Ørsted Ølbar i Köpenhamn arrangerade i lördags en ölprovning med bryggaren Mikkellers samtliga tio Single Hop IPA (India Pale Ale). Fantastiskt … lärorikt. Och, ja, gott.

Bakgrunden är den här:

IPA är hyfsat alkoholstarka öl med relativt svag maltprofil men med väldigt generösa mängder humle. Det är således hyperbeska öl som präglas av humlens hartsiga oljighet.

Normalt sett kombinerar man olika sorters humle, men en trend sedan några år tillbaka är att göra Single hop ale. Mikkeller har gjort tio olika single hop IPA, alla bryggda efter exakt samma recept – det enda som skiljer dem åt är valet av krydda (dvs humlesort).

Skillnaderna mellan olika humle framträder alltså väldigt tydligt vid en provning som denna.

Så vad upptäckte jag, efter denna humleprovning med åtta moderna amerikaner, en lika modern nyazeeländare och en engelsk klassiker?

Jag upptäcker att Simcoe är i brutalaste laget, en burdus humlechock som utöver den tuffa örtigheten och tonerna av citrus (dessa inslag finns i varierande grad i alla tio) har inslag av kattpiss och svett. Jo, det är gott – men faktiskt lite för våldsamt.

Jag upptäcker att den moderna klassikern Cascade förblir en favorit: en mycket blommig humle som i denna tappning ger en långsamt utklingande efterbeska med oannonserade inslag av körsbär i mörk choklad.

Jag upptäcker peppar och citronfromage i Amarillo; jordgubbssylt och pamelo (de där handbollsstora citrusfrukterna som är nylanserade på svenska fruktdiskar) i Warrior; Nötkrokant och apelsiner i den trista Nugget; krusbär och klementiner i Tomahawk, ölkorv och saltlakrits i Centennial; blodgrapefrukt och blommor och gymnastikpåse i finfina Chinook.

Jag upptäcker vidare att engelska East Kent Golding, med ett inslag av milda örter (timjan) som inte finns hos amerikanerna, är som en mjuk och fin dunkudde att landa i efter ett par timmar i humlechock-land.

Men min favorit? Det blev, lite otippat, Nelson Sauvin (ja, den anses ha likheter med druvan Sauvignon), en rätt ny humle som förädlats på Nya Zeeland och som lanserades för tio år sedan. Inslag av spiskummin, krusbär, mandariner och blommor.

… eller ”Death In the Afternoon”:

Den 6 mars kan man checka in på Ørsted Ølbar i Köpenhamn, för en humleprovning. På plats i kylrummet finns tio olika Single Hop IPA från Danmarks bästa bryggare, Mikkeller.

I grund och botten är det samma öl, och det är halva poängen. Genom åren har Mikkeller lanserat lanserat olika single hop-varianter, var och en kryddad alltså med en enda humlesort – nu ska samtliga finnas på plats, vilket inbjuder till en pedagogisk jämförelse. Eller till en riktigt njutningsfull eftermiddagsfika, det beror mest på din egen attityd.

Biljetter köps på plats eller i förväg via bryggeriets hemsida. Se krogens hemsida för detaljer.

Jag missade 312 Urban Wheat från Chicagobryggeriet Goose Island när jag förra veckan samlade ihop månadens ölnyheter för en recension (hittar ingen länk, återkommer. Sammanfattning annars: mycket USA-influerat, åtskilligt som var bra, men allra bäst i den klassen är alltjämt de tvättäkta amerikanerna. Högsta betyg till Stone Brewings humle- och alkoholbomb Double Bastard IPA, liksom till Sierra Nevadas Celebration Ale).

Men det var ingen större förlust, upptäcker jag idag. 312 Urban Wheat är ett menlöst öl med inslag av vitpeppar och lite gräs, men inte så mycket därutöver. Tunt på alla vis, men med den beskedliga alkoholstyrkan (4,2%) kan man egentligen inte kräva annat.

Sanningen är för all del att amerikaner nästan alltid misslyckas med veteöl. De flesta är weizen/pale ale-hybrider utan påtaglig karaktär; syrligheten och det mousserande som kännetecknar varje bra veteöl saknas, istället tenderar ölen att vara småsöta och stickiga.

Ett enda undantag har jag upplevt, Oregonbryggeriet Widmer Brothers Hefe-Weizen. Jag drack ett par sådana i oktober 2001. Jo, de lämnade avtryck.

Annars är Goose Island-bryggeriet inte dumt, och det är med glädje jag noterar att ölen äntligen lanseras i Skandinavien. Mitt bästa tips är att söka upp dem på Ørsted Ølbar i Köpenhamn. På flaska kan man bland annat hitta Goose Islands välbryggda IPA, en med amerikanska mått sansad India Pale Ale. Citrus, örter, lite tall, lätt karamelliserad malt. Lite av allt det nödvändiga, men lite av varje – inga excesser, detta är en elegant IPA som är ren i smaken. I stil kan den sägas ligga mitt mellan engelska och amerikanska IPA.

Indslev Bryggeri på Fyn specialiserar sig helt och hållet på veteöl. Mitt allra första möte med bryggeriet – som nyetablerades 2005 – gav inte direkt mersmak, men antingen hade jag otur eller så hade bryggeriet bara någon av de vanliga barnsjukdomarna. Idag har jag bara gott att säga om Indslev.

Indslev julehvede hörde till det roligaste man kunde dricka på Ørsted Ølbar i november-december. Och nu har jag upptäckt Sort Hvede.

Den är – förvånansvärt nog – precis vad den heter: ett svart veteöl, inte den traditionsmättade dunkel som jag hade trott. Nej, ölet är nästan kolsvart.

Det hyggligt stora skummet har en fruktig doft som från geléhallon, men den är inbäddad i lakrits och kaffe. En lite lite bränd ton ger ytterligare karaktär, och i smaken tillkommer lite choklad. 

En hybrid mellan östtysk schwarzbier, bayersk weizen och porter kanske?