Midtfyns Bryghus är ett av Danmarks allra bästa bryggerier, på allvar inne i matchen när danskamerikanen Eddie Szweda efter en skakig start tog över driften i november 2006.

Midtfyn gör femton olika öl, fyra säsongsöl inräknade. Två av de mer extrema introduceras på Systemet 1 december: Imperial Stout – som rättvist utsåg till Årets ølnyhed av Danska ølentusiasterna 2007 – och Double India Pale Ale, som givetvis är en humlearomatisk och mäktig men väl balanserad och faktiskt mjukt maltig ale à 9,2 procent. Inslag av mandel, granskog, honung, persika och aprikos.

Den som vill prova fler öl får chansen på måndag, då bryggaren själv finns på Green Lion Inn i Malmö och har större delen av sitt sortiment med sig. Just denna kväll kan man köpa ölen i provsmakningsportioner à 15 cl.

Jag har druckit en rad av Midtfynölen. En favorit är Gunners: en maltig och mjuk, mycket fint balanserad ale. Vore det inte för färgen, orange/röd, skulle jag kalla den en Brown Ale. Brittisk i grund och botten, men med diskreta amerikanska influenser. Jag skriver diskreta, för även om den amerikanska citrustonade humlen märks av så förtar den inte öltypens grundläggande karaktär där nätkolan är viktig. Ett höjdaröl.

Bland veteölen föredrar jag den svartpeppar-kryddade Sommer Wit, belgisk typ alltså, men finner den engelska Wheat Bier intressant. Den har smaksatts med lime, hallon och honung; jag hade kunnat vara utan hallonen.

Midtfyns vanliga stout smakar som om den lagrats på whiskyfat, vilket ger ett extra djup åt smaken av kaffe, choklad, kola och lakrits. Fast den matchar inte Imperial Stout.

Intressant är också en kopparfärgad Chili Tripel, med doft av skumbanan. Chilin kommer i den ganska eldiga eftersmaken.

I november nästa år ska det börja bryggas i Malmös första bryggeripub.

Så ser i alla fall prognosen ut för Malmö brygghus på Bergsgatan, det gamla Richterbryggeriet alltså, samma byggnad som Chokladfabriken, som Anders Hansson i åratal velat förvandla till ett fungerande bryggeri. 

Håll en tumme för att det blir av, och den andra för att det blir gott.

Monini är en hedervärd men oanmärkningsvärd olivolja, deras färskpressade gräsdoftande Novello som dyker upp så här års brukar vara riktigt prisvärd. Men de två produktprover jag fick hem förra veckan var tyvärr riktiga stolpskott. Det spelar ingen roll att designeroljan Omega är rik på de nyttoga omega-3-fettsyrorna, den smakar så beskt och räligt att jag möjligen kommer att använda den mot självsprickor på hälarna i vinter. Dessutom tillgodogör vi oss inte omega-3-fettsyrorna i vegetabiliska fetter lika bra som dem i fet fisk. Käka en fin laxbit istället.

Pestooljan har faktiskt en ganska trevlig arom av basilika, men den unkna ostsmaken drar ner betyget till bottennivå. Det smakar fulpesto, ni vet den där grågröna sörjan på burk.

Sen har jag med åren blivit rätt konservativ. Pesto är inte en smaksättning, den är ett ljuvt samspel mellan, smak, arom och konsistens. Och den är inte helt lätt att kombinera med andra ingredienser. Basilika är faktiskt en knepigare krydda än många tror. Jag har inte plats för en olja med så begränsat användningsområde i mitt skafferi, inte ens om den är bra.

Köp en riktigt bra olivolja med egensinnig karaktär istället. Just nu håller jag på att ta mig igenom en femlitersdunk ekologisk olivolja från Grekland jag fått av min vän Seyhmus. Som finolja har jag en olja jag fått av en god vän, vars familj driver en olivgård utanför Rom.

Vilka är era favoriter? Dela mer er av tips på enklare matlagningsoljor och finare smaksättare!

Ibland är det just loveley att slippa att tycka om enkla viner och bara ges sig hän åt det bästa.
Som igår. Att få möta fem vinmakare ur Toscanas vinmakarelit och få smaka, smacka och diskutera med dem.
Platsen var Era Ora i Köpenhamn och ägarna/vinmakarna på Brolio och Carpineta Fontalpino i Chianti, Poliziano i Montepulciano, Casanova de Neri i Montalcino och nya spännande Podere Sapaio i Bolgheri var där.
De fem utgör ett löst hållet nätverk och fidusen är så klart de är både geografiskt och produktionsmässigt olika och inte konkurrerar med varandra.
Det jag (som vanligt) häpnar över är Toscanas mångfald i stilar och ständiga, rastlösa upptäckarlusta. Och att tradition och förnyelse inte bara är floskler.
Ta bara Castello di Brolio 2004 – baron Ricasolis paradvin av sangiovese med små tillsatser av cabernet sauvignon – en chianti med en elegant liten Bordeauxklackspark som hämtad från italienska ligan! Genomgedigen, balanserad på varje punkt och en längd längre än Arno. Nyligen fick vinet en femteplats i Wine Spectator. Så högt har aldrig tidigare en chianti rankats!
Ställ mot Castello di Brolio Carpinta Fontalpinos (strax utanför Siena vid Berardenga) 2006 Dofana och en ny värld växer upp ur samma jord. Respektfullt respektlöst har Bordeauxutbildade Gioia Cresti (och hennes man Filippo) blandat sangiovese med lika mycket av Bordeauxhjälpdruva Petit Verdot. Fatprägeln är ovanligt rostad för att vara Toscana, tanninerna slåss på Médocvis – men syran är omisskännligt toskansk. En högervänsterkombination av bästa märke.
Castello di Brolio brukar man alltid kunna få via Systemet (tillfälliga sortimentet) och priset (295 kr) är löjligt lågt framför allt i jämförelse. Vinerna från Carpineta Fontalpino har jag inte skådat på denna sidan Öresund, på den andra går en Dodana loss på skakande 550 DKK. Men sangiovese-merlot-cabernetblandningen 2006 Do Ut Des från samma firma (ca 245 DKK) går inte av för hackor med sin hyddighet och starka personlighet.

Vissa fnyser föraktfullt åt burkmat, men det finns konserver värda att älska. I mitt skafferi trängs allt från kufiga sniglar till vardagsprosaiska bönor. Burkar jag inte kan leva utan. Men en burk jag verkar få lära mig leva utan är kastanjepurén. Jag älskar den nötiga, lite chokladiga smaken och jordiga aromen. Ja, jag förlåter till och med att den sötade varianten ofta är smaksatt med vanillin som jag har lite svårt för. Sötad kastanjepuré vänder jag gärna samman med löst vispad grädde och en gnutta fin konjak. Kanske en doft nymald kanel. Sen ringlar jag bitter, nästan osockrad chokladsås över och serverar espresso till. En murrigt vintrig och enkel dessert.

Jag hade tänkt göra en smarrig höstsoppa med svamp åt Sydis på osötad kastanjepuré. Men insåg till min förtret att det var nästan omöjligt att få tag på i Skåne. Har ni tips kanske? I sådana fall lägger jag ut soppreceptet här på bloggen. Annars vore det hemskt att fresta er.

Romanée-Conti, den mest firade av bourgogner, och andra viner från DRC Comaine Romanée-Conti, brukar saluföras av Bolaget mitt i varje november. Det lilla fåtalet flaskor brukar utlösa litet hysteri och orsaka köbildning vid Bolagsportarna redan under natten mot släppedagen. Det är jju samlarguld det handlar om.
Men i år salubjuds inte flaskorna i november trots att flaskorna finns i Sverige. Orsaken är att Systembolaget inväntar den elektroniska nätbeställningsfunktionen som startats i Malmö men som är utbyggd i hela landet under våren som kommer.
Nå, den som kan vänta med att anmäla intresse av att investera så där 20 papp i en flaska kan hålla till godo med några andra eleganta godbitar. Georges de Vogües 2007 Bonnes Mares Grand Cru eller Musigny Vielles Vignes från samma firma och år för under 3 000 stycket. Eller så kan man gå på kraft och välja en Penfold´s Grange 2004 för 2 700 som det finns 240 flaskor av. Eller varför inte rariteten Bollinger Vielles Vignes Françaises som gjorts på druvor från oympade stockar som vuxit utanför Bollys högkvarter i Aÿ i Champagne sedan före vinlusens härjningar på 1800-talet. Den finns i årgångarna 1999 och 2000 i 20 respektive 48 flaskor och kostar 4 200.
Dessvärre har jag inte fått chansen att prova allt detta, endast de Vogües viner. Och de har, som jag skrivit här på bloggen tidigare, allt man kan önska av bourgognevin med ras.
Det finns 67 andra intressanta mitt i månaden-viner i vinkällarbutikerna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Och slicka sig om munnen kan man ju alltid göra…
De

Jag är inte typen som gråter i min öl.

Men glädjetårarna var inte långt borta när jag för en halvtimme sedan stack näsan ner i ett glas med Anchorbryggeriets Christmas ale. Återfinnandets glädje kallas sådant. Men vi kan lika gärna skylla på San Franciscobryggarens utsökta bryggarkonst.

Anchor varierar sitt recept från år till år, låt vara att variationerna är diskreta; i stora drag är det samma typ av öl varje vinter. Precis som ifjor är ölet lite snällare, men till skillnad från ifjor upplever jag det inte som en kompromiss. Doften i detta nästan svarta öl påminner om vörtbröd, nejlika, tallbarr, apelsin och givetvis humle. Prägeln av ingefära är svagare än vanligt, tvålkoppsdoften likaså. I munnen tar upplevelsen av engelsk apelsinmarmelad vid.

Annars?

Jag provade tretton av de trettioåtta julöl som idag släpptes av Systemet. Mest goda nyheter:

Samuel Adams Winter Lager, notoriskt opålitlig på senare år, är bättre än på länge. Ovanligt mycket ingefära och kanel. 

Slottskällan har på allvar börjat få ordning på inte bara den starka Tomte utan också den svagare Nisse, som brukade vara ett sådant kaos av smaker.

St Peters Winter Ale är ännu snällare än ifjor, men så brukade denna kolsvarta dryck vara sortimentets allra barskaste gubbe. Men jag saknar smaken av cykelkedja.

Oppgigård? Tar i för mycket. Jag älskar förvisso doften: örter, apelsin, rågbröd och bebisbajs (sorry, jag är journalist och det står i mitt kontrakt att jag inte får ljuga), men smaken blir en kompakt upplevelse av dövande salmiak och bark. 

I övrigt kan jag rapportera att några av de enklare svenska julölen är lyckade i år, både Grebbestad och Spendrups vanliga julbrygd som är en fin blandning av mjölkchoklad, farinsocker, fikon och apelsin.

Den här lilla fåniga rätten kom till en gång när jag ville imponera på en stilig man och i desperation rotade runt i skafferi och kylar. Den gången blev det ett päron med stiltonkräm, men jag gillar den här getostversionen bättre. Jag använder den där milda getosten i plastburk men du kan naturligtvis anväbda en annan sort som du rör smidig med grädde eller mjölk.
Det randiga päronet blir till en dekorativ okynnesrätt till ett glas halvtorr champagne på eftermiddagen, på buffén eller som ett sött inslag på ostbrickan.

Randiga päron med getost, ingefära och pinjenötter

Portioner: 4 små

* 2 mogna saftiga päron
* Fyllning:
* 150 g färsk getost
* 2 msk pinjenötter
* 1 msk finhackad syltad ingefära
* 2 msk gröna russin eller sultanarussin
* 1/2 tsk finrivet citronskal

1. Rosta pinjenötterna lätt i torr panna. Ställ åt sidan. Grovhacka russinen. Rör samman alla ingredienserna till fyllningen. Låt stå och samla smak.
2. Skär ut kärnhusen med en urkärnare. Skiva päronen på tvären i 3-4 mm tjocka skivor. Bred färskosten på skivorna, strö över lite pinjenötter och lägg samman dem till päron igen.
3. Vid servering tar var och en sig en skiva eller två och mumsar i sig. Eller så kan du dela varje päron i fyra klyftor på längden. Lie vanskligt men otvivelaktigt elegant.

En av de tre bästa julebryg jag hittade när Ølentusiasterna förra torsdagen arrangerade ØJ-dagen på några ölkrogar i Köpenhamn var Jule-IPA från Beer Here, det vill säga från bryggaren Christian Skovdal Andersen som var en av de båda männen som drev Ølfabrikken innan Gourmetbryggeriet köpte upp bryggeriet och införde sitt storskaliga industritänkande.

Så julig är den kanske inte, denna torra IPA med inslag av timjan och satsumas och grapekärnor och massor av humle, men det är gott. Just nu finns ölet faktiskt på fat på Bishops Arms i Malmö.

Där finns också två intressanta cask ales: Bad Elf från Ridgeway (en golden ale med skojig etikett) och Christianshavn pale ale från utmärkta Amager bryghus. Denna pale ale är fin till vardags, men nu finns den alltså – för första gången – tappad i opastöriserat skick.

Själv hann jag bara med en öl igår kväll. Det blev en annan dansk: Hornbeer Mørk hvede: en ovanligt maltig tagning av bayersk dunkel weizen. Rostad ton, en del choklad och rök, lite lite banan. Gott, om än ingen smaksensation – men det ska inte den typen vara heller.

Det puttrar på ganska bra i kokkärlen på nya skånska bryggeriet på Stockeboda gård på Österlen. Efter några provbrygder är nu den första brygden för kommersiellt bruk färdig: ett julöl, som från 27 november säljs på Systemet i Simrishamn. Håll tummarna för att ett par fat också hamnar på någon av Malmös eller Lunds ambitiösa ölkrogar.

Bryggaren Benny Sundberg har bryggt 960 liter, i fyra omgångar, av en mörk jul-ale som han kryddat (försiktigt, säger han – det får inte bli kryddkalabalik) med stjärnanis, kanel, vanilj, pomerans och ytterligare två kryddor som han vägrar avslöja namnet på. Alkoholstyrkan är på 5,8%.

Ännu har inget Stockebodaöl börjat serveras på gårdens restaurang, men det kommer. Husets öl kommer dels att vara en APA (american pale ale) med sansad alkoholstyrka (5,6%), dels en pils eller lager.

Men Benny Sundberg har också en del mer utflippade experimentbrygder på gång. Dagen för vintersolståndet, 21 december, tänker han göra ett årgångsöl som ska lagras i tio månader. Det blir en barley wine – kraftigt, mörkt, eldigt –på drygt elva procent. Dagen för sommarsolståndet tänker han göra en något lättare variant: en triple av belgisk typ.

Och så har han planer på en belgisk witbier, lätt smaksatt av ekologiskt odlade äpplen från nejden.

Kan han brygga, då? Det återstår att se. Jag har fått en flaska av julölet Vinternattens ljus, men jag öppnar den inte förrän i veckan då jag tänker parallellprova den med några andra julöl.