Ginger ale känner ni till — vuxenläsk eller groggvirke. Riktig ale med ingefära i är ovanligare. Men visst finns det bryggare som gör ale kryddad med ingefära. Till de bästa hör Williams Bros, det skotska bryggeriet som specialiserar sig på äldre ölrecept och bland mycket annat gör en lyckad Heather Ale, en fin ale med grankottar och en mycket speciell ale med sjögräs.

Williams Ginger finns för närvarande på fat på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg: en läskande och välbalanserad sak på 3,8 volymprocent. Utöver malt, vatten, jäst och ingefära innehåller den citronsaft … men ingen humle. Det gör faktiskt inget.

Fucking Hell är inte bara ett kraftuttryck som en gång ansågs grovt. Det kan precis lika gärna vara ett ljust öl, en Helles, från den österrikiska byn Fucking – känd, till ortsbefolkningens förtret, bland annat för den Festival For the Fuck Bands som arrangerades på plats hösten 2008 och lockade med band som Fucked Up, Fuck Buttons, Fuck och Holy Fuck.

Europeiska Patentverket (EPO) gav våren 2010 ett bryggeri rätt att använda namnet Fucking Hell för ett ljust lageröl. Helt oproblematiskt, vore det bara så att ölet faktiskt bryggdes på plats i Fucking. ”Den är vad den heter”, hade bryggaren kunnat säga.

Om det inte vore för den lite tråkiga detaljen om ölets ursprung: det bryggs i själva verket på tysk mark, och texten på etiketten riktar sig främst till engelskspråkiga konsumenter. ”Full of good intentions” kan man läsa strax ovanför innehållsförteckningen (etiketten hänvisar i övrigt till en österrikisk hemsida som inte existerar).

Är ölet något att ha, då? Hell, yeah. Det är inget sensationellt, men en välbryggd helmaltsöl som lyder inte enbart Europeiska patentverket utan också bayerkska Reinheitsgebot. Ren smak som av gräs, citrus och honung; ganska besk för sin typ. Ni hittar den på Restaurang Brogatan.

The Green Lion i Malmö har temavecka: porter och stout. Passar onekligen rätt bra i kylan, särskilt som flera av dessa stouts är kraftiga imperievarianter med alkoholstyrka runt nio procent. Som gjorda för ryska vintrar, men oftast gjorda av amerikanska hantverksbryggare.

Ett av mina favoritöl, alla kategorier, är North Coast Brewing Companys Old Rasputin. Den serveras från fat, vilket hör till ovanligheterna. Inte för att det egentligen hjälper öltypen; dessa kolsvarta alkohol- och smakbomber lagras egentligen bättre i små buteljer. Men det är lika fullt en stor upplevelse: ordentligt rostad malt, med rejäla inslag av gräddig espresso, choklad och torkad frukt: plommon och fikon. Ordentlig beska matchar maltsötman.

Igår kväll hann jag också med en flaska från ypperliga Victory Brewing Company: Storm King Stout, på 9,1%. Den påminner starkt om klassikern Old Rasputin. I fruktavdelningen är de torkade fikonen ännu tydligare, men får sällskap av russin och körsbär. Lite blommigare humleprofil. Ett öl att tugga i sig.

För den som vill ha något lite lättare rekommenderar jag starkt engelska Fuller’s nya torra stout, som heter Black Cab Stout. Just igår fanns inte den, men på cask fanns samma bryggeris lite sötare men inte mindre läckra London Porter.

Bäst hittills bland de månadsöl som kompletterar ordinarie sortiment på Malmö Brygghus är antagligen den välhumlade ale av amerikansk typ som hette XPA och som fanns i en av kranarna från slutet av februari förra året.

Nu kommer den tillbaka. Eller åtminstone en liknande brygd. Beersons XPA heter den ale som började serveras igår. Kryddas med humle från Nya Zeeland. Alkoholstyrka 5,2%, snäppet högre än förra vinterns XPA som låg på 5,0.

Rockabillybandet Fatboy följer Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives och In Flames Anders Fridén i spåren: Oppigårds bryggeri lanserar Fatboy Brown Ale.

Brunölen har skapats i samarbete med ölkrogen Akkurat i Stockholm. Det tycks röra sig om en modern, amerikanskt humlad variant på 5,0%. Första fatet töms 4 mars.

Tidigt förra året lanserades Oceanbryggeriets Ebbot Ale, en brown ale också den, med ett porträtt av Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives som lockbete ovanför kranen. Ebbots inblandning i bryggandet var försumbar, däremot ska Anders Fridén i In Flames ha tagit en aktiv del i skapandet av den IPA som sedan i somras framställs på Sigtuna Brygghus och heter Frequency.

Det måste finnas andra svenska musiker som skulle kunna låna sin kunskaper eller åtminstone sitt namn åt en ölsort. Jennifer Brown Ale är det första jag kommer att tänka på, men jag är inte säker på att jag skulle vilja beställa en. Något annat? Wilmer XXX? Monica Starck? Refreshments? Imperiet Stout? Ebba Grön Eko? Wit Päls? Hansi Schwarz?

Nej, bättre kan vi. Förslag, tack!

I nya numret av tidskriften Hembryggaren skriver Randy Mosher om kryddorna i flamländska veteöl. Koriander och apelsinskal hör till en witbier, men idén att slänga lite kamomill i koket var för mig helt ny.

Jaja, en eller annan obskyr hembryggare ägnar sig säkert åt sådant. Men nu snackar vi om stilbildarna. Detta handlar om Pieere Celis, mannen som i början av 1960-talet väckte liv i den då skendöda öltypen, tog över Hoegaardenbryggeriet, och gjorde långsamt gjorde witbier till en världsklassiker. Så småningom flyttade belgaren till Texas där han startade bryggeriet Celis och började brygga Celis White efter sitt gamla recept.

Jag citerar:

”Pierre Celis berättade en gång för mig i förtroende att hans ‘hemliga’ ingrediens var kamomill. Man vet aldrig om en sådan informationspärla från en listig gammal bryggare som Pierre är en gåva eller ett trick för att man ska tappa fokus, men han skämtade inte. Jag har brygt witbier med och utan och kan bekräfata att kamomill ger en mjuk ‘Juice Fruit’-arom som är karaktäristisk för Celis witbier.”

Allt verkar fullständigt rimligt, jag tycker mig känna smaken på tungan. Nästa gång jag dricker en Hoegaarden eller Celis White ska jag tänka kamomill … och kolla vad det gör för mig.

Jag hittade en artikel från The How-To Homebrew Beer Magazine som tar upp samma sak (och citerar Randy Mosher, en hembryggare och etablerad författare som bland annat skrivit boken Radical Brewing), den berättar med vett och sans om witbier och ger tips åt hembryggare (den varnar för koriander-overkill). Skribenten Jamil Zainasheff har testat att brygga med kamomill; han föredrar förstås färskvaran, men påstår att det funkar även med några påsar kamomill-te!

En av mina favorit-witbier är för övrigt holländska Gulpener Korenwolf, som är ett fyrspannmålsöl (vete, korn, havre, råg) som kryddas inte enbart med de obligatoriska citrusskalen och koriandern utan också med fläder. Dock ingen kamomill.

Holland Oats? Givetvis är det en ordvits avsedd för alla som någonsin gillat soulpopduon Hall & Oates. Men det är framför allt en sensationell brygd, avsedd för alla som uppskattar ett smakrikt men väl balanserat öl. Just nu finns det i kranarna på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg.

Bakom Holland Oats står den nyfikna kontraktsbryggaren Stillwater från Maryland i USA, men ölet har bryggts på holländsk mark och i samarbete med Bierbrouwerij Emelisse och beskrivs som en ”Dutch amber ale”.

Det mäter 6,6%, en alkoholstyrka man jobbat sig upp till med hjälp av appelstroop som är en holländsk sirap gjord på äpplen. Namnet Holland Oats signalerar också att havre ersatt en del av kornmalten. Detta brukar ge ett mjukare, ibland nästan silkeslent öl.

Holland Oats är en kompakt, men vänligt karamellmaltig smakupplevelse där inget sticker ut och stör. Men godsakerna är många: en viss jästighet, en tydligt amerikansk humleprofil med kåda och citrus. Fast allra mest påminner det om söta hallon och fullmogna persikor.

Min bästa nybekantskap på mycket länge.

—–

Daryl Hall & John Oates – Everything Your Heart Desires – Remastered 2003

Stillwater? Det är också namnet på det fiktiva bandet i Cameron Crowes film ”Almost Famous”.

Möblera om bland bokstäverna lite grann, och du har titeln på en hit från rockhistoriens sämsta band (inte min åsikt, det är en vetenskaplig sanning).

Men Stourter är ingen Strutter, det är istället en hybrid mellan stout och porter som sedan juldagen serveras som Månadens öl på Malmö brygghus. Den har förvånansvärt låg alkoholstyrka (4,7%), vilket i denna excessernas långhelg är välkommet.

Gränsen mellan stout och porter är i högsta grad flytande (pun indeed intended), och historiskt sett är stout bara en kraftigare porter. Innan stout blev ett substantiv i egen rätt var det rätt och slätt ett adjektiv, som i portersammanhang användes för att berätta att portern ifråga var ovanligt bastant.

Med tiden har distinktionerna modifierats. Den torra irländska stouten (från början en storebror till irländarnas plain porter) ställdes mot den sötare engelska portern, och ordet stout kom att signalera en riktigt torr, hyggligt humlad och framför allt ordentligt rostad dryck. I Irland är den inte nödvändigtvis ett helmaltsöl; till en Guinness, exempelvis, används hårt rostat omältat korn (också). Den hårda rostningen ger förstås den mörka färgen.

Stourtern på Malmö Brygghus har en viss sötma, men den är mindre än bryggarnas beskrivning ger sken av. Jag uppfattar den som en ganska torr men inte extremrostad stout. Funkar att dricka flera av. Chokladmalten ger karaktär, låt vara att den påminner mig mindre om choklad än om vakuumförpackat kaffe. Dessvärre finns också en lätt metallisk ton och en känsla i munnen av brustablett.

I normalskick serveras den för kallt, men krögaren vet om det. Därför erbjuds ölet inte enbart ur den vanliga anläggningen utan också ur ett mindre träfat som ställts på disken; kunden får själv välja om hon vill ha den kalla versionen, den nästan källartempererade eller en blandning. När jag kom dit hade tyvärr lite för många kunder valt den tempererade varianten, så jag fick hålla till godo med den välkylda.

Men till stourtens försvar: den blev på varje vis bättre av att stå i glaset och värmas, blev knappt avslagen alls. Och faktiskt blev den metalliska bismaken mindre markant när tempen stigit.

Oppigårds bryggeri stoltserar just nu inte enbart med landets bästa julöl. Helt nyligen har de introducerat sin Humlelager, som för närvarande finns på fat på Bishops vid Gustav i Malmö.

Namnet säger två saker du behöver veta. Ja, den är ordentligt humlad. Ja, det är en lager.

Mer då? Humlen är den omisskännliga Simcoe, som ger en viss oljighet men framför allt en smak i närheten av såväl fläder som kattpiss. Ölet är inte onödigt kraftigt, utan ligger på hinkbara 5,0 procent. Men den är ytterst välbalanserad, detta är ingen vattnig sak med enbart humlekaraktär. Jämför med Pickla Pils från Nynäshamns ångbryggeri, en annan välbryggd ljus svensk lager med generösa humlegivor, och du märker att Oppigårds öl är mycket rundare och mer påfyllningsvänligt.

Svenska småbryggerier börjar sent omsider ta lagerutmaningen på allvar; man behöver inte stirra sig blind på USA för inspiration. Visst: Simcoe är en typisk Nya-världen-humle, men Oppigårds humlelager uppfattar jag som en traditionsmättad lager, en transatlantisk hybrid. Ett öl som minns att det finns en plats som heter Tyskland.

Men lika bra, fast inte lika särpräglad, är den ale som heter Oppigårds November Bitter som också den finns på Bishops vid GA Torg. Den är väldigt amerikansk, inte minst i det avseendet att etiketten ljuger. Jovars, den är bitter, men det är ingen Bitter. En Bitter, som jag envisas med att uppfatta den, är en tunn men smakrik ale med alkoholstyrka en bit under 4 volymprocent. Karaktären ska helst komma från engelsk humle, som i harmoni med karamellmalten ger en jordigare ale med dragning åt nötter och kola.

Oppigårds November Bitter ligger på 5,5% och är till stilen en amerikansk pale ale. Inslag av grape och aprikos och förvisso av karamellmalt. Liten dragning åt choklad i eftersmaken. Det är ett utmärkt öl, som man visst kan dricka många av (det blev minst två i onsdags) men den är både starkare och mer framfusig än en riktig Bitter.

Få saker är lika trevliga som att få en perfekt serverad och färsk tjeckisk öl.

Det sker oftast på plats, på hemmaplan där nere. När ölet kommer hit får man bereda sig på kompromisser, vilket hänger ihop med både sedvänjor och anläggningar, smakpreferenser och teknik.

Sedan en vecka finns öl från Kout Na Sumave, en liten tjeckisk ort i Böhmerwald, på plats i Malmö. Först ut var Brogatan, men denna helg finns ölet även på Grand öl och mat samt — i mörkare och starkare utförande — på På Besök. De ljusa ölen är den svagare varianten, med stamvörtstyrka på 10° vilket i detta fall motsvaras av 4,2 volymprocent.

Det är ett fantastiskt gott mellanöl, mjukt och smeksamt, med fin balans mellan malt och humle och med det tydliga inslag av smörkola (diacetyl, som uppstår vid jäsningen) som är (eller har varit) så karakteristiskt för tjeckiska öl.

Men för att det verkligen ska komma till sin rätt gäller det att ölet inte serveras för kallt och inte med alltför starkt kolsyretryck. Traditionella ölpumpar i Tjeckien jobbar med en kombination av lufttryck och kolsyretryck, vilket bidrar till den gräddiga och väl tilltagna skumkronan och motverkar det stickigt bubbliga som distraherar smaken och gör att man blir så rapig.

Min första Kout på Brogatan kändes som ett mellanting av Kout och Ramlösa, och jag fick faktiskt kämpa för att dricka upp ett glas av ett av mina favoritöl. Dagen därpå var det bättre; bubbligheten var dämpad, men bäst smakade ölet när jag värmt glaset med händerna och bara hade några klunkar kvar. Håll tummarna för att det ska fortsätta bli bättre.

Bäst hittills smakar det på Grand, där jag igår kväll drack det ur sejdlar så här vackra (fast jag tror det är 12° som finns på bilden). Tempen var lite bättre (men jag behöll min vänstra handske på för att kunna värma glaset ytterligare. Ja, jag är en byfåne) och den rejäla sejdeln beredde bättre rum för skummet — som, bland mycket annat, skyddar ölet från yttre påverkan och ser till att det inte blir avslaget lika fort.

Det är ett förfärligt tjat om temperatur, men den spelar stor roll. Visserligen kan man på baksidan av ölunderläggen läsa att ”vare sig de är varma eller kalla, Kouts öl smakar alltid prima” men man ska inte tro på allt man läser.

Kout 14°, den mörka som finns på På Besök, har jag faktiskt aldrig provat. Den ligger på 6,0 volymprocent, och när jag är i Tjeckien dricker jag hellre många öl än starka. Det är halva poängen med Plzens pilsner, Düsseldorfs altbier och Londons milds och bitters: de tillåter dig att sitta länge på krogen och be om många påfyllningar. Men endera dagen får jag ta mig till På Besök.

—

tillägg:

Just när jag skrivit ovanstående nås jag av beskedet att Václav Havel dött. Inte oväntat, ändå ledsamt. En sansad röst, alltid reflekterande (och ofta väldigt rolig), har tystnat. Nästa Kout dricker jag för honom.

—-

tillägg II:

Jag drack en snabblunch på Grand – ja, jag har julledigt – och fann ölen näst intill ypperlig. Idag var det slow food; trycket har sänkts så rejält att barpersonalen trodde att fatet höll på att tömmas. Men detta bara vinner ölet på. Nästa gång ska jag be personalen att inte hälla längs kanten på glaset, då tar det ännu lite längre tid att tappa upp men blir ännu bättre.