Att brygga alkoholsvagt, smakrikt och gott är svårt. Många brittiska bryggare bemästrar konsten – det finns gott om fina bitter med en alkoholstyrka runt 3,7%.

Danska Fur försöker brygga en bitter som är ännu svagare. Vällovligt, men inte särskilt lyckat får man säga om Fur Frokost Bitter Ale på 2,8. Denna kopparfärgade söta dryck med smak av lönnsirap vill jag inte prova igen.

Däremot fick jag på festivalen prova en lyckad bitter som rest bra mycket längre än de brittiska stiloriginalen. Sydafrikanska Ordinary Bitter, från Bierwerk, bryggd med en regional humlesort som heter Southern Promise, visade sig vara en frisk, bärnstensfärgad tolkning med mycket citron i doften och med en aning aprikos i munnen. Läckert.

En helt annan typ av svag-öl är Berliner Weisse: syrligt, ofta på gränsen till surt. Grassroots Brewing gör en ganska fin tolkning. Mycket lime, och med det rätta inslaget av mjölksyrebakterier men inte surt på något jobbigt vis. Men jag saknade det bubbligt mousserande.

Hornbeer försöker också på sig en syrlig tradition, i linje med flamländska röd/bruna suröl. Sourhorn har en tilltalande doft, men den söta smaken var en stor besvikelse. Mer dadlar än läder.

Brian Hunt är bryggaren och humleodlaren bakom Moonlight Brewery i Kalifornien. Men på plats i Köpenhamn säljer han ett par öl helt utan humle.

Ett av dem heter Working for tips. Det är ett maltigt mörkt öl med inslag av choklad och pulverkaffe. Istället för humle har han använt sig av skott från traktens stora Redwood-träd. Det funkar fint, ger verkligen lite grann av den träsmak som känns igen från Skovlysts olika öl (Bøgebryg, framför allt – på svenska blir det bokbrygd, för dig som tänkte annorlunda – men också Birkebryg), men man saknar förstås det bittra motståndet mot maltsötman som humle är så bra på.
Men samma bryggares Two weeks notice har jag enbart goda ord för att beskriva. Här finns den harmoni som är så ovanlig i humlefria öl. Detta är ett bedårande sommaröl med härlig doft av salvia, som i munnen får sällskap av nyhyvlat trä. Eller sågspån, om ni vill.

Denna ale har han kryddat med tre olika örter. Gråbo och salvia är två av dem, den tredje uppfattade jag dessvärre inte.

Läs mer om Brian Hunt här.

Jag är på Köpenhamns ölfestival främst för att kolla in det överraskande stora utbud av saison på plats (läs bakgrund här). Jag har hunnit prova de flesta.

Bäst hittills är den som heter Kolval och som bryggs av människorna bakom amerikanska Grassroots Brewing hos Fanø bryghus. Redan första inandningen fick mig att tänka ”Orval!”, som ju inte alls är en saison men som är en särpräglad ale från ett av trappistbryggerierna. Till skillnad från andra trappister har den ordentlig beska, men framför allt får den sin fräschör (eller odör, det är verkligen en smaksak) från de jästsvampar som heter brettanomycer och som ibland beskrivs som ”hästfilt”. De flesta bryggare skyr brettanomycerna som pesten, men i rätt sammanhang – lambic, gueuze, Orval, saison – är det helt rätt.

Kolval är verkligen, läser jag, inspirerad av Orval; en klokare ölprovare än jag hade ju fattat det av enbart namnet. Det skummar rejält, är grumligt men gulaktigt och har all den rätta karakteristiken från en riktigt bra saison. Det vill säga fruktigt robust, jästtonad, örtigt frisk, präglad också av pepparaktig humle (liksom eukalyptus) och så småningom osedvanligt besk i en lång eftersmak.

Kissmeyer gör en saison som tar fasta på pepparn och det blommiga, och förstärker det verkligen genom att tillsätta såväl grönpeppar (det märks, men det slår inte över) som ”torkade blommor” (vilka framgår inte. Hoppas bara att de inte legat bakom glas alltför länge). Witter saison du fleur är namnet.

Jag kan också rekommendera den starka saison (7,5%) som Stillwater gjort i samarbete med Mikkeller. Den heter Two gypsies our side. Fruktig och kryddig (marmeladgodis och ingefära) och bra efterbeska. På egen hand gör Stillwater en saison som heter Cellar door som smakar brettanomycer och hibiskus-tabletter.

Evil Twin gör den mest humlepräglade av saison på plats. Blommig i doften. Kakor i munnen. Och så lite brett/ekfat på det. Inte heller dumt.

Efter detta var det intressant att återstifta bekantskapen med ett av originalen, Saison Dupont från Belgien, i en torrhumlad tappning. Trots torrhumlingen är denna syrligare än de flesta andra. Mycket frisk, med inslag av söta apelsiner.

Crooked Moon, en dansk kontraktsbryggare (bryggare utan eget bryggeri, helt enkelt) som etablerades för lite mer än ett år sedan, står för årets bästa reklamslogan inne på Köpenhamns ölfestival:

Crooked Moon. Probably the biggest brewery in Denmark.

Det är givetvis en passning till bryggerijätten Carlsberg som i flera år helt skamlöst använt sin slogan ”Carlsberg. Probably the best beer in the world.”

Den ena lögnen är lika uppenbar som den andra. Men Crooked Moons är roligare.

Från Crooked Moon hade jag siktat in mig på att prova Wagner’s Kölsch, men det koket misslyckades uppenbarligen. Ölet finns inte här. Istället fick jag hålla till godo med en Kölsch från en av de hembryggare som samsas om en monter. Det var en grumlig sörja med helt fel färg – koppar, närmast – som smakade mjölkchoklad.

I gengäld provade jag Crooked Moons Lawnmower, en välhumlad (amerikanskt, definitivt, kan ha varit chinook-humle) lager som var riktigt grapefrukt–frisk/besk. Fin. Nästan lika gott som samma bryggeris True Rebel, en ale. Bägge dessa ligger på 5,2% och ger mycket smak per promille.

Ölfestivalen i Köpenhamn drar igång imorgon eftermiddag, torsdag alltså. Ett 70-tal utställare finns på plats på Carslbergs övergivna bryggeriområde i Valby. I runda tal 1100 öl finns att välja bland.

Det är många öl. Många chanser att välja fel. Men det är värt risken: smakproverna är små – oftast 10 cl, ibland hälften – så i den händelse man finner ölen eländig är det inte så mycket som måste hällas ut.

Hela programmet finns på Danske ølentusiasters hemsida. Jag har plöjt igenom det och fastnat för en del godsaker eller sådant jag är nyfiken på. Bredden är enorm, från Berliner Weisse (!) till baltisk stout, från Cream ale till Double IPA, från fruktlambic till pilsner, från witbier till Schwarzbier.

Och förbluffande mycket saison, denna regionala specialitet från fransktalande Belgien som kan beskrivas som ett robust sommaröl: ganska torra, alltid friska öl som ofta är både välhumlade och peppriga men också har mycket frukt – och gott om alkohol, åtminstone för att vara så här somriga. Klassikern Saison Dupont ligger på 6,5%.

Öltypen har sällan bryggts utanför provisen Hainaut, men på Ølmässan finns tio stycken från danska småbryggerier, från tre olika hembryggare och från amerikanska Stillwater. Och som elfte finns självaste Saison Dupont, i en torrhumlad tappning.

Annat intressant, ganska mycket huller om buller:

Crooked Moon är ett nytt danskt kontraktsbryggeri som gör öl som är smakrika utan att bli vulgära. Deras True Rebel (en American pale ale) är en citra-humlad läckerhet på blygsamma 5,2%. Jag är nyfiken på deras Lawnmower och framför allt – eftersom jag nyligen var i Köln, om inte annat – på deras Kölsch-tolkning. Den går under namnet Wagner’s Kölsch, vilket förstås kittlar fantasin. En Kölsch kan förvisso vara lite grumlig, men tänk bort allt som har med oproportionerliga wagnerska bombasmer att skaffa – en Kölsch är en elegant  ljus överjäst törstsläckare.

Det anrika tjeckiska bryggeriet Platan har hostat upp sig. Nyligen lanserade de Merlin, en torr mörk lager med toner av kaffe. Den har jag druckit i Prag, nyligen lanserades den i Danmark. Det är ingen regelrätt schwarzbier, men den drar ditåt.

Men det finns andra som gör Schwarzbier. Ørbaeks Dark Horse är fin.

Nyetablerade Evil Twin gör inte enbart en saison utan också en rökstout med namnet Ashtray stout och en Nelson Sauvin-humlad IPA som bland annat säkert smakar precis som den heter: Cat Piss. Låter lovande, tycker jag.

När jag är i Tjeckien, min andra hemmaplan, blir jag alltid glad av att hitta ett öl jag aldrig druckit. Men när jag hittar något tjeckiskt utanför landet som jag inte provat grips jag istället av panik – någon annan har hunnit före. Så det är med blandade känslor jag noterar att Cerna Hora-bryggeriet numera brygger ett veteöl, som fått namnet Velen. Det serveras i opastöriserad form.

Grassroots Brewing brygger på Fanø bryghus. Bland annat en Rauchbier av den bästa typen – den tyska – som får heta Dresden 45. Hoppas ölet är mer smakfullt än namnet. De gör också – och detta är sensationellt – en tolkning av det extremsyrliga nordtyska, i princip utdöda veteölet Berliner Weisse. Ligger, som sig bör, på blygsamma 3,0%.

Mer alkoholsvagt: Fur Frokost Bitter Pale Ale är Furs försök att göra smakrikt lättöl. Hamnar på 2,6%.

Norska kvalitetsbryggeriet Nøgne ø lockar med mästerverket #100 – starkt och mäktigt –  liksom med uppföljaren #500 samt en pale ale med citrongräs, Akuaku Lemongrass ale.

Mikkeller lockar framför allt med sin nya Single Hop-serie: nitton olika IPA, kryddade med nitton olika humlesorter.

Beer Here, en annan dansk kontraktsbryggare med hög lägstanivå, serverar den fantastiska Hopfix IPA, men också Black Cat som är en India black ale på blygsamma 4,7%.

Öl från Sydafrika? Ska vi verkligen importera vatten ända därifrån? Lite nyfiken blir jag ändå på Bierwerk, som bland annat erbjuder Ordinary Bitter, på 3,7%, med ”en afrikansk twist”. Vad nu det innebär i ölsammanhang.

Black Rooster är ett bra, litet danskt bryggeri. The Hoptimizer är vad det heter; The Pros and Cons of Christmas är ett fantasifullt namn på det bästa danska julöl jag druckit de senaste två säsongerna; Ginger Witt är veteöl av belgisk typ, kryddat med ingefära.

Hajpade Hornbeer gör också en kryddad witbier, kallad Summer. Och en Schwarzbier, Schwarzhorn. Samt ett suröl med mjölksyrebakterier och kultiverad spontanjäst, Sourhorn. Kanske?

Importören Det belgiske hus har den utmärkta holländska pilsnern Christoffel lager, liksom en mörk vete som heter Wijs som jag aldrig provat. I samma monter säljs en av de bästa gueuze som finns, Girardin black label, och den bästa hallonlambic jag druckit, Cantillon Rose de Gambrinus.

Två väldigt fina vetebockar kommer från Erdinger (Pikantus) och Weihenstephan (Vitus).

Utställaren One Pint har sensationellt nog ett av de tre sista faten av fantastiska Gale’s Old Prize Ale … bryggeriet stängdes 2005. Gammalt öl? Just detta blir bara bättre med åren.

Midtfyn lovade ha sin svartpeppar-kryddade witbier på plats förra året. Så var inte fallet. Hoppas löftet håller i år.

Herslev IPA är en dansk tolkning i fin balans. Skands Elmegade IPA är extremare, men minst lika fin. Victory Brewery i Pennsylvania gör sin Hopdevil IPA, som jag gillar, men bryggeriets mästerverk är den upphottade tyska pilsner som heter Prima Pils.

Meantime Coffee är en fin porter. Välj den före samma bryggeris chokladstout.

Porterhouse i Dublin gör världens bästa stouts och porter av irländsk typ. Plain Porter får dig att aldrig mer vilja hålla till godo med en Guinness. Ännu mer smakrik, fast kanske lite i mäktigaste laget, är deras Wrasslers XXXX. Lite mer kuriös är bryggeriets alldeles äkta oyster stout.

Baltisk porter, det vill säga en sötare släkting till Imperial stout, bryggs i hela Baltikum (inklusive Finland, Sverige, Polen och Danmark). Ett fint exempel är litauiska Utenos Porteris från Svyturys.

Två bryggare från Bollnäs tog hem segern i årets Hembryggar-SM. Jonas Sandström och Per Andersson hade bryggt en barley wine, det vill säga ”kornvin”: starkt, kraftigt, med dragning åt dessertvin men med ordentlig beska som matchar det söta.

Motiveringen löd ”Vackert blankt rödbrunt öl med en rikt maltig doft med massor av russin och humle i. Fantastiskt stor maltig kropp med inslag av söt lakrits. Den förföriska karamellsötman balanseras perfekt av den väl avrundande beskan”.

Vill det sig väl så får duon brygga sitt öl för kommersiellt bruk och i större mängder. Förra årets vinnare – Drakens dubbel-IPA – bryggdes på Oppigårds bryggeri och hittade till bland annat Bishop’s Arms i Malmö.