För några veckor sedan var jag i Amsterdam, och lyckades – en ren händelse, jag lovar – pricka in den årliga lanseringen av Herfstbok, det vill säga de holländska bockölen. De dyker upp på ölkaféerna i månadsskiftet oktober/november.

Jag skulle kategorisera dem som ett mellanting av en bayersk doppelbock och en belgisk oud bruin. Med andra ord: ordentlig maltsötma i rejält rostade lageröl, men gärna med en kontrasterande liten syrlighet.

Öltypen har anor, vilket antagligen är anledningen till att även de stora industribryggerierna anstränger sig. Till och med (Heinekenägda) Amstels höstbock är utmärkt. Min favorit blev ändå den från Texelse bierbrouwerij.

Men en man kan inte leva av herfstbok allena, och den som letar efter ölmångfald från regionala producenter har mycket att hämta i Amsterdam. De holländska kvalitetsbryggerierna är orättvist förbisedda utanför landets gränser, vilket delvis har att göra med att Heineken ger holländskt öl ett bad name och delvis med att nästan alla de bästa ölen har sina tydliga förlagor i ölhippa Belgien.

Men vänd på det: flertalet av belgarna har fina motsvarigheter i Holland. Belgisk witbier är generellt sett bättre i Holland, och numera är Wieckse Witte tillgänglig snart sagt överallt (vilket dessvärre beror på att bryggeriet köpts av Heineken och ser till att distribuera denna fantastiska törstsläckare ordentligt…).

Den som vill orientera sig ordentligt i den holländska bryggerifloran, utan att för den sakens skull riskera att gå vilse bland kanalerna, bänkar sig på ‘t Arendsnest som har öl enbart från mindre holländska bryggerier – ett femtiotal. Utbudet varierar, men det finns ett par husöl varibland den välhumlat torra Gerstebier från Jopen är bäst. Alkoholstyrkan ligger på blygsamma 4,5%.

Snäppet bättre ändå är samma Haarlembryggeris Jopen Hoppen — bägge orden rimmar på toppen. Den är så fin att jag beställde två av den på mitt välsorterade favorithak In De Wildeman. Det har nog aldrig förr hänt.

Jopen Hoppen är en kraftigt humlad ale på 6,8% som ligger nära belgarna Popperings Hommelbier och XX Bitter, med blommig humlearom och så torr att tungan blir sträv (och nästan lite klibbig av den oljiga humlen). Fast inte extrem eller konstigare än att en nyfiken Leffe Blond-drickare på jakt efter större kickar borde kunna gå över till Jopen.

Sedan ett par veckor finns faktiskt Jopen Hoppen på Brogatan i Malmö. Missa den inte.

1:a advent infaller detta veckoslut, men ankomsten av bryggherrens julöl var redan i torsdags. Då började Malmö brygghus servera årets julöl, en dubbel av belgisk typ.

Vi tar fasta på det glada budskapet först: bryggaren testar något helt nytt, nöjer sig inte med att återskapa förra årets lyckade brygd.

Med detta sagt: jag är inte över hövan förtjust i resultatet. Valet att göra ett för genren högtiden okonventionellt öl är uppfriskande, men så snart initialdoften av färsk frukt lagt sig upplever jag inte ölet som sådant  som särskilt fräscht.

Färgen är orange-brun, ölet lätt grumligt. Ölet är jordigt och maltigt, med inslag av banan, marsipan och dansk citronvand. Det jordiga kommer möjligen av kryddningen: jag tycker mig märka både kryddnejlika och stjärnanis (men kan ha uppåt väggarna fel). I vilket fall är ölet inte helt stilenligt; den friskt passionsfruktiga smaken jag förknippar med belgiska dubbel finns inte alls där. Faktiskt påminner ölet i mångt och mycket om en ovanligt tung weissbier (som sagt: citronvand, banan, kryddnejlika). Eftersmaken är flack, här händer inte så mycket.

Men det är fullt drickbart, särskilt så länge det är kallt. Till skillnad från förra månadsölet, den fina kaffeportern, som personalen rekommenderade att man skulle vänta in i fem-tio minuter för att tempen skulle höjas och smaken komma till sin rätt.

Det är nog inte längre sant att alla vägar bär till Rom, men försvinnande få av dem bär till Lund. Därför har det dröjt till igår kväll innan jag provade det nya Lundabryggeriets öl. Banden My Morning Jacket och The Head And the Heart lockade mig först till Mejeriet, sedan var hjärnan och hjärtat helt ense om att jag efteråt skulle gå till Grand Hotells bar där det blev två snabba: Piraten och Djingis.

Den senare var helt ok, Piraten var väldigt fin.

Piraten är en väl balanserad pale ale på 5,2%, fruktig och frisk, med karaktär från malt och jäst (ölen tappas på flaska och fat i ofiltrerat skick; jästen kan förnimmas, men de är absolut inte grumliga) men framför allt av den fint komponerade humleprofilen. Bryggarna använder Nelson Sauvin, Cascade, Centennial och Amarillo i generösa men inte extrema mängder. Det ger ett torrt öl, med viss citruston och både hartsiga och peppriga inslag.

Frukten upplever jag främst som persika. Den som sticker näsan i glaset hittar kanske en lite armsvettig ton från jästen, men det är bara som det ska vara. Detta är en ale med ren smak, ett gott öl av den typen man egentligen vill ha påfyllning av.

Djingis är en IPA-influerad ale, som bryggarna väljer att kalla indie snarare än India pale ale. Färgen är mörkare än väntat, någonstans mellan bärnsten och koppar. Alkoholstyrkan 6,3%.

Här finns dessvärre en lite obehaglig doft som från klor och rostfritt stål, men i munnen försvinner obehaget och den ton av nötter som märktes även i näsan blir starkare.

Även till detta öl har fyra olika humlesorter använts, däribland de engelska klassikerna Fuggles och Kent Golding (övriga är Cascade och Amarillo). Men profilen i denna ganska maltiga ale är otydligare, inte bara sötare utan också lite kvalmig. Den drar åt mjölkchoklad, faktiskt också åt lakrits.

Ett julöl är också på väg att lanseras, vid namn Björnen sover.

Här är bryggeriets egen lista över krogar där vi har chans att hitta ölen. Mest i Lund, förstås — ölet bryggs i 900 liter stora satser i Torna Hällestad, nästan halva poängen är ju att detta är närproducerat — men även på Malmös Green Lion och Nya Tröls.

Senast jag skrev om Snowblind handlade det dessvärre om Black Sabbath. Men nu återvänder Snowblind till julölssortimentet, som från och med idag finns på Systembolagets hyllor.

Snowblind bryggdes en första gång inför julen 2009, på Sigtuna Brygghus men med Wicked Wine som producent. Samma Wicked Wine och samma bryggare — Stefan Gustafsson — ligger bakom årets öl, men numera marknadsförs deras produkter under namnet Mohawk.

Snowblind är till typen en ”American strong ale”. Jag har inte provat årets brygd, men 2009 beskrev jag premiärbrygden som ”Humlebonanza, med sex sorter – varav fem är amerikanska – som ger toner av citrus och tallkåda. Men alltsammans sveps in i ett härligt malttäcke, som påminner om såväl pumpernickel som aprikoser och körsbär i mörk choklad.”

Låter gott.

I övrigt? När jag hör ordet Shipyard tänker jag i allmänhet på låten ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello och Clive Langer åt Robert Wyatt. Den handlar om Falklandskriget. Men den Longfellow Winter Ale som kommer från bryggeriet Shipyard handlar enbart om julefrid. De år då julen är lika god som i julsångerna hittar den till Systemet. Det har inte hänt sedan 2008, men nu så. Tillbaka.

I övrigt?

Jag är nyfiken på Abita Christmas Ale (amerikan också den),

gläds åt den brittiska humorn (och på brittiskt vis sansade alkoholhalten) hos skotska Brewdogs ale There Is No Santa (4,7%),

jublar åt att Nøgne ø har sin ”Underlig jul” på hyllorna igen (brukar ske vartannat år),

är glatt överraskad åt att belgiska Liefman får förnyat förtroende för sitt glöggsubstitut Glühkriek,

blir lite varm i hjärtat av att Sigtuna även detta år gör ett helt nytt öl (Vinterlager),

noterar att St Erik prövar sig på en barley wine,

hoppas att Mikkellers Santas Little Helper håller förra årets nivå (premiärbrygden var odrickbar och spritig),

samt funderar över hur många Anchor Christmas Ale jag måste hamstra för att de ska räcka till nästa års november ((för protokollet: jag har två kvar från 2010, men tömde min sista 2009:a hösten 2010. Jag upptäckte häromdagen att jag har kvar flaskor från både 2005, 2002 och 2001. Utöver oförrätter är Anchor Christmas Ale det enda jag samlar på).

Det finns utskänkningsställen på jordklotet där kyparen inte höjer ett ögonbryn när jag beställer en kaffe och en öl samtidigt. Flertalet finns hemma i Tjeckien.

Men det finns också krogar där man till och från kan få en kaffe och öl i ett. För tillfället är Malmö Brygghus en sådan. Sedan 25 oktober finns som Månadens öl en ypperlig kaffeporter, framställd i samarbete med Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan i Malmö.

Imperial kaffeporter är en stark (10,3%), men inte alls spritig sak. Kaffetonen slår igenom, men ganska lätt — mer än kaffe påminner det om choklad. Det förklaras antagligen med att bryggaren valt en mjukrostad och förhållandevis söt böna. Den förväntade syrligheten hålls i schack. Möjligen finns en del av förklaringen också i att kaffebönorna inte används i ölkoket; kaffet har istället bryggts separat och tillsatts senare.

Resultatet är en mycket maltig porter, med krämig mörk choklad och lite russin i doften. En aning lakrits i den långa smaken, men mest av allt är detta en chokladask i flytande form men med fin matchning av humlebeska. Lätt eldig eftersmak.

”Writing about music is like dancing about architecture” är ett citat som brukar tillskrivas Elvis Costello, som dock värjer sig. I själva verket tycks det ha varit Martin Mull, komikern, som myntat uttrycket.

En modern dansföreställning om byggnadsverk är, när allt kommer omkring, inget särskilt märkvärdigt eller nyskapande i sig. Att göra ölradio däremot, det är djärvt.

Men inte omöjligt. Sveriges Bryggradio har sedan augusti 2010 sänt 28 program på bryggradio.com. I kvällens sändning, mellan 18.30 och 20.00, medverkar jag. Temat är ölvokabulär (kärt barn har många bla bla bla bla bla…)

Under oktober såldes 22 milj liter öl på Systembolaget. Under samma månad, uppger föreningen Sveriges bryggerier, sålde de svenska bryggerierna 3,5 milj liter i gränsbutikerna i Tyskland. Till svenskar, givetvis.

Var sjunde öl som svenskarna sätter i sig (om vi bortser från krogen) har alltså transporterats från Sverige över vattnet till Tyskland och sedan tillbaka.

Jag har ingen lösning på detta problem och detta ofog — att ta bort alkoholskatten för att dumpa priserna på Systemet tror jag inte på — utan jag vill bara dela med mig av lite vanlig november-indignation.

Varsågoda. Men tacka inte, bjud igen!