Rockabillybandet Fatboy följer Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives och In Flames Anders Fridén i spåren: Oppigårds bryggeri lanserar Fatboy Brown Ale.

Brunölen har skapats i samarbete med ölkrogen Akkurat i Stockholm. Det tycks röra sig om en modern, amerikanskt humlad variant på 5,0%. Första fatet töms 4 mars.

Tidigt förra året lanserades Oceanbryggeriets Ebbot Ale, en brown ale också den, med ett porträtt av Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives som lockbete ovanför kranen. Ebbots inblandning i bryggandet var försumbar, däremot ska Anders Fridén i In Flames ha tagit en aktiv del i skapandet av den IPA som sedan i somras framställs på Sigtuna Brygghus och heter Frequency.

Det måste finnas andra svenska musiker som skulle kunna låna sin kunskaper eller åtminstone sitt namn åt en ölsort. Jennifer Brown Ale är det första jag kommer att tänka på, men jag är inte säker på att jag skulle vilja beställa en. Något annat? Wilmer XXX? Monica Starck? Refreshments? Imperiet Stout? Ebba Grön Eko? Wit Päls? Hansi Schwarz?

Nej, bättre kan vi. Förslag, tack!

Imorgon kommer ingen papperstidning, eftersom vi firar 1809 års författning eller vad vi nu firar.

Ja, inte jag. Jag firar idag. Jag är i Stockholm. Jag har ingen deadline. Jag är på Akkurat.

Akkurat på Hornsgatan har, bland mycket annat, Sveriges bästa sortiment av belgiskt öl. Nu är jag inne på en gueuze: en mycket syrlig och jästpräglad kalldusch till öl som påminner om torr sherry. Fast den är mycket intressantare.

Jag valde en av mina favoriter, 3 Fonteinen Oude Gueuze.

Drie Fontainen är inget bryggeri, det är en blandare. Man köper in den spontanjästa lambic – som är grundsatsen även i de flesta av de bästa belgiska fruktölen – och blandar olika årgångar. I detta fall en treåring, en tvååring och en ung ettåring.

Resultatet är en typisk, fast ovanligt fin gueuze. Syrlig som rabarber, men med en komplicerande lätt sötma som i doften påminner om päron. Annars har ölet karaktär som från omogna gröna äpplen, sura vindruvor och lite metall. Malt och humle? Njaä – inte så det stör. Detta är annorlunda, och med lite tålamod kan man lära sig att älska det.

På Akkurat precis som hemma i Belgien serveras flaskan i en flätad strykjärnsformad korg, som om den är en liten kattunge. Det är den kanske också.

På Akkurat annars:

En mild ale från Triple f Brewery, mycket engelsk: bryggkaffe, engelsk kola och lite askkopp; blygsamma 3,8 volymprocent. Den heter ”Pressed Rat And Warthog”, uppkallad efter en av de mer knasiga, mer engelska (och sämre) låtarna på Creams dubbelalbum ”Wheels On Fire”. Men jag gillar ölet, den bästa råtta jag fått mig till livs på länge.

Dessutom:

En märzen från ett litet restaurangbryggeri i tyska Franken: Markensdorfer Märzen, från Brauerei Hummel. 5,4%. Mycket maltig öl, med inslag av läder och marsipan. Fin balans.

Ibland får jag frågan – det är dessvärre jag själv som varje gång ställer den – om vilken öltyp som är motsvarigheten till en gubbe med keps.

Varje gång svarar jag: en mild ale.

Typen höll på att dö ut, men gör sedan några år en blygsam comeback hemma i England. Enkelt uttryckt är detta vardagshinkandets ”mild one” i motsats till ”the bitter one”. Alkoholsvag, men maltig och hyggligt smakrik dricka. Mörk, men sällan svart.

Öltypen funkar bara om den är opastöriserad, annars blir den till stum folköl. Just nu serveras en ypperlig variant från en pump åtta meter från mitt tangentbord på Akkurat i Stockholm: den 3,4-procentiga Black Cat från Moorhouse, samma engelska bryggeri som gett oss Pendle Witches Brew. Smak av choklad, hasselnötter och bara lite lite bränt socker. Bra i genren.