Annons:
Öl På tungan 27 mars 2017

Dags för Bullens ipa-korv

Bland alla skämt till pilsner som funnits på den svenska marknaden hör Bullens pilsnerkorv till de mest ikoniska. Nu får den konserverade korven ett par senkomna uppföljare: med öl från Charlis Brygghus i Kristianstad lanseras Bullens Beer Banger.

Denna gång ingår alltså öl i receptet, till skillnad från originalet från 1953. Det kommer i tre varianter – en korv med lager, en med ipa och en med stout. Rostade maltkorn har tillsatts åtminstone den sistnämnda korven.

”Bangers” är ett smeknamn på engelska korvar, sprungna ur nöden. Första världskrigets ransoneringar gjorde att korvarna var rätt ordentligt vattenfyllda, vilket fick dem att explodera i stekpannan. Bangers.

På så vis anknyter Bullens korvar både till klassisk svensk ”pilsner” – vattnig också den – och till nödlösningen. Varumärket Bullens pilsnerkorv skapades i Alvesta 1953, sedan Alvesta slakteriförening efter ett utbrott av salmonella hamnat i vanrykte. En populär skådespelare, Erik ”Bullen” Berglund”, lånade ut sitt namn och sin bild.

Populära på den här tiden var också de så kallade pilsnerfilmerna: film av lite mindre förnämt snitt, gjorda för vanligt folk. I dessa dracks sannerligen ingen champagne, nej en enkel pilsner fick duga.

Men hur ser det ut idag? Finns det en chans att Svensk filmindustri tar upp tråden och i modern anda lanserar ipa- och stoutfilmer? Eller finns det redan sådana? Kanske. Är det inte lite stout över Beckfilmerna, trots allt? Och ”100-åringen”-filmerna är väl lite ipa?

Öl På tungan 24 mars 2017

En gueuze det smäller om

Längdhopp? Häromkvällen gjorde jag tre meter. Ja, egentligen inte jag. Men champagnekorken i en flaska gueuze från Boon.

Fast det händer så sällan att de verkligen skjuter iväg, så även jag hoppade till lite grann. Men så var det också en exklusiv liten butelj: Boon Oude Geuze VAT 109.

Gueuze (bägge stavningarna är korrekta; vi som vill göra oss märkvärdiga använder alltid den krångliga av dem) är en blandning av gammal och ”ung” lambic, där den unga lambicen tillsätts för att sätta igång en ny jäsning. Fast så värst ung är den inte, också denna har lagrats på träfat i cirka ett år.

Hela 90% av denna geueze är gammal och har legat på konjaksfat, vilket man tycker sig bli varse när man vet om det men kanske inte annars. Men visst finns här en vaniljton och kanske en diskret sötma, som kan härledas till det där fatet. Boon införskaffade tunnan för sex år sedan. Det är en 9000-literspjäs som fylldes med konjak en första gång redan 1935. Men tunnbindaren bodde i München, och de första 25 åren användes tunnan för öl.

Boon Oude Geuze VAT 109 finns i Systembolagets tillfälliga sortiment. Det är en väl avrundad gueuze, komplex och utan den påtvingat stickiga syrligheten (som jag förvisso också kan uppskatta). Jag uppfattade toner av krusbär, omogna persikor och lite äpplen i en rätt jordig karaktär. Lite mer hö/spannmålskänsla än för flertalet lambic. Ja, och så den där vaniljtonen från träet. Och kanske lite mögel? Alkoholen – drygt 8 procent – döljs väldigt väl.

Öl På tungan 8 mars 2017

Är extra allt-ölen på väg ut?

I några år har jag sett tecknen på en renässans för välbalanserade öl, där malten tillåts väga upp humlen och där alkoholstyrkan inte skjuter i höjden. Vi är på väg dit, men det går rätt långsamt. Istället håller den amerikanska ipan på att stärka sin position som svenska folkets nya ”stor stark”. Det är lätt frustrerande.

Det är snart tio år sedan jag tröttnade på amerikansk ipa, som jag verkligen älskat, även om jag fortfarande uppskattar de bästa märkena.

Bryggare och krögare tenderar att hålla med mig. De suckar över de ensidiga ropen efter ”ipa!”. Att de som ropar ser ofta ser sig som förespråkare för mångfald är mest bara tragikomiskt.

Idag fick jag i alla fall ytterligare bränsle för min kamp för välbalanserade fast smakrika öl, med sansad alkoholstyrka. I mejlkorgen fick jag en rapport som heter ”State of Beer”. Den bekräftar, än en gång, att vi är på väg mot sans, måtta och förståelse för det subtila i ölvärlden.

Källkritisk varning, dock: detta är ingen journalistisk produkt eller en rapport som presenteras utan baktankar. Beställare är Spendrups bryggeri. Ha detta i åtanke.

Spendrups väljer vad de tar med i rapporten, men det är ingalunda enbart företagets representanter som för ordet. Rapporten baseras på åsikter och analyser hos en panel med 75 personer från 14 länder: bryggare och andra experter. En viss slagsida är det, eftersom människor från äldre bryggarnationerna Storbritannien och Tyskland (utöver Sverige) är överrepresenterade.

Till tals i intervjuerna kommer framför allt ett par bryggare från amerikanska Firestone Walker (med suröl som specialitet och stolthet), liksom Åsa Öström som är professor i måltidskunskap, med inriktning på sensorik. Björn Falkeström från Oppigårds, en av Spendrups konkurrenter, får likaså en och annan syl i vädret.

Kloka ord kommer också från Sofia Ulver, forskare och docent inom konsumentkultur, som talar om kultiveringen av produkter i allmänhet och öl i synnerhet. Hon talar om ölets klassresa. Om vinets väg:

”Intresset för öl är en del av vad som kan kallas kolonialiseringen eller kultiveringen av produkter. I dag vill vi skilja ut oss från mängden.”

Allmänna slutsatser? Vi är på väg mot mer nyanserade och alkoholvaga öl. Bryggare vurmar för öl med en renare smakprofil, vilket kräver mer av hantverk än vad många så kallade ”craft brewers” är mäktiga.

Jefferson Richardson på Firestone Walker (ett amerikanskt bryggeri, med Spendrups som svensk leverantör) talar sig varm för smakvariation utan tillsatser. Ni vet: man kan brygga imperial stout med både kaffe, choklad och lakrits, men en skicklig bryggare får fram dessa smaker i önskade proportioner genom att kontrollera rostningen av malten. Suröl som skapas av bryggare (och blandare) med koll på jäststammar och processer behöver inte ta till frukt och bär för att få rätt resultat (såvida man inte vill göra, låt säga, ett körsbärs- eller hjortronöl – det är i sig ingen dum idé). Jag citerar rapporten:

”Enligt [Richardson] har tillkomsten av alla nya humlesorter helt omdefinierar ölbryggningskonsten, och hjälpt till att driva utvecklingen när det gäller smakmässig variation /…/

– Vi har verkligen fått en wow-känsla av att man kan få fram så många smakvariationer bara genom olika sorters humle.”

Det rör sig alltså inte om att förneka den otroliga utvecklingen i ölvärlden de senaste 30 åren. Ingen vill väl tillbaka till den mörka tiden. Men det handlar om att uppgradera det verkliga hantverket och att ibland faktiskt peka finger på det löjliga i mer vulgära ölmärken. Extremism är en återvändsgränd. Hantverkskunnande är det inte.

Hur ser framtiden då ut?

Enligt panelen kommer Weiss- och witbier att gå fram, liksom lambic och apa (det vill säga den amerikanska ipans sansade lillebror). Amerikansk lager kommer att backa, liksom irländsk stout och engelsk porter.

Vi får väl se! Själv hoppas jag på en renässans för frankisk märzen, Düsseldorfs altbier, tjeckisk hantverkslager och engelsk best bitter.

Öl På tungan 1 mars 2017

Ny Festbier på ölfestivalen

Har ni ramlat på öl frå Rajraj i Röstånga? PKLK i Tyresö? Vega i Göteborg? Fulltofta Gårdsbryggeri mitt i Skåne?

Då har ni antagligen haft tur. Troligare är att ni aktivt sökt upp dem.

Men knappast någonstans är det lika lätt att bekanta sig med dem som på Malmömässan 10-11 mars. Sök upp dem eller ramla, det funkar nog vilket som. Nästan 50 bryggerier ställer ut på Malmö Öl & Whiskyfestival under den helgen. De mindre eller ännu mindre bryggerierna dominerar.

Mycket är förstås skånskt och närproducerat, fast inte enbart. Ni hittar också öl från utmärkta Bearded Rabbit i Göteborg och öl från Tempel Brygghus i Uppsala, ett bryggeri som enbart producerar suröl. Deras monter blir ett givet tillhåll för dem som annars naturligt dras till Brekeriet.

Brekeriet? Ja, självklart är de också på plats. Liksom Landskronakollegorna från Finn. Och Höganäs Bryggeri. Bryggeriet i Råå. Och helt nyetablerade Friends Company Brewing från Helsingborg.

Bland Malmöbryggerierna hittar ni Hyllie Bryggeri och Limhamns Bryggeri. Samt ett av mina favoritbryggerier, Sibbarps Husbryggeri, som under festivalen lanserar sin nya Festbier, som bryggaren Rolf Nilsson presenterar som ”en klassisk tysk Märzenbier i en moderniserad skepnad”. Northern Brewer- humle möter Hallertauer Blanch och ytterligare ett par direktimporterade bayerska humlesorter. Men som vanligt är fokus lika mycket på malten som på humlen.

Det låter som en fest helt i min stil.

 

Öl På tungan 19 februari 2017

Goda nyheter på pubfronten

Nyss kom jag från Malmös tveklöst mest genuina brittiska pub – Pickwick – som sedan förra besöket, i söndags, har bytt huvudleverantör. Nu? Åbro!

Ja, jag vet. Det låter inte så festligt, men sedan ett decennium är de stora svenska bryggerikoncernerna (Spendrups och Åbro samt gränsfallet Carlsberg Sverige – det som brukade heta Pripps, men inte längre är oberoende) också viktiga importörer. Och Åbro har den bästa importportföljen bland de tre.

Så ut från Pickwick har alla Spendrups bulldogs farit. Istället? Tre förstklassiga engelska fatöl från Fuller’s i London. Det rör sig om klassikerna London Pride och ESB, men också den det förhållandevis nya tillskottet Black Cab Stout som i min bok är en bättre stout än en modern kvävekrämig Guinness. Torrare, inte så mycket chokladdryck. (Lugn: Guinness finns kvar, tillhandahållen av Carlsberg Sverige).

I övrigt? Sierra Nevada Pale Ale, en sann klassiker också den fastän den är amerikansk och modern. Även skotska Brewdog Punk IPA finns nu på fat. (Och så har veteöl från Paulaner och Spendrups, helt okej bägge två, bytts ut mot ypperliga Weihenstephan).

Medan detta går upp för mig, och sakta sjunker in, blir jag varse nyheten om att The Green Lion Inn äntligen får en ny chans. Dessa lokaler i hamnen – som renoverades av just Åbro, men som gav upp eftersom ställen blödde pengar – tas över av en oberoende krögare. Det kan bli bra. Lokalerna förtjänar det. Jag håller tummarna.

Öl På tungan 7 februari 2017

Urquell på tank till Malmö

När smakar Pilsner Urquell bäst?

Det givna svaret har i alla tider varit ”När man är i Tjeckien”. Men sedan ett par år är det där svaret inte alldeles självklart. Bishops’s Arms Gustav serverar en oftast ypperlig Pilsner Urquell i ofiltrerat skick. Och nu introduceras Urquell i tank i Malmö: färsk, men filtrerad.

Dessa tankar finns redan på tre krogar i Stockholm och en i Göteborg. Jag är extremt kräsen när det gäller Urquell, men faktiskt: på Bar Central i Stockholm och Gyllene Prag i Göteborg smakar ölet i stort lika lika bra som på de bästa ölstugorna i Tjeckien.

I slutet av mars, om tidsplanen håller, öppnar Johan Lönn och Tony Reka krogen Södergatan 14 i Harry’s gamla lokaler. Läs mer här.

Konceptet för ölen blir ”tankovna”: ölet transporteras i perfekt tillslutna behållare till de ståltankar som finns på krogen och rymmer 250 liter. Härifrån pumpar man öl direkt ner i halvliterssejdlarna. Inget syre möter drycken förrän den tappas upp. Och ölet är färskt, det vill säga opastöriserat.

Ståltankarna datummärks när de fyllts: de bör tömmas inom ett par veckor. Jag har aldrig någonsin druckit en Urquell från tank som är ofräsch, vilket förstås delvis handlar om att tjeckerna dricker så mycket öl att det aldrig hinner bli gammalt och delvis om att dessa tankar finns på ölställen där folk nästan uteslutande dricker just Urquell.

På dessa krogar får man sin pilsner utan de där stickiga bubblorna med överflödig kolsyra, som får så många ljusa lageröl att kännas bubbliga och läskeblaskiga.

I gengäld serveras ölen med mycket skum, som bidrar till den mjuka och harmoniska känslan – och till att framhäva smaken. Allra bäst blir det om du beställer din öl som en ”hladinka”, det vill säga len. Då ser den ut ungefär som sejdeln i mitten på bilden.

Hemligheten bakom de perfekt upphällda ölen är de avancerade tappkranarna (Bishops har också en sådan till sin Urquell, och i den lilla baren på Grand Öl & Mat i Malmö finns en sådan till det tjeckiska alternativet). Med dessa kranar kan en skicklig bartender styra och kontrollera texturen. Vill du ha en lite krispigare variant (sejdeln till vänster?) Då beställer du en sådan, och bartendern börjar med att tappa upp själva kroppen och toppar med skum. En len halvliter öl skapar man genom att först tappa upp skumkronan, sedan bygga ölen från botten.

Bryggeriet brukar vara noga med att utbilda personalen så att de lär sig hantera kranarna och ölet. Inget vore värre än om ölet hamnade i vanrykte.

Den tredje varianten, den som ser ut som ett glas mjölk? Den beställer inte många. Men den är en fin upplevelse den också, krämig och sötare i smaken. Priset brukar vara ungefär hälften mot en ”vanlig” Urquell.

 

Öl På tungan 30 januari 2017

Kejserlig rysk porter

Festivalen med ryska mikroöl på Malmö brygghus i helgen blev en positiv överraskning på många sätt. Jag lyckades prova ett tiotal öl och kunde notera att nivån på kvaliteten var nästan lika hög som alkoholhalten.

Två skönhetsfel, ändå: Publiksuccén gjorde det svårt att ta sig fram genom trängseln till de livsnödvändiga hinkarna där man häller ut ölen man inte tänker dricka upp. Ska man ta sig igenom tio öl (det fanns fler än det dubbla) som sällan mäter under åtta-nio volymprocent så vill man inte ha så mycket. Det här var kraftiga saker.

Och så det andra: ipan var överlag rätt taskig, präglad av ofräsch humle som smakade som dammig tall. MEN med ett lysande undantag: Stanley Knife från Green Brewery, som verkligen smakade friskt! (Och var svagare än alla de andra.)

De bästa ölen var generellt sett ändå dessa som anknöt till (Russian) Imperial stout, en brittisk öltyp som under 1700-talet och en bit in på nästa sekel var en stor exportsuccé med stor marknad i de baltiska områdena. Velka Morava representerades av en vanlig men välbryggd Extra stout, men allra mest lyckad var en av de båda imperiepoeter/stout-ölen från Jaroslavl utanför Moskva. Deras Black Flag är en porter på 9,5%: kraftig, med rätt hårt rostad malt som gav en stark förnimmelse av mörk chokladkaka och starkt kaffe. Stor maltkropp, med fin sötma fast ingenting klibbigt. Fin ton av läder gjorde drycken komplex.

Ifall den håller samma klass till vardags – och detta alltså inte bara var en ovanligt lyckad batch som visades upp i detta skyltfönster med församlade nördar – så vill man nästan åka dit, till Jaroslavl.

Bland mer kuriösa öl hittade jag en Brent Madeira från One Ton, en rätt fin (kopparfärgad) och lagom syrlig hallonöl från Stamm samt en ”intressant” hybrid som Velka Morava bryggt med druvor och som fått namnet Metamorphoses. Här kastas man mellan öl- och vinvärlden, på ett vis som är lika välkommet som de där kräkreflex-åken på Tivoli som försätts med varningslappar. Det var inte äckligt, bara förvirrat.

 

Öl På tungan 26 januari 2017

Ryssen kommer till brygghuset!

För inte så länge sedan gick det att bekvämt dela in Europa i tre klimatzoner. Det var vinlandet i söder, ölriket i mitten och så vodkabältet som började någonstans norr om Sassnitz.

Hur passé den uppdelningen blivit framgår inte minst när Malmö Brewing co – tidigare känt som Malmö brygghus – bjuder hit bryggare från exotiska ölnationer och arrangerar endagsfestivaler. Efter förra årets heldagar med mikrobryggt öl från Frankrike och Portugal är det denna lördag dags för Ryssland.

Låter det som ett skämt? Det är inget mot hur det smakade när jag så sent som 2009 var i Moskva och hittade till tre eller fyra bryggerikrogar. Med ett undantag – 1516 Pub & Craft Brewery – var rubbet som jag provade mer eller mindre odrickbart. Men i den snabbt expanderande ölvärlden är åtta år en lång tid. Idag finns uppenbarligen en uppsjö kvalitetsbryggerier i Moskva, S:t Petersburg och andra platser. Ryssen kommer starkt.

Tolv bryggare är representerade med vars två öl på Malmö brygghus på lördag i vad som kallas, förstås, Russian Craft Beer Festival. Sex av bryggarna ska dessutom vara på plats. Mellan kl 15 och 22 håller det på.

De tolv brygger öl i alla möjliga traditioner. Ja, det finns mycket av ipa, apa, amber ale, imperial stout och barley wine på repertoaren, men också frukt- och örtkryddade öl, berliner weisse, saison, baltisk porter och pils. Malmöbryggeriets viktigaste kontakt – Velka Morava, ett bryggeri i Moskva som också importerar öl – är uppkallat efter det medeltida stormähriska riket och är alltså mer centraleuropeiskt i sin inriktning. Mähren är förstås den östra delen av Tjeckien.

Här är de tolv ryska bryggerierna:

Stamm Beer

Velka Morava
Jaws Brewery
Victory Art Brew
Bakunin Brewing Co
One Ton Brewery
AF Brew
Heartly
Green Street Brewery
Zagovor Brewery
Plan B
Knightberg Family Brewery

Öl På tungan 28 december 2016

Lätt och svårt med kölsch

”Kölsch är egentligen en ganska tråkig öltyp och inget man vinner tävlingar i Folkets Val med”. Det är mer en nördöl”, säger hembryggaren Per-Ola Roos som på hembryggar-SM i Göteborg 2010 vann guld för sin Kellermeister Kölsch i klassen ”Light pale ale”.

Det har han alldeles rätt i. Kölsch är inget man chockerar smaklökarna eller sällskapet med. Desto mer imponerande när dessa öl blir riktigt bra. För det händer.

Per-Ola Roos intervjuas i nya numret av tidningen Hembryggaren. Han säger vidare:

”Det finns många sätt att göra ölen intressantare. Dagens trend pekar ju mot högre beska, mer humlearom och även användning av frukt. Men då är det ju inte längre en Kölsch.”

Vad är då en kölsch? Ett överjäst, lätt humlearomatiskt och långlagrat öl. Ett subtilt hantverk, när det är som bäst.

Allra intressantast i den där artikeln är ändå bryggarens svar på frågan om det finns ”särskilda utmaningar för en hembryggare som kommersiella bryggare inte har?” Han svarar:

”Jag skulle vilja vända på frågan. För vi hembryggare har otydligt bättre förutsättningar än de större kommersiella bryggarna har. Utan krav på att det vi brygger ska vara exakt likadant år ut och år in. Inga lönsamhetskrav. Sex månaders lagringstålighet är inte kritiskt.”

Med andra ord: De baktalade större bryggerierna har så mycket högre krav på sig än de romantiserade småbryggarna. Förutsättningarna är olika, men det finns hantverkare (och klåpare) i bägge grupper.

Kölsch, igen: Den bästa kölsch du kan hitta i Sverige är den från Früh. Men om du hamnar i Köln ska du sikta på Päffgen i första hand, Malzmühle i andra.

Öl På tungan 22 december 2016

Inget rökförbud på puben

Finns det något som så här i jul- och vintertider går upp mot en vedeldad brasa?

Ja, jag vet – vilken fånig fråga. Klart att det finns. Det finns rauchbier från Bamberg, med bokeldstorkad malt. Just nu finns den från fat på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Och ja, de har fått in de där pergamentglasen (om än bara den mindre storleken; det blir alltså svårare att ge hem och säga att ”äh, jag tog bara en enda öl på vägen hem från jobbet”).

Här har jag skrivit mer om bryggeriet och detta öl som hör till mina tio favoriter, alla kategorier.

Senaste kommentarer

Sidor