Mitt gamla favoritbryggeri Staropramen har sedan mitten av 90-talet mer och mer förvandlats till ett Kalle Ankaföretag. Det var länge sedan som Pragbryggeriet (som numera ägs av en av världens största bryggerigrupper InBev, med brasilianska och belgiska huvudmän) producerade några som helst märkvärdiga öl.

Trots detta blev jag paff när Carlsberg Sverige (som är svensk leverantör av Staropramen) för några veckor sedan lanserade ”Staropramen Academy”, som i ett ett förment gott syfte sade sig vilja lära svenska bartenders att servera tjeckiskt öl på korrekt vis. Bakom det pretentiösa språkbruket dolde sig en lömsk plan för att förmå bartenders att sälja slarvigt upphällda öl i högsta möjliga tempo och att ge hela (miss)bruket kredibilitet.

Journalisten Eric Källgren har med tålamod skrivit en artikel där han plockar isär  retoriken. 

Trots denna infantila kampanj blev jag förvånad när jag igår kväll hamnade på en mindre nogräknad krog i Malmö. Jag anade det värsta, och valde därför en flasköl. Min kompis valde Staropramen från fat. Han fick den serverad vid pumpen, noterade att ytan var alldeles jämn, och undrade om han inte kunde få lite lite skum på toppen. ”Staropramen ska vara så här”, fick han häpet till svar.

Och samma svar upprepades när han tre minuter och två klunkar senare återvände till baren, eftersom ölet faktiskt var avslaget och trist.

Det drar ihop sig ännu en gång till glögg. Jag våndas. Ett otal glöggar – varför så många! – måste jag klibba mig igenom för att förmedla intrycken till läsekretsen; den svenska böjelsen för glögg är svår. Jag tänker väl om mina medmänniskor men får sockerbeläggning på tungan bara jag tänker på det.
Men ett eller två glas tar jag varje säsong för stämnings och sällskaps skull. Och julfridens.
Dock ser jag fram emot att prova mousserande och champagne inför jul- och nyårshelgerna.
O, klara friskhet, du ljus i mörkret!

Jag har varit en frånvarande bloggare sista tiden på grund av ögonproblem. Så nu sitter jag hemma och småsurar över dubbelseende och väntar på tid hos specialist. Men det betyder inte att jag slutat äta. Tvärtom är jag i full fart med att som varje höst återupptäcka rotfrukternas fröjder. Eftersom jag prenumerar på ekologiska frukter och grönsaker som levereras till dörren blir vi helt enkelt tvungna att uppfinna en myriad nya recept. Det här receptet på den underskattade kålroten är dock en gammal goding. Faktum är att jag nog glömmer att småsura om jag lagar en rejäl sats ikväll.

Kålrotsrelish med fänkål

Portioner: 10

Tid: 30 minuter

Rustikt svenskt behöver inte vara präktigt. Det här roliga tillbehöret passar till skarpa ostar och kallskuret. Eller varför inte stekt kyckling? På bilden ser du relishen på tunna skivor av Johans fantastiska surdegsbröd och en kräm på ädelost, creme fraiche och matlagningsgrädde. Fantastisk förrätt! Relischen är även god till fläskkött eller kyckling.

* 2 små (totalt 500 g) kålrötter
* 1 tsk fänkål
* 50 g smör
* 1 msk socker
* 1/2 tsk salt
* 4 dl ofiltrerad äppeljuice (Brämhult eller Tropicana)
* 12 torkade aprikoser
* 2 tsk sherry- eller äppelcidervinäger

1. Skär skalet av kålroten och skär i 1 1/2-2 cm stora tärningar. Krossa fänkålen lätt.
2. Hetta upp smöret i en mycket stor teflonpanna. Bryn kåltärningarna lätt tillsammans med fänkålen på medelhög värme. Strö över socker och salt och vänd runt tills du fått fin yta på kålroten. Sänk värmen och fräs försiktigt tills kålroten mjuknat.
3. Slå på juicen lite i taget och låt den koka in. Fiska upp kålrotstärningarna när de blivit riktigt mjuka.
4. Skär under tiden aprikoserna i bitar lika stora som kålroten. Vänd ner i kokspadet när du tagit upp kålroten. Tillsätt vinäger och låt puttra samman tills såsen är simmig. Blanda alltsammans. Ljumma relishen lätt före servering.

Snön faller tidigare än någonsin i Köpenhamn, redan nu på fredag. Men klockslaget är det vanliga: kl 20.59.

Jodå. Det är dags för vinterns första och största bryggerijippo: J-dagen, lanseringen av Tuborgs julebryg, också kallat Snefald. Det sker med häst och vagn i Byen (och andra byar). Här är en lista på krogar där man ska kunna få sig en gratis juleøl.

Förr brukade detta ske första veckan i november. Första gången jag upplevde detta så var det verkligen så att snön, den riktiga, säsongens första, började falla i små flingor kl 20.59 (ni tror mig inte, men det får jag leva med).

Den som är lite mer kräsen får:

1. Vänta i nästan en vecka.

2. Säkerligen betala för sig ganska rejält.

Den 5 november är det nämligen dags för den alternativa ØJ-dagen, instiftad 2003 av danska småbryggerier. Deras julöl ska finnas på dessa krogar.

Efter en första lektion, om Sort Gulds särprägel, kan jag idag delge er den stora ölkoncernens beskrivning av belgiska öl. Om detta berättar Carlsberg Sverige i ett pressmeddelande:

”Belgiska öl är bryggda för att drickas i trevligt sällskap när man vill njuta av något riktigt gott och välsmakande.”

Till skillnad från resten av produkterna i koncernens portfölj?

Den förste oktober släppte Systemet de viner som skall finnas på hyllorna minst ett år framåt.
Bland dem ett Haut-Médocvin, 2005 Château Reysson (nr 3992, 169 kr). Det var en utmärkt Bordeauxrepresentant av en utmärkt årgång för sitt pris och jag anbefallde köp och det gjorde, vad jag vet, många vinjournalister med mig.
Desto dystrare är det då att vinet redan håller på att ta slut och man börjar ta in 2006-orna i stället.
Det är illa nog att Bolaget låter nya årgångar behålla de gamla årgångarnas nummer – en ny årgång innebär ju att vi får ett nytt vin. Det är än värre att den årgång som lanseras den förste håller på att ta slut redan efter ett par veckor.
Importören förklarar med att 2005 Château Reysson var aktuellt för lansering redan förra året men att ett annat vin då vann. I år föll så valet på 2005 Château Reysson och 2 500 flaskor reserverades– ett spott i Mississippi. Importören har skakat fram ytterligare ett par tusen buteljer av 2005-an och detta är villkor som Systemet accepterat.
Detta tvingas också vinkonsumenterna acceptera och jag finner det oacceptabelt. Nog har man rätt att förvänta sig att ett vin som lanseras som fast artikel i oktober skall räcka åtminstone till jul!

Ända sedan Themsen flödade över av ostron – det var sent 1700-tal  – har kombinationen (stout) porter och ostron varit ett omtalat mellanmål. Föreningen torr stout och hav är bättre än man i förstone tror.

Detta har en del bryggare slagit mynt av, men världens mest kända Oyster Stout – en förvisso fin tolkning av Burtonbryggeriet Marston – har inga tillsatser av ostron. Dock finns andra som provat att ha lite ostron med i ölkoket. Dublinbryggeriet Porterhouse gör en Oyster Stout, som nu också funnit sin väg över havet. Rätt dag får ni den ur en av de båda kranar som Charlie’s i Köpenhamn reserverat för öl från detta Irlands bästa bryggeri.

Jag har inte provat den på Charlie’s, men har klara minnen från Dublin och London  av den pikanta smak av hav och mint/eukalyptus som finns i ostronstouten.

(Mitt korta besök på Charlie’s i helgen ägnade jag istället åt en pint Holden’s Special, som cask ale, och förbluffades av något jag aldrig upplevt förr: ett öl som smakade retsina).

På Blooms bakas ett gott och saftigt majsbröd som blir till fina små sandwiches. Lite chili och hela majskorn gör resultatet mer intressant.

Dag 1
Skållning
3 dl vatten
175 g polentagryn

Fördeg
200 g (ca 3 1/3 dl) vetemjöl
2 tsk  jäst
1 ¼ dl vatten
2/3 tsk finkornigt havssalt

Dag 2
2 tsk jäst
250 g vatten
375g (ca 6 dl) vetemjöl
¾ msk finkornigt havssalt
1 röd spansk peppar
50 g burkmajs, avrunnen vikt

Dag 1.
Gör polentagröten. Koka upp vattnet i en kastrull och häll det över polentagrynen, blanda med visp. Täck över med plastfolie och låt stå i rumstemp till nästa dag.

Gör fördegen. Väg upp mjölet i degbunke, lös upp jästen i vattnet och häll den över mjölet. Knåda till en elastisk deg i 10 min, tillsätt saltet och arbeta degen i ytterligare 5 min. Lägg degen i en lätt inoljad plastlåda med lock. Låt jäsa i kylen till nästa dag, 12-15 timmar.

Dag 2

Lös jästen i vattnet i en degbunke. Tillsätt polentagröt, fördeg och vetemjöl och knåda degen på låg hastighet i 10 minuter. Tillsätt saltet och knåda i ytterligare 8 minuter på lite högre hastighet.

Kärna ur chilifrukten och skär den i små tärningar och blanda med majskornen. Rör ner försiktigt så att majskornen inte går sönder.

Lägg degen i en lätt inoljad plastlåda med lock och låt vila i 30-60 min. Efter halva tiden boxar du ner degen lätt så att den kollapsar.

Lägg degen på ett mjölat bakbord och dela den i två bitar. Forma två avlånga bröd av degen och lägg dem i formar strödda med polentagryn. Täck över med duk och låt jäsa till dubbel storlek i rumstemperatur en dryg timme.

Sätt ugnen på 250° C med plåten inne. Sätt in bröden i ugnen med hjälp av stekspade och spruta in rikligt med vatten med blomspruta så att det bildas ånga.

Sänk temperaturen till 200° C efter 5 minuter. Efter ytterligare 10 min lufta ugnen genom att öppna ugnsluckan. Upprepa 2 ggr under bakningen. Baka i totalt 50 minuter tills bröden låter ihåliga när du knackar på dem.

Jag älskar grappa. Vit grappa från en duktig destillatör, sällan lagrad som i regel bara skvallrar om tillverkarens cognacskomplex.
Destillatören är viktigare än odlaren. Grappaflaskor i fantasifulla utföranden och med melodramatiska namn imponerar nästan aldrig, flaskor med renommerade vinproducenters etiketter sällan – de senare är oftast överprisade, dessutom.
Men på senare år inser jag att vit kvalitetstequila kan ge grappa en match och inte sällan övertrumfa grappan i fråga om finess och fruktövertoner. Jag inser att lagrad tequila, reposado, kan vara härlig (jag gillade exempelvis – utan att falla i farstun – för Los Tres Toños (nr 9, 329 kr) som lanserades på Bolaget nu i oktober), men har ännu inte charmats fullt ut – den är i mitt tycke i allmänhet lite för snäll. En prydllg och ärlig råhet är det jag önskar av grappa och tequila, en elegant rivighet. Det skall kännas att det är sprit man dricker, inte balsam.
Kanske kommer jag att inse storheten med de lagrade varianterna med tilltagande ålder. Men litar tills vidare mest på de vita, blanco. Don Julio Blanco håller jag som en liten favorit (hittas ej på Bolaget, men med tur på en eller annan flygplats) med sin torra fruktiga doft med mandelinslag och sin mjukt fylliga smak som efterlämnar en dröjande eterisk myntaton. Och så har jag genom Teqila Spirit (www.tequilaspirit.se) hittat en ny trevlighet som jag sitter och myser med under terrassvärmaren i oktoberkvällen, Aha Toro (449 kr). Flaskan är av krystad modell och ser ut som ett jävla bokstöd, men innehållet är härligt med rivig fruktighet och med inslag av både skumbaanan och bittermandel i näsan och en fyllig barskhet med visst citrusskalliknande bitternafs och någon eldighet. Nam nam!

Jag sitter på Ølbaren på Elmegade på Nørrebro, en av Köpenhamns bästa krogar för öl och samkväm, med ett glas av Elmegade IPA i handpumpad cask-tappning.

Det bryggs direkt för denna pub av Skands bryggeri. Jag gillar Skands, IPA och Ølbaren, men har aldrig imponerats av just denna brygd. Men nu kommer den alltså färsk ur handpumpen (cask; opastöriserad, real ale – kärt barn har många kära namn), och den är …

Lite intressantare. Mycket krusbär, lite ingefära, en pust av gymnastiksal. Ändå inte helt rätt.

Om ni är på väg hit och vill ha IPA de närmaste dagarna, satsa hellre på amerikanska Southern Tier som gör en bra IPA med mycket humlearom och ovanligt stark karaktär av tallbarr.

Eller, lite snällare och mer kuriöst: Mikkellers hyfsat nylanserade Drikkeriget GIPA, som var en av mina bästa danska vänner i somras. GIPA (German India Pale Ale) är en ny beteckning, exklusiv för Mikkeller ännu så länge, för en lite starkare välhumlad pale ale med i huvudsak tysk humle – Tettnang, närmare bestämt. Ingen sensation, men en fin sommaröl för oss som inte tycker att det är fel att vara bitter bara för att solen råkar skina.