Arbetet går långsamt framåt för vad som ska bli Malmös första bryggeripub, Malmö Brygghus på Bergsgatan. Följ utvecklingen här. Imorgon bitti, 30 mars, lyfts bryggverket in genom ett hål i fasaden. Utrustningen kommer från Horsens Bryghus som gått i konkurs.

Nytt är också att bryggaren Benny Sundberg, som annars brygger på Stockeboda Gårdsbryggeri på Österlen, från 1 april går in som bryggare jämte ägaren Anders Hansson.

Men när blir det öl, då? Till hösten får vi hoppas. Ambitionsnivån är … väldigt hög. Standardsortimentet sägs bestå av pilsner, lager, weissbier, kakaoporter, IPA och ett inte vidare  specificerat färsköl. Därtill kan det bli upp emot sex säsongsöl per år.

Det får mig att tänka på talesätt om stjärnor och trädtoppar. För egen del blir jag väldigt nöjd om vi till hösten kan få njuta av en enda bra ale.

Det lille bryggeri är vad det heter: ett litet bryggeri, en av Danmarks allra minsta kommersiella ölproducenter. Produktionen kom igång 2008, men då hade familjen redan etablerat en ölbutik i Roskilde.Bryggeriet ligger på obygden utanför Ringsted.

Sedan några dagar finns en handfull av bryggeriets buteljer på Nya Tröls i Malmö. Jag provade enebær ale, en maltig och kryddig ale, ganska stark (5,8%). Enbären är tydliga, men ändå ganska diskreta – de tar inte över, utan balanseras fint av malten. Ingen sensation, men rätt trevlig.

I sortimentet finns också en lakritsporter, som bryggts i ”begrænset mængde” (vad nu det betyder, jag trodde att alla deras øl bryggdes i begrænset mængde).

En reklambyrå som heter Kärnhuset har skapat en smak- och humorlös annons för Grolschs holländska lageröl, där man gör lite märkliga kopplingar mellan Grolsch och ett par andra företeelser som ibland förknippas med Holland: prostitution och haschcaféer.

DN har tagit in annonsen, men nu ber DN om ursäkt.

Ur Resumé saxar jag ett citat av DN:s annonsdirektör Henrik Stangel:

”Vi på DN plockar normalt inte in kränkande och sexistisk reklam. Vi borde aldrig släppt in reklamen från början.”

Jag begriper inte vari det sexistiska ligger, däremot kan jag tänka mig att en del holländare blir kränkta. I annonsen berättas om hur Grolsch ”kommer från den dubiösa moralens Holland. Ett land där prostituerade betalar moms och du kan köpa gräs på kondis.”

Vad ingen tagit upp, såvitt jag kan se, är att annonsen ljuger om produkten den försöker sälja. Om ölet heter det att ”det bryggts på samma sätt i nästan 400 år”, vilket helt enkelt inte är sant. Grolsch Premium Lager är ett underjäst lageröl, och sådana bryggdes inte i någon större omfattning före 1840-talet. Dessa öl kräver kylanläggningar, kalla grottor med mängder av ditforslad snö (från de holländska Alperna, kanske?) eller dylikt för att kunna lagras och mogna.

Jag vet inte hur det är  med dig, men jag är kränkt.

Jag vet inte om det är för att jag är en usel resejournalist eller om jag håller på att bli gammal och bekväm; men faktum är att varje gång jag åker till London vill jag göra exakt samma saker. De där sakerna jag längtar efter så att jag nästan blir tokig. Åh, visst händer det att jag provar nya saker eftersom min vän jag bor hos råkar vara matredaktör på Time Out. Med andra ord har han alltid har suveräna tips på lager om nya smaksensationer. Den här resan njöt jag av kaiseki på exklusiva Umu och en brittisk session på Hix. Men sista dagen travar jag i mina uppnötta fotspår. Igen och igen.

Jag beger mig till Borough Market (tuben till London Bridge) och nosar runt bland stånden av kvalitetsmat från hela världen men mycket geniunt brittiskt och närproducerat. Kikar på överdådet hos slaktaren Ginger Pig. Köper på mig kryddor jag absolut inte behöver. Så investerar jag i några kilo kaffe från underbara Monmouth Coffee Co. Där är det en självklarhet att man bjuds nybryggda smakprover av alla kaffesorter man spekulerar i att köpa. Inte köper man bönan i säcken förrän man smakat den i koppen! För den som är sötsugen finns en kakbuffé uppdukad bland de rustika träborden där alla trängs med varandra. Det här är inte ett ställe för en romantisk avskild fika. Däremot ett ställe för kaffedyrkan, räkna med att andra gäster slår sig i slang med dig.

Just runt hörnet väntar Neal’s Yard Dairy med brittiska ostar och sanslöst vänlig personal som tålmodigt låter en smaka sig igenom sortimentet. Och själva entusiastiskt smakar på ostarna, helt enkelt för att de älskar ost lika mycket som du. Nästan alltid blir det en stor bit gulskimrande Montgomery-cheddar med amper men inbjudande fyllig smak av kossa som får vila i resväskans buk. Och sen ett par andra godingar beroende på vilka som har en formtopp för dagen. Kanske blir det lite handbakade oatcakes att servera till osten.

Och till sist är det dags att villa fossingarna och svalka strupen med ett glas iskall albarinho på Brindisa vid marknadens mynning. Där serveras smårätter och präktiga tapas, modell större av en kvalitet jag aldrig sett maken till i Sverige. Sorlet är varmt, vänligt och den ständigt leende personalen tycks älska att navigera bland de stökiga gästerna. Varken de eller gästerna tappar humöret eller tycks stressade ens när köerna ringlar långa.

Och precis varje gång äter jag pimento de padron, de blixtgrillade skönt beska milda chilifrukterna med grovt salt. Du slukar det tunna skalet, kärnor och innanmäte och lämnar bara stjälken. Så enkelt, så fulländat.

Den här gången blir det dessutom mjäll bläckfisk med gröna bönor, vitlök, chili och vinäger på vin av druvan cabernet sauvignon. Där finns must och djup i smaken och jag slickar skålen på ett högst ovärdigt vis. Personalen skrattar bara. De är vana vid förryckta gäster. Förra gången jag var där bjöd de på en extra rätt som ett annat bord beställt fel, förmodligen för att de uppskattade mitt glupska sätt att äta.

”Dessert?” undrar servitrisen.

”Ja, tack – sardeller!” utbrister jag.

För trots att jag är mätt kan jag bara inte tänka mig att sluta äta. Bara en rätt till! De söta, köttiga sardellerna serveras med sublim mjukost av får med vitlök, en fruktig intensiv sås på piquillopaprika och en liten sallad på bladpersilja och lövtunt skivad rödlök. För mig är detta lycka; det välbekanta som är så ouppnåeligt en svensk kall vinter.

Konsumentföreningen Danske Ølentusiaster har röstat fram 2009 års danska ölnyhet. Vinnare bland 604 konkurrenter blev Midtfyns Chili Tripel, enkelt uttryckt en stark belgisk ale av klostertyp som kryddats med chili.

En tripel är i regel ljus och örtig; just denna är snarare kopparfärgad och drar åt bananhållet innan den eldiga kryddigheten slår till ganska sent. Jag har provat den som måltidsdryck (minns inte vad jag åt), den funkar bäst som sådan.

En kuriositet? Naturligtvis, det ska finnas rum för sådana också.

Midtfyn har fått utmärkelsen en gång tidigare, året var 2007 och ölet ifråga var den utmärkta Imperial stout.

Det tävlades också i kategorin Årets bryggeri. Det blev oavgjort mellan Mikkeller (som fick utmärkelsen även 2008 och 2006) och det nyare Hornbeer – vars Caribbean Rumstout år 2008 röstades fram som årets bästa nyhet.

Jag har just provat mig igenom årets sortiment av påsköl på Systemet. Och jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad av Sigtuna Brygghus.

Årets utbud är intressant såtillvida att småproducenterna dominerar som aldrig förr. Borta är Falcons påskbrygd liksom Three Hearts dito. Carlsberg Sveriges enda påsköl är det som heter Eriksberg; Spendrups enda representant går under namnet Mariestad. Påskmarknaden tillhör de mindre producenterna.

Påskbrygd är en lite märklig genre, en typ som ligger julölen förbluffande nära – vilket är besynnerligt eftersom vi i dagarna snarare firar vårdagjämning än försöker glömma vintersolståndet, men begripligt om vi betänker vad som brukar dukas fram på påskbordet: julmat.

Flera påsköl liknar också de motsvarigheter som bryggerierna säljer till jul. Det gäller exempelvis den ypperliga Jämtlands påsköl liksom Nils Oscars kalaspåsköl och dryckerna som fått etiketter med Eriskbergs- och Mariestadsmotiv.

Det stora viktiga undantaget är Sigtuna Brygghus, som för andra påsken i rad fått med två öl. De är inte bara helt skilda från samma bryggeris båda julöl, de har inte ens något gemensamt med förra årets påsköl. När tänker man nytt i Sigtuna? Hvergang!

Och till skillnad från i fjor – då en satsning lyckades och en inte – så har årets båda öl blivit väldigt fina.

Sigtuna Röd Påsk följer påskölstraditionen hyfsat väl; detta är ett maltigt, rödbrunt öl med mycket fruktkaraktär (mogna gula plommon) och inslag av nescafé, men också ett öl med något lite mer humle än säsongens traditioner föreskriver. Det bidrar till tonen av citrus, men det är inget som tar över upplevelsen.

Sigtuna Easter Ale är något annat: ett friskt, ljusare öl med gräs, örter och humle i vapenrummet och en katedral av frukt innanför – mest ananas, även en del mango. Beskan kommer ganska sent men blir rejäl i eftersmaken. En stor upplevelse.

Passa på att köpa dessa båda innan de tar slut i butikerna. Jag skulle inte vänta till annandagsrean, de kan vara slut redan i veckan.

I övrigt? Jag blev besviken på Mikkellers Hoppy Easter som är mycket hoppy och mycket Mikkeller men inte så mycket Easter. Lite endimensionell,, skrikig och faktiskt spritig. Roligare då med den andra dansken, det gamla indiebryggeriet Fuglsang som gjort en lite enklare ale med väldigt mycket smörkola.

Alltfler bryggare experimenterar med att lagra på ekfat, företrädesvis starkare syskon i alefamiljen så som imperial stout, barley wine och old ale.

Bishops Arms i Malmö arrangerar 9 april en provning (tillsammans med leverantören Brill & Co) med tre olika imperial stouts i två utföranden: med eller utan ekfatslagring. Det rör sig om öl från norska Nøgne Ø, danska Mikkeller och amerikanska Hopping Frog.

Men det är ju inte bara öl och whiskey och vin som kan lagras på ekfat. Tydligen har Nygårda även provat att lagra julmust på ekfat. Julmust för snobbar, som vi längtat.

Irländarna och Guinnessvänner världen över firar St Patricks Day den 17 mars.

Är det något att fira, då? Tja, det finns alltid plats för en Guinness. Se bara till att platsen du väljer att dricka den är värdig.

Alltför många krögare serverar ölen för kallt, vilket numera för all del är i linje med bryggeriets rekommendationer. Men en stout ska vara källartempererad, inte kall.

Många bartenders har dessutom för bråttom. En Guinness ska dras upp i två drag. Först: fyll till tre fjärdelar, med glaset lutat i 45 graders vinkel. Sen: låt stå. Länge, tills det finns en distinkt linje mellan skum och rödbrunsvart dryck; det får gärna ta både halvannan minut. Till sist: toppa glaset  tills det får en vit prästkrage på uppemot två centimeter. Kvävetrycket ska göra ölen krämig, men det får inte bli för mycket grädde.

En lite rörande PR-film från Guinness här, där vi till och med instrueras i hur vi ska vända blicken medan vi dricker. Lite pretentiöst kanske, men eh… filmen gör en törstig, det är nog huvudsaken. Det blir man inte av detta.

För bästa tänkbara irländska stout i regionen ska ni dock skippa Guinness och istället dricka Wrasslers XXX (eller varför inte samma bryggeris Plain Porter) på Charlie’s Bar i Köpenhamn.

En av Mikkellers single hop IPA – den som kryddats med Nelson Sauvin, min favorit – finns för närvarande på Nya Tröls i Malmö. På fat, i gästkranen.

Att tillaga räkor med skalet kvar ger en liten smaksensation. Det är som om de lätt rostade skalen avger extra aromer till räkans kött. Men det bästa med receptet är att det i effektiv tid tar ca 5 minuter att få till. Upphettningen gör visserligen räkorna extra lättskalade men det är ändå skönt att slippa skala själv. Och tack vare den smakrika marinaden behövs ingen sås, möjligen kan du förstärka måltiden med en neutral majonnäs.

Receptet snodde jag ihop för mer än 20 år sedan då jag var kökschef på en studentkrog. Då brukade jag trä upp räkorna på små bambuspett för att det skulle se tjusigare ut. Men då försvinner lite av idén med att det ska vara larvigt lättlagat. Jag har försökt hitta på nya smakkonstellationer sedan dess, men ingen är så lyckad som den här.

Rostade rosmarinmarinerade räkor

4 portioner som matig förrätt

Släng ihop alla ingredienser på morgonen (du klarar det nästan i sömnen!). På kvällen är det bara att skjutsa in hela härligheten i ugnen ett par minuter så har du förrätten klar. Om du har plats i kylen kan du marinera räkorna direkt i en stor ugnsform och spara in på disken. Naturligtvis kan du marinera kortare tid om räkorna är tinade. Men minst en timme behövs. Spara skalet och koka fond på dem.

* 800 g stora fina frysta räkor
* 5 små schalottenlökar
* 1 dl fruktigt oekat vitt vin
* 1 citron, noga tvättad
* 1/2 dl torr finosherry
* 2 msk olivolja
* 1 tsk grovmald svartpeppar
* 1/2 msk torkad rosmarin eller 3/4 dl repad färsk rosmarin

* Till servering:
* Rostat surdegsbröd
* Färskost med lite finhackade oliver

1. Lägg de frysta räkorna i en stor ugnsfastform de får inte ligga i flera lager. Skiva citron och schalottenlök tunt. De behöver inte skalas. Skär citronskivorna i kvartar. Blanda försiktigt runt alla ingredienser med räkorna.
2. Låt marinera i kyl över dagen. Rör gärna om någon gång om du har tid.
3. Värm grillen i ugnen till 225°C. Sätt räkorna under grillelementet tills de vitnat i skalet ca 7-10 minuter. Rör om ett par gånger under tiden.
4. Servera bums. Om du är energisk kan du sila av spadet som är trevligt att doppa bröd i.