Klass mot klass
Vill du ha din öl ful, elak och skitig? Eller skyltar du tvärtom gärna med att du dricker enligt tyska renhetslagar?
Det kan vara en klassfråga. Men tänk inte klass som i alkoholskatteklass I, II och III. Tänk social status. Klassmarkörer.
Headbangar du eller sticker du näsan i vädret på väg till Systembolaget? Beställer du en Motörhead Bastard - for all beer drinkers and hell raisers, som det står på etiketten – eller väljer du Solsidan Low Carb Premium Dry, i en flaska som designats för att likna en vinbutelj?
Dessa båda nya varumärken är framgångsrika nog för att nästan omedelbart ha kvalificerat sig för Systembolagets ordinarie sortiment.
Solsidans öl bryggs tills vidare på Spendrups anläggning i Hällefors, men bakom etiketten och idén står några seglarentusiaster i Saltsjöbaden.
Men det är inte därför ölet är så vattnigt, det faller tillbaka på den befängda idén att göra öl med hälften så mycket kolhydrater som en vanlig starköl.
Men den som vill banta ska skära ner på alkoholen, inte på kolhydraterna. Räkneexempel: Amerikanska Michelob gör en low carb-öl (”Ultra”) med bara 22 procent så mycket kolhydrater som i en vanlig ljus Michelob. Men den har 73 procent av kalorimängden.
Solsidans öl i övrigt: ett brödigt öl (honungslimpa) med diskret citrusdoft, tunt och lite stickigt, med en intetsägande eftersmak av sodavatten. Faktiskt påminner den mest om medelklassens diskreta charm, fast med mindre charm och klass än just diskretion.
Krönleinsbryggda Motörhead Bastard är busigare, har löddrigare skum och en brödighet med mer krydda. Hårdare rostad malt. Fylligare, om än inte så mustig man skulle tro. Fullt drickbart, förlåt … svepbart.
Men öl i världsklass? Det är något helt annat.
