Mikkeller är Skandinaviens intressantaste bryggare. Bryggare, inte bryggeri – Mikkel Borg Bjergsø har inget eget bryggeri, utan använder andras anläggningar.

Men snart har han en bar, och det är nog egentligen viktigare. Lokalen ligger på Viktoriagade 8, en liten bit västerut från Hovedbanegården, på vinbaren Bacchus gamla adress. Det ska finnas femton hanar. Mikkellers egna drycker dominerar förstås, men det ska beredas plats också för andra öl.

Den skulle ha öppnat 29 april, men premiären har skjutits upp till 5 maj – dagen före den stora ölfestivalen i Carlsbergs gamla lokaler i Valby 6-8 maj.

Ok, det är väl läge att gratulera då. Tudor Arms i Stockholm har av Daily Telegraph och British Airways utnämnts till ”världens bästa brittiska pub utanför Storbritannien”.

Så var det överstökat.

Nu kan vi övergå till väsentligheter och konstatera att människorna på Daily Telegraph inte vet vad de talar om. Kanske kanske är Tudor Arms det mest brittiska i pubväg som finns utanför Storbritannien, om man med brittiskt avser ett hak med dålig lager och en skvalande tv-apparat som visar fotboll. (Titta bara på bilden på krogens hemsida, där man på bästa plats exponerar kranar med Carlsberg, Tuborg, Pripps Blå, den allt sämre irländska alen Kilkenny samt Newcastle Brown Ale).

Ett par broar bort, på Södermalm, ligger Oliver Twist, en förvisso inte helbrittisk pub – och nej, de serverar inte Mushroom Pie – som serverar handpumpad opastöriserad engelsk ale med en klass och fräschör som kan få vem som helst att känna att hon befinner sig på plats i London. Och vi som bor i Storköpenhamn har Charlie’s Bar inpå knuten.

The Green Lion Inn har sedan ett tag tillbaka Harvistouns Bitter & Twisted på fat. Det är en finfin ale, ett kryddigt (kryddpeppar) och lite tvåligt öl med stark humlekaraktär, men också med en ton av päron.

Det är gott och det är ganska alkoholsvagt (4,2%). Men ännu bättre smakar det i färskt skick – opastöriserat och ofiltrerat. Den varianten är dessutom svagare, stannar på 3,8%. Kan fås på Ye Olde Litre i London under några dagar nästa vecka, för den som har vägarna förbi.

Kan man tävla i öl? Javisst, så länge det inte handlar om kvantitet. På lördag arrangerar Svenska ölbryggarföreningen SM i hembryggd öl. Sammanlagt tävlar 371 öl, i elva klasser, framställda av 103 bryggare. Klasserna är ljus lager/mörk lager/light pale ale/strong pale ale/brown ale/veteöl/stout och porter/starka specialöl/belgisk och fransk ale/syrlig öl/övriga specialöl.

Lite mindre prestigefyllt är ”Skånska öppna mästerskapen i hembryggd öl” som avgörs i samband med Gårdsölsfestivalen i Stockeboda 13-14 maj. Tre klasser: lager/ale/övrigt. Såvitt jag kan förstå kan man fortfarande anmäla sig.

—

TILLÄGG

Allt är avgjort nu, en DIPA (Double India Pale Ale) av göteborgaren Tomas Lunqvist vann. Läs mer här:

www.shbf.se

Senaste tiden har jag jobbat så vansinnigt mycket att jag sökt med ljus och lykta efter de mest lättlagade läckerheterna i affären. Rökta räkor är en underbar lösning på det intrikata problemet vad man ska äta till middag när tiden inte vill räcka till. Och nu när våren äntligen kommer kanske ni rent av åker på utflykt till ett rökeri?

Jag serverar de rökiga rackarna med världens enklaste sås. Gräddfil eller crème fraîche utrört med en försvarlig klick osötad grov senap, till exempel en grov dijonsenap. Har jag lite gräslök hemma åker det ner en aning finskuren sådan också. Med ett glas gott vitt, ett rustikt surdegsbröd (som rostas) och en stor sallad med lite rostade pumpafrön, rädisor och finstrimlad morot är middagen i hamn.

Nästa söndag skriver jag om en en lite mer arbetad variant av rätten i Sydsvenskan Söndag. Vi ses där!

Inget har gett mer publicitet på sistone än den fåniga kampen mellan skotska Brewdog och tyska Schorschbräu, ett VM i starköl där starkast vinner. Leder gör just nu Brewdog, eftersom man lyckats skapa ölet Sink the Bismarck som uppmäter 41 volymprocent.

Likt en alltmer irriterande papegoja har jag de senaste veckorna hängt i barer och efterlyst den verkliga kvalitetsmatchen: kampen om att göra ett så svagt öl som möjligt som fortfarande är gott och fortfarande smakar öl.

Leder just nu gör Alan Dougan. Han är köksmästare på Operagrillen i Malmö. I köket har han bryggt en batch à 60 liter alldeles fantastiskt gott lättöl. Det heter Sopranen och är en grumligt bärnstensfärgad, ordentligt humlad ale (humlen är East Kent Golding) som når 50 IBU (International bitterness units).

Ja, det är beskt. Men det är en förvånansvärt komplex dryck som känns häpnadsväckande fyllig för sin blygsamma styrka (2,1 volymprocent). Frukten är påtaglig, främst apelsin; det beska skalet i doften, de beskare kärnorna i munnen. Man kan även skönja en del persika.

Ölet är sensationellt, värt vartenda utropstecken i rubriken ovan.

Dougan brygger även en pale ale som heter Tenoren och tappas på flaska, men det görs på Stockeboda Gårdsbryggeri på Österlen. Den har jag inte hunnit prova.

Ibland dyker det upp sådana där saker man längtat efter i åratal. Som den här enkla översättaren av olika nordiska matord samlade på ett och samma ställe. Ett minimum av förklaringar, bara det du behöver i nödens ögonblick; när behovet av att veta vad oqaaseq ujaniakkat allaguk betyder är skriande. Inga mer charader på krogen! Jag har applikationen i min iPhone om en kvart.

Tillägg: Ojdå, jag klistrade in fel länk. Korrigerat nu. Jag lovar att aldrig mer blogga utan brillor. Förlåt!

Med ojämna mellanrum utmanar min femåring mig med frågan om vem jag älskar mest, honom eller hans mamma.

En klassiker. Jag brukar säga att det ena inte är detsamma utan det andra.

På senare tid har han utökat sin repertoar, och frågar mig: ”vad älskar du mest, öl eller ost?”.

Jag brukar svara ungefär samma sak: det är allra bäst tillsammans. En klassiker, detta också.

Om detta påminns jag när jag läser att krogen Bullen/Två krögare i Malmö tisdagen den 4 maj anordnar öl- och ostprovning, under ledning av Martin Helmersson från Wicked Wine (som är en dryckesleverantör).

Det låter som en fin kväll, men inte för så många: det finns bara tolv platser. Men om det går bra finns en tanke om fler kvällar av samma typ.

Djævlebryg är ett bryggeri på Själland som inledde sin verksamhet för fyra år sedan. Man kan hitta ölen i Köpenhamn då och då (senast på Café Langebro drack jag OriginALe, en IPA som lanserades förra året; lite udda, med inslag av hallon), men hittills aldrig i Sverige.

Nu försöker Elixir Wine på sig en lansering, med start på onsdag då flera av ölen finns på Green Lion Inn i Malmö. Även bryggmästaren finns på plats, och det ska tydligen bli världspremiär för en ale på 4,5% som heter Eklipse.

Annars är jag väldigt förtjust i Schopenhaurs Vilje, som är en ordentligt humlad ale på 6,5%.

Ibland lessnar man på alla dessa humlebomber som är alldeles för starka för att tas i rejäla klunkar och med påtår. Då blir man överlycklig av att hitta något så friskt och smakrikt och välbalanserat som Pennsylvaniabryggeriet Victory Brewing Companys Prima Pils. Finns på Nya Tröls i Malmö (nej, jag hann inte dricka upp lagret igår kväll).

Amerikanska småbryggerier är bra på mycket, men inte på att göra pilsner. Detta är inte heller en renodlad pils, men en tydligt amerikansk tolkning av kontinentens välhumlade guld – i en blindtest hade jag mycket väl kunnat ta den för en IPA med sansad alkoholstyrka.

Ölet är gyllengult, med blommig doft och inslag av både citronskal och lite tall. Mycket friskt, men inte alls så stramt som en klassisk tysk pils. Humlen är tyska Northern Brewer och tjeckiska Saaz. Eftersmaken har mycket citrus, beska kärnor. Alkoholhalten 5,3%.

Jag insåg det inte igår, men detta är samma bryggeri som gör en typiskt amerikansk men otypiskt välbalanserad IPA som heter Hop Devil och ligger på 6,7%. Mycket frukt, mycket tall. Rekommenderas den också, men det är pilsen som är prima.