Ofiltrerade lageröl, med jästfällningen kvar, förknippar vi med mindre så kallade hantverksbryggerier — inte med industribryggerier som det Carlsbergägda Falconbryggeriet i Falkenberg.

Dags för oss konsumenter att tänka om, eftersom en del av producenterna faktiskt gör det. Sedan början av april säljs en ny skapelse som heter Falcon Raw No 9 på Systembolaget. Det är en ofiltrerad lager med fyllig smak men blygsam alkoholstyrka (4,5%), ett förhållande som möjliggörs av att man valt att inte filtrera.

Jag vet inte om jag skulle kalla den rå, ordet rå har för mig en negativ klang. Något oborstat. Något mindre distingerat. Och inte minst ger det associationer till råfrukt, som i bryggarsammanhang är en samlingsbeteckning för billiga spannmål som inte mältats (oftast ris och majs).

Jag skulle hellre kalla den något med frisk. Eller levande. Kanske Jäst sir, I can boogie (kanske inte ändå).

Drycken är grumlig och lejongul, rätt upphälld ger den en fin och stadig skumkrona. Jästig och maltig doft av bröd, gräs, apelsinskal och örtkryddor. Söt jäst i smaken, lite grann åt hemmagjord äpplemust med dragning åt klementiner, gräs och karamelliserad malt. Alldeles utmärkt som sommardryck, säkert också till kryddstarka rätter. Hade kunnat vara något mer humlat, men … tja. Behövs inte. Sötman är rätt trevlig.

Falcons nya öl är ingen sensation, men det är gott. Vilket vid närmare eftertanke är en mindre sensation.

Festivalen ”Stora öl – små bryggerier” går in på sin andra och sista dag, start kl 15. Det var väldigt lyckat igår, min enda invändning är att det var trångt i lokalen. Vilket är en futtig invändning, trängseln är förstås en nästan lika stor källa till glädje som de bästa brygderna.

Vilka dessa var?

Jag hittade fyra storfavoriter. Påfallande många kom paradoxalt nog från gnällbältet.

1. Den stora snackisen var den Stormaktsporter som Närke Kulturbryggeri lagrat på konjaksfat. Stormaktsportern är fin i vilken tappning som helst, men detta var något alldeles extra. De fem månaderna i konjaksfat har gett portern (kanske snarare en imperial stout?) en tydlig konjaksarom. ”Mycket trevligt, men kanske för mycket?” tänker jag oroligt innan jag låter drycken tumla runt i munnen. Inte alls, i munnen stärks porterkaraktären och i eftersmaken kommer en ordentlig dask av porterns choklad. En rejäl, mättad smak, och ett lika silkeslent som maltfylligt öl. Perfekt till en chokladkaka, förstås, men detta är en dessert i egen rätt.

2. Samma bryggeri, Närke, serverade en lika ypperlig american pale ale som går under namnet Jontes Atgeir. Den finns för närvarande på keg (vanligt fat) på en del prestigepubar i landet (levererades till Bishops Arms i Malmö igår), men detta är cask-varianten. En ren tillfällighet, gränsande till olycksfall — bryggaren berättade för mig att de helt enkelt fick öl över, allt rymdes inte i tanken så överflödet tappades på cask.

Jontes Atgeir är en variant av bryggeriets vanliga Slättöl, men med humlen utbytt mot Tomahawk som bidrar till den grapefruktslika beskan men också till en lite träig/jordig ton som samspelar enormt fint med jästen i denna mousserande cask ale. Alkoholnivån stannar på 4,9%, vilket gör detta till en ypperlig sommar-ale för den kräsna drinkaren. Bryggaren konstaterade självkritiskt att den fina efterbeskan blev lite väl lång, den borde ha klingat av något tidigare. Vettig poäng, men inget problem för min del.

3. Eskilstuna Ölkultur har fyra intressanta öl, varav tre är väldigt bra. Sensationen är deras DIPA (double india pale ale), som fått namnet Anders. En humlefest som inte går överstyr, en av de bästa i sin genre. Massor av tropisk frukt, en del tall, fin balans mellan malt och humle och mellan beska och frukt. En stor, men inte övermäktig smakupplevelse med alkoholstyrka på 8,7%.

4. Men vilket öl skulle jag helst ta med mig ett fat av och låta installera på en pub och ägna en helkväll åt?

Alla tiders – Prima lager, från Kalmarbryggeriet Ängö. Detta är en välbalanserad, rofylld lager som påminner om ett tjeckiskt premium-öl i opastöriserat skick. Frisk doft som avslöjar den blommiga tjeckiska saazhumlen, men med en dragning åt frukt som visar sig komma från den kompletterande trendiga Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland. Mjukt maltigt i munnen, inga oroliga bubblor av den typ vi förknippar med både industrilager och flertalet svenska mikroimitationer. Jästen bidrar till karaktären och fräschören, men tar inte över.

I övrigt?

Mycket annat var både gott och intressant.

Helsingborgs bryggeri serverar sin lakritslager, ett samarbete med lakritsfabriken i närliggande Ramlösa. Idén är sympatisk: gräv och brygg där du står. Ungefär som Malmö Brygghus gör en kakaoporter med kakao från chokladfabriken i samma fastighet. Lakritslagern är helt ok, med en genomgående lakritston — från första insniffning till eftersmaken — som påminner en del om anissprit (ouzo, pastis) men mer ändå om den de halvsöta helsvarta lakritsbitar man hittar i engelsk lakritskonfekt. Inte min kopp te riktigt, men ett intressant experiment.

Lundabryggeriets nylanserade Röde Orm är en knäckig ale som efter den lite brieostiga initialdoften (lägger sig lika snabbt som det stilenligt tunna skumtäcket) har en fin balans mellan karamellmalt och humle.

Eskilstuna Ölkultur har en single hop-ale som heter Stenby. Humlen ifråga är Nelson Sauvin, som verkligen tränger igenom med sina fina krusbärstoner och lätta blommighet. Relativt tunn kropp, vilket är avsikten — detta är ingen ölbomb, det är en ale på 5,6%. Eskilstunas Fristadens Imperial Stout är en nioprocentig och kraftig sak med väldigt mycket kaffe i karaktären. Syrligare än jämförelseobjektet Stormaktsporter. Lite lätt metallisk, men det stör inte för mycket.

Däremot imponeras jag inte av Eskilstunas försök att göra en saison, Skogsängen Saison. Kryddad med basilika, därtill med en mintaktig ton som från eukalyptus. Jordig och jästig, lite frukt som från persika, men jag vill ha min saison friskare och syrligare än så här. Då gillar jag mer den svarta saison som Gamla Slottskällan gör under namnet Zeven. Detta är ett öl med ambivalens: tydlig syrlighet å ena sidan, nästan som hos en spontanjäst belgare, men också en maltig och lätt rostad ton som påminner om nötkola.

Gamla Slottskällans dunderhumlade Zero vet däremot exakt vad den vill. Detta är en amerikansk IPA på relativt blygsamma 6,5% – vilket för med sig att den saknar kropp för att rymma all humle. Väldigt beskt, inledningsvis väldigt trevligt — men 10 cl var mer än nog. Lite enahanda.

Jämtlands Bryggeri har en steam beer/california common som heter Steamer. Väldigt knäckig. Ok. Ängö kvartersbryggeri gör en steam beer (Höga Höjders – Ångöl) som är betydligt ljusare och något mer genretypisk. Jag föredrar den.

Årets roligaste svenska tillskott på Systembolaget? Altbieren från Nils Oscar, Ctrl Alt Delete, som sedan 1 mars ingår i det tillfälliga sortimentet. Den finns i en av de fyra kranarna på festivalen. Jag drack den faktiskt inte, men talade med Nils Oscar-människorna som berättar om hur tagna på sängen de blev av framgångarna med altbieren. Chanserna är stora att ölet finns kvar, till att börja med över sommaren. Från Systemet lär den väl försvinna, men intresset bland krögare har visat sig stort. Håll tummarna.

Skebos Dual Hop visade sig vara en engelsk pale ale med humlesorterna First Gold och Challenger. 4,5%. Dragning åt mint. Sådär. Hellre då Skebo Spring Surprise, en 5-procentig engelsk gentleman med Goldinghumle och försedd med en slogan: In Golding We Trust. Det gör de rätt i.

Qvänum Malt & Mat lockar med en något söt, men trevlig Råg-ale på 5,8%. Rågbröd och eukalyptus. Samma bryggeris havre-ale, en stark sak på 8,0, beskrivs som trippel-liknande. Nja. I syrligaste laget.

Vi slutar där vi började: i Närke. Jag testade för första gången deras Gransus, där granskott tillsatts. En kopparfärgad ale som är lite svår att komma till rätta med, ända till jag i doften av träsav och något som för ett ögonblick känns som parfym eller smågodis hittar den distinkta smaken av söta hallon. En oväntad favorit, även denna.

Minst 69 öl från 19 små eller ännu mindre bryggerier finns för provning på festivalen ”Stora öl – små bryggerier” i Malmö i helgen. Men vilka ska man sikta in sig på?

Ska man satsa på sådant som knappt eller inte alls tidigare funnits tillgängligt i Malmö? Ska man enbart satsa på långväga mikrobryggerier? Ska man tvärtom tänka närproducerat? Ska man koncentrera sig på excentriciteter?

Många frågor. Det finns inga regler, men ett tips är att varva det udda med det traditionella — det krävs en normalitet att förhålla sig till, för att fullt ut uppskatta de obskyra ölen. Bejaka nyfikenheten, men ifall du inte får smaka en enda öl som är god på riktigt finns risken att du går hem efter att bara ha insupit en rad intressanta misslyckanden.

Det finns inga regler, eh? Jo, kanske en: börja med de alkoholsvaga och inte alltför beska. När du väl fått smak på en dubbel India Pale Ale finns ingen återvändo, efter några klunkar av en sådan kan få andra öltyper hävda sig.

Här finns en nästan komplett lista över ölen. Vad som tillkommit är tre öl från Nils Oscar: God Lager, Hop Yard IPA och Coffee Stout. Ännu saknas uppgifter från Närke kulturbryggeri.

För oss som alltid är nyfikna på öl från Närke bidrar denna icke-information till spänningen.

Men tills vidare tänker jag rikta in mig på bland annat dessa:

Råg Ale från Qvänum Malt och Mat. Rågmalt har traditionellt sett använts för tyska öl, som då hamnar ganska nära de lite bättre rostade bayerska veteölen. På senare år har landet som gav oss rye whiskey producerat rätt mycket rye ale, gärna i kombination med ordentliga humlegivor. Vi får väl se hur nära amerikanerna Qvänums råg-ale hamnar.

Ängö kvartersbryggeri har jag aldrig tidigare stött på i verkligheten. De lockar med en imitation av tjeckisk pilsner (Alla tiders), en amerikansk ångöl (Höga höjder) och en engelsk ESB (Ljuva livet).

Helsingborgs bryggeri gör en IPA av engelsk typ, som omväxling (om än kryddad med nyazeeländsk humle, Nelson Sauvin), liksom en pale ale med chili. Den verkliga kuriositeten är dock Helsingborgs lakrits, ett samarbete med lakritsfabriken i Ramlösa. Lakrits tillsätts ofta i porter, men detta är faktiskt en lager.

Även Jämtlands bryggeri kommer med en ångöl, den heter Steamer.

Strömsholm kommer med de sista skvättarna av sin Malakias, en rököl bryggd på whiskymalt från Islay.

Jag är alltid redo för en saison. Eskilstuna ölkultur har en i sin repertoar, den heter Skogsängen Saison och ligger på 6,3 procent. Gamla Slottskällan går ett par steg vidare, och gör en ”black saison” på 7 procent som heter Zeven. En svart saison? Rent spontant känns detta som en lika märklig idé som att göra svart IPA (en omhuldad blandgenre som ännu inte övertygat mig), men jag blir väldigt nyfiken. Även Slottskällans Zero, en superhumlad IPA, måste jag prova.

Skebo Bruksbryggeri är något så sällsynt som en väldigt bra svensk lagerproducent. Till Malmö kommer Skebo dock med idel överjästa sorter – tror jag, jag har inte lyckats utröna vad nylanseringen Dual Hop är för något. Men jag gissar på en American Pale Ale. Som ett komplement till Spring Surprise då, som är en pale ale av engelsk typ.

Något annat att förhandsrapportera? Jodå!

Ni som är vana vid att serveras smakprover ur hjälpligt tillslutna flaskor i samband med ölfestivaler – tänk om. Tänk större. På brygghuset i helgen är det enbart fat som gäller.

Förra helgen belönades Malmö brygghus och dess ägare Anders Hansson med Svenska Ölfrämjandets guldpin 2012. Redan på fredag blir det ännu en prisutdelning – då tar samme Hansson emot Skåneländska Gastronomiska Akademiens dryckesdiplom till f landshövding Bertil Göranssons minne. ”För framställning av gott öl i renoverat historiskt ölbryggeri”, heter det i motiveringen.

Det där var snabbt marscherat. För min del förflöt två år från den första utmärkelsen tills jag fick den andra.

Det är inte alls säkert att ni noterade det, men solen förmörkades den 31 mars och återfick inte sin glans förrän den 10 april.

Vad som hände? The Wenlock Arms, ett av Londons allra mest karaktärsfulla free houses, med ett ständigt roterande utbud av real ale från små producenter i huvudsak från Londonregionen, stängde efter många om och men och larmrapporter den siste mars.

Vilket var förvånande. Nog för att ryktena i ett par års tid talat om det mesta från att hela kåken skulle rivas till att puben skulle bli Kinakrog, men enligt rapporter i höstas skulle stället k-märkas — av både sociala och historiska skäl. “The Wenlock Arms has both historical value and architectural character and adds positively to the local distinctiveness of the area”, rapporterades Hackney planning Committee ha kommit fram till.

Anything you say, säger jag. Bara stället får vara kvar. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle få se Michael Palins look-alike stå gestikulerande vid bardisken och prata med sig själv. Och aldrig mer bli utskälld av en av stammisarna för att jag slagit mig ner på ”hans” barpall.

Jag känner inte till en bättre plats i London för att dricka halva pints av bitters, best bitters och mild ales. Sitter man tillräckligt länge hinner de byta ut nästan hela sortimentet i de sju-åtta cask ale-pumparna; faten är små, och varje förändring noteras på griffeltavlan. Jag har aldrig haft så roligt medan jag missat en flight hem som jag hade på Wenlock Arms.

Med detta sagt: vid de senaste besöken har jag inte kunnat undgå att luften gått ur stället. Inte samma entusiasm hos personalen. Inte samma ordning. Lite sunkigare än nödvändigt. Att puben nu öppnat i ny regi är därför goda nyheter. Låt oss hoppas att någon med ambitioner gått in för att rusta upp stället en smula, utan att sabba pubens nästan unika karaktär av både kvarterskrog och mekka för ölnördar.

”If the sun don’t come, you get a tan from standing in the English rain”, skrev John Lennon.

Själv älskar jag de engelska naturfärgerna, inget klär en pint bättre. Välrostat som hos en porter? Visst, varför inte, men en vårvecka som denna är det färgskalan från det soligt gyllengula till det bärnstensfärgade som lockar mest.

Hela spektrat finns på Green Lion Inn i Malmö som från och med måndag satsar särskilt på sitt (redan rätt mäktiga) brittiska utbud. ”Great British Ale Festival” är lockropet.

Att kalla det festival är väl att ta i, men det är en schyst temavecka med tre cask ales från Fuller’s: dels Chiswick, det vill säga bryggeriets delikata basic bitter; dels 1845, en kraftigare och fullmatat fruktig sak som jag personligen inte är så förtjust i; dels nytillskottet Spring Sprinter som Fuller’s lanserade som en säsongsale så sent som i april förra året.

Spring Sprinter är en golden ale med sansad alkoholstyrka (4,0) som är det urengelska bryggeriets första försök med den karakteristiska Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland (tänk druvor, krusbär; tänk Sauvignon blanc). Jag har ännu inte provat den. Detta kommer självfallet att bli mitt förstaval på Green Lion i veckan.

I övrigt? En drös fatöl som antingen är brittiska eller som kan sägas vara av brittisk typ. Ska sanningen fram så finns flera av dem i pubens vanliga sortiment, men några är udda: Meantime Yakima Red (ännu en engelsk utblick mot Nya världen, denna gång från pålitliga Meantimebryggeriet i Greenwich), Slussvaktaren från svenska Strömsholm, Op Top Bitter från alltid intressanta De Molen i Holland.

Och ifall det verkligen regnar katter och hundar där borta, då kan det vara läge att värma sig med något mindre somrigt men lika gott: en Fuller’s Black Cab Stout. Den bästa svarttaxi som finns att uppbåda.

Krogen På Besök har tidigare haft ett Husets öl från Mikkeller. Gott nog, men det nya ska inte behöva bli sämre. Kvalitetsbryggarna bakom To Øl har tagit fram Malmökrogens nya husöl som introduceras på lördag. Amnecia blir namnet, såvitt jag minns. Det är en lager på 5,5 volymprocent som humlats med Nelson Sauvin, Citra och Amarillo. Låter som en frisk sak.

Jag har alltid haft ett gott öga till Stralsundsbryggeriet Störtebeker, mest beroende på den schwarzbier som produceras där. Nästan i klass med Köstritzer.

Men Störtebeker brygger mer än schwarzbier. Åtskilligt är mycket bra (fast jag skulle inte räkna dit den bock som Systemet av någon anledning har i ordinarie sortiment). De gör två sinsemellan helt olika veteöl. En bryggs med råg, och heter följdriktigt Roggen-Weizen. Den andra är mer traditionell, fast är lite rundare i smaken än flertalet bayerska motsvarigheter. Den heter Bernstein-Weizen och finns från och med måndag i Systembolagets tillfälliga sortiment. För dig som vill att veteöl ska smaka kryddnejlika och bananskal.

Att ta en meningsfull ölrunda mellan Sveriges småbryggerier kräver både tid, tålamod och privatchaufför. Många av oss saknar de båda förra lika mycket som de senare. Vilket tur då att man kan göra precis tvärtom: se till att bryggerierna öppnar filial hos oss.

Den 20-21 april sätter tjugo olika svenska småbryggerier — från Nils Oscar till en drös verkligt små — upp sina montrar på Malmö brygghus. Dags för festivalen ”Stora öl – små bryggerier”.

Bakom står den rätt nybildade riksorganisationen Sveriges småbryggerier, som existerat sedan 2008. Den har 23 medlemmar; de båda senaste tillskotten är bryggare på skånska mark: Lundabryggeriet i Torna Hällestad och Helsingborgs bryggeri i, äh, i Helsingborg.

Varje bryggeri representeras av fyra olika brygder. Jag återkommer med detaljer!

De medverkande bryggerierna radas upp här.

När man väl betalat entréavgiften (150 kr) kan man köpa smakprov à 10 cl för en tjuga.

Ölentusiasterna i Sällskapet Malte arrangerade i somras en hembryggarfestival i Limhamns Folkets Hus. Eftersom man kan tävla i allt utsågs en vinnarbrygd: en porter som skapats av Jonas Carlsson Stroh.

Det var säkert ärofyllt för bryggaren, men ära går inte att dricka. Porter däremot, det rinner lätt ner. Från och med idag kan man dricka hans porter på Malmö Brygghus. Utöver äran vann Jonas Carlsson Stroh nämligen chansen att brygga sitt vinnaröl i en större anläggning och för kommersiellt bruk. Ölet har fått namnet Möllan Porter och är månadens öl på brygghuset. 500 liter blev det. Vanilj och kaffe ingår, framgår av bryggarens blogg. Alkoholstyrkan är på 6,5.

—–

TILLÄGG

Jag gick dit och provade igår. Det var en väldigt lyckad porter av det kraftigare men inte tunga slaget.

Den doftar som när man öppnar en vakuumförpackning med hyfsat nymalt kaffe och kaffet slår upp i näsan. En del choklad också; faktiskt tycker jag att den påminner om hemmagjorda chokladbollar rullade efter ett vuxet recept (dvs med kaffe i).

I munnen känns den fyllig, men inte övermäktig (vinnarbrygden däremot låg på 8,5% och bör ha varit av imperial porter-typ) – ändå är smaken fullödig, det finns inget tunt över den. Chokladen är tydligare än kaffet, tycker jag, men visst har den inslag av gräddig/smörig espresso. Lite vaniljstång (som verkligen tillsatts, till skillnad från choklad) och en värmande eftersmak som drar åt körsbär-i-mörk-choklad.

En lättare dessertporter för våren. Eller en öl bara precis som den är.

Portern finns förresten även på Bishops Arms; 200 liter har tappats på fat och exporterats ända till Gustav Adolfs torg.