Kan femton vana portvinprovare och –älskare i Malmö kan ha fel?
Kan världens vinguruer och den stora portvinsfamiljen Symington i Porto ha fel?
Svaret får vi aldrig ty ifråga om smak finns inga rätt och inga fel.
Men när jag fick den underbara möjligheten att prova alla vintageårgångar från Graham´s ner till 1963, så undrar inte bara jag utan också medlemmarna i portvinssällskapet De 18 i Malmö om inte Symingtons och världens ledande portvinsbedömare trampar snett när de dömer ut Graham´s 1975. James Suckling, den kanske mest aktade portvinsskribenten i världen, ger 75:an blygsamma 78 poäng på hundraskalan och Symingtons, som äger Graham´s (och hel hoper andra portvinsmärken) vill inte ens ha med årgången på sina provningar.
Men när De 18 provade alla Grahams 15 vintageår blint – 2007, 2003, 2000, 1997, 1994, 1991, 1985, 1983, 1980, 1977, 1975, 1970, 1966 och 1963 så kunde en klar best in show koras: Graham´s 1975.
Vinet fick snittet 17,2 poäng på den 20-gradiga betygsskalan, klart före Graham´s 1963 och Graham´s 1977 (magnum) som fick 16,7 poäng och därmed delade andraplatsen.
För egen del var jag motvalls och gav årgången min lägsta poäng – doften var något stickig och för flyktig för att vara i harmoni med den eleganta frukten, de fina tonerna av Capstantobak, ganska mörk choklad och lakritsrot för att ge riktigt hög poäng.
Likväl är 1975-an ett strålande portvin som förtjänar bättre vitsord än vad det fått av världsexpertisen.
Graham´s är inte mitt favoritportvinsmärke. Vinerna därfrån är alltid eleganta men lite för sötsimmiga och, i mitt tycke, ofta något klent syraunderbyggda.
Det var kanske därför som Graham´s 1966, gracil med tyglad sötma och kilometerlång längd, och den ännu ofärdiga Graham´s 2007, fortfarande blåbärs- och körsbärskärnebullrig men med en ramstark syrastruktur som bar upp sötman och skapade ett ekvilibrium, som blev mina ögonstenar. 2007:an kommer att ge vågor av rysningar när allt har satt sig i flaskan om så där ett kvartssekel. En port till himlen.
Det var en lysande provning som jag är glad och tacksam för att jag fick vara med om!

Bättre Imperial stout än den som görs på Amager Bryghus och säljs under namnet Hr Frederiksen finns knappt att få.

För tillfället går den att få som cask ale, vilket bara delvis är bryggeriets förtjänst. Istället är det den svenska leverantören som på eget bevåg och med eget fordon tar sig till bryggeriet och då och då fyller ett eller ett par små fat med den opastöriserade portern.

Främsta kund  – den enda? – är Bishops Arms på Gustav Adolfs torg i Malmö. Ölet säljs inte i stora kvantiteter, så det får stå i fatet ganska länge men utvecklas inte alls så snabbt som en vanlig ale som hade blivit odrickbar om den låg i ett öppnat cask i mer än några dagar.

Men visst lever portern. Och den är väldigt fin. Inslag av läder och tobak ger ett litet extra sting till denna extremt fylliga öl med ett överdåd av choklad, vaniljstång och espresso i den lååååånga smaken.

Idag premiärpumpas månadens öl på Malmö brygghus. Det är en bourbonfat-lagrad variant av bryggeriets starka kakaoporter.

Kan bli intressant. Kan bli bättre än experimentet med den ekfatslagrade IPA:n från januari, som var en fadd sak som jag bara beställde en gång och inte drack upp.

TILLÄGG:

I helgen testade jag.

I träfatslagrad version finns en påtaglig syrlighet som man alla gånger kan associera till flamländska röda ale – tanniner slår igenom. Men till skillnad från dessa älskade/hatade öl (Rodenbach Grand Cru är det bästa exemplet, en vattendelare och partycrashare i världsklass) finner jag inget fräscht läskande eller ens ofräscht läskande i bourbon-kakaoportern, därtill är ölet för tungt och för starkt. Jag saknar frukten och kryddigheten, som så väl gifter sig med syran i en röd belgare.

Kanske är detta snarare hur tidig engelsk starkporter smakade efter att den långlagrats i stora träfat på bryggerierna. I mitten av 1700-talet. Jag vet inte, mina minnen från mitten av 1700-talet är dimmiga.

Ölet som i helgen utsågs till 2010 års bästa ölnyhet är fint som snus, tycker konsumentföreningen Danske Ølentusiaster. Inte enbart är det fint som snus, delvis är det snus.

Och däri ligger förstås också ett problem. Danska livsmedelsverket, Fødevarestyrelsen, vill inte acceptera tobak eller nikotin i livsmedel. Därför får Midtfyns Bryghus inte sälja mer av sin vinnarbrygd Fisherman’s Ale Rough Snuff. Det är förbjudet.

Danske Ølentusiaster har sedan 1999 utsett Årets ölnyhet och sedan 2003 Årets bryggeri – i år vann Hornbeer den senare utmärkelsen. Nyheterna har under 2010 varit många; 590 tävlingsbidrag hade skickats in. Snusölet, som framställts av gästbryggaren Eric Nielsen, vann med ovanligt stor marginal och fick 22,3 procent av föreningens röster.

Rough Snuff är en mörk stark ale av belgisk typ på 9,5%. Utöver sju sorters malt är det bryggt med blåstång, kandisocker, sirap och diverse kryddor. Samt snus.

Ølentusiasterna har vid senare års omröstningar fallit för tämligen extrema och alkoholstarka experimentöl. 2009 års ölnyhet var Chili Tripel, också den från Midtfyns bryghus. År 2008 segrade Caribbean Rumstout från Hornbeer.

Hornbeer fick förra gången dela på segern i klassen Årets bryggeri med Mikkeller. Den här gången står bryggeriet ensamt på prispallen.

Jag skulle så gärna älska Lund. Jag har haft många fina kvällar och många fina dagar där – på mejerier, på krogar, i föreläsningssalar, på bibliotek, till och med i olympiska komplex. Staden är unik.

Men det var länge sedan jag åkte dit för att gå på krogen. Och de båda nytillskotten jag läser om i tidningen idag kommer inte att ändra något i rätt riktning.

Nu etablerar sig två av dessa trista, rikstäckande kedjor med anonyma barer i stan: dels O’Leary’s, dels Harry’s. Lund blir alltså lite mer som vilken mindre svensk stad som helst.

I dagsläget finns bara fyra ställen jag ens kan tänka mig att besöka: det karaktärsfulla Rauhrackel, den anrika Grand Hotels fina bar, Bishops Arms och till nöds Gloria’s – visserligen en sportbar, precis som nykomlingarna, men en sportbar med karaktär. Man kan sitta där och nästan glömma bort sporttemat.

Jag hoppas fortfarande på att någon ska fylla luckan efter Pub Vildanden – det finns ju ett sug i Lund efter ännu en kvalificerad ölbar.

TILLÄGG:

En läsare påminde mig om dels Brogatans filial på Lundia, dels om att Café Ariman – jag medger att jag inte varit där inne på snart 20 år – har hostat upp sig och bland mycket annat har öl från Mikkeller och Sigtuna.

Äntligen! tänker jag när jag går in på Systembolagets hemsida och nås av beskedet det finns något som heter nya systembolaget.se. Nu ska allting bli bättre (couldn’t get much worse, som John Lennon alltid sa).

Ny design. Bättre funktioner. Snabbare. Enklare.

Det står så.

Så jag går in och söker på ordet ”nyheter”. Får fram 162 st. Smalnar av min sökning genom att klicka på ”öl”. Finns 25. Klickar på ”ale”. Det finns 6.

Vilka? En drös som lanserades som nyheter i oktober.

Ok. Nytt försök. Jag söker på ”tillfälligt sortiment”. 367 träffar. Söker på ”öl”. 81 st. På ”ale” 36 st – nästan samtliga är julöl.

Nu råkar jag veta namnen på de öl som i ett fåtal butiker lanseras idag. Dessa:

11155                      West Coast India Pale Ale ,

11144                      Jacobsen Forårsbryg,

11145                      Taras Boulba Extra Hoppy Ale,

11137                      Op & Top,

11133                      Epic Mayhem,

11135                      2008 Rodenbach Vintage ,

11131                      2010 Decadent Imperial IPA,

11130                    2010 Nefarious Ten Pin Imperial Porter

Och faktiskt: flera av dem går att hitta på hemsidan om man söker på namnen. Men långt ifrån alla.