…kan vara nästan vem som helst, faktiskt, så länge vinet är riktigt bra, moget och rött.
Men allra helst älskar jag bourgogne till lutfisk. De är världens bästa kompisar, lutfisken och borugognen.
Idag är kyndelsmässodag och inte tusan hade jag en aning om det förrän jag kollade lilla agendan inför kommande veckan. Kyndelsmässodag, klart som korvspad, det är den dag då julen tog slut på riktigt i forna dagars Sverige och man tände ljus utav bara den. Sånt lärde man sig förr i konfirmationsundervisningen. Allt således långt före diodlampornas entré.
Det passade alltså bra att plocka fram det paket lutfisk som legat kvar i kylen i sex veckor (gott om tid före bäst före-stämpeln var det också) och ta upp en flaska burgundiskt, en enkel men perfekt mogen Aloxe-Corton 1998 (inte världens bästa år, men vinet var ännu fräscht, färgrikt och spänstigt och spetsat till ett litet härligt Bourgogneraffinemang under nästan tre olympiaders lagring och inte alltför långt kvar till bäst före) till lagom temperatur.
Tillbehören var så klart kokt potatis med bechamelsås och glasburkskonserverade gröna ärter och kryddpeppar (den uppsvenska seden är för en gångs skull vassare – kryddpeppar är bättre till lutfisk och Bourgogne! – än skånsk senap).
När som helst annars spyr jag på konserverade gröna ärter med den fadda sötman, men just till den metalliska lutfisken, den vita och smöriga såsen och den grovt krossade kryddpepparn – och den röda bourgognen med sin frukt som är på väg från röda till svarta lite peppriga vinbär – är Findus gamla klassiker inget annat än en hit.
Nästa gång ärter kommer på bordet blir när primörerna kommer – nyspritade och blancherade, serverade med salt, en klick smör – och en oekad chablis.
Men det är väl ändå fan att det inte är kyndelsmäss lite oftare och att det alltid står en Aloxe-Corton på lut!

Eftersom grisen är mitt favoritdjur tycker jag att den först ska få ett värdigt liv och sedan firas av med pompa, ståt och precis rätt kryddor. Det finns helt enkelt smaksättare som passar extra bra till gris. Grisens egen smak är lätt, eterisk och elegant med drag av citrusskal i de magrare bitarna. Fetare, grövre stycken har nötigare djupare smak och tål tuffare tag.

I dagarna har jag långlagat en skinka som gnuggades med torkad rosmarin, salt, en gnutta socker samt stötta frön av fänkål och koriander. Den feta fina fläskkotletten ovan fick nöja sig med svartpeppar, salt och färskt rosmarin som snabbt brynte med i pannan innan kotletten fick gå klar i mild ugnsvärme. Asch, jag kör en snabb lista på grisens mest uppenbara smakkamrater. Det är inga naturlagar utan bara lite inspiration. Det finns en massa andra möjligheter. Observera att de här tipsen gäller färskt orimmat griskött, rimmad gris har en helt annan karaktär och trivs med andra smaker som pepparrot, gräslök, grov söt senap… Och rökt?  Äh, du vet ju redan.

Grisens smakkamrater:

Rosmarin
Fänkål
Korianderfrö
Salvia (i synnerhet med feta bitar)
Citron
Emmenthaler
Kronärtskock
Purjo
Timjan (försiktigt!)
Kummin
Libbsticka (försiktigt!)
Ingefära (färsk och torkad)
Senap
Ljus soja
Citrongräs
Lime
Asiatisk fisksås
Torkade räkor
Lagerblad
En annan gris

Var försiktig med:

Kanel
Curry
Spiskummin
Kardemumma
Gurkmeja
Vitlök (alltså, vitlök till gris kan vara gudomligt men ibland går det väldigt fel)

Indslev Bryggeri på Fyn specialiserar sig helt och hållet på veteöl. Mitt allra första möte med bryggeriet – som nyetablerades 2005 – gav inte direkt mersmak, men antingen hade jag otur eller så hade bryggeriet bara någon av de vanliga barnsjukdomarna. Idag har jag bara gott att säga om Indslev.

Indslev julehvede hörde till det roligaste man kunde dricka på Ørsted Ølbar i november-december. Och nu har jag upptäckt Sort Hvede.

Den är – förvånansvärt nog – precis vad den heter: ett svart veteöl, inte den traditionsmättade dunkel som jag hade trott. Nej, ölet är nästan kolsvart.

Det hyggligt stora skummet har en fruktig doft som från geléhallon, men den är inbäddad i lakrits och kaffe. En lite lite bränd ton ger ytterligare karaktär, och i smaken tillkommer lite choklad. 

En hybrid mellan östtysk schwarzbier, bayersk weizen och porter kanske?