Bortglömd låg flaskan. Nästan bortglömd, den har skymtat ett antal gånger i ögonvrån när jag letat efter annat vin.
Men i går kom den fram. Det fanns ett gott tillfälle att fira och den nästan svarta hjortfilén såg lovande ut och det doftade eggande av timjan från potatiskakan i ugnen.
Egentligen hade jag inte mycket hopp om denna Barolo, Aldo Conterno 1987 Bussia Soprana. 1987 var inget toppår i Barolo och ett betydligt yngre och synnerligen muskulöst vin från Toro stod berett som stand-in.
Men si! Barolon var i god vigör, strålande vigör! Fällningen var betydande och en femtedel av innehållet fick stå kvar i flaskan efter dekantering. Ändå var färgen djup, nästan rubinröd när vinet kom i de vida glasen. Doften hade en ungdomlig fräschör om än med kontrapunkterande övertoner av mörknande plommon och moreller och av tobak och lakrits.
I munnen lekte syrorna sprittande och det behövdes inget gelé till hjorten. Aldo Conternos barolo är ofta ganska tillgängliga och runda även som unga trots alla vresiga tanniner. Nu var tanninerna nästan helt integrerade och rondören log. Plommonen kom fram ännu mera i munnen och nu med drag åt katrinplommon och romrussin och komplexiteten ökade på med både sandelträ, ceder och en air av violpastill. Längden varade genom de följande ostarna.
Detta var inte på långa vägar den bästa Barolo från Aldo C. jag provat genom åren, men tillräckligt bra för att, tja, känna väldigt, väldigt mycket.
Vilket visar: en timme av lycka är större än 23 år av glömska.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg