Långt ifrån alla vill dricka alkohol till julmaten. En lika stark, om än yngre tradition är att dricka julmust.

I sötaste laget? Alltför ensidigt? Då kanske Spendrups nya must är ett alternativ. Nygårda Julmust Vintage Oak är julmust som lagrats på bourbonfat av ek. Säljs på Systembolaget från 1 november, går loss på 24:90 för 75 cl.

Oppigårds fantastiska Oktoberfestbier är i princip slut i Malmö (fast det finns 200 flaskor på Nova i Lund och 237 i Råå, kolla systemets hemsida för fler rafflande detaljer), men Malmö brygghus beskrivning av den egna Oktoberfestölen fick mig att tänka att här fanns ett bra substitut.

Men tyvärr: det här var inte gott. Ölen är stilenlig — mer så än Oppigårds om vi ska vara ärliga — men doften är inte alldeles frisk, och i munnen får jag en obehaglig bismak av diskbänk (rostfritt stål, alltså). Halmgul, lite grumlig i färgen. Örtig humlekaraktär, som i eftersmaken ger en rätt trist beska. Visst kan man skönja lite grann av honung, men frukten är alltför citrusskarp — jag saknar den mjuka maltigheten med inslag av äpplen eller plommon som kännetecknar alla riktigt fina oktoberfestbier.

Det bästa med att dricka denna bier är att det blir alldeles särskilt gott med ett glas av brygghusets Pale Ale efteråt.

Dark Beast är en mörk IPA med för genren sansad alkoholstyrka (6,5%) som producerats av det lilla danska bryggeriet Djævlebryg, i samarbete med krogen Green Lion i Malmö. På torsdag får denna amerikanskt humlade best (Centennial, Crystal och Columbus är humlesorterna) premiär på krogen i fråga och på Öl- och whiskyfestivalen i en stad som heter Stockholm.

Inte många nu levande människor har druckit några mängder att tala om av Pilsner Urquell så som den borde serveras: i opastöriserat och ofiltrerat skick. Men den som tar sig till Stockholm Beer & Whisky Festival — som inleds på torsdag och och intar mässan på Nacka Strand även helgen därpå — får chansen. På plats finns Urquells bryggmästare, och med sig har han ett 2700-liters fat med detta öl som smakar bättre än vad både du och jag förtjänar.

Ni som gått den guidade turen på bryggeriet i Plzen har erbjudits ett smakprov nere i källarvalven. Men inte ens den stora restaurangen på bryggeriområdet serverar det ofiltrerade ölet. Däremot finns det sedan sju år tillbaka på Senk na Parkanu, mitt i Plzens kompakta äldre stadskärna. Smaken har allt som kännetecknar den ”vanliga” opastöriserade urquellen, men därtill en ordentlig jästton — inte för mycket — som faktiskt gör denna tappning till en helt annan upplevelse. Inte nödvändigtvis bättre, ska jag medge, än en exemplariskt hanterad Pilsner Urquell på de krogar och ölstugor som serverar den pastöriserad men filtrerad — det finns en renhet i den versionen som jästen grumlar till — men definitivt annorlunda.

I Sverige serveras den nästan alltid i dödat skick, det vill säga pastöriserat. Gott nog för mig, men inte perfekt. Men Krogen Soldaten Svejk i Stockholm får varje år in en laddning färskt öl som brukar räcka en vecka. Idag är det premiär. Förra året hamnade några fat till och med i Malmö, på krogen Czechpoint. Men den finns inte längre kvar.

På onsdag eftermiddag öppnar vad som ser ut att bli en ny kvalitetskrog för öl. Var? Vid Halmtorvet, det vill säga den uppsnofsade delen av Vesterbro — ut mot Kødbyen/Øxnehallen (i en tidigare version av denna text blandade jag ihop Halmtorvet med St Hans Torv). I ägarduon bakom Fermentoren, som blir namnet på krogen, finns Søren Parker Wagner som också ligger bakom utmärkta Crooked Moon Brewing.

Tanken är att tio öl ska finnas i tanken, inte bara egenbryggt utan ett brett sortiment ur alla viktiga traditioner. Läs mer här.

Det rör på sig i byen med andra ord. Nästa viktiga förändring kommer antagligen när människorna bakom Ølbaren på Elmegade fått sålt sin bar och flyttar in i större lokaler. Vill det sig väl så tas lokalerna på Elmegade över av någon annan med ambitioner i ölmenyerna.

Öl med hjortron? Ingen dum idé alls. Belgiska Cantillon gjorde för åtta-tio år sedan en lambic smaksatt med norrländska hjortron, en rar brygd på alla sätt och vis.

Nu har skotska Brewdog med bistånd från en svensk bryggare gjort en double india pale ale smaksatt med hjortron, exklusivt för den svenska marknaden. Hello, My Name Is Ingrid stod det på etiketten (fyndigt? fånigt?). En omgång flaskor ska ha setts på Systembolaget tidigt i somras — de försvann innan jag hann säga hej.

Men den starka, extremhumlade brygden har också tappats på några fat. Kl 15 imorgon, söndag, öppnas det fat som hittat till Bishops Arms på Gustav Adolfs torg. Det skulle förvåna mig om en enda droppe finns kvar kl 16.

—-

TILLÄGG 19/9

Vi trodde det var slut, det är det inte. Bishops har ytterligare tre fat av godsakerna.

Grand öl och mat blir namnet på Tempos nya systerkrog, som i höst öppnar på Monbijougatan några kvarter bort.

(Hade detta varit Göteborg och inte Malmö skulle Tempo, som är den mindre restauranglokalen, raskt byta namn till Lite Grand öl och mat.)

Jag gillar turordningen. Öl först, mat sen. Redan Tempo har ett intressant utbud av öl, det kan bli ännu bättre när det finns fler kylar att fylla.

Den 23 september har angetts som invigningsdag, men nu tycks premiär skjutas fram.

På Besök, den lilla krogen på Nobelvägen i Malmö, har för tillfället Amager Rated XxX i en av hanarna. Detta är en extremhumlad dubbel IPA, med inte mindre än tjugo sorters humle. Stark är den också, som sig bör; den mäter nio volymprocent.

Den har jag inte smakat, så jag borde väl ta mig dit innan ni druckit ur fatet. Däremot har jag provat, och gillat, den Raasted Festival IPA som också finns i en av pumparna. Den är lite mer sansad, men ändå kraftig och bestämd i karaktären. En förhållandevis söt IPA, med drag av både aprikos och ananas, men också med den obligatoriska torrbeska tonen som från grapefruktkärnor. Ligger på 7,5 procent.

I äldre tider hände det lätt att alla möjliga sorters öl blev både sura och rökta, men det var inget bryggaren i allmänhet eftersträvade. Det var rent misstag. Men vissa öltyper, raffinerade på sitt eget vis, vinner på att vara just sura eller rökta.

I tyska Bamberg har man, trots de modernare metoder som står till buds, hållit fast vid metoden att torka malten över bokved. Resultatet blir ett öl inpyrt med rök. Det påminner om charkuterier — oftast korv, ibland skinka. Eller rökt ost, för den delen — en ofta bortglömd delikatess. Eller lägenhetsbrand, som för den delen också brukar ha med glömska att göra.

Rökt öl har, liksom flertalet regionala specialiteter, fått en global renässans de senaste åren. Men alltför ofta är det de brittiska varianter som imiteras, inte minst i Skandinavien. Detta innebär att man torkat malten över torv istället för över ved, vilket poängterar släktskapet med en annan maltdryck: den skotska whiskyn. Att flera bryggare dessutom fallit för idén att låta ölet mogna på ekfat, gärna ett som tidigare använts för whisky, stärker den tendensen.

Själv föredrar jag alla gånger Rauchbier (men med detta sagt: Nils Oscar producerar en utsökt rökporter), och allra bäst blir det i det kompromisslösa bryggeriet Aecht Schlenkerlas olika tappningar.

Därför är det väldigt kul att Galatea/TT låtit bryggaren Jessica Heydrich tillverka svensk rauchbier, som getts prestigeetiketten St Erik. Rökölet heter Rauköl — eftersom malten torkats över björkved från Gotland — och finns fram till mitten av november på Systembolaget.

Jag gillar ölet, som har alla rätta karakteristika, men uppskattar doften mer än smaken som drar åt det kompromissbenäget honungssöta. Men ge det en chans, St Eriks Rauköl är en bra inkörsport till denna lite svårtillgängliga öltyp.