Annons:
onsdag 22 maj 2013

Surt, sa semesterfiraren

Publicerad den 6 juli 2012 klockan 17:02 av Håkan Engström

Hur hälsar man en strålande sommardag? Med ett glas suröl, förstås.

De flesta och de bästa må vara belgiska, men det finns en nordtysk variant som heter Berliner Weisse. Sedan en vecka finns en sådan, sensationellt nog, på Malmö Brygghus. Och det är en ganska fin tolkning.

Berliner Weisse är en extremt syrlig, alkoholsvag (normalt sett en bit under 3,0 volymprocent) och därför extremt läskande öltyp. Men den är mer sällsynt än en svensk sommardag; i princip har den dött ut också hemma i Berlin. I slutet av 1800-talet fanns nästan 700 Berliner Weissebryggerier i hemstaden, sedan ett decennium eller så finns bara två.

Men en liten revival av denna kuriositet – som av Napoleons trupper fick smeknamnet Nordens Champagne — är faktiskt på gång. Ett fåtal amerikanska mikrobryggerier försöker sig på den, liksom då Malmö Brygghus (fast utanför Berlin får den inte kallas Berliner Weisse; på Bergsgatan går den rätt och slätt under namnet Suröl).

Hemligheterna bakom den lockande/avtändande syran i dessa veteöl är två. Dels kokas inte vörten, som därför inte steriliseras – allehanda bakterier kan alltså angripa den och frodas ett tag. Ölet jäser mer eller mindre spontant. Dels tillsätts (förr skedde det antagligen av sig självt) mjölksyrebakterier.

I sitt ideala tillstånd är detta ett väldigt mousserande öl, men till skillnad från de sydtyska vetebröderna lägger sig skummet hos en Berliner Weisse snabbt.

Vad som inte lägger sig är syrligheten. Därför dricker de flesta, även tyskarna, sin Berliner Weisse med fruktjuice eller sirap, för att stävja de sura. Mit Schuss. Vanligast är hallonsirap och myskmadra. Själv begär jag — av principiella, ideologiska och diverse andra dumdristiga skäl — alltid ohne Schuss.

Men jag måste säga att bryggarna på Malmö Brygghus gjort ett inspirerat val, då man valt att utöver hallonsirap erbjuda flädersaft som tillsats. Jag provade aldrig (som sagt: jag har mina skäl), men häromveckan besökte jag gårdsbryggeriet i Chyne halvannan mil utanför Prag, där de tillfälligtvis serverade ett ganska sött veteöl à 3,5 volymprocent med fläder – en fin sommardryck.

Men tillbaka till det sura, tillbaka till Bergsgatan. Bryggarna har pumpat upp alkolholstyrkan till 4,0 procent, vilket kan uppfattas som en kompromiss, men det är faktiskt den enda. Jag fann deras Suröl mycket lyckat. En liten mineralaktig biton hade jag gärna varit utan, men det där är petitesser.

Gå dit och prova! Och glöm inte att ta på din sura min, den är inte alls arg och dum och trist.

  • http://profile.yahoo.com/S3667OSR26QDRQYP4TV6AKZSMU Stefan

    Bra tips! Skulle vara kul att läsa om ditt besök på pivovar chyne! 
    De gör ju fantastisk öl, inte minst den ljusa 10-gradiga som endast är 3% alkoholstyrka men smakar massor

  • Anonym

    Jag har inte hört talas om denna ölsorten innan, rent spontant tänker jag att det vore en perfekt ölsort för något bryggeri att börja sälja i dagligvaruhandeln, med tanke på den låga procentsatsen. De flesta folkölen är ju försvagade/sämre versioner av det starkare originalet, så det hade varit trevligt med en svag öl som är svag helt ”naturligt” eller vad man ska säga.

    Vilket ger mig en idé till en bloggpost jag hade uppskattat – folköl som är goda på riktigt? Finns det några?

  • Anonym

    Smakat berliner weisse både med myskmadra och hallon och tycker den är fantastisk! tyvärr fick jag ingen ohne schuss min tyska är obefintlig och vad gör man inte som ölfantast för att åtminstone få smaka på himmelen för fy fan vad gott! Trots syran (och den insmickrande sötman på grund av sirapen). Jag hoppas, hoppas jag hinner till Malmö innan den försvinner från brygghuset. Cynisk som jag är tror jag inte det är någon idé för våra livsmedelsaffärer, det här smakar ju något och det är ju sällan ”bra”.
    David 

  • Fredrik Broberg

    Visst är det en trevlig ölstil!? Den ploppar upp mer och mer och jag tror vi får se fler varianter från de svenska mikrobryggerierna snart. Stillwater gör en riktigt snygg version. Och självfallet finns det bra folköl, indianstreamrepublic! Dugges Brandmästaren och Jämtlands Steam är två exempel, och så tycker jag faktiskt Brutal Brewings/Spendrups Sir Taste A lot (skitfånigt namn, jag vet) är bra som kall törstsläckare, trots att eftersmaken badar i metall.

  • Anonym

    Numera finns en rad brittiska kvalitetsmärken för ale i livsmedelshyllorna på Ica och Konsum etc. Hobgoblin och Bishops Finger är ett par exempel.
    Det finns hur som helst ett par problem med dem.
    För det första: 
    Det är enbart de folköl som når max 2,8 volymprocent som är fria från alkoholskatt. Alla övriga — dessa mellan 2,8 och 3,5 — beskattas sedan 1997 lika hårt som starkölen på Systemet. De är alltså väldigt dyra, särskilt om man räknar in att smakupplevelsen är rätt mycket mindre än premiumprodukterna på Systemet (som i vissa fall inte är väldigt mycket starkare)
    För det andra:
    De ale som säljs som folköl är i nästan samtliga fall pastöriserade. Pastöriseringen dödar/skyddar ölet. Den främsta skillnaden mellan en cask ale-variant av en engelsk bitter på en bra engelsk pub och det som buteljeras för svenska marknaden är inte alkoholmängden (den sänks kanske enbart från 3,7 till 3,5), det är pastöriseringen. För inhemskt bruk höjer de brittiska bryggarna alkoholstyrkan så snart man pastöriserar, för att kompensera för det bortfall av smak och komplexitet och liv som pastöriseringen innebär. Därför är, exempelvis, en butelj- eller vanlig fatversion (keg) av Fuller’s London Pride (4,7) en bit starkare än den London Pride som tappas upp ur cask (4,1). 
    London Prides lillebror Chiswick Bitter, som ligger på 3,5 volymprocent, har nyligen introducerats på Ica. Jag utgår från att det är den pastöriserade varianten, men den har bara nått mig ryktesvägen – inte strupvägen. Någon som vet?

    Men engelskt pub- och vardagsöl är inte bara Bitter. Jag är nästan lika förtjust i den nästan utdöda genre som heter Mild, och som sedan några år är på väg tillbaka. 
    Mild är traditionellt sett de engelska bryggeriernas mörka och söta komplement. Krogar som bara hade två pumpar brukade ha ”the bitter one” (pale ale) i den ena och ”the mild one” i den andra.
    De intressantaste Mild ale har en alkoholstyrka mellan 3,0 och 3,5. De har blivit allt lättare att hitta i London. Ibland ser man dem även på krogen i Malmö. Men nöj er bara med de engelska brygderna, svenska tolkningar är nästan alltid misstolkningar som är på tok för starka och snarare borde kallas Brown Ale.

    Men av samma anledning som en Riktig Bitter sällan hittar hit i buteljerad form är det svårt att tänka sig att Mild ales skulle dyka upp i svenska livsmedelsbutiker. De ska vara opastöriserade, annars skulle de antagligen bara smaka maltdricka. Enbart sött och lite bränt.


    Är läget alltså hopplöst? Inte alls!
    Dugges i Göteborg gör en alldeles utmärkt folköl à 2,8 volymprocent som kallas Dugges Brandmästare/Andréns Törstsläckare. En besk, men förvånansvärt välbalanserad ale som är så god att jag ibland beställer den på Far i hatten i Malmö, trots att den betingar ett pris som närmar sig starkölen. För att hitta den i livsmedelsbutiken ska man bo nära Göteborg.
    Sigtuna Brygghus gör på liknande vis en ypperlig folköl, under namnet Doktorns Pale Ale. Men i Malmöregionen hittar du den bara på krogen (om ens det).
    Däremot bryggs en underbar lättöl, en besk ale också den, på Malmö Opera Grill. Namnet är Sopranen. Men den säljs förstås enbart där.

    Bland mer lättillgängliga folköl gillar jag skotska Brewdogs Trashy Blonde. Opastöriserad även i folkölsversion! Ligger å 3,4%; jag dricker denna hellre än den lite starkare Systemetvarianten (4,1%). Du hittar den både på Coop och Hemköp.
    Och så gillar jag två tjecker: den opastöriserade Bernard (Malmborgs i Malmö) och den pastöriserade klassikern Pilsner Urquell. Bland svenska folköl uppskattar jag Spendrups Gold och Kaltenbergs pils (som licensbryggs av Krönleins i Halmstad).

  • Anonym

    Aha, du har varit där!
    Jag är enormt förtjust i den 10-gradiga ljusa. Så fyllig den är för sin blygsamma alkoholstyrka. Och smakrik. Jag brukar dricka den på bryggeriets krog i stadsdelen Zizkov i Prag, på gatan Husitska. Men detta var första gången på plats i Chyne.
    Jag kom dit med en kompis. Vi började på den enkla gårdsserveringen, där vi åt en lite stabbig lunch. Så småningom gick vi in i själva restaurangen. Då mångdubblades antalet rätter på menyn (kanske nivån på maten var lika hög som på krogen inne i Prag? Där har jag aldrig ätit något som inte varit ypperligt i sin genre). Även priset höjdes: från 23 Kc för en halvliter öl till 40 Kc. Men äsch, 14 spänn står man väl ut med att punga ut …
    Hela restauranglokalen var inpyrd i maltdoft, eftersom bryggaren var mitt uppe i koket. Jag kände mig med andra ord som hemma omedelbart.
    Den 10-gradiga ljusa är lite ojämn i kvalitet. Ute på gården upplevde jag en lite för skarp jästdoft, men inne på krogen var den helt utan anmärkningar. Jag var också väldigt förtjust i den 14°íga svarta: en torr lager, som jag aldrig druckit för. Stark prägel av mörk bitter choklad. Jag gillar också den vanliga ”halvmörka” 12:an, som är rätt mycket sötare och snarare påminner om nescafé. Men den har jag druckit förr.
    Vad jag inte gillade särskilt mycket var deras öl med ingefära, den var ur balans. Men idén är god, och jag har druckit fina öl med ingefära på tjeckiska småbryggerier förr. Dels på Pegas i Brno (för mer än tio år sedan; de har upphört med sina tillfälliga specialöl), dels på St Moritz i Olomouc (i april i år).

  • Anonym

    Sir Taste A Lot har jag inte provat. Men din karakteristik (”eftersmaken badar i metall”) låter trovärdig. Brutal Brewing har aldrig imponerat.

Håkan Engström och Anders Fagerström bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.

Senaste kommentarer

Sidor

Annons:
Annons:
Blogg
Läsarpulsen
Annons:
Bloggar