och Black IPA.

Bierhaus … kan bli ännu bättre

Bierhaus i Malmö – vilken utmärkt idé. Det där landet som inte bara är störst och mäktigast i Europa, utan också råkar vara vårt grannland, har åtnjutit alldeles för lite respekt i Sverige de senaste decennierna.

Fyra dagar efter att krögarna öppnat sin Malmöfilial (originalet ligger i Stockholm) kan man också konstatera att saker och ting redan hunnit bli bättre, men att det fortfarande finns utrymme för ytterligare förbättringar.

Lokalen har sina poänger: lång bar med många pallar och hängplatser. Dekorativa pretzel, korvar, Beethovenbyster och östtyska trafiklampor med Ampelmännchen hänger från väggar och tak. Överallt textiltryck med VW-bubblor. Stora fönster ut mot gatan, där neonen under vintermånaderna lyser upp redan när krogen öppnar kl 16 – resultatet är en utsikt från barpallen som ljuger om att vi befinner oss i en större och mer spännande stad än vi faktiskt gör.

Krögaren har hög svansföring. ”Ett stort sortiment av tysk kvalitetsöl”, heter det överst på hemsidan. Direkt efter entrén från Drottninggatan möts man av en lång rad ölpumpar.

Stort sortiment? Jovars – här serveras femton fatöl, vissa dagar fler. Men det gäller att inte förväxla mängd med mångfald.

Tänk bort den femtonde kranen, avsedd för gästöl, och du upptäcker att det rinner ljusa bayerska veteöl – weizenbier – ur fyra av de fjorton. Det rör sig i princip om de största märkena: Erdinger, Franziskaner, Weihenstephaner, uppstickaren Schöfferhofer. En konnässör hittar markanta skillnader mellan dem, men fyra ljusa bayerska veteöl är ändå minst två för många.

I övrigt har under helgen åtta filtrerade ljusa lageröl runnit ur pumparna, däribland fem pils (Jever, Bitburger, Radeberger, Berliner Kindl, Warsteiner) och tre münchener (Hofbräu, Spaten, Paulaner). Återigen: överlag gott. Återigen: Stora mainstreammärken, flera av dem svåra att skilja från varandra.

Fatölssortimentet är stort, men inte brett.

De lite mer udda alternativen finns. Baren har en kölsch, den från Gaffel. Det finns en sorts altbier, den som Hövel brygger och som marknadsförs som ”amber ale” (vilket är rätt rimligt; en traditionell altbier är det inte).

Från Köstritzer kommer den klassiska schwarzbieren, roligt! När leveranserna funkar ska även Köstritzers hyfsade kellerbier finnas på fat. I väntan på den har man kunnat dricka en tysk kuriositet: en pale ale från ett större bryggeri. Köstritzers pale ale marknadsförs i hemlandet som en engelsk IPA.

Den var inte alls dum: en lättdrucken, mjuk och ovanligt maltpräglad IPA som döljer den höga alkoholhalten (6,4%) sensationellt väl.

Denna IPA gav inte alls den där upplevelsen av det tyska som jag var ute efter, men visar i gengäld på mångfalden och nytänkandet hos denna traditionella bryggarnation. Nytänkandet märktes förstås också när gästpumpen på lördagen kopplades på och Bierhaus serverade en svag, 4%-ig IPA från hippa Braufactum.

Sedan var det slut och det var natt den tredje dagen. Ingen kellerbier, ingen riktig alt, ingen märzen, ingen rauchbier, inte ens en bock så långt ögat kunde nå.

Det var då.

Jag återvände för ett kort stopp igår och gladdes åt att en rad med flaskor ställts på en hylla i baren. Där hittade jag Aecht Schlenkerla rauchmärzen – klassikern bland maltrökta öl. Där fanns Erdinger Pikantus, en lyckad vetebock. Och jag hittade framför allt fem öl från det frankiska bryggeriet Weissenohe, inhyst i ett före detta kloster.

Exakt vad de innehåller hade jag svårt att utröna, eftersom den gotiska skriften på de belamrade etiketterna där uppe på hyllan var svår att tyda i dunklet. Jag dövar min dåliga självkänsla med att inte heller personalen visste. ”De är klosterbier, lite mer som ale” fick jag höra om de fem.

Men det är spännande att lära sig, och redan när detta skrivs vet antagligen både jag och personalen lite mer. Bland de fem finns åtminstone en pils (”Benediktiner Pils”), en dubbelbock (”Bonator”) och en landbier (en vag beteckning, som brukar sättas på bryggeriets lättdruckna standardöl – vilket inte utesluter att den är ofiltrerad, som en zwickel eller kellerbier). Den fjärde var nog en dunkel (”Bonifatius”).

Den femte? Det var den jag drack. Den heter Altfränkisch Klosterbier och var ett alldeles utmärkt och väldigt regiontypiskt lageröl à 5,1%. På nätet har jag sett den kategoriseras kellerbier, vilket mycket väl kan vara korrekt. Men det är i så fall en nästan ogrumlad version av kellerbier (som inte filtreras och därför starkt präglas av jästen). Jag uppfattar den som ett mellanting av kellerbier och en långlagrad märzen.

Hårklyverier? Kanske. Helt säkert är att Altfränkisch Klosterbier är ett bärnsten/kopparfärgat och mycket maltpräglat lageröl. Jordiga och peppriga toner. Ganska brödig, tydliga inslag av karamellmaltig. Väldigt mjuk munkänsla; ölet skummar upp bra, men har inget alls av den där stickigheten som en del belackare tror hör till en lager.

Jag dricker gärna fler av dem och tänker snart ge mig på de övriga.

Vill ni läsa mer om tyskt öl? I våras gjorde fotografen Peter Frennesson och jag ett reportage om tyska öl i regionen. Avslutas med en ambitiös genomgång i punktform av de öltyper som ger tyskt öl en sådan mångfald.

Långlagrade mörka starköl

Sigtunas starka skotska öl, kan man verkligen hitta den?

Jadå, flaskan finns både på Entré vid Värnhem och på Systembolaget på Jägersro (samt ett dussin butiker i resten av landet).

En läsare gjorde mig uppmärksam på att jag i årets julölstest tagit med Sigtuna Christmas Scottish Strong Ale, som bryggdes inför förra julen. Ja, det var ett misstag. Men att sälja den även i år är ingen dum idé; en del öl funkar fint att lagra, och detta är ett sådant. Principen: ju starkare och ju mörkare, desto bättre håller ölet. En del blir rentav bättre, eller åtminstone rundare i smaken.

I alla år har jag propagerat för att man borde sälja föregående årgångs Nils Oscar julöl – starkingen från Nils Oscar, inte den som heter Kalasjulök – istället för den nylagrade. Den har liksom krävt att få ligga till sig ytterligare ett år. I år har den inte tagits med på Systembolagets julölslista. I gengäld hittar jag 2012 års brygd när jag letar på bolagets hemsida. Hansacompagniet i Malmö har ett gäng flaskor.

En starkporter som jag sparade ett par flaskor av förra året är den från Mikkeller som omväxlande heter Til/fra/via och Fra/til/via. Den var ypperlig redan då, och visade sig hålla klassen även förra månaden då jag öppnade en butelj. Till min glädje fanns ett gäng av 2013 års öl på Entré; jag köpte en, och den var rätt mycket trevligare och mognare än 2014 års för all del fina brygd. Men det kan vara idé att spara några flaskor till nästa år, man vet aldrig vad som händer…

En annan starking från Mikkeller som brukar bli bättre med lagring är Santa’s Little Helper. Årets nybrygd fann jag fullständigt hopplös, men kom igen 2017. Då kanske den är både drickbar och läcker.

Jul i Lund

Lundabryggeriet har från och med idag sina två nya julöl på Systembolagens hyllor. Åtminstone på fyra av dem: på Bangatan, i saluhallen, på Nova och i Dalby.

Det rör sig om två varianter, bägge etiketterade med bryggeriets nya och snyggare design. Dels en stark ale à 7,1%, dels en lager på 5,5%.

Jag har inte smakat någon av dem – jag sa ju det: de finns på Systemet först idag – så de finns inte med i årets julölsrapport som publiceras över tre fullmatade sidor i Sydsvenskan imorgon. Jag ber om att få återkomma!

Grumlig Primátor i december

Bättre sent än aldrig: den ofiltrerade tjeckiska lagern, som jag skrev om för några månader sedan, kommer verkligen till Systembolaget. Men det dröjer några veckor till – den 1 december är det dags.

Läs mer om ofiltrerad 11° Primátor här,  i leverentören Bibendums pr-material.

Hamnmästaren till salu

Hamnmästaren dansade två somrar, om dans är rätt ord, men nu är krogen med ölträdgården till salu. Detta meddelar ägaren – det vill säga Malmö Brygghus – på Facebook.

Det var den dåliga nyheten.

Den goda nyheten? Den är godare än den dåliga är dålig:

Malmö Brygghus bygger ut, på hemmaplan på Bergsgatan/Möllevångsgatan. ”Vi bygger större pub på Brygghuset med bl.a. 42 kranar, 150 sittplatser och nytt kök”, skriver ägaren Anders Hansson på Facebook.

Jag är inte säker på att vi gäster verkligen behöver 42 kranar, men 150 sittplatser? Äntligen!

Vit stout och halvljus mörk pale ale

Tragos är fontänskulpturen på piazzan framför Malmö Opera, skapad av Nils Sjögren. Den får sedan 2005 ”modern belysning”, läser jag här.

Tragos är numera också en mörk IPA, skapad av Jennie Ullner som brygger i köket på Malmö Operagrill. Den lyser alldeles av sig själv.

En första batch började serveras häromdagen. Passa på, det är gott.

Som mörk IPA betraktad är den onekligen väldigt ljus – bara snäppet mörkare än den ”golden ale” som är den lika nylanserade Thalia. Men den 5,9-procentinga Tragos har allt man önskar sig av en mörk IPA av det lite lättare slaget – det man kan dricka ett helt glas av utan att känna sig som en klubbad säl. Den rejält rostade malten bäddar in beskan fint. Ölet har bra rondör, med fin efterklang i eftersmaken.

Att färgen inte riktigt motsvarar smaken är en petitess, faktiskt, som bryggaren säger att hon ska fixa till när hon gör nästa batch.

Men att göra en lite mörk india pale ale som är lite ljusare än normen är inte konstigare än att det alls finns något som heter mörk IPA. Och det är inte konstigare än att Malmö brygghus för närvarande serverar något så bisarrt som en ”vit stout”. (Även benämningen golden stout förekommer).

Lopsided heter den. En tillförlitlig källa säger att den är mycket god. Måste testas!

Brekeriet tog priset

Brekeriet är årets ölutvecklare. De tre fritänkande bröderna Ek bakom bryggeriet i Djurslöv utanför Staffantstorp får ett välförtjänt pris, sedan juryn som utser ”Årets ölutvecklare” sagt sitt.

Brekeriet är näst intill unikt: ett bryggeri där ölen jäser enbart med vildjäst och andra bakterier; framför allt är bröderna Ek tillskyndare av den jästsvamp som kallas brettanomyces och som allmänt ansetts så svår att bemästra. Brekeriet lyckas ofta få fantastiska resultat, i brygder som karakteriseras av ungefär lika delar experimentlusta och kontroll.

Att Brekeriet på detta vis erbjuder intressanta alternativ till de extremhumlade och/eller kraftiga öl – som bland småbryggare varit husmanskost i så många år – gör bryggarnas insatser bara ännu mer värdefulla.

Att priset instiftats av stora Carlsberg Sverige – innebär inte det ändå lite smolk i bägaren? Är det så kul att få uppmuntran från landets dominerande bryggerigrupp, känd för tämligen själlösa massprodukter som Carlsberg Export och Tuborg Grøn? Vill man verkligen ha en kram från den stora björnen?

Ifall ni har sådana betänkligheter så förstår jag er; jag delar dem. Men man kan också se detta som ett gott tecken på den stora björnens genuina intresse för förnyelse och för smakupplevelser.

Priset delades ut vid Restauranggalan i Stockholm. De nominerade konkurrenterna var c/o Hops, Det Lilla Köksbryggeriet och Gamla Enskede bryggeri.

Juryns motivering lyder:

”Årets vinnare och Ölutvecklare säger själva att deras önskan är att främja ölkulturen och medvetenheten om annorlunda och bra öl hos gemene man. Juryn kan inte annat än hålla med.”

Hembryggarvinnare i Limhamn

Tre värdiga vinnare röstades fram när hembrygdsfestivalen denna lördag tog plats i Limhamns Folkets hus.

Två av dem var faktiskt smått sensationella. Den tredje? Den var jag med om att rösta fram – i den nya kategori som hette ”Branschens val” och som var mer inriktad på det som är lagom. Och som man ska kunna dricka i mängder som möjligen är mindre lagom.

Låter det trist? Det är det inte. Men de verkligt spännande ölen, det var de som vann Folkets val och Hembryggarföreningens domarval: dels en flamländsk rödöl med tesvamp, dels en stark Barley wine.

Dessa var också mina favoriter.

 

Tidigare år har jag varit lite kritisk mot vinnarvalen, som jag funnit förutsägbara (Starkt! Kraftigt!), men i år var de överlastade imperialstouten och de dubbla iporna dels färre och dels inte lika populära. Ölvärlden har utvecklats de senaste åren, och det märktes i Folkets hus på lördagen.

Trenden med jästpräglade öl är tydlig; saison har blivit ett vardagsöl för många, suröl når gillande hos en hyfsat bred publik, och till och med den saltade tyska öltypen gose har blivit ett begrepp. Två olika gose fanns på plats i Folkets hus.

 

Vinnaren Flemish Teaparty, från Brew Bastards, är en röd ale på 6,5% som delvis jäst på kombucha: en jästsvamp som också används till hälsote. Den har alla den flamländska rödölens karaktärsdrag, inklusive de läder-, trä-, passionsfrukt- och sur grädde-inslag som kommer av att ölet lagrats länge länge på träfat. Det mest imponerande med den här drycken är att bryggarna fått fram denna vällagrade karaktär trots att den fått mogna bara i två månader. Kutym är snarare två år.

 

Tvåa i Folkets val kom en weizenbock med massor av hallon, på 7,1%. Isglass för vuxna – inte dum. Brewbros Malmö ligger bakom Hallon Weizenbock. Trea kom en mycket söt barley wine från Nerdbrewing. 12, 1%.

Domarnas favorit-barley wine är en betydligt bättre utjäst och mjukt avrundad, mycket komplex dryck. Bakom Southhill Wine (10,6%) står Wessfeldts bryggeri – far och son Wessfeldt. Frukt, blommor och humle i madeira, typ. En fin tolkning, någonstans mellan Thomas Hardy ale och Anchors Old Foghorn.

Hembryggardomarna hade Flemish Teaparty som andrafavorit. Trea kom en svart ipa från NJN Brygg.

Bägge ovannämnda vinnaröl kommer att bryggas i lite större mängder, på kommersiella bryggerier: Rödölen hos Brewski i Helsingborg, barley winen på Lundabryggeriet. Men det öl som ska bryggas för att förhoppningsvis säljas i riktigt stora volymer? Det blir ölet som vann i Branschens val.

 

Detta var vårt uppdrag: välj ut ett öl som dels går att tolka om för att bryggas i ett större bryggverk, dels går att sälja på krogen. Inte som små smakprov, utan i hyfsat stora ölglas.

Bryggningen kommer att ske på Malmö brygghus. I juryn satt bryggare därifrån och krögare från bland annat Bishops Arms samt yours truly.

Vi var alltså på jakt efter ett kvalificerat öl för den kräsna mainstreampubliken, om uttrycket tillåts. För den som bryr sig och som samtidigt gärna dricker med stora klunkar.

Min personliga favorit var en ganska lätt men fullt stilenlig saison från trion Joakim, Marcus, Markus, vid namnet Marckus Saison. Blott 5,2%. Bryggt med dinkel och amerikansk humle. Men jag står helt och fullt bakom också den öl som vann, en apa (American pale ale) från Three Little Birds: en ren tolkning, med distinkt beska och inte alltför mycket av den annars stiltypiska fruktigheten. 5,5%. En ale att beställa både en och två pints av. We Really Did It heter denna apa.

 

Annars? Några fler favoriter:

En mycket lyckad Duvel-imitation som heter Vivi Sari, från Södra Innerstadens brygghus. Stark som sig bör – 8,8% – men inte det minsta spritig. Mästerligt.

Vidare: en mild ale, oväntat ljus och starkare än normen (5,0) men ändå stilenlig. Bryggaren kallar sig He-Brew, deras mild ale hette Juvenile Delinquent. Nästan lika mycket gillade jag He-Brews ”Röd bonnläpp”, som jästs med vinbär.

Mer frukt och bär och sånt: Samma bryggeri som gjorde apan, Three Little Birds, stod bakom en gose med rabarber. Fin balans mellan salt och syra, och med en kuriös doft av koriander som förvisso kan skrämma iväg en eller annan.

Jag uppskattade också flädern i 95 oktan, som var en witbier från The Garage Brewery. Snäll, men god!

Slutligen ett par mörka saker som jag gillade: dels Lakrits stout från Brewbros Malmö, en 6,1-procentig sak där lakritsen kommer sent men där doften av kladdig chokladkaka slår emot en omedelbart, dels en trevlig doppelbock från Helsingborgs Hembryggargille med namnet Mümsignator.

Tre tävlingar på Hembrygdsfestivalen

Oud bruin, dubbel-IPA, saison med hallon och svart kölsch. Liksom vanlig IPA, lager och APA.

Imorgon är det dags för Hembrygdsfestivalen i Limhamns Folkets hus. Biljett måste köpas i förväg, mer info här.

Tre vinnaröl kommer att utses, av tre olika grupper av bedömare. Alla besökare får rösta fram sina favoriter bland 41 olika öl; vinnarölet bryggs sedan på Brewski, ett nystartat bryggeri i Helsingborg.

Hembryggarnas egen jury tar ställning till 28 öl; vinnaren bryggs på Lundabryggeriet. Och så har vi en ny tävling, där juryn består av ”branschfolk” som särskilt ser till hur ölet kan tänkas funka på krogen (mindre av smuttande, mer av klunkande). Vinnarölet i den tävlingen bryggs sedan på Malmö Brygghus.

På tungan

Håkan Engström och Anders Fagerström bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.

Senaste kommentarer

Sidor

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: