Att den mesta och bästa altbieren bryggs i eller kring Düsseldorf lärs ut redan i dagis, men vi som är vuxna kan tillåta oss att komplicera världsbilden en smula. Lyckad altbier kan komma från både Mendocino County i Kalifornien och Nyköping i Södermanland.

Nils Oscars Ctrl Alt Delete är en renlärig altbier — kopparfärgad, mjukt fruktmaltig men med balanserande bitterhet; alkoholstyrka exakt 4,5% — som just nu finns på fat på Nya Tröls i Malmö.

Nästan lika stiltrogen är den altbier som bryggs och säljs under namnet Boont Amber Ale av bryggeriet Anderson Valley i Kalifornien. Namnet är en amerikansk anpassning, likaså alkoholstyrkan (5,8%), men i övrigt har jag inga invändningar mot denna amerikanska nytolkning av alt. Den finns just nu på fat på nyrenoverade gammal-Bishops i Malmö (dvs i Savoyhuset på Norra Vallgatan).

Det senaste halvåret har tecknen blivit alltfler: nästa trend inom ölvärlden är altbier.

Altbier brukar jag beskriva som tyskarnas motsvarighet till britternas ale. Det är en behändig beskrivning, om inte annat så för att orden alt och ale ligger så nära varandra.

Men varför altbier?

Jag har en teori. Många ölfantaster – jag är en av dem – är lite less på det ofta missriktade experimenterandet och har börjat tala om att komma tillbaka till ursprunget/ursprungen. Korsbefruktningar? Kul! Extremtolkningar? Kul! Men få saker är i längden lika kul som ett välbryggt öl, rent i smaken och utan fantasisiffror i alkoholmängdsbeskrivningen.

Problemet är att det där ju är gjort. De flesta urtyper är uttjatade och exploaterade. Dock inte alla: altbier är en klassiker, men en klassiker vi ännu sett och smakat ganska lite av.

Altbier är släkt med åtskilligt av det öl som producerades på kontinenten före industriepokens lagerrevolution kring mitten av 1800-talet. Precis som ale är det ett överjäst öl – ett öl som jäser på högre temperaturer än den modernare lagern, som förutsätter antingen modern kylningsteknik eller tillgång till snö. Resultatet blir ett öl som är mindre utjäst, ofta grumligare och med mer fruktestrar. Lite renare än britternas ale brukar de dock vara, vilket förklaras av att det lagras kallare.

Altbier är dock inte kontinental ale vilken som, utan förknippas främst med trakten kring Düsseldorf. Huruvida det har att göra med öltypens ursprung eller med det faktum att det aldrig dog ut och ersattes av underjästa motsvarigheter (som, låt säga, Einbecks bock-öl som i moderniseringens namn omvandlades från ”alt” till ”lager”) vill jag låta vara osagt.

Hursomhaver, altbier upplever början på en renässans världen över. Härom månaden drack jag en mer än hygglig altbier på Apollo – bryggerikrogen bredvid Tivoli i Köpenhamn – och imorgon, på juldagen, introduceras husets altbier som månadens öl på Malmö brygghus. Den beskrivs av bryggaren själv som en lite beskare tolkning av traditionen.

Man ska inte begära det omöjliga, men man kan hoppas att den matchar Uerige Alt, från ett litet bryggeri i Düsseldorf, som senaste jag besökte Green Lion Inn i Malmö erbjöds på fat. Även denna ligger på den bittra sidan av altbierspektrat, men uppvisar framför allt en imponerande balans mellan sötma och beska: mycket av bäggedera, men inte samtidigt. Först den karamelltonade, mjuka maltigheten, sedan en lång och bitterfrisk eftersmak.

För övrigt:

Om inte altbieren faller i smaken så blir det imorgon premiärtapp ur Brygghusets gästkran. Först ut är Fålen, en ale från bryggeriet Dugges i Göteborg. Jag har inte testat den, men det verkar vara en friskt humlad ale utan några konstigheter. Ja, inte mer än att bryggaren använt arompäron i koket.

Vad ställer man på matbordet en påsk som denna?

Inte Systemets intressantaste påsköl, i alla fall. Sigtunas nya altbier får vi dricka vid sidan om.

Däremot funkar Oppigårds ypperliga påsköl. Som man säger så här års: Det är fullbordat!

Den som inte vill fira påsk utan i år istället förlänger fastan har valt rätt år:

Påsk Alt Bier, en nylansering från Sigtuna Bryghus, är ett sådant öl som är omöjligt att placera på matbordet. Däremot står det sig alldeles utmärkt för sig självt.

Sigtuna Brygghus är för närvarande en av landets intressantaste experimentstugor. Det är därför glädjande att Systembolaget berett plats till två av deras öl på årets påskhyllor – även om det sker på bekostnad av trotjänaren från Jämtlands Bryggeri, som i år förvisats till beställningssortimentet.

Sigtuna får tillfälle att sikta två gånger. Mot Düsseldorf, där man hämtat inspiration för en så kallad Doppelsticke Alt, och mot Belgien varifrån man hämtat uppslaget att krydda en fruktig ale Easter Booster med mängder av koriander. Det blev en fullträff och en bom, men det är helt i sin ordning. Den som experimenterar måste tillåta sig några lärorika misslyckanden.

Altbier är en av Tysklands få öltyper som stod emot 1800-talets lager-revolution, och som alltså fortfarande är överjäst. I likhet med britternas ale, alltså, men i allmänhet lite renare i smaken.

Sticke är en starkare variant, doppelsticke en dunderstark – en altbierens motsvarighet till lagerns doppelbock.

Denna tolkning av Doppelsticke Alt är en nästan svart dryck, med kompakt vitt skum. Den har en knäckig doft av kaffe och choklad; skummet smakar lyktstolpe. Ölet är mycket torrare än samtliga doppelbock jag provat.

Påsk Alt Bier lämnar smakcentrum med en känsla av smörig tryffel med espresso, lakrits och ett koncentrat av apelsin i torr madeira.

Men allra godast? Och bäst till maten? Det är Oppigårds Easter Ale.

Om alla påsköl smakade så här hade det gärna fått vara långfredag varje vecka.