Copenhagen Beer Celebration i all ära, stans största ölfestival förblir den som i Ølentusiasternas regi denna vecka intar Carlsbergs gamla bryggerilokaler i Valby. Under tre dagar håler det på, torsdag till lördag.

Programmet finns här. En del internationella bryggerier och en uppsjö danska är representerade i montrarna: Aarhus, Indslev, Svaneke, Søgaard, Brygghuset No 5, Skands, Stronzo och andra tämligen kvalitetssäkra producenter.

Några öl som väcker min nyfikenhet är Stronzos Saison Saaz, en saison med brett och torrhumlad med tjeckisk humle, liksom samma bryggares ”1000 EBC Morning Wood” med allt som behövs för en riktig frukost: ekflisor och kaffe.

Samt, framför allt, en danskproducerad Kellerbier som Indslevsbryggda Ugly Duck ligger bakom. Den heter Helmuth Kellerbier, mäter 4,6% procent alkohol, och är ett samarbete med Beer Here.

Den stora dagen är här! Dagen för Sällskapet Maltes tipspromenad mellan ölkrogar  i Malmö.

Reglerna är enkla: ni strosar mellan elva utskänkningsställen i stan, beställer den hemliga ölen och kryssar för på talongen vilken av de tre namngivna ölsorterna som ni tror det är ni dricker. Ni kan ta krogarna i vilken ordning ni vill. Ett glas kostar 25-30 kr och rymmer oftast 15 cl.

Blanketterna finns givetvis på alla elva ställen, som i år är dessa:

På Besök, Far i hatten, Söder om Småland, Nya Tröls, Gamla Brogatan, Tempo, Grand,  Malmö Brygghus, Hamnmästaren, Bishops Arms i Savoy samt Bishops Arms på GA Torg. Läs mer här.

Vill du hinka öl? Då är festivalen Copenhagen Beer Celebration rätt plats lika mycket som en högmässa i julottan, ett klassiskt konditori i Gamlestaden, en retreat med buddistiska munkar, ett AA-möte på klubblokalen eller en vinprovning med föreningen Vinus Vitas Gerulaitis.

Där hinkas det inte.

Men om du vill veta var framkanten är belägen eller hur de subtila vindarna i de mest trendkänsliga ölkretsarna blåser? Då är Copenhagen Beer Celebration den enda festival du ska koncentrera dig på.
CBC arrangers just nu för andra året; ett första av tre femtimmarspass avverkades igår. De sista två är schemalagda idag.

Men CBC som  erfarenhet och upplevelser — ögonöppnaren, ölsamkvämet, provningsfesten — lever kvar långt efter att schemat är historia. Detta är verkligen festivalen för den som vill ligga ett par steg före.
Förre året gladdes jag inte minst åt saison-typens alldeles självklara men ändå oförutsedda dominans. Det mesta av det bästa på CBC 2012 var träfatslagrade saison eller farmhouse  ale (som är den gängse amerikanskengelska benämningen) som fanns i en otippat bred uppsättning.

De messt udda saison-öl jag druckit förblir dessa jag provade på CBC 2012, dessa blev knappast vardagsöl. Men saisontypen har verkligen börjat synas i offentligheten under det år som gått. För ett år sedan var saison fortfarande lika exklusivt i skandinaviska barer och i svenskt ölmedvetande som obskyra bonusspår på Posiesplattor. Så är det inte längre.

Årets trender? De tar vid där CBC markerade förra året. Saisonölen är färre, men festivalens utbud bekräftar den vakna och hippa ölkulturens vandring bort från extremhumlade IPA av amerikansk typ. Vägen går mot jästpräglade öl: lambic, gueuze, brettanomyces-öl i olika utföranden, saison, även jästpräglade ”vanliga” ale.

CBC är bryggaren Mikkellers skapelse. Mikkeller är curator, kan man kanske säga. Flertalet utställare är bryggare som Mikkeller sambryggt med eller bara funnit en samhörighet med.
De kommer från USA, Australien och Nya Zeeland, men också Holland, England, till och med Spanien, givetvis Danmark och Sverige, faktiskt också Japan.
Ölen som serverades på fredagen finns i de flesta fall inte kvar idag. Varje utställare — uppemot 30 stycken — har tre öl på sortimentet för varje pass.

Festivalen är så hipp att de eftertraktade biljetterna tar slut innan någon hinner säga säga bayer. Detta är inte festivalen där man sveper eller dricker upp för att man ju faktiskt har betalat för det. Åtminstone inte i år. Förra året retade jag mig på de onödigt stora tilldelningarna (10 cl) av ganska ofta väldigt starka öl som ingen seriös ölprovare ändå vill tömma. Men om man har betalat för sin öl så … ja, ni fattar. Man häller inte så gärna ut gott öl.
I år? Man betalar sin entrébiljett, har fem timmar på sig i lokalen (som rymmer 1000 pers, vilket i festivalsammanhang är lite), man får ett litet och välformat provglas som rymmer 5 cl, och man betalar därefter inte ett öre för drickat. Allt är gratis, vilket gör att man lätt kan säga ”tack, det räcker” utan att känna att man går miste om något. Den som vill ha påtår får en.

Vill man det, då? Ja! Egentligen. Men ännu hellre vill man gå vidare och testa något annat.

Något som var gott? Massor. Jag hittade framför allt tre favoriter.
Surly Brewing Co i Michigan verkar oförmöget att brygga annat än stora öl, alldeles bortsett från öltyp. Min favorit igår var en vildjäst och rödvinsfatslagrad öl av typen rödbrun suröl som går under namnet Pentagram och är en efterföljare till klassikern Rodenbach Grand Cru. Inte fullt så krävande, dock, och egentligen inte särskilt sur – bara syrlig. All rätta komponenter är där: passionsfrukten, syrliga krusbär, en ton av läder och fuktig tobak. Lite mer citron/lime än man förväntar sig, men detta är en fräsch tolkning.
Andra bryggare anknyter till traditionen med syrliga och fatlagrade öl med drag av jästsvampen brettanomyces (som vi hädanefter, med familjär ton, benämner brett). Amerikanska bryggaren Against the Grain presenterade en ”Golden Sower” som till 100% jäst med brett. En gyllengul och smågrumlig ale med mycket stall i doften. Ganska snäll ändå, faktiskt med en tydlig ton av mjölkchoklad i eftersmaken. Laktobakterier, I presume?
Betydligt tuffare var den brett-öl som holländska De Molen serverade och som hette ”Untamed Forces”. Men den första klunken — den öppnade himlen! — var bäst, och bara fram till eftersmaken. Sedan slog det över mot ättika.

Favorit nr 2 var en stark suröl från holländska Merciless Brewing — ett lika lyckat som osannolikt experiment. För vad hade vi här? En blandning av gueuze (syrlig, belgisk, tunn) och barley wine (maltigt fullmatad, sötbesk, anglosaxisk) som mognat i träfat.
Det borde inte vara möjligt, dessa traditioner gifter sig inte med varandra.
Men det enda sättet att visa var gränsen för det möjliga sträcker sig är att faktiskt prova. Jag är inte så intresserad av de misslyckade experimenten (jag har stött på alltför många), men när det mot alla odds blir bra vill jag vara med.
Denna dryck var storartad, löjligt välbalanserad trots extremerna som var inblandade. Jag kunde ha svurit på att hallon varit med i jäsningen (eller kanske smultron?), men nej – fruktigheten kommer av jäsningen.

Men visst fanns det även humleburna upplevelser som var fina — från Londonbryggaren The Kernels ”Table Beer” (ah, jag älskar smakrika men alkoholsvaga öl som trots de svåra förutsättningarna har en fin balans)  till amerikanska Boxing Cats fuktiga APA (med en faktiskt rätt oväntad humlekick i eftersmaken) till likaledes amerikanska Firestone Walkers fylliga Union Jack — man fick tugga sig igenom den — som var ett lika balanserat som fruktbart transatlantiskt möte, på en flotte med persikor, bananer och citrusfrukter. Och framför allt redan nämnda Surlys ”Abrasive”: en maltig DIPA med rogivande egenskaper, gott om mogen frukt och uppstramande citrusskal och i eftersmaken en bädd av torkade fikon.

Finfint. Men favorit nr 3? Det var en idiotstark Imperial Stout, som mognat på träfat (och som det framgick!) från Firestone Walker. Jag provade den efter en hygglig havrestout från pålitliga Hoppin’ Frog, men den 13-procentiga ”Parabola” från Firestone Walker dödade grodan redan i första inandningen. Mycket träkänsla, choklad, espresso och marsipan. Allt man vill ha från en vuxen dessert.

I övrigt: några strödda tankar och anteckningar:
Japanska Bairo Beer har med ”Angry Boy” gjort en fin, om än oansenlig brown ale som påminner om kex fyllda med dyr chokladkräm.
Saison Sauvin från Nya Zeelands Wired Brewing smakar precis som den heter: en sydbelgisk lantöl, starkt präglad av humlesorten Nelson Sauvin. Ett finfint växelspel: mer Saison i munnen än doften förbereder en på, men snart kommer humlen i stark frammarsch innan eftersmaken mynnar ut i mer funk/hästfilt än en James Brown på stallbesök 1971 hade kunnat mana fram.
Att göra ale med gin är intressant på papperet. Behåll papperet.
Mountain Goat Beer presenterade en steam ale, med smak av milda gula äpplen och mango.
Surly — mitt nya favoritbryggeri! — serverade en mild ale à 4,0 procent som kunde hävde sig väl mot smakbomberna. Ljusare än normen, snarare kopparbrun än brun på riktigt. Torr för sin genre. Toast, nötter, Nescafé.

Förra årets roligaste öl att beställa hetta Heart and Soul. Tänk bara att gå fram till bartendern och säga: ”Could I have some heart and soul, please?”. Sådär borde varje kväll i varje bar vara.
I år? En nästan lika fin öl beställde jag genom att gå fram och be: ”Could I have some Human Sacrifice, please?”. Ölen kom från Merciless Brewing och var en fin törstsläckare à 4,2 procent med jäst och humle i förgrunden.

Har ni misslyckats med att skaffa biljett till årets hippaste ölfestival i regionen? Copenhagen Beer Celebration, arrangerad av Mikkeller?

Det finns hyfsat fullgoda substitut. På fredag öppnar Hamnmästaren, Malmös nya biergarten, som drivs av Malmö Brygghus på Bagers Plats — nära centralstationen. Ifall solen är lika nyfiken som jag så kan detta bli nästan lika hett i helgen.

Men själv ska jag faktiskt till Köpenhamn, förra årets festival gav minst sagt mersmak. Detta reportage publicerade vi i Sydsvenskan efter förra årets CBC-debut.

SVT visar dessa veckor den egenproducerade serien ”Den stora ölresan”, i tablå-tv och på SVT Play. Den har sina förtjänster, men också en del brister och otidsenliga hang-ups. Om detta skrev jag i dagens tidning.

Några läsare har hört av sig och anmärkt på att jag blandat ihop en sketch i det gamla tv-programmet Nöjesmassakern med ”Sällskapsresan”, Sven Melander med Loffe Carlsson. Det är förstås irriterande, men eftersom min poäng var att vi inte ska fastna i vad som gällde och var relevant för 20-30 år sedan har jag svårt att se att denna lilla fadäs ändrar något i sak.

Far i hatten öppnar på nytt imorgon kväll (torsdag). Kl 22 slås portarna upp. För den som allra helst rullar tjeckisk hatt är detta alldeles särskilt goda nyheter. På fat denna kväll finns fyra fina tjeckiska öl från ett par av landets piggaste bryggerier. Dels Kout 12° från Kout na Sumave, ett medelstort bryggeri i sydvästra Böhmen, dels tre öl från det pyttelilla ekologiska bryggeriet i skrotupplagskvarteren i Beroun. Zlaty Kun är standardölet, en ljus lager med stamvörtstyrka 11° (tänk mellanöl). Den mörka 11° är torr för sin typ. Medovy Medved är honungslager, smakar som en bättre honungskaka i flytande form.

Vi får väl se hur länge faten räcker och hur mycket som finns på sortimentet till vardags. Men utsikterna är goda; en av de nya ägarna, Martin Axén, är också delägare i en importfirma som riktar in sig på tjeckiska kvalitetsöl från mindre bryggare.

Utöver dessa fyra fatöl ska det finnas fem eller sex flasköl. Roligast? Jämnt skägg mellan Sotaren från Eggenberg (Svíhak) — en mörk lager med rökt malt, som brukar vara ett av mina bordssällskap när jag vintertid är i Česky Krumlov — och Kocour Samuraj, som är en välbalanserad tjeckisk IPA med sansad alkoholstyrka (runt fem procent) från en hipp bryggare i norra Böhmen.

Men missa inte heller Hubertus från Kácov (osäker på om det är den svaga 10°, folköl, eller den starkare 12°) som är ett finfint sommaröl. Det är för övrigt också Velen, ett okonventionellt veteöl från Černa Hora i Mähren. Övriga öl är Klaster, som synts i flera malmöitiska ölbarer det senaste året, samt Otakar som är en 11° ljus från Poličce (som inte har med lagens väktare att göra).

Största succén på festivalen?

Det är lite tragikomiskt, men det skulle kunna vara Amager Bryghus skandalomsusade Lust – ett av de sju ölen i serien som inspirerats av De sju dödssynderna.

Dessa öl lanseras inom kort på Systembolaget, med etiketter som på karikatyrvis illustrerar de olika kardinalsynderna. Ja, ni har nog redan läst om hur regelryttarna på Systemet stoppade den som skulle illustrera Vällust och som visade en yppig kvinna i badet.

En missräkning för bryggeriet, förstås, men det har vänts i en PR-vinst som en marknadsavdelning inte ens hade kunnat drömma om att kalkylera. I Amagers monter fanns inte bara de sju ölen, utan också etiketter som man kunde ta med sig hem för att klistra på flaskor man så småningom kan köpa hem från Bolaget. Det fanns även etiketter att fästa på sin smartphone.

Ölen som sådan? En söt och stark belgisk stark ale — söt malt, fullmogen frukt, sirap — som är rätt trevlig, men långt ifrån det mest lustfyllda man kan få från detta förstklassiga bryggeri. Då gillade jag mer deras Vrede, en lite otypisk saison som fatlagrats och hade rätt mycket trä/tannin-karaktär.

Bland nya danska bekantskaper vill jag ännu hellre lyfta fram Stronzos ”Fruit Cake”, en fruktöl som jäst med både brettanomyces och saisonjäst. Frukten är hallon och juice från röda vinbär.

En mer konsekvent suröl är den lambic som Malmö brygghus stoltserar med, vid namn Grand Crew. Jag drack ett par klunkar av den för några månader sedan, men den har blivit ännu mer stilenlig och stramt uppfordrande sedan dess. Men den är fortfarande inte extrem – den kan faktiskt funka som en introduktion i den spontanjästa lambicens underbara värld.

I en annan del av ölvärlden finns schwarzbier – stora i norra Tyskland, men också i Japan. Sapporos kärleksmums till schwarzbier behövde jag inte prova för att kunna rekommendera, men Gotlands schwarzbier Det sjunde gomseglet är en ny bekantskap för mig: ren i smaken och tydlig i sin framtoning, vilket möjligen kan förklaras av att ölen kallmäskats enligt omständliga metoder som ska ha varit vanliga på 1920- och 30-talen men som sedan rationaliserats bort. Det må vara hur det vill – jag gillade resultatet.

Spendrups Brutal Brewing lanserar också ett par festivalunika IPA. Bland dessa gillade jag The Last IPA mest: en fruktbomb till IPA, som är över hela spektret utan att den blir spretig innan den landar i en eftersmak som av fikon. Samma bryggeris IPAnema var stickigare och hade en distinkt smak som av lakrits. Ok, men jag föredrar fruktsallad.

Trötta på extremhumlade IPA av amerikansk typ? Blicka mot England, där råder sans och balans.

Hopdaemon är ett litet bryggeri i Kent, mitt i landets främsta humledistrikt, som representeras här på festivalen med tre fina öl (som allihop finns på Systembolagets beställningssortiment). Skrimshander IPA är en fin IPA med 4,5 procent alkohol och mycket brittisk karaktär. Kenthumlen slår igenom. Även Leviathan, en karamellmaltig sak på 6,0 %, med bra efterbeska, är fin.

Men det sensationella är ändå bryggeriets Helles: något så oväntat som en kvalitetslager bryggd på engelsk mark. Kenthumle? Inte så mycket som en flik av en kotte. Humlen är böhmiska Saaz, uteslutande, och den matchas fint av den nästan lika oväntade veteölsjästen som ger ölet en fruktighet man inte förväntar sig av en bayersk Helles.

Även nystartade Camden Brewery i London, vars session pale ale jag tidigare druckit och uppskattat, har försökt sig på en Helles. Helt ok. Finns i Wicked Wines monter.

Annars gläds jag mycket åt satsningarna på mer eller mindre sura öl som präglats av jästsvampen Brettanomyces – och i vissa fall av de laktobakterier som vi känner från lambic och berliner weisse. Brekeriet är mest konsekventa, men inte ensamma.

Idag fick jag äntligen dricka Brekeriets Cassis, ett fruktöl som sekundärjäst på svarta vinbär. Bättre vuxen-Fest-is har jag nog aldrig upplevt. Mycket svartvinbär i initialdoften, men sedan utvecklar ölet en sofistikerad syrlighet. Jag provade också experimentbrygden Rósaldin, som jäst bland annat på nypon. Den påminner om en elegant cider, med inslag av äpplen men också vita vinbär. Nyponen? Dem kände jag inte förrän vid tredje sippen, och först i eftersmaken. De finns där, de ger karaktär, men de smakar mindre som barndomens nyponsoppa än som förbjudna nyponbuskar.

I övrigt? Mer konventionella öl? Mer hinkvänliga?

NIls Oscar har nyligen tagit fram ett folköl, som får heta Bordsöl, och som har en köra-bil-vänlig styrka på 2,7%. Ordentligt humlad (Amarillo, Cascade, Saaz, Tettnang) men med förvånansvärt mycket kropp i det nästan kopparfärgade ölet.

Bra bruksöl är också Spring Sprinter från Fullersägda Gales, som serveras från cask. Frisk ale med blygsam alkoholstyrka — jag hade kunnat tänka mig en hel pint eller två. Även tjeckiska Jezek (maltig, lite pepparaktig bitterhet, härligt skum) är ett bra hinkaröl.

Extrema öl kan vara extremt tröttsamma, så som jobbiga posörer ofta blir. Men det finns också extremt goda exempel.

Dagens hit på ölfestivalen i Malmö är en 17,5-procentig kaffestout som jäst med stora mängder honung, men inte minst lagrats med kopiösa mängder nymalt kaffe: fem kilo per batch a 20 liter. Bryggaren är danska Stronzo, ölen bär namnet Coffee Badger, med den nätta vinjetten Double imperial honey coffee stout.

Kaffet maldes samma dag det tillsattes i ölfatet (KORR: inte alls. Det rostades samma dag. Det maldes aldrig), och det är kaffet man först knockas av när man sticker näsan i det lilla glaset. Men som det utvecklas i munnen! Det är som att smutta på en kopp välbryggd espresso med avec – och sedan kommer hela dessertupplevelsen, med kletig chokladkaka och allt.

Ölfestivalen i Slagthuset i Malmö inleds i eftermiddag. Av den anledningen, och andra, pratar jag om öl i P4 idag – strax efter lunchekot. Vi får väl se om det blir något vettigt sagt.

Inför festivalen publicerade vi idag två artiklar: en om Brekeriet, det profilerade bryggeriet, en annan som kort presenterar en handfull av de deltagande skånska småbryggerierna. Under eftermiddagen och kvällen skriver jag på denna plats en del om mina intryck från festivalen som öppnar kl 15.