Möblera om bland bokstäverna lite grann, och du har titeln på en hit från rockhistoriens sämsta band (inte min åsikt, det är en vetenskaplig sanning).

Men Stourter är ingen Strutter, det är istället en hybrid mellan stout och porter som sedan juldagen serveras som Månadens öl på Malmö brygghus. Den har förvånansvärt låg alkoholstyrka (4,7%), vilket i denna excessernas långhelg är välkommet.

Gränsen mellan stout och porter är i högsta grad flytande (pun indeed intended), och historiskt sett är stout bara en kraftigare porter. Innan stout blev ett substantiv i egen rätt var det rätt och slätt ett adjektiv, som i portersammanhang användes för att berätta att portern ifråga var ovanligt bastant.

Med tiden har distinktionerna modifierats. Den torra irländska stouten (från början en storebror till irländarnas plain porter) ställdes mot den sötare engelska portern, och ordet stout kom att signalera en riktigt torr, hyggligt humlad och framför allt ordentligt rostad dryck. I Irland är den inte nödvändigtvis ett helmaltsöl; till en Guinness, exempelvis, används hårt rostat omältat korn (också). Den hårda rostningen ger förstås den mörka färgen.

Stourtern på Malmö Brygghus har en viss sötma, men den är mindre än bryggarnas beskrivning ger sken av. Jag uppfattar den som en ganska torr men inte extremrostad stout. Funkar att dricka flera av. Chokladmalten ger karaktär, låt vara att den påminner mig mindre om choklad än om vakuumförpackat kaffe. Dessvärre finns också en lätt metallisk ton och en känsla i munnen av brustablett.

I normalskick serveras den för kallt, men krögaren vet om det. Därför erbjuds ölet inte enbart ur den vanliga anläggningen utan också ur ett mindre träfat som ställts på disken; kunden får själv välja om hon vill ha den kalla versionen, den nästan källartempererade eller en blandning. När jag kom dit hade tyvärr lite för många kunder valt den tempererade varianten, så jag fick hålla till godo med den välkylda.

Men till stourtens försvar: den blev på varje vis bättre av att stå i glaset och värmas, blev knappt avslagen alls. Och faktiskt blev den metalliska bismaken mindre markant när tempen stigit.

Oppigårds bryggeri stoltserar just nu inte enbart med landets bästa julöl. Helt nyligen har de introducerat sin Humlelager, som för närvarande finns på fat på Bishops vid Gustav i Malmö.

Namnet säger två saker du behöver veta. Ja, den är ordentligt humlad. Ja, det är en lager.

Mer då? Humlen är den omisskännliga Simcoe, som ger en viss oljighet men framför allt en smak i närheten av såväl fläder som kattpiss. Ölet är inte onödigt kraftigt, utan ligger på hinkbara 5,0 procent. Men den är ytterst välbalanserad, detta är ingen vattnig sak med enbart humlekaraktär. Jämför med Pickla Pils från Nynäshamns ångbryggeri, en annan välbryggd ljus svensk lager med generösa humlegivor, och du märker att Oppigårds öl är mycket rundare och mer påfyllningsvänligt.

Svenska småbryggerier börjar sent omsider ta lagerutmaningen på allvar; man behöver inte stirra sig blind på USA för inspiration. Visst: Simcoe är en typisk Nya-världen-humle, men Oppigårds humlelager uppfattar jag som en traditionsmättad lager, en transatlantisk hybrid. Ett öl som minns att det finns en plats som heter Tyskland.

Men lika bra, fast inte lika särpräglad, är den ale som heter Oppigårds November Bitter som också den finns på Bishops vid GA Torg. Den är väldigt amerikansk, inte minst i det avseendet att etiketten ljuger. Jovars, den är bitter, men det är ingen Bitter. En Bitter, som jag envisas med att uppfatta den, är en tunn men smakrik ale med alkoholstyrka en bit under 4 volymprocent. Karaktären ska helst komma från engelsk humle, som i harmoni med karamellmalten ger en jordigare ale med dragning åt nötter och kola.

Oppigårds November Bitter ligger på 5,5% och är till stilen en amerikansk pale ale. Inslag av grape och aprikos och förvisso av karamellmalt. Liten dragning åt choklad i eftersmaken. Det är ett utmärkt öl, som man visst kan dricka många av (det blev minst två i onsdags) men den är både starkare och mer framfusig än en riktig Bitter.

Få saker är lika trevliga som att få en perfekt serverad och färsk tjeckisk öl.

Det sker oftast på plats, på hemmaplan där nere. När ölet kommer hit får man bereda sig på kompromisser, vilket hänger ihop med både sedvänjor och anläggningar, smakpreferenser och teknik.

Sedan en vecka finns öl från Kout Na Sumave, en liten tjeckisk ort i Böhmerwald, på plats i Malmö. Först ut var Brogatan, men denna helg finns ölet även på Grand öl och mat samt — i mörkare och starkare utförande — på På Besök. De ljusa ölen är den svagare varianten, med stamvörtstyrka på 10° vilket i detta fall motsvaras av 4,2 volymprocent.

Det är ett fantastiskt gott mellanöl, mjukt och smeksamt, med fin balans mellan malt och humle och med det tydliga inslag av smörkola (diacetyl, som uppstår vid jäsningen) som är (eller har varit) så karakteristiskt för tjeckiska öl.

Men för att det verkligen ska komma till sin rätt gäller det att ölet inte serveras för kallt och inte med alltför starkt kolsyretryck. Traditionella ölpumpar i Tjeckien jobbar med en kombination av lufttryck och kolsyretryck, vilket bidrar till den gräddiga och väl tilltagna skumkronan och motverkar det stickigt bubbliga som distraherar smaken och gör att man blir så rapig.

Min första Kout på Brogatan kändes som ett mellanting av Kout och Ramlösa, och jag fick faktiskt kämpa för att dricka upp ett glas av ett av mina favoritöl. Dagen därpå var det bättre; bubbligheten var dämpad, men bäst smakade ölet när jag värmt glaset med händerna och bara hade några klunkar kvar. Håll tummarna för att det ska fortsätta bli bättre.

Bäst hittills smakar det på Grand, där jag igår kväll drack det ur sejdlar så här vackra (fast jag tror det är 12° som finns på bilden). Tempen var lite bättre (men jag behöll min vänstra handske på för att kunna värma glaset ytterligare. Ja, jag är en byfåne) och den rejäla sejdeln beredde bättre rum för skummet — som, bland mycket annat, skyddar ölet från yttre påverkan och ser till att det inte blir avslaget lika fort.

Det är ett förfärligt tjat om temperatur, men den spelar stor roll. Visserligen kan man på baksidan av ölunderläggen läsa att ”vare sig de är varma eller kalla, Kouts öl smakar alltid prima” men man ska inte tro på allt man läser.

Kout 14°, den mörka som finns på På Besök, har jag faktiskt aldrig provat. Den ligger på 6,0 volymprocent, och när jag är i Tjeckien dricker jag hellre många öl än starka. Det är halva poängen med Plzens pilsner, Düsseldorfs altbier och Londons milds och bitters: de tillåter dig att sitta länge på krogen och be om många påfyllningar. Men endera dagen får jag ta mig till På Besök.

—

tillägg:

Just när jag skrivit ovanstående nås jag av beskedet att Václav Havel dött. Inte oväntat, ändå ledsamt. En sansad röst, alltid reflekterande (och ofta väldigt rolig), har tystnat. Nästa Kout dricker jag för honom.

—-

tillägg II:

Jag drack en snabblunch på Grand – ja, jag har julledigt – och fann ölen näst intill ypperlig. Idag var det slow food; trycket har sänkts så rejält att barpersonalen trodde att fatet höll på att tömmas. Men detta bara vinner ölet på. Nästa gång ska jag be personalen att inte hälla längs kanten på glaset, då tar det ännu lite längre tid att tappa upp men blir ännu bättre.

Det finns en slogan för det här, hur lyder den nu? Beer wars, probably the best wars in the world?

”Beer Wars”, med undertiteln ”Brewed In America”, är en dokumentärfilm med klassisk David- och Goljat-dramaturgi (fast utan det riktigt lyckliga slutet) som filmaren Anat Baron gjorde 2008, samma år som USA:s dominerande bryggerikoncern Anheuser-Busch (hem för främst Budweiser, men också Michelob) köptes upp för astronomiska summor av den globala bryggerijätten InBev. Trailer för filmen här.

Filmen fick premiär våren 2009, men lanseras nu i Sverige på video. Och imorgon (torsdag) visas den på Debaser i Malmö.

Anat Baron redovisar siffrorna för 2005, då Anheuser-Busch hade 49 procent av den amerikanska ölmarknaden — en uppgång sedan 1985 från 37%, vilket är extra oroväckande med tanke på att åren från 1985 och framåt ju är de goda åren. Det är under dessa år som de hantverksmässiga småbryggerierna vuxit sig starka, ändå stärker Anheuser-Busch sitt grepp.

De närmaste konkurrenterna Miller och Coors (som i allt väsentligt gör likvärdiga, det vill säga ovärdiga blaskprodukter) hade vid samma tid 18 respektive 11 procent av marknaden. Sedan dess har de gått samman.

Det roliga? Det är att antalet bryggerier — regionala, lokala eller specialinriktade — har vuxit enormt i antal. Idag är de runt 1500. (För trettiotre år sedan fanns bara 45 bryggerier i hela landet.) Tillsammans står de för 5 procent av marknaden. Resten täcks av stora bryggerier som Pabst och Schiltz (likvärdiga med Bud och Miller) samt importöl, med varumärken som ofta de stora koncernerna kontrollerar.

Filmen berättar om allt det här, inklusive nybryggarandan hos de kämpande små. Detta hör till öldrickarfolklore. Intressantast är den sällan berättade storyn om vad som händer i grossistledet och om makten över skylt- och hyllutrymmet i butikerna. Genom en föråldrad antimonopol-lagstiftning, som de facto gynnar de stora, hindrar de tre stora sina pyttesmå konkurrenters distribution — de små blir beroende av giganternas välvilja och nycker. Och väl på plats i butikerna lägger de stora beslag på de mest synliga utrymmena.

Intressant är också metoderna de tre stora nyttjar för att slå ut de små. Inte nog med att man på klassiskt vis köper upp anläggningar och varumärken (ofta för att raskt lägga ner produktionen), nog så kreativt är att lansera likvärdiga produkter som tränger ut hantverksbryggarnas öl från deras egna nischer (och ibland ger hantverksbrygderna dåligt rykte, genom att helt enkelt inte hålla måttet).

Intressant också är Anat Barons tes — antagligen inte originell, men jag har inte tänkt på detta tidigare — att det var tv:ns och därmed tv-reklamens genombrott som mot slutet av 1950-talet slog ut konkurrensen från de regionala bryggerierna. Dessa bryggerier höll just på att resa sig från det bakslag som var Prohibition (Förbudstiden), och kunde inte stå emot den aggressiva reklamen i rikstäckande tv.

Ölfilm är bäst på krogen, antar jag. Med en öl i handen (en upphälld öl, bara barbarer dricker ur flaskan). På Debaser dricker du lämpligen öl från Brooklyn. Brooklyns bryggmästaren Garrett Oliver medverkar i filmen.

Vi har fått för oss att julöl ska vara om inte kraftiga så åtminstone alkoholstarka.

Så behöver det förstås inte alls vara. Ett fint bevis är Rocking Rudolph, en kopparröd engelsk ale av den typ som passar alla säsonger och som har mer med pub- än med jultraditioner att göra. Den marknadsförs under namnet Hardy’s and Hanson’s, som är namnet på ett bryggeri som Greene King köpte upp för fem år sedan (ölet bryggs på Greene Kings hemmaarena).

Ölen finns i cask-tappning på Green Lion  i Malmö, och ska ha setts även på Bishops vid Gustav Adolfs torg. Det är en traditionell ale på 4,2 volymprocent, med stiltypisk nötkolaaktighet. Inte märkvärdigt, men en fin pint som man gärna tar fler än en av.

Rocking Rudolph? Vad är det för namn egentligen?

Till att börja med (jag tror, vill säga, att det började där) är det en upprockad och uppsoulad version av ”Rudolf med röda mulen” med Maurice Williams & The Zodiacs. Det kände ni kanske till.

Maurice Williams And The Zodiacs – Rockin’ Rudolph

Det är också titeln på en låt som Nils-Åke Runeson skrev åt Svenne & Lotta i mitten av 70-talet, den handlar om Rudolph Valentino. Det kände ni knappast till.

Håll utkik också efter Reindeer Droppings (”Vad är det för namn egentligen?” vol II), en gyllene ale med mycket jästton, som brukar dyka upp i cask-kranarna framåt jul. Väldigt ojulig den också. Och det är inget fel alls i det.

En Praginstitution kan vara på fallrepet: ölstugan U Černého Vola (Hos den svarta oxen), vid Loretatorget bortom Pragborgen. Stadsdelsfullmäktige i Prag 1 ska på tisdag avgöra krogens öde.

U Černého Vola är i princip den sista i sitt slag i denna del av stan, en enkel ölstuga med anor som stått emot den ”upprustning” och likriktning som Prags krogvärld gått igenom sedan landets gränser öppnades efter kommunismens fall.

Likt många andra krogar hotades den av uppköp (med kortsiktiga vinstkrav och aningslös renovering) när marknadsekonomin infördes och utländskt kapital välkomnades efter november 1989.

Krögaren fick då idén —— det ska ha varit självaste Václav Havel som kläckte idén; han var en flitig gäst fram till att han blev president och av säkerhetsskäl tvingades välja bort enkla ölstugor —— att låta krogen övergå till en stiftelse. Ägaren tar inte ut någon vinst, allt överskott går till en skola för handikappade barn. Med denna nyordning blev värdshuset immunt mot spekulation.

Härmed har den traditionella karaktären kunnat bevaras, och krogen har fortsatt att vara en mötesplats över klassgränserna. Arbetare möter kostymmänniskor från ministerierna –och ett stigande antal av oftast vördnadsfulla turister. Stamgästerna är många och sätter sin prägel på krogen.

Krisen kommer sig av att mannen som stått på hyreskontraktet drar sig tillbaka. Han har utsett en efterträdare, men en annan intressent har lagt in ett bättre anbud. Vem detta är?

Det är bryggerijätten Pilsner Urquell, som utöver att brygga förstklassigt öl (det ska medges) sedan många år är en aggressiv uppköpare av enkla krogar i centrala lägen och attraktiva miljöer i hela landet. Ibland nöjer man sig med att ge krögaren ett erbjudande han inte kan motstå, och vips försvinner ölet från det mindre bryggeriet till förmån för Urquellgruppens produkter. Men rätt ofta blir det värre än så: krogen totalrenoveras och förses med standardiserade möbler och utrustning. Krogen blir en del av kedjan Pilsner Urquell Original Restaurant: mondän, pålitlig, likriktad. Och förhållandevis dyr.

Jag har under dagen följt vändningarna och försökt bringa ordning i situationen. Det finns ett upprop till förmån för krogens bevarande som sedan i tisdags samlat 5600 underskrifter.

Av allt att döma står kommunen på krogens sida. Vice borgmästare Tomáš Macháček har under dagen gett alltmer lugnande besked. Det verkar som om man från Rådhuset väljer att kringgå praxis och faktiskt ger kontraktet till den bland intressenterna som är beredd att betala minst. Förklaringen är — min gissning — en kombination av krogens kulturhistoriska värde och krogens status som stiftelse och de pengar som efterskänks till välgörande ändamål.

Så här skriver Matouš Hájek, mannen som startade uppropet:

”Rådhuset i Prag 1 försäkrar att man nästa tisdag vid kommunfullmäktige kommer att överföra hyresavtalet till Mr Benda och därmed behålla den nuvarande karaktären på Černého Vola. Låt oss hoppas att detta verkligen kommer att hända.

Det gör dock inte att detta upprop skulle förlorat sin betydelse. Offentliga uttryck för stöd i en otrolig omfattning som här (på mindre än två dagar nästan 4600 signaturer, som ökar med ungefär 100 för varje timme) kommer alltid att vara relevant. Framställningen har även fått  en vidare dimension, utöver att ‘bara’ rädda det legendariska värdshuset.”

Det är mycket rörande att läsa kommentarerna (ta hjälp av google translate och stålsätt er med tålamod), som inte bara berättar om den fantastiska stämningen, de låga priserna på de traditionella smårätterna och den ojämförliga kvalitén på de Velkopopovicky Kozel-öl som tappas upp, utan också om krogen som en sista utpost och en symbol för patriotisk självkänsla. Dessa människor har sett sin stad förvandlas till ”en kuliss för turisterna”, som någon uttryckte det, och har tvingats ut från centrum för att ha råd att bo och dricka öl.

U Černého Vola är inte enbart en ölstuga med tradition och slitna bord, det är också en krog med stolta anor: en samlingsplats för intellektuella (ett litterärt sällskap samlas här varje torsdag sedan början av 70-talet) och under förtryckarregimens ”normalisering” efter 1968 en tillflykt för oppositionella.

Det där var jag aldrig med om, men krogen har varit mitt favoritvattenhål ända sedan jag klev in genom porten och fick min första Kozel i november 1993 av kyparen Panatta (fingerat namn, men han ser ut som den gamle italienske tennisspelaren efter en hård femsettare). Redan då hade Prag förändrats så enormt att ölstugan kändes som en oas där det gamla och hotade fick finnas kvar. De klassiska krogarna längs paradgatan Nerudova, för att inte tala om Karlova, hade en efter en fallit offer och blivit turistfällor. Särpräglade krogar med plats för original — både bland personalen och gästerna — blev färre.

Den värsta förödelsen ägde rum under de allra första desperata åren efter 1989, men så sent som några år in på 00-talet förvanskades u Pinkasu i Nya stan, en liten bit från Václavplatsen. Detta var den första krog utanför Plzen som serverade Pilsner Urquell (året var 1843). Självklart har stället successivt förändrats, men fram till tidigt 00-tal hade stället karaktär. Särprägel. Identitet. Sedan slogs väggar ner och det standardiserade möblemanget flyttade in — och med detta kom också de räddhågsna turisterna som sällan vågat sig ner i gränden och aldrig in på krogen. Stammisarna? De tittade på menyernas prissättning och återvände aldrig mer.

Gärna förändring, men varför måste allting förändras på exakt samma sätt?

TILLÄGG 13 DEC:

Krogen är räddad, rapporterar mannen som satte igång uppropet. Kontraktet går till herr Benda, som avser att fortsätta driva värdshuset i samma anda.

800 liter öl i veckan är för mycket. Och då syftar jag inte på konsumtion utan på enskild produktion.

Miljöförvaltningen i Lunds kommun har synpunkter på Lundabryggeriet. Avloppssystemet är underdimensionerat för verksamheten som bidrar till övergödning av sjöar och vattendrag. Läs mer här.

Uppriktigt sagt förstår jag inte så mycket av terminologin här, men tillräckligt mycket för att jag ska begripa att min spontant positiva reaktion på uttryck som ”produktion som ger upphov till ett näringsrikt avloppsvatten” inte är akvadukt … adekvat.

Årets julölstest publicerades i Sydsvenskan i lördags.

Nyheterna är lite färre i år än vanligt, bara sex, i gengäld kan vi fira återkomsten av några fina öl som varit borta ett år eller fler. Shipyards Longfellow, till exempel. Underlig jul från Nøgne ø. Snowblind Strong Ale.

Annat att glädjas åt är att Mysingen från Nynäshamn äntligen blivit den rika men balanserade smakupplevelse man har rätt att förvänta sig. I år tänker jag köpa mer än en flaska, det blir första gången.

Vägledning för texten jag länkade till ovan (den är jättetjusig i papperstidningen, men återpubliceringen på nätet har skett automatiskt): De versala H:na är betyg, skalan går från ett till fem. Alltsammans inleds med de sex nyheterna, därefter kommer tio hårt gallrade öl som jag rekommenderar (en av dessa får visserligen en blygsam tvåa i betyg, men den har kvalats in i egenskap av prisvärt julöl av svensk standardtyp). Slutligen kommer övriga 20 öl, ordnade från favoriter (flera fyrstjärniga) till fullfjädrade fiaskon.