Min kärlek till gris är outsinlig. Till jul kommer vi att boka en halv gris från Dalängarna där Gabriel Walldén gosar grisarna glada och göder dem till delikatesser. Så här oemotståndliga är de just nu och inte ens jag tänker omedelbart på senap när jag ser dem.

För den som gillar gris och har ärende till Stockholm rekommenderas ett torsdagsbesök på 19 Glas i Gamla Stan. Där serveras den bästa ärtsoppa jag ätit. Timjanprickig, vitpeppareldig, mustig och med två sorters senap, varav den osöta på vispad grädde imponerade mest. I soppan simmar stora bitar perfekt putsad fläsklägg och rediga skivor av spädgriskorv lokalproducerad i, ehem, Toscana. Till efterrätt dök det upp en saftig välkryddad saffranspannkaka och rårörda björnbär. 119 pix för två rätter måste ses som en god investering i ett minne för livet.

Motionera bör man då och då. Ett lämpligt tillfälle är nu på lördag, då Ölsällskapet Malte arrangerar en öltipsrunda mellan nio krogar i Malmö. Tipsrundan är öppen även för oss som inte är medlemmar.

Principen är enkel: i baren får du smaka en öl, och det är upp till dig att utifrån tre alternativ pricka in vilket ölet är. Dessa nio krogar medverkar. Du kan beta av dem i vilken ordning du vill. Tipskuponger och kartor är utplacerade i barerna. Den som lämnat in sin talong senast kl 20 får vara med i dragningen av en vinnare, kl 21 på Bishop’s Arms.

Egentligen skulle jag visat en bild här, men kameran låg hemma på köksbordet när mästerkocken Giorgio Soave från Verona brassade risotto, gnocchi och tagliatelle.

Det gröna hade han plockat på 800 meters höjd – nässlor, vildspenat och allehanda andra örter som tillsammans med sparrisknoppar blandades in i risotton (sorten skall helst vara Vialone Nano, den speciella rissorten i Veneto, men arborioris kan duga) som han under ständig omrörning kokade med bara vatten; buljong förtar den fina gröna smaken, förklarade Giorgio, och efter att har ätit hans risotto kände jag inte skäl att invända.

Men intressantast är ändå Giorgios mejeriråvaror. Dem hade han hämtat på samma höjd på de säsongsmejerier, de kallas malghe, som bönderna upprättar på sommaren i  bergen: dagsfärskt osaltat smör som var som en efterrätt i munnen, fioretta (det som blir över när man ystat mjölken och gjort ricotta på vasslen som blir kvar och som för Giorgio blev stommen till gnocchismeten) och rökt ricotta, ricotta affumicata, som han hyvlade som tryffel över anrättningen.

Det är bara fånigt att uttala sig om resultatet och att en lätt och krispig soave inte på något sätt skämmer tallriken.

Mer än att detta är så nära kulturen kan komma naturen. Här, bei uns in Schweden, finns naturen (även om de höga höjderna saknas). Men var finns den stora stora mejerikulturen? Och pinfärskt smör?

I gårdagens Söndag presenterades ett supernördigt recept på pajbotten. Den här panikpajen är ett alternativ för vårtrötta kalaskockar.

175 g osaltat smör
3 dl (180 g) vetemjöl
1 1/2 dl socker
1 1/2 dl havregryn
½ tsk bakpulver
(1/2 tsk mald torkad ingefära)
(½ dl finhackad mandel)
1 krm salt

Smält smöret och låt det svalna till rumstemperatur. Blanda samman alla torra ingredienser och vänd snabbt ner i smöret tills en jämn massa bildats. Bearbeta absolut inte degen. Låt stå och vila i kyl en kvart om du har tid.

Värm ugnen till 175°C. Tryck ut pajdegen i en pajform. Förgrädda pajen tills den fått fin, lätt gyllene färg.

En bild från en dag ur en matskribents hårda liv. På söndag serveras tårta!

…blir man häpen, överväldigad och tacksam för livet.

Ett sådant regn kom över mig i lördags när en tegelröd Château Latour 1991 först pärlade ner i glaset och gav en mognadsdoft som fick näsvingarna att skälva som sutte de på en yster mustang nedgalopperad från the Rockies till Präriens feta bete.

Ändå förbleknade intrycket med eftertryck när så den klassiska årgången 1990 från samma klassiska slott skänktes i. I evigheten är 19 år som ett spott i Mississippi, men jag spottade inte i Château Latour 1990 och heller inte ut det! Säkert 19 år till av utveckling har detta grandiosa vin med en hundraprocentigt egaliserad struktur, ännu nyansrik hallon- och svartvinbärstonad frukt, en air av milda nässlor och och fina, eleganta fatnoter. Och ingenting bullrade, allt var harmoniskt.

Det var lördag, en mild och klar afton med laber vind över Ven och det var nåderikt att få svälja. Det är gott med lammfilé, det är gott att några få gånger i livet få njuta en god årgång Château Latour det är, kort sagt, ibland gott att  leva.

Frågan är om det går att vara lyckligare än när man har munnen full av spädgris. Igår hittade jag underbar persiljefärserad spädgrisskinka på Holmgrens på Lunds Saluhall. Vid första påsynen åt helsicke för dyrt med sina modiga 490 kronor kilot. Men om man tar sig i kragen, slutar jämföra med mediokra tillsatsstinna pålägg och istället mäter i lycka per krona. Ja, då ser ekvationen bättre ut.

Billigare men lika omvälvande grislycka hittar du på Malmö Kötthandel på Möllevångstorget. På fredagar anländer helstekt spädgris med det allra knusprigaste knaperskinn du kan tänka dig. Beställ en rejäl bit i förväg, komplettera med lite tjockyoghurt, bröd, paprikasluringen Lutenica och middagen är räddad. (För en sallad slänger du väl ihop själv?)

Nu när primörerna äntligen kommer ökar vår citronkonsumtion markant. Jag bara älskar saftens strama syra och parfymen från skalet. Sparrisens bästis, kålens kamrat och uppiggaren som alltid platsar i sallader. Ett av skälen till att jag prenumererar på ekologiska grönsaker är att man får såna här saker i lådan. Citron på grönan kvist. Lägg märke till den lilla blomman! Den var så bedövande aromatisk att tanken gick till syrliga citronkarameller. Det är skillnad på citron och citron. Varför har vi inte fler sorter i affärerna; precis som vi har flera äppelsorter?

Vi hade den framme i ett vackert fat på matbordet ett par dagar istället för en blomma.

Min morfar lärde mig världens enklaste bakelse: rostat vitt lantbröd med smör, honung och en lövtunn skiva citron med skal och allt. Vansinnigt gott!

Kom ihåg att citronskal tappar smaken och blir beskt snabbt när det rivs. Vänd alltid snabbt ner det i dressingen, kaksmeten eller pressa över lite citronsaft.

Jo, sparrisen är fin nu. Men det är också rabarbern, som hos många börjar växa som ogräs i trädgården. Själv får jag nöja mig med Möllevångstorget, men det är ärligt talat inte så svårt.

De senaste dagarna har det blivit både kompott (som intogs med hemgjord vaniljglass och hembakade maränger) och en formidabel paj som gjordes fritt efter ett recept i senaste Vi:

De skivade rabarberna fick ligga på en mjuk och fluffig vaniljsås, med lite rivna mandlar i, i standardskalet och ovanpå allt lite nystötta kardemummakärnor. Det bästa är att bara halva gick åt igår så ikväll blir det pajrester till efterrätt.

Nyskuren sparris, tre minuter i kokande vatten, mjukt smör, flingsalt, ett uns rödlök och ett glas muscat från Alsace.

Rätt, Maria. Det är andakt. Högstämt men glatt.

En mogen, äppelknäckig verdicchio (Umani Ronchi, Vecchie Vigne 2001) till några pilgrimsmusslor gör att man vill stämma upp en glad psalm eller en lätt ekivok dithyramb.

Och får man dessutom att testa Bourgogne mot en mogen Pinot Noir från Napa Valley mot en Barbera d ´Alba tillsammans med majskycklingen så bryts visserligen det högstämda en smula. Men glädjen stiger. En renfruktig ännu lite stram Nuits-Saint-Georges 1:er cru Les Murgers 1996 sopade som väntat banan med en på tok för silkig och jordgubbig Pinot Noir 1992 från Robert Mondavi. Men frågan är om inte den unga (lite väl unga) och blodfulla barberan Gallina 2006 från Spinettabröderna i Piemonte var kvällens vinbehållning.

My god vad den syrastiinna frukten i den stod i vacker relief till den kittiga, gula, lätt salta och starkt aromatiska Salers som lågavkastande kossor på Auvergne-bergens sluyningar givit sin mjölk till sensommaren 2007 – och till min glädje våren 2009.

Må våren fortsätta!