Georgien kommer igen
Skall man vara glad över valutgången i Georgien?
Kanske, det verkar i alla fall ha varit det första fungerande demokratiska valet som genomförts i landet som därmed är värt politisk respekt.
Hur som helst skall vi vara glada över georgiska viner. Enligt Gamla testamentet planterade Noak vin sedan arken strandat på Ararat, den höga kaukasiska bergstoppen i Turkiet inte långt från dagens Armenien och Georgien.
Den europeiska vindruvan, Vitis vinifera, sägs ha sitt ursprung i dessa trakter och vin har man gjort i Georgien i tusentals år.
Och gör det fortfarande. Även om modern vinframställningsteknik breder ut sig i Georgien, så är det den urgamla metoden – att hälla vinmusten (med skal och allt) i gigantiska lerkrus som förseglas och grävs ned i jorden för att sedan sköta sig själv i åratal – som är Georgiens stora gåva till vinvärlden.
Qvevri, så kallas de bautastora amfororna på georgiska, ett språk som inte är besläktat med de indoeuropeiska, semitiska eller turkiska språk som talas i grannländerna Ryssland, Armenien och Turkiet. Därmed är också namnen på Georgiens egna druvor hopplösa att använda i marknadsföringen av vinerna. Som emellertid i högsta grad är värda en närmare bekantskap i vår vinlikriktade tid.
För några veckor sedan provade jag georgiska viner som importören House of Wine Georgia presenterade på Gustibus i Malmö.
Jag blev närmast knockad av vinernas kvalitet och bländande personlighet!
Dyra är de. Men ändå hoppas jag att många tar chansen att själva prova framför allt qvevri-lagrade georgiska viner. Om inte annat så för att utforska hur annorlunda vin kan göras och smaka – och bibehålla hela potentialen av de möjligheter som druva, terroir i samarbete med tid kan ge av sig själva – utan fat, tillsatt jästkultur eller daltande omdragningar. Allt i lerkrus under jorden. Det blir self made wines.
Ett dussintal viner provade jag och det som gjorde största intrycket var 2007 Alarvedi Tradition (best nr 73426, 413 kr) gjort på den svåruttalade vita druvan Rkatsiteli. Guldgult, nej närmast bärstensorange, doft av torkade aprikoser och vinteräpplen i källaren. I munnen storkroppat, något oxiderat och aromatiskt med en ännu frisk syra, ton av mogna röda äpplen en valnötsbitter underton och en bred tanninkärvhet. Det nötigaeftersmaken sträcker sig till Ararat. Att använda till? Tja, som vin med bara lite nöötter till, till plockmat eller kanske en smakrik svamprisotto.
Ja, det var qvevri-vinerna som imponerade mest, även det yngre och mera grönsakstonade rkatsitelvinet 2009 Satrapezo som bara finns i restaurangsortimentet anbefalles närhelst det dyker upp i en vinlista.
De röda vinerna, ofta på druvan Saperavi, är personliga, generellt mycket välgjorda och påfallande ofta aromatiska friska; för många av dem har minmakarna sneglat åt väster. 2008 Saperavi Special Reserve (restaurangsortimentet), exempelvis, har lagrats på franska ekfat och den mörka frukten är syrafrisk så att intrycket blir någonting mitt emellan Bordeaux och Priorat.
Jag har tagit de georgiska vinerna till minna kräsna sinnen och rymliga hjärta.
