Bra tips! Skulle vara kul att läsa om ditt besök på pivovar chyne! 
De gör ju fantastisk öl, inte minst den ljusa 10-gradiga som endast är 3% alkoholstyrka men smakar massor

Smakat berliner weisse både med myskmadra och hallon och tycker den är fantastisk! tyvärr fick jag ingen ohne schuss min tyska är obefintlig och vad gör man inte som ölfantast för att åtminstone få smaka på himmelen för fy fan vad gott! Trots syran (och den insmickrande sötman på grund av sirapen). Jag hoppas, hoppas jag hinner till Malmö innan den försvinner från brygghuset. Cynisk som jag är tror jag inte det är någon idé för våra livsmedelsaffärer, det här smakar ju något och det är ju sällan ”bra”.
David 

Numera finns en rad brittiska kvalitetsmärken för ale i livsmedelshyllorna på Ica och Konsum etc. Hobgoblin och Bishops Finger är ett par exempel.
Det finns hur som helst ett par problem med dem.
För det första: 
Det är enbart de folköl som når max 2,8 volymprocent som är fria från alkoholskatt. Alla övriga — dessa mellan 2,8 och 3,5 — beskattas sedan 1997 lika hårt som starkölen på Systemet. De är alltså väldigt dyra, särskilt om man räknar in att smakupplevelsen är rätt mycket mindre än premiumprodukterna på Systemet (som i vissa fall inte är väldigt mycket starkare)
För det andra:
De ale som säljs som folköl är i nästan samtliga fall pastöriserade. Pastöriseringen dödar/skyddar ölet. Den främsta skillnaden mellan en cask ale-variant av en engelsk bitter på en bra engelsk pub och det som buteljeras för svenska marknaden är inte alkoholmängden (den sänks kanske enbart från 3,7 till 3,5), det är pastöriseringen. För inhemskt bruk höjer de brittiska bryggarna alkoholstyrkan så snart man pastöriserar, för att kompensera för det bortfall av smak och komplexitet och liv som pastöriseringen innebär. Därför är, exempelvis, en butelj- eller vanlig fatversion (keg) av Fuller’s London Pride (4,7) en bit starkare än den London Pride som tappas upp ur cask (4,1). 
London Prides lillebror Chiswick Bitter, som ligger på 3,5 volymprocent, har nyligen introducerats på Ica. Jag utgår från att det är den pastöriserade varianten, men den har bara nått mig ryktesvägen – inte strupvägen. Någon som vet?

Men engelskt pub- och vardagsöl är inte bara Bitter. Jag är nästan lika förtjust i den nästan utdöda genre som heter Mild, och som sedan några år är på väg tillbaka. 
Mild är traditionellt sett de engelska bryggeriernas mörka och söta komplement. Krogar som bara hade två pumpar brukade ha ”the bitter one” (pale ale) i den ena och ”the mild one” i den andra.
De intressantaste Mild ale har en alkoholstyrka mellan 3,0 och 3,5. De har blivit allt lättare att hitta i London. Ibland ser man dem även på krogen i Malmö. Men nöj er bara med de engelska brygderna, svenska tolkningar är nästan alltid misstolkningar som är på tok för starka och snarare borde kallas Brown Ale.

Men av samma anledning som en Riktig Bitter sällan hittar hit i buteljerad form är det svårt att tänka sig att Mild ales skulle dyka upp i svenska livsmedelsbutiker. De ska vara opastöriserade, annars skulle de antagligen bara smaka maltdricka. Enbart sött och lite bränt.

—
Är läget alltså hopplöst? Inte alls!
Dugges i Göteborg gör en alldeles utmärkt folköl à 2,8 volymprocent som kallas Dugges Brandmästare/Andréns Törstsläckare. En besk, men förvånansvärt välbalanserad ale som är så god att jag ibland beställer den på Far i hatten i Malmö, trots att den betingar ett pris som närmar sig starkölen. För att hitta den i livsmedelsbutiken ska man bo nära Göteborg.
Sigtuna Brygghus gör på liknande vis en ypperlig folköl, under namnet Doktorns Pale Ale. Men i Malmöregionen hittar du den bara på krogen (om ens det).
Däremot bryggs en underbar lättöl, en besk ale också den, på Malmö Opera Grill. Namnet är Sopranen. Men den säljs förstås enbart där.

Bland mer lättillgängliga folköl gillar jag skotska Brewdogs Trashy Blonde. Opastöriserad även i folkölsversion! Ligger å 3,4%; jag dricker denna hellre än den lite starkare Systemetvarianten (4,1%). Du hittar den både på Coop och Hemköp.
Och så gillar jag två tjecker: den opastöriserade Bernard (Malmborgs i Malmö) och den pastöriserade klassikern Pilsner Urquell. Bland svenska folköl uppskattar jag Spendrups Gold och Kaltenbergs pils (som licensbryggs av Krönleins i Halmstad).

Sir Taste A Lot har jag inte provat. Men din karakteristik (”eftersmaken badar i metall”) låter trovärdig. Brutal Brewing har aldrig imponerat.