Tempos storasysterkrog Grand skulle ha öppnat på en adress en trappa upp på Monbijougatan redan förra månaden, men det föll på att det faktiskt saknades just en trappa. Men nu ska den vara på plats, så imorgon (fredag) blir det grand opening.

Återstår då att se vad som finns i ölkylarna. Jag hade gärna sett något från La Trappe eller österrikiska Stiegl. Eller Rodenbachs Grand Cru. Men eh… vi taggar ner. Egentligen vill jag just nu bara dricka Klašter, den tjeckiska lager som sedan ett par veckor finns hos Tempo. Chansen är stor att några backar släpats upp för den där trappan.

… utan att passera Gå.

Klašter är ett mellanstort tjeckiskt bryggeri, deras öl gillas av snart sagt alla som stöter på det. En av dessa är Martin Axén, tidigare gitarrist i The Ark. Tillsammans med en kompanjon i Blekinge försöker han sig på import av några tjeckiska ölmärken som sorgligt nog saknats här i landet.

De har riktat in sig på tre fina bryggerier. Kout na Sumave och Kacov, vars premiumöl heter Hubertus, är två regionala bryggerier vars verksamhet i princip upphörde mot slutet av kommunisttiden. På senare år har delar av anläggningarna rustats upp, men inte moderniserats i så måtto att det hantverksmässiga försvunnit. De nya ägarna har lärt sig av andras misstag, och verkar begripa att den som inte är stor och stark gör klokast i att konkurrera med kvalitet. Dessa båda är småskaliga bryggerier vars öl knappt exporteras ens från närområdet (även i Prag är de rariteter, och det är inte i stadskärnan man hittar dem).

Men Martin och hans kompanjon börjar med Klašter från norra Böhmen, ett lite större bryggeri som sedan några år ingår med jämnstarka bryggerier i gruppen K Brewery (Janacek, Cerna Hora, Rychtar, Platan, Jezek och Lobkowicz är de övriga).

I Malmö har man kunnat hitta Klašter tidigare, men leveranserna upphörde kring mitten av 00-talet. Och då rörde det sig om 12° Klašter, denna gång den svagare 11° (mått för stamvörtstyrka, motsvaras i detta fall av 4,6%). Jag har alltid föredragit elvan. Den finns sedan ungefär en vecka i buteljerad och — tada! — opastöriserad form på några Malmökrogar: Tempo, På besök, Moccasin, Brogatan (även i Lund) och Plockepinn.

Om det är gott?

Ja, det är gott.

Detta är en fyllig lager med karaktär från både malten, saazhumlen och jästen. Den har inte världens renaste smak, men heller inga bismaker. En del fruktestrar slår igenom, vilket ger en smak av inte bara smörkola (typisk för många tjeckiska öl) utan också marsipan. Men det är inte sött, humlen ser till att ölet håller balansen. Och den är så där maltigt mjuk som alla öl man vill dricka fler än en av.

Efter 8 är namnet på månadens öl på bryggerikrogen Apollo, bredvid Tivoli i Köpenhamn. Det ska inte uttolkas som att det finns restriktioner kring hur dags det får drickas (eller hur många år man måste ha fyllt), det är helt enkelt en fördanskning av After Eight.

Precis som den där klassiska lilla mintbiten är Efter 8 en liten delikatess som smaksatts med mynta. Det rör sig om en ganska söt och ganska stark stout (6,8%), en krämig sak där myntan gör sig påmind främst i doften men ändå självklart dröjer sig kvar hela vägen. I övrigt påminner det förstås om choklad, med lätt brända toner från den rostade malten. Inget man vill dricka i mänger, men ett litet glas är inte fel.

After Eight? Nja, mest påminner det mig faktiskt om pepparmint-kola.

Den som vill dricka en klassisk, torr irländsk stout gör klokt i att skippa de kända varumärkena med anor. Guinness känns mer och mer som en chokladdryck varje gång jag återvänder till den. Murphy’s är direkt andefattig. Inte ens Beamish är vad den varit.

Bäst i klassen är de stouts som görs av Porterhouse, och som faktiskt finns i den belgiska baren Den tatoverade enken i Köpenhamn (åtminstone för närvarande) men framför allt på Charlie’s i samma by. Men en annan fin stout, från ett jämngammalt bryggeri (grundat 1996) finns just nu på flaska på Brogatan i Malmö. Det rör sig om O’Hara’s Stout från Carlow Brewing. För några år sedan var den vanlig i Malmö, men den försvann kring mitten av 00-talet. Byte av leverantör, gissar jag.

O’Hara’s Stout är en torr sak på 4,3%. Krämig även utan kvävetryck, fint skum (vete används, det bidrar till mjukheten). Kaffe dominerar, men visst kan man skönja inslag av både lakrits och choklad — och ett sting av svavel.

Carlow Brewing gör också en fin Irish Red, men på Brogatans hylla står istället bryggeriets nya IPA-influerade, amarillo-humlade pale ale. Den får jag prova en annan gång.

I början av 2010 började Alan Dougan i köket på Operagrillen i Malmö brygga en välhumlad ale med lättölsstyrka som är smått fantastisk. Sopranen är namnet.

Sedan några veckor har han trappat upp verksamheten. En vanlig dag på Operagrillen rinner hans öl ur fem pumpar i baren. Ett par av dem bryggs i större mängder i rejälare anläggningar — främst Tenoren, en best bitter som han brukar framställa på Stockeboda Gårdsbryggeri på Österlen — men flertalet jäser och mognar i det lilla köksbryggeriet, mindre än en kvadratmeter stort. Kapaciteten är inte stor, ofta gör han bara 30 liter i stöten.

Men han har flera olika öl han varvar. Min favorit är det bayerska veteölet, som i det skick jag provade i helgen är en kopparbrun weissbier med tätt och ihållande skum. Mjuk och härlig, med mycket kryddnejlika jämte ett litet sting av svavel i doften. En del fullmogen frukt: röda plommon mest. Mindre banan än brukligt för typen. Alkoholstyrka på 4,7%

Tydligen är detta en hybrid, skapad med en liten del av den misslyckade IPA som hette High C och fanns i sortimentet för ett par veckor sedan. Detta var en obalanserad sak med inslag av mint. Men i mötet med Weisse Arne uppstod något, och det var inte umpabumba.

Mest spektakulär är annars en läcker schwarzbier med tillsatser av svarta vinbär, som hamnar på 4,4%. Den var intressant och ganska fin, om än onödigt skarp och lite tunn för ett par veckor sedan. I fredags var den lenare: en nästan svart bier med inslag av vinbärsgelé, engelsk kola och kaffe.

Minst imponerad, bortsett från High C som träffade inte över utan bredvid målet, är jag av den pilsner som heter Mozart (eller, med en blinkning åt Morrissey, Moz Art), som är alltför citronsyrlig för typen och tunnare än vad man kan begära av ett öl som mäter 5,2 procent.

Det är 1 oktober, och vad vi upplevt är en sensationellt sen sommardag.

Brittsommar? Finfint. Britthöst? Ännu bättre!

Från Shepherd Neame, bryggeri med hemmaadress i humledistriktet Kent, har nu Late Red Autumn Ale kommit. Jag hittade den på flaska på Pickwick.

Både Spitfire och Bishops Finger är i Sverige väl etablerade ales från Shepherd Neame. Precis som dessa är Late Red en ale som starkt präglats av regionens East Kent Golding-humle — klassisk engelsk alekrydda — men för Late Red kompletteras East Kent Golding med den lite fränare amerikanska humlen Cascade. Men det rör sig för en gångs skull inte om import, den har faktiskt odlats på engelsk mark.

Red Ale är en kopparfärgad, ganska torr ale med utsökt balans mellan malt och humle. Alkoholstyrkan 4,5%. I doften hittar jag inte enbart nötigheten — karakteristisk för engelska bitters — utan också svarta vinbär, det där vita innerskalet från apelsiner och en pikant krydda som bara tilltar när man får drycken i munnen. Mer frukt? Absolut.  I den rika smaken av lätt rostad malt och oljor från humlen finns en mättad ton av aprikoser som väldigt ledigt samspråkar med de där nötterna.