Prefixet sommar- brukade signalera osedvanligt smaksvaga blasköl från våra mest kända sockervattenleverantörer. Det finns tecken på att det där håller på att bli historia, lika otidsenligt som sommarens buskislustspel.

Allt fler bryggare tycks intressera sig för sommaröl som är tunna till kropp och alkoholstyrka utan att de för den sakens skulle har tunna smakprofiler. Glöm vattniga men lömskt normalstarka starköl med råfrukt och minimal mängd humle (Corona, Sol, amerikanska Budweiser, Tuborg grøn), välkomna istället de omsorgsfullt bryggda ölen med slösaktiga mängder dyr kvalitetshumle och med den lagringstid som krävs för att drycken ska komma till sin rätt.

Just nu gläds jag särskilt åt Mikkellers välhumlade Drinkin the Sun, en sällsynt lyckad veteöl av amerikansk typ – humlad med Amarillo. Alkoholstyrkan ligger under fyra procent. Den brukar kunna hittas på Mikkellers egen bar i Köpenhamn (om än inte idag), liksom på Plan B.

På samma nivå – 3,9 volymprocent – finns den opastöristerade cask-varianten av Fuller’s Summer Ale, som förra veckan fanns på Bishops Arms i Malmö. En ny cask, den sista, kopplas in den här veckan. Denna är inte alls lika humleintensiv som Mikkellers öl, utan har en fin balans mellan humle och malt (som drar åt både valnöt och vanilj).

Amager Bryghus gör en finfin 3,5-procentig steam beer som man kallar Summer Fusion. En kombination, som alla steam beers, av industriepokens lager och ale; jästen är egentligen avpassad för lageröl, men ölet bryggs på höga temperaturer som ”egentligen” bara duger för ale. Amager Summer Fusion – som finns på fat på Bishops i Malmö och, närmare hemmaplan, på Ørsted Ølbar i Köpenhamn – har tacksamt nog mycket av tysk maltkaraktär, och känns verkligen som ett transatlantiskt möte (lite närmare Düsseldorf än Fisherman’s Dwarf).

Lika glädjande, även om det inte är fullt lika somrigt, är det sena genomslaget för Englands Mild ale-renässans. Mild ale är det gamla nordengelska arbetarölet, mörkt och maltigt, som traditionellt sett var alternativet till pubens bitter ale, och som de senaste fyra-fem åren börjat dyka upp på de bästa pubarna i London. Ölet är sällan starkare än 3,7%, ibland så svagt som 3, 0% – perfekt för dessa dagar då man vill sitta länge och dricka många öl. Låt vara att det inte har den där sommarfräscha karaktären, men den låga styrkan tycker jag ändå är ett bra argument för en pint av just detta öl under lata sommardagar på de Malmöpubar som serverar ölet: Green Lion Inn och Bishops.

Ölet ifråga kommer från Fuller’s. Bryggeriet har inte på något vis varit ledande i öltypens återkomst; deras mild ale, som heter Hock, lanserades först ifjor, men om det krävs en större producent för att något udda ska slå igenom så gärna för mig. Fuller’s Hock är i vilket fall som helst en mycket lyckad tolkning.

Om man vill ha både sommar och rus så kan man lugnt lita till Herslev Midsommerbryg, en 5,5-procentig witbier (veteöl av flamländsk typ) som bryggs med björksav, ved och näver. Den har verkligen en ton av björk – nyhuggen ved, inte minst  – jämte citrusen, den lätta kryddnejlikan och den där tuggummi-tonen som kommer av vetejästens estrar. Finns säkert varstans just nu, garanterat på Café Langebro i Köpenhamn.

Med jämna mellanrum återförälskar jag mig handlöst i någon ingrediens. Idag var det libbstickans tur. Jag stod bredvid det manshöga libbstickeståndet, insöp doften och så var det kört. Jag kan inte tänka på annat än libbsticka just nu. Hur det doftar? Åh, som selleri, lite salvia och enorma mängder nymald kardemumma. Samt en liten pust av från från bockhornsklöver. Det låter mysko men oj vad gott det är. Precis som selleri har libbstickan en fenomenal förmåga att lyfta andra smaker.

Allra godast är libbstickan till den enkla sommarmaten: rökt fisk, potatis, kokt ägg och tomat. Och i kalla såser med lite senap är den rätt och slätt fantastisk.

I kväll när jag är ensam hemma ska jag göra en enkel sallad på tomat, kokt ägg, salladslök och selleri. Tomat och ägg är inte någon självklar kombination men sellerin funkar som en magisk smakbrygga. På bilden ser du en lättlagad sallad på lättkokt sommarkål, pressad citron, fin olivolja, svartpeppar, libbsticka, dragon och gräslök.

Under juni har Newsmill publicerat en rad debattartiklar om ”Det svenska ölundret”. Skribenter har varit branschfolk (som Sveriges bryggeriers vd Cecilia Giertta) och bryggare (Oppigårds Björn Falkström, Jämtlands Mats Nyström), men också folk som Lars Ångström, Bengt Lindroth och jag.

Jag valde att skriva om ölets lillebrorskomplex och om ölbloggsexplosionen.

Tyskland har, med viss rätt, ett klent ostrenommé. Enorma mängder blek, fabriksgjord Tilsiter, meningslös s k emmentaler och såar av usel mjuk- och smältost med och utan blåmögel och allehanda kryddmixar översköljer den tyska marknaden.
Men det finns GOD, riktigt god tysk kvalitetsost och jag saknar sådan i Sverige, inte ens välsorterade ostaffärer plägar ha god Bergkäse från Allgäu i södra Schwaben där Alperna börjar resa sig.
Men nu vet jag var den finns här hemma. Astrid Jocham, en från Allgäu hemvändande svenska med hemadress i Klagstorp, sätter på lördagar (och sommartid även fredagar) upp sitt lilla stånd på Mårtenstorget i Lund. I den minimala vagnen har hon ett litet men intressant urval ostar från Schweiz och Italien. Men framför allt några riktiga höjdare från Allgäu.
– Jag har en duktig man där nere som söker upp de bästa små tillverkarna, köper upp de bästa ostarna och lagrar dem i i källaren till ett nedlagt klosterbryggeri, säger Astrid Jocham.
Bergsost från Allgäu, som lite påminner om Appenzelller och ibland Abondance från Savoie, har i tillverkning och smak mycket gemensamt med andra höghöjdsostar (alpage) gjord på sommarmjölk: Syrahög opastöriserad kvällsmjölk som får syra till sig ytterligare över natten för att på morgonen skummas och blandas med fet och harmonisk morgonmjölk, ystas och pressas under stigande tryck till stora rundlar som vänds och tvättas med saltlake och källarlagras minst fyra månader.
Ettårslagrad Allgäuer Bergkäse är fortfarande mycket gul av alpernas gräs och blommor. Den är genomharmonisk med stor, bred, nötig smak och har ännu en mjölknära karaktär – måste provas!. Jag njöt den med en flaska österrikisk Gobelsburger Grüner Veltliner och välsignade det ögonblick när jag konceptuerades och därigenom undfick nåden att få lyckoögonblick sent i livet.
Efter två år vitnar en Allgäuer Bergkäse och blir amprare och får höjd saltskärpa. En halvtorr tysk Riesling Spätlese, gärna från Rheingau, blir då det givna valet.