Eftersom jag för närvarande skriver om bönkokning för en kommande bok  fann jag mig plötsligt stående med ett knappt ton (nåja, det kändes så) kokta bruna bönor. Lösningen blev att mecka ihop en gigantisk vegetarisk chili som serverades med majschips. Resterna frystes in och kommer att bli en välsignelse en stressig dag. Fräs köttfärs och blanda ner samtidigt med tomaterna om du vill. Eller blanda ner tärnade köttrester. Du kan också servera ett par hårdstekta ägg till. När du hårdsteker, nästan friterar, ägg i mycket het olja blir de trevligt sega och lustigt söta. Dekorera gärna med korianderkvistar.

Vegetarisk böngryta med mexikanska kryddor

ca 10 portioner

500 g bruna bönor
1+1 kanelstång
1 stort lagerblad
2 stora gula lökar
3 stora morötter
1 liten (ca 400 g) kålrot
4 stjälkar selleri
2 dl olivolja
2 tsk anisfrö
1 msk hel spiskummin
10 dl passerad tomat
2 kapslar grönsaksfond (fond de chef) eller annan konc buljong
3 chipotlar eller 1-2 msk chipotlepasta (rökt chili)
1 msk kakao
1 tsk snabbkaffe
2 msk paprikapulver eller mald ancho
500 g fryst majs
tabasco efter behag

• Blötlägg bönorna i 2 l vatten med 1 msk salt över natten. Släng blötläggningsvattnet och skölj bönorna. Koka upp bönorna i nytt vatten (se till att det står knappt 10 cm över bönorna) och 1 tsk salt med 1 kanelstång och 1 lagerblad. Sjud bönorna ordentligt mjuka under lock. Om du och dina vänner har tålig mage kan du spara kokvattnet att späda chilin med.
• Halvera lökarna på längden och skala dem. Hacka grovt. Skala ansa och tärna morötter och kålrot medelgrovt (som yatzytärningar). Skiva sellerin i centimetertjocka skivor. Fräs sakta lök, rotsaker, selleri i oljan 10 minuter i botten på en jättestor tjockbottnad kastrull. Det är bra om kastrullen är riktigt stor för tomatsås har en benägenhet att sprätta. Rör om då och då.
• Tillsätt anis, spiskummin och kanelstång och fräs sakta vidare i 5-10 minuter tlls rotsakerna är helt mjuka och gyllene. Rör om då och då.
• Tillsätt tomat, fond, chipotle och kakao. Låt puttra utan lock ca 20 minuter. Rör om då och då. Tillsätt de kokta bönorna, kaffe, majs och paprika. Jag petade i en rejäl skvätt fultequila som jag ville bli av med, rött portvin är också trevligt i grytan.
• Låt puttra ytterligare 20 minuter. Rör om lite oftare och späd med vatten eller bönspad om det ser för tjockt ut. Blir grytan för tjock bränner den lätt vid.
• Smaka av med lite nymortlade kryddor och tabasco. Servera med majschips.

Har du också varit med om att beställa en hel pint och alldeles för snart upptäcka att det där var inte vad du egentligen ville dricka? Och så retar det dig att det nog fanns femton eller tjugo eller fyrtio öl du hellre hade provat – om du bara visste?

Mångfald är svårt. För att veta hur man väljer rätt måste man några gånger ha valt fel.

Därför är det en så god idé att på puben låta folk provsmaka en klunk innan de beställer. Eller att helt enkelt låta folk beställa in en bricka med smakprover.

Många bryggeripubar gör så där, exempelvis Nørrebro Bryghus och Brewpub i Köpenhamn. Man köper en handfull öl, men det är bara 10 cl av varje.

Ovanligare är att vanliga pubar bjuder ut varorna på det viset. Kul därför med Green Lion Inn i Malmö som med start idag låter folk prova fem olika öltyper till ett hyggligt pris: 98 kr för fem öl à 10 cl. Varje lördag framöver finns också tematiska provpaket, fyra eller fem öl för 98 kr.

Premiärkvällen imorgon blir det dansk humlechock: Beer Here Lupulus Pale Ale, Stensbogaard India Pale Ale, Midtfyn IPA och Midtfyn Double IPA. Intressanta öl alla fyra, men jag föredrar alla gånger de båda sistnämnda. Lupulus är extrem i beskan, men ganska tunn och väldigt endimensionell.

Jag är inte säker på vad som är avsikten med Systembolagets hemsida. Är tanken att man ska hitta information om vilka produkter som saluförs?

Sidan är minst sagt svårnavigerad. Sök på ”nyheter”, och du får 2216 träffar. Överst en länk med titeln ”Nyheter i sortimentet”, den som klickar vidare får veta vilka öl som lanserades i oktober 2009.

Ok, gå vidare. I länkrad nr 2 av dessa 2216 står ”nyheter och tillfälliga varor”. Bingo! tänker den som söker info om just de tillfälliga varor som lanseras nu på måndag. Fast texten det länkas till är en mer allmän information om tankarna bakom de tillfälliga varulanseringarna.

Nej, ska man hitta rätt krävs att man vet en del i förväg. Som att man vet att något ska lanseras nu på måndag. Och att man vet att en av de varor som lanseras heter något specifikt. Aventinus, till exempel. Då når man denna sida som berättar om ”småpartier mars i 30 butiker”.

Det stora utropstecknet är Aventinus Eisbock, en förstärkt version av Schneiderbryggeriets redan starka weizenbock Aventinus. Alkoholstyrkan har pumpats upp genom att man fryst ölet och avlägsnat is (vatten fryser som bekant vid högre temperatur än alkohol).

Ölet är enormt starkt, 12 volymprocent (att jämföra med lillebror Aventinus redan mäktiga 7,7), så se till att vara två om den här 33 cl-flaskan. Men det är en väldigt fin bock med mycket maltsötma och tydliga inslag av plommon, banan, russin och kryddnejlika … samt smörig vetekrans.

Ichtegems Grand Cru är ett belgiskt suröl/rödöl, en bisarr subgenre som jag är perverst förtjust i. Just Ichtegems brukar jag dock inte ha så mycket till övers för, vi får väl se hur den här årgången ter sig.

Brooklyn Chocolate Stout är en hit varje gång den återlanseras.

Nynäshamns Bötet, en barley wine, har jag tidigare inte blivit så imponerad av. Men kanske ska den ligga till sig för att komma till sin rätt; när jag tidigare smakat har den verkat omogen och grov i konturerna. En barley wine ska vara mjuk som en sockervaddsfilt. Den bästa barley wine jag provat på ett tag kommer från danska Midtfyn Bryghus, en tioprocentig variant med ett kuriöst inslag av ekfat jämte den givna maltsötman och den ganska kraftiga humlingen.

Skotska Brewdogs Bashah är en imperial stout, kan väl inte vara helt fel. Men den flaska jag är mest nyfiken på är Mohawk Rye IPA, framställd – berättas på den utmärkta ölbloggen Ofiltrerat – i samarbete mellan leverantören Wicked Wine och bryggaren Stefan Gustavsson. Målet sägs vara att starta ett eget bryggeri, men tills vidare brygger Gustavsson i Gamla Slottskällans bryggverk.

Det värsta med att tycka om öl är den där grabbigheten som trots allt fortfarande omgärdar alltsammans. Därför tycker jag instinktivt illa om idén att ge ett öl etiketten ”mansöl”. Det signalerar det sämsta i hela ölkulturen (Övre Norrlands Dynamit).

Men man ska inte vara vara fördomsfull. Mikkellers mycket kraftiga imperial stout Mandeøl, bryggd i Nøgne Øs anläggning i norska Stavanger, finns sedan igår på Bishops Arms i Malmö.

Beställ minsta tänkbara glas och njut, för detta är en mäktig – i längden övermäktig – upplevelse, och ett öl som mäter 11,5 volymprocent alkohol.

Brunsvart med kraftigt brunt skum, doft och smak av ekfat, tobak, läder, melass, kola, kaffe, mörk choklad och salt lakrits. Hela imperial stout-paketet, alltså, och mer därtill.

Mycket gott, och väldigt mycket.

—-

Biskopen har just nu också Mikkellers kraftigt humlade (men till kropp förvånansvärt tunna, vilket för all del kan vara välgörande) Y Pale Ale, en kopparfärgad sak med doft av mögel och grankåda.

Druvan aglianico (uttalas alljanikå) har odlats i södra Italien i över än tvåtusen år; ordet lär vara en förvrängning av ellenico, vilket tyder på att grekerna lekte Noa och planterade den när de landade på den appeninska halvön. Om jag så levde i tvåtusen år skulle jag på näst intill kilometeravstånd känna igen ett vin från denna druva och det vulkaniska berget Vulture i Basilicata.
Baslilicata är det landskap i stöveln hålfot som förr kallades Lukanien, fattigt och jävligt, granne med staden Eboli där Kristus stannade enligt författaren Carlo Levi i sin roman Cristo si è fermato a Eboli. Antifascisten Levi hade förvisats dit från det rika Turin av Mussolini och beskriver sin fångliknande exil i en rörande och upprörande skildring av denna fattiga och utbrända utvandringsbygd.
Men vinet som Lukanien ger är ännu rikt. Årmiljoner av vulkanisk lava är den rika grund som aglianicorankan trivs på. Och trots söderns obarmhärtiga sol ger den i höga lägen och även mycket sent skördad ett vin som har syra och kraft. Det mest kända vinet av druvan är Taurasi som kommer från Kampanien öster om Neapel; jag kan ännu minnas ett hemmagjort vin av druvan som jag fick av en korrupt karabinjäröverste som hade vinodling som hobby och otuim. Trots sina tjugufem år var vinet motvilligt som en portugisisk colares med ännu nästan intakta tanniner, avgrundsdjup plommonfrukt och en borstig syra.
Det var då. Nu vinifieras aglianicovinerna på modern sätt och tillgängligheten kommer snabbare. Men en tredimensionell déja vu från överstens flaska fick jag likväl när jag härförleden doppade kranen över ett glas ekoodlad 2006 Gudarrà Aglianico del Vulture (restaurangsortimentet nr 501311, 177 kr per flaska i sexflaskorslåda): Bredden i den mörka men livliga frukten, djupet i kraften, de minerala tonerna från jorden och tonerna av salvia och lakritsrot i höjden fast de kommer från djupet – allt uppburet av ett kraftfullt syraskelett.
Buteljerad utsöndring från hålfoten är vad det är. Likt Pragbiskopen Nepomuk som på sin botgöringsresa till Rom fastnade på krogen med Est! Est!! Est!!! på dörren, skulle det vara lätt att fastna i Ebolis grannskap och bara dofta och smutta.

… eller ”Death In the Afternoon”:

Den 6 mars kan man checka in på Ørsted Ølbar i Köpenhamn, för en humleprovning. På plats i kylrummet finns tio olika Single Hop IPA från Danmarks bästa bryggare, Mikkeller.

I grund och botten är det samma öl, och det är halva poängen. Genom åren har Mikkeller lanserat lanserat olika single hop-varianter, var och en kryddad alltså med en enda humlesort – nu ska samtliga finnas på plats, vilket inbjuder till en pedagogisk jämförelse. Eller till en riktigt njutningsfull eftermiddagsfika, det beror mest på din egen attityd.

Biljetter köps på plats eller i förväg via bryggeriets hemsida. Se krogens hemsida för detaljer.

Bedarö Bitter är till vardags en av landets allra bästa brygder, en måttligt alkoholstark best bitter med amerikanska diftonger, producerad sedan 1997 av Nynäshamns ångbryggeri.

Men idag är det inte vilken vardag som helst. Idag är det måndag, och Bishop’s Arms i Malmö serverar Bedarö i torrhumlad cask-variant – framställd för just den här puben. Två tunnor blev det (de är redan inne på den andra, så skynda på).

Torrhumling innebär att man i det sista skedet av koket kastar i ett gäng humlekottar för extra arom. Humlen ifråga är Chinook, en variant med hög alfasyra (sedan tidigare är detta öl kryddat med både Chinook och Cascade) som ger en fräscht örtig och torr karaktär. Redan när ölet tappades upp tyckte jag mig känna doften av det torra belgiska trappstölet Orval (vilket är fel tänkt, men kanske ändå inte); nu påminner det mig om de där mycket lätt parfymerade örtpåsarna som man placerar i garderoben om man inte orkar hänga ut hela klädbeståndet på balkongen.

(Ja, inte vet jag om folk verkligen gör så där. Men ni fattar principen. Och i Belgrad har jag en gång köpt en sådan där påse, som en present. Den togs inte emot överdrivet väl).

I vilket fall: resultatet av bryggeriets ansträngningar är väldigt lyckat, så det finns anledning att tro att bryggeriet gör fler omgångar.

På Malmö-festivalen brukar Maria Escalante servera chokladdoftande grytor. Hon använder en peruansk kryddblandning men det går fint att använda harissa eller att improvisera ihop en egen. Det här är min lite bearbetade variant av Marias gryta. Bröd och en stor grönsallad med lime och olivolja är gott till.

4 ganska små portioner

500 g oxfilé eller ryggbiff, strimlat
ca 1 msk harissa
1/2 tsk kanel
1 stor rödlök
1 röd paprika, gärna avlång
2 stora tomater
40-50 g mörk choklad, minst 80% helst 100%
2 dl kalvbuljong ( t ex Fond de chef+vatten)
olivolja till stekning
finhackad persilja

• Se till att köttet är rumstempererat. Strimla det i 2 centimeterjocka bitar. Salta lätt.

• Tärna grönsakerna grovt. Stek lök och paprika hastigt på hög värme tills löken mjuknat. Rör ner harissan och kanelen och stek ytterligare någon minut under omrörning. Rör ner tomaten. För över till en liten kastrull och blanda med buljong och choklad.

• Bryn köttet snabbt på hög värme. Vänd ner med grönsakerna och låt puttra tills köttet är mört och rosa. Blanda ner persilja.

Det har varit svårt att få tag i en bra hallon-lambic i regionen på senare tid – det har till och med varit svårt att få tag i en dålig hallon-lambic.

Därför är det en inte så klen tröst att Restaurang Brogatan tagit in Oud Beersels framboise, en drickvänlig men inte menlös tolkning. Den är snäll utan att dra åt saft eller smaka artificiell. Nej, här finns verkligen syrliga toner från den spontanjästa lambicen liksom en fin arom av hallon (samt inslag av lime).

Finns även i Systemets beställningssortiment, för den som till äventyrs vill köpa 24 flaskor. Men om ni hyser sådana tankar, då är denna alla gånger att föredra framför alternativet från Timmerman som verkligen är i mesigaste laget.

Jag missade 312 Urban Wheat från Chicagobryggeriet Goose Island när jag förra veckan samlade ihop månadens ölnyheter för en recension (hittar ingen länk, återkommer. Sammanfattning annars: mycket USA-influerat, åtskilligt som var bra, men allra bäst i den klassen är alltjämt de tvättäkta amerikanerna. Högsta betyg till Stone Brewings humle- och alkoholbomb Double Bastard IPA, liksom till Sierra Nevadas Celebration Ale).

Men det var ingen större förlust, upptäcker jag idag. 312 Urban Wheat är ett menlöst öl med inslag av vitpeppar och lite gräs, men inte så mycket därutöver. Tunt på alla vis, men med den beskedliga alkoholstyrkan (4,2%) kan man egentligen inte kräva annat.

Sanningen är för all del att amerikaner nästan alltid misslyckas med veteöl. De flesta är weizen/pale ale-hybrider utan påtaglig karaktär; syrligheten och det mousserande som kännetecknar varje bra veteöl saknas, istället tenderar ölen att vara småsöta och stickiga.

Ett enda undantag har jag upplevt, Oregonbryggeriet Widmer Brothers Hefe-Weizen. Jag drack ett par sådana i oktober 2001. Jo, de lämnade avtryck.

Annars är Goose Island-bryggeriet inte dumt, och det är med glädje jag noterar att ölen äntligen lanseras i Skandinavien. Mitt bästa tips är att söka upp dem på Ørsted Ølbar i Köpenhamn. På flaska kan man bland annat hitta Goose Islands välbryggda IPA, en med amerikanska mått sansad India Pale Ale. Citrus, örter, lite tall, lätt karamelliserad malt. Lite av allt det nödvändiga, men lite av varje – inga excesser, detta är en elegant IPA som är ren i smaken. I stil kan den sägas ligga mitt mellan engelska och amerikanska IPA.