Min barndom präglades av oljekris. Inte bara det bistra politiska spelet om jordens energiresurser och min fars nervsammanbrott så fort någon glömde släcka en lampa; utan även det faktum att kronoljan regerade i köket. En fin dressing bestod på den tiden (längre sen än jag tycker om att påminna mig, men OK då: tidigt 70-tal) av illskarp vinäger, italiensk salladskrydda och kronolja. Inte konstigt att jag hatade grönsallad.

Idag har jag ett drygt tiotal oljor och nästan lika många vinägrar i mitt skåp. Det senaste fyndet är en avokadoolja som jag ska testa. Och senaste året har jag återupptäckt grönsalladens välsignelse. Delvis har jag lagat sallad i självförsvar. Jag prenumererar på ekologiska grönsakslådor till dörren och högst upp brukar det ligga ett groteskt stort salladshuvud av mycket fin kvalitet. Det är det eller jag, brukar jag tänka sammanbitet när jag karvar mig igenom den yviga ruskan.

Jag vet att det inte är säsong för sallad men så här års börjar kroppen kräva gröna blad. Och lite då och då måste man ge efter för att inte kålrötterna ska börja tränga ut genom öronen. Hur som helst här är några tips:

• Balsamvinäger är överskattat. Den dominerar för mycket och ger trist färg. Använd den istället till mat med mer motstånd  som vinterns rostade rotsaker, kallskuret kött och sommarens jordgubbar. (Men jag ska inte äta med din mun så fortsätt om du gillar den.)

• Äppelcidervinäger är underskattat. Mild fin syra och fruktighet. Franska märken är i regel underbara. Frankrike har nämligen till skillnad från Sverige en ciderkultur.

• Välj en mild olja som inte överröstar salladen. Jag brukar ofta använda lika delar smakrik olja och en neutral olja som varmpressad rapsolja eller den finfina druvkärnoljan.

• Jag älskar blodgrapefrukt i grönsallad. Skär ut fina filéer och krama ner all fruktsaft i dressingen.

• Tossa inte din sallad med ressingen för långt i förväg. Oljan och saltet får salladens celler att kollapsa och salladen blir sladdrig.

• Använd salladsslunga eller klappa salladen ordentligt torr. Då fäster dressingen bättre på bladen.

Kout Na Sumave är ett av de roligaste nytillskotten för oss som tycker om att resa i Tjeckien och tycker om öl. Nu kommer ölen till Malmö; den 26 mars ska tre av dem finnas på Green Lion Inn.

Sumava är vad tyskarna kallar Böhmerwald, lite slarvigt uttryckt området mellan Plzen och Franken. Bryggeriet i Kout är ett regionalt bryggeri med anor från 1736, men produktionen hade legat nere sedan 1969 när den kom igång för snart fyra år sedan.

Jag har hittat Kout i Plzen och i lilla Klatovy, men i höstas också i Prag. I stadsdelen Zizkov finns en nästan bortglömd restaurang som heter Slovanske Lipy och som serverar Kout i fyra utföranden: både med stamvörtstyrka 10° och 12° (motsvarar i detta fall strax under fyra respektive fem volymprocent), både i färskt och pastöriserat skick.

Till Malmö kommer, verkar det, de överlägsna (och transportkänsligare) opastöriserade varianterna av 10°, 12° och 14°.

På Slovanske Lipy uppskattar jag tolvan mer, men det är ändå tian som är mest imponerande (och på Modry Abbe i Klatovy, en av landets allra bästa ölstugor, är den outstanding). Så gott och så smakrikt, ändå så sansat i alkoholstyrka.

Inget öl som produceras utanför Plzen får i Tjeckien kallas pilsner, men detta fyller annars kriterierna för en tjeckisk pilsner: friskt blommigt, ganska fylligt, inslag av smör(kola) och lite honung, välhumlat men inte extremt. Och det täta vita skummet är hållfast som vispad äggvita. Vi får väl se hur väl ölet lyckas klara resan till hamnen i Malmö.

Nynäshamns ångbryggeri fortsätter att experimentera med torrhumling för Bishops Arms i Malmös räkning. På cask just nu finns en Bedarö med cascade-humle tillsatt i slutet av jäsningen.

Det första försöket gjordes med Chinook. Cascadevarianten är blommigare och kanske inte lika spännande, men … jo, det är väldigt lyckat. Mellan dessa båda har tydligen en variant kryddats med Centennial.

Ørsted Ølbar i Köpenhamn arrangerade i lördags en ölprovning med bryggaren Mikkellers samtliga tio Single Hop IPA (India Pale Ale). Fantastiskt … lärorikt. Och, ja, gott.

Bakgrunden är den här:

IPA är hyfsat alkoholstarka öl med relativt svag maltprofil men med väldigt generösa mängder humle. Det är således hyperbeska öl som präglas av humlens hartsiga oljighet.

Normalt sett kombinerar man olika sorters humle, men en trend sedan några år tillbaka är att göra Single hop ale. Mikkeller har gjort tio olika single hop IPA, alla bryggda efter exakt samma recept – det enda som skiljer dem åt är valet av krydda (dvs humlesort).

Skillnaderna mellan olika humle framträder alltså väldigt tydligt vid en provning som denna.

Så vad upptäckte jag, efter denna humleprovning med åtta moderna amerikaner, en lika modern nyazeeländare och en engelsk klassiker?

Jag upptäcker att Simcoe är i brutalaste laget, en burdus humlechock som utöver den tuffa örtigheten och tonerna av citrus (dessa inslag finns i varierande grad i alla tio) har inslag av kattpiss och svett. Jo, det är gott – men faktiskt lite för våldsamt.

Jag upptäcker att den moderna klassikern Cascade förblir en favorit: en mycket blommig humle som i denna tappning ger en långsamt utklingande efterbeska med oannonserade inslag av körsbär i mörk choklad.

Jag upptäcker peppar och citronfromage i Amarillo; jordgubbssylt och pamelo (de där handbollsstora citrusfrukterna som är nylanserade på svenska fruktdiskar) i Warrior; Nötkrokant och apelsiner i den trista Nugget; krusbär och klementiner i Tomahawk, ölkorv och saltlakrits i Centennial; blodgrapefrukt och blommor och gymnastikpåse i finfina Chinook.

Jag upptäcker vidare att engelska East Kent Golding, med ett inslag av milda örter (timjan) som inte finns hos amerikanerna, är som en mjuk och fin dunkudde att landa i efter ett par timmar i humlechock-land.

Men min favorit? Det blev, lite otippat, Nelson Sauvin (ja, den anses ha likheter med druvan Sauvignon), en rätt ny humle som förädlats på Nya Zeeland och som lanserades för tio år sedan. Inslag av spiskummin, krusbär, mandariner och blommor.

Bortglömd låg flaskan. Nästan bortglömd, den har skymtat ett antal gånger i ögonvrån när jag letat efter annat vin.
Men i går kom den fram. Det fanns ett gott tillfälle att fira och den nästan svarta hjortfilén såg lovande ut och det doftade eggande av timjan från potatiskakan i ugnen.
Egentligen hade jag inte mycket hopp om denna Barolo, Aldo Conterno 1987 Bussia Soprana. 1987 var inget toppår i Barolo och ett betydligt yngre och synnerligen muskulöst vin från Toro stod berett som stand-in.
Men si! Barolon var i god vigör, strålande vigör! Fällningen var betydande och en femtedel av innehållet fick stå kvar i flaskan efter dekantering. Ändå var färgen djup, nästan rubinröd när vinet kom i de vida glasen. Doften hade en ungdomlig fräschör om än med kontrapunkterande övertoner av mörknande plommon och moreller och av tobak och lakrits.
I munnen lekte syrorna sprittande och det behövdes inget gelé till hjorten. Aldo Conternos barolo är ofta ganska tillgängliga och runda även som unga trots alla vresiga tanniner. Nu var tanninerna nästan helt integrerade och rondören log. Plommonen kom fram ännu mera i munnen och nu med drag åt katrinplommon och romrussin och komplexiteten ökade på med både sandelträ, ceder och en air av violpastill. Längden varade genom de följande ostarna.
Detta var inte på långa vägar den bästa Barolo från Aldo C. jag provat genom åren, men tillräckligt bra för att, tja, känna väldigt, väldigt mycket.
Vilket visar: en timme av lycka är större än 23 år av glömska.

Igår kväll lovade jag mig att sluta gå iväg till kaffemaskinen stup i kvarten, eller närhelst jag bara behöver ett avbrott och en nystart (dvs stup i kvarten).

Det har hittills inte gått så bra. Nu sitter jag här igen med en mugg ganska vämjeligt kaffe som jag inte behöver men som jag blivit van vid. När jag egentligen borde gå iväg och hämta ett glas vatten istället. Speedad blir man. Kass i magen. Uttorkad.

Jag har ingen ambition att sluta dricka kaffe (det vore ingen ambition, enbart dumheter), bara att sluta missbruka. Någon som har ett tips? Hur gör man?

Premiär för två Systembolagsöl idag, två peppriga saker av det mer experimentella slaget.

Mohawk Rye IPA – ett samarbete mellan Wicked Wine och bryggaren Stefan Gustavsson – är en av dessa hybrider som blivit på modet. I det här fallet rör det sig om en India Pale Ale av amerikansk typ, en karaktär som medvetet mildras av att bryggaren till 20% använt rågmalt. Råg ger en lite mjukare ton, ett maltigt öl som drar åt mint och peppar.

Likt många andra hybrider blir det ett öl som rycker åt olika håll. Det är som om ölet inte vet vad det vill. Själv vet jag exakt vad jag vill:  jag vill först ha en tysk lager eller möjligen weiss bier bryggd med råg, sedan en vanlig IPA.

Initialdoften har mint och humle, sedan tar pepparn överhanden. I munnen dominerar på liknande vis först frukten (mest aprikos) och minten, sedan blir det väldigt mycket peppar.

—-

Den andra Sverigepremiären – nästan världspremiär  – står Bashah för. Bashah är ett samarbete mellan skotska Brewdog och Stone Brewing i Kalifornien.

Med sedvanlig brewdogsk ironi kallas öltypen Black Belgian Style Double India Pale Ale. Det finns säkert någon som tycker det där är jättefestligt.

Vad är det då?

Det är en nästan kolsvart, stark (8,6 %), nästan extremt hårt rostad, kraftigt maltig och ordentligt humlad typ av ale. Ett mellanting av imperial stout, vidbränt kaffe och barley wine, kanske?

Den är intressant, men den är lite för mycket.

Doft av aska, blöt filt, salmiak, hårt rostad malt och svartpeppar.

Smak av rostade blåa plommon i grädde, svartpeppar, sötat kaffe och lätt vidbränd chokladsås. Lång eftersmak där det gräddiga hänger kvar.