Annons:
Altbier På tungan 29 mars 2014

Pors, lakrits och galen jäst

Pors är en klassisk ölkrydda … som successivt slogs ut när nymodigheten humle blev allenarådande. Ja, ni känner till Bayerns renhetslag: öl ska bestå av malt, vatten, humle (och jäst). Inte ett ord om pors.

Men bruket har levt kvar, inte minst bland danska bryggare — exempelvis Thisted gör sedan gammalt en ”Porse Guld”. Fast det är sällan porsen används med samma självförtroende som av Peter Sonne på Flying Couch Brewing. Hans Porse Pilsner (4,9%) är en distinkt kryddad pils, mycket läcker.

I princip är detta ett ekologiskt öl, men nja … ändå inte. Principen är ju trots allt att spannmålet och kryddan ska vara ekologiskt odlad, och porsen växer fritt. Men fram till att porsen lagts i koket är Porse Pilsner ekologisk.

Ett öl som däremot kvalificerar sig för eko-märkning är Flying Couch Dude – en APA (American Pale Ale) på 5,5%. Mjukt maltig, väl balanserad, bättre än det mesta i APA-konkurrensen. Samma bryggare gör ett par IPA som också finns på Ölfestivalen. Green Velvet IPA (ekologisk också den) har inte samma balans, det ska väl IPA heller inte ha, men den har en väldigt lång och komplex eftersmak som är lika rofylld som munkänslan är orolig. Fast ett par snäpp intressantare är den Backyard IPA som Flying Couch gör. En IPA med en oväntad twist, blommigare och jordigare än normen.

 

Flying Couch är det namn som Peter Sonne använder när han fantombrygger. Annars är han framför allt bryggmästare på Nørrebro bryghus i Köpenhamn. Han brygger framför allt på Nørrebro och i Herslev.

Ett par andra bryggare som tar ut svängarna är belgarna Maxime Libouton och Denis Martin (Max och Dennis =MaD) bakom Mad Yeast. De jobbar, som antyds av namnet, på att tämja och kombinera svårjobbade jäststammar och åstadkomma det nya och oväntade. Detta är sedan några år den nya trenden bland bryggare i framkant — bort från de dunderhumlade ölen och alkoholbomberna — men få ger sig i kast med uppgiften med samma vetenskapliga exakthet och tålamod som dessa belgare. Innan de lanserade sin Mad Saison (ni hittar den i samma monter som Flying Couchs öl) gjorde de femton olika prov-saison, med olika sammansättning av jäst.

Den de fastnade för är ett under av balans men ändå med stark karaktär. En sofistikerad saison, torr och kryddig men med en matchande fruktighet. Citrus och fläder? Sansad alkoholstyrka, 5,5% – saisons brukar ligga lite över 6.

 

Den ”sura altbier” som The Monarchy kallar Münchhausen och som serveras i Constant Beer Co:s monter är inte tillnärmelsevis lika balanserad, men den är intressant. Och efter ett tag både vande jag mig och lärde mig tycka om den. Bakom The Monarchy står samme Kölnbryggare som gjort Methusalem, en Dortmunder Alt som jag skrev utförligt om här och som hör till det allra bästa i ölväg jag upptäckt på senare år. Münchhausen kan beskrivas som Methusalems lite omogna lillebror, med en alkoholstyrka strax under 5 procent. Mötet mellan det syrliga och det lätt rostade och karamellmaltiga är rätt intressant.

Missa heller inte Amagers Bourbon IPA, som också den har en för typen ovanlig syrlighet. Denna IPA á 6,5% har bryggts för jubilerande krogen Man In the Moon i Stockholm, men hittade också hit.

Avslutningsvis? En bra final är den lakritsporter som är Lilla Ölfabrikens andra öl i sortimentet (det första skrev jag om här). Detta är en kraftig porter med enormt skum: ljusbrunt, fett och tätt. Arom av choklad, kaffe och lakrits – i den ordningen. En bärig, milt syrlig ton i eftersmaken. Perfekt till en chokladpralin eller två.

Altbier På tungan 15 december 2013

En helt ny gammal öl

En helt ny öltyp? Fast egentligen gammal, så gammal att den i princip dog ut?

Det är inte varje dag, eller ens varje år, jag upptäcker en sådan. Men nu så! Nyupptäckten är Dortmunder Altbier, känd också som Adam Bier. I den mån den är känd, vill säga — jag hittar inte ett ord om typen i mina fler än 50 ölböcker, inte ens i den som uteslutande handlar om altbier. Men här finns lite info, ytterligare något litet här.

 

En Dortmunder Altbier är en stark suröl, som jäst med altbierjäst och lagrats på träfat i minst ett år. Den är som en Rodenbach Grand Cru på rhentyska, ungefär. Fast starkare, runt 10%, men med alkoholen väldigt väl gömd.

Vill man lära känna den strupvägen får man gå till Systemet på Hansacompagniet i Malmö, för att sno åt sig en Methusalem från Monarchy – en Kölnbryggare som även ligger bakom en Gose (ett sältat, överjäst veteöl från Goslar) och en lyckad Berliner Weisse. Nästan lika mycket historiker som bryggare, med andra ord.

 

Om det är gott? Mycket!

Det rör sig om ett kopparbrunt och lätt grumligt öl. Häll upp i ett smalt glas, för att få en beige skumkrage som håller ett tag. Syrlig doft, som av syrliga körsbär och läder. Kanske kan du till och med skönja altjästen, om du är väl bekant med sådan.

Sötsur smak, mycket maltig. Körsbär, svartvinbär, farinsocker, en aning kola. Välkommen beska, som tilltar, och som får detta suröl att helt skilja sig från sina belgiska kusiner. Den är inte helt väntad, eftersom det i aromen knappt finns någon humle alls.

En annan brygdkusin är gamla tiders engelska porter och old ale, som också långlagrades i stora trätunnor där ölet fick karaktär från bakterier i träfatet. Le Coq Imperial Stout är en historisk brygd som inte ligger alltför långt bort från Methusalem, men den senare har inget av den rostade malten utan är lite mjukare i munkänslan. Mer som altbier, alltså.

 

Namnet Methusalem är lånat från Gamla Testamentet och mannen som med sina 969 år sägs ha blivit historiens äldsta. Dortmunder Alt är inte alls lika gammal, den hade sin storhetstid under 1800-talet. Att tro på en renässans är väl att tro för mycket, men det finns fler kommersiella bryggare som faktiskt försöker. Amerikanska Hair of the Dog gör tydligen en Dortmunder Alt som heter rätt och slätt Adam. På senare år har bryggaren experimenterat med att lagra på ekfat som tidigare rymt sherry eller bourbon. De har även testat med att tillsätta körsbär.

 

Altbier På tungan 30 augusti 2013

Alt jag vill ha

Das grenzt ja an Blasphemi” skrev Kölner Stadt-Anzeiger när stans minsta bryggeri för nio år sedan började brygga altbier, öltypen som förknippas med rivalorten Düsseldorf. Den som i skuggan av Köln-domen vill vara säker på att inte häda dricker kölsch.

Så djärvt därför av Systemet, när bolaget på måndag tar in en altbier i ordinarie sortiment, att välja Ehrenfelder Altbier som kommer från detta Kölns minsta bryggeri — men största altbierproducent. Ingen annan vågar.

Men så är också bryggaren på Helios i Köln en utvandrad Düsseldorfbo, som efter några år i Köln lessnade på att behöva lämna stan varje gång han ville ha en alt. Alltså kompletterade han sitt ordinarie sortiment av kölsch och weissbier med en alt.

 

Om altbier och kölsch, Düsseldorf och Köln, gjorde fotografen Peter Frennesson och jag i somras ett större reportage som på webben delades upp i tre artiklar. Läs här och här och här.

 

I Systemet beställningssortiment finns förvisso också Ctrl Alt Delete från Nils Oscar. För en månad sedan fanns altbier från världens bästa altbierbryggare, Uerige i Gamla stan i Düsseldorf. (Den är slut nu. Det är inte bara mitt fel). Av någon anledning hade leverantören Wicked Wine valt att ta in den ofiltrerade tappningen, som inte har samma perfekta balans som den som faktiskt dricks på plats. Men den är finfin ändå, bara den kyls ordentligt.

Vad som faktiskt finns på beställningssortimentet just nu är Ueriges Doppelsticke, en dunderstark (8,5%, att jämföra med 4,7% som en vanlig alt håller) vidareutveckling av Uerige Sticke som aldrig någonsin serverats på husbryggeriet (till skillnad från Sticke som serveras två dagar om året) utan har utvecklats med den amerikanska exportmarknaden i åtanke.

Och det märks. Detta är mindre ett alternativ till altbier än till amerikanska tappningar av barley wine. Och den är alldeles ypperlig: ett mycket maltigt och ganska sött öl. Lakrits och lite jord i aromen, men präglat framför allt  torkad frukt och röda bär: fikon, plommon, körsbär. Lång eftersmak med ordentlig beska.

Bättre än nästan alla amerikanska barley wine jag provat, med Anchors Foghorn som främsta undantag.

 

Altbier På tungan 5 maj 2012

Alt man kan önska sig

Att den mesta och bästa altbieren bryggs i eller kring Düsseldorf lärs ut redan i dagis, men vi som är vuxna kan tillåta oss att komplicera världsbilden en smula. Lyckad altbier kan komma från både Mendocino County i Kalifornien och Nyköping i Södermanland.

Nils Oscars Ctrl Alt Delete är en renlärig altbier — kopparfärgad, mjukt fruktmaltig men med balanserande bitterhet; alkoholstyrka exakt 4,5% — som just nu finns på fat på Nya Tröls i Malmö.

Nästan lika stiltrogen är den altbier som bryggs och säljs under namnet Boont Amber Ale av bryggeriet Anderson Valley i Kalifornien. Namnet är en amerikansk anpassning, likaså alkoholstyrkan (5,8%), men i övrigt har jag inga invändningar mot denna amerikanska nytolkning av alt. Den finns just nu på fat på nyrenoverade gammal-Bishops i Malmö (dvs i Savoyhuset på Norra Vallgatan).

Altbier På tungan 24 december 2010

Det nya: altbier

Det senaste halvåret har tecknen blivit alltfler: nästa trend inom ölvärlden är altbier.

Altbier brukar jag beskriva som tyskarnas motsvarighet till britternas ale. Det är en behändig beskrivning, om inte annat så för att orden alt och ale ligger så nära varandra.

Men varför altbier?

Jag har en teori. Många ölfantaster – jag är en av dem – är lite less på det ofta missriktade experimenterandet och har börjat tala om att komma tillbaka till ursprunget/ursprungen. Korsbefruktningar? Kul! Extremtolkningar? Kul! Men få saker är i längden lika kul som ett välbryggt öl, rent i smaken och utan fantasisiffror i alkoholmängdsbeskrivningen.

Problemet är att det där ju är gjort. De flesta urtyper är uttjatade och exploaterade. Dock inte alla: altbier är en klassiker, men en klassiker vi ännu sett och smakat ganska lite av.

Altbier är släkt med åtskilligt av det öl som producerades på kontinenten före industriepokens lagerrevolution kring mitten av 1800-talet. Precis som ale är det ett överjäst öl – ett öl som jäser på högre temperaturer än den modernare lagern, som förutsätter antingen modern kylningsteknik eller tillgång till snö. Resultatet blir ett öl som är mindre utjäst, ofta grumligare och med mer fruktestrar. Lite renare än britternas ale brukar de dock vara, vilket förklaras av att det lagras kallare.

Altbier är dock inte kontinental ale vilken som, utan förknippas främst med trakten kring Düsseldorf. Huruvida det har att göra med öltypens ursprung eller med det faktum att det aldrig dog ut och ersattes av underjästa motsvarigheter (som, låt säga, Einbecks bock-öl som i moderniseringens namn omvandlades från ”alt” till ”lager”) vill jag låta vara osagt.

Hursomhaver, altbier upplever början på en renässans världen över. Härom månaden drack jag en mer än hygglig altbier på Apollo – bryggerikrogen bredvid Tivoli i Köpenhamn – och imorgon, på juldagen, introduceras husets altbier som månadens öl på Malmö brygghus. Den beskrivs av bryggaren själv som en lite beskare tolkning av traditionen.

Man ska inte begära det omöjliga, men man kan hoppas att den matchar Uerige Alt, från ett litet bryggeri i Düsseldorf, som senaste jag besökte Green Lion Inn i Malmö erbjöds på fat. Även denna ligger på den bittra sidan av altbierspektrat, men uppvisar framför allt en imponerande balans mellan sötma och beska: mycket av bäggedera, men inte samtidigt. Först den karamelltonade, mjuka maltigheten, sedan en lång och bitterfrisk eftersmak.

För övrigt:

Om inte altbieren faller i smaken så blir det imorgon premiärtapp ur Brygghusets gästkran. Först ut är Fålen, en ale från bryggeriet Dugges i Göteborg. Jag har inte testat den, men det verkar vara en friskt humlad ale utan några konstigheter. Ja, inte mer än att bryggaren använt arompäron i koket.

Altbier På tungan 27 mars 2009

Påsköl: färdigtankat och färdigtänkt

 

 

Vad ställer man på matbordet en påsk som denna?

Inte Systemets intressantaste påsköl, i alla fall. Sigtunas nya altbier får vi dricka vid sidan om.

Däremot funkar Oppigårds ypperliga påsköl. Som man säger så här års: Det är fullbordat!

Den som inte vill fira påsk utan i år istället förlänger fastan har valt rätt år:

Påsk Alt Bier, en nylansering från Sigtuna Bryghus, är ett sådant öl som är omöjligt att placera på matbordet. Däremot står det sig alldeles utmärkt för sig självt.

Sigtuna Brygghus är för närvarande en av landets intressantaste experimentstugor. Det är därför glädjande att Systembolaget berett plats till två av deras öl på årets påskhyllor – även om det sker på bekostnad av trotjänaren från Jämtlands Bryggeri, som i år förvisats till beställningssortimentet.

 

Sigtuna får tillfälle att sikta två gånger. Mot Düsseldorf, där man hämtat inspiration för en så kallad Doppelsticke Alt, och mot Belgien varifrån man hämtat uppslaget att krydda en fruktig ale Easter Booster med mängder av koriander. Det blev en fullträff och en bom, men det är helt i sin ordning. Den som experimenterar måste tillåta sig några lärorika misslyckanden.

 

Altbier är en av Tysklands få öltyper som stod emot 1800-talets lager-revolution, och som alltså fortfarande är överjäst. I likhet med britternas ale, alltså, men i allmänhet lite renare i smaken.

Sticke är en starkare variant, doppelsticke en dunderstark – en altbierens motsvarighet till lagerns doppelbock.

Denna tolkning av Doppelsticke Alt är en nästan svart dryck, med kompakt vitt skum. Den har en knäckig doft av kaffe och choklad; skummet smakar lyktstolpe. Ölet är mycket torrare än samtliga doppelbock jag provat.

Påsk Alt Bier lämnar smakcentrum med en känsla av smörig tryffel med espresso, lakrits och ett koncentrat av apelsin i torr madeira.

 

Men allra godast? Och bäst till maten? Det är Oppigårds Easter Ale.

Om alla påsköl smakade så här hade det gärna fått vara långfredag varje vecka.

Senaste kommentarer

Sidor