Annons:
Amager bryghus På tungan 29 mars 2014

Pors, lakrits och galen jäst

Pors är en klassisk ölkrydda … som successivt slogs ut när nymodigheten humle blev allenarådande. Ja, ni känner till Bayerns renhetslag: öl ska bestå av malt, vatten, humle (och jäst). Inte ett ord om pors.

Men bruket har levt kvar, inte minst bland danska bryggare — exempelvis Thisted gör sedan gammalt en ”Porse Guld”. Fast det är sällan porsen används med samma självförtroende som av Peter Sonne på Flying Couch Brewing. Hans Porse Pilsner (4,9%) är en distinkt kryddad pils, mycket läcker.

I princip är detta ett ekologiskt öl, men nja … ändå inte. Principen är ju trots allt att spannmålet och kryddan ska vara ekologiskt odlad, och porsen växer fritt. Men fram till att porsen lagts i koket är Porse Pilsner ekologisk.

Ett öl som däremot kvalificerar sig för eko-märkning är Flying Couch Dude – en APA (American Pale Ale) på 5,5%. Mjukt maltig, väl balanserad, bättre än det mesta i APA-konkurrensen. Samma bryggare gör ett par IPA som också finns på Ölfestivalen. Green Velvet IPA (ekologisk också den) har inte samma balans, det ska väl IPA heller inte ha, men den har en väldigt lång och komplex eftersmak som är lika rofylld som munkänslan är orolig. Fast ett par snäpp intressantare är den Backyard IPA som Flying Couch gör. En IPA med en oväntad twist, blommigare och jordigare än normen.

 

Flying Couch är det namn som Peter Sonne använder när han fantombrygger. Annars är han framför allt bryggmästare på Nørrebro bryghus i Köpenhamn. Han brygger framför allt på Nørrebro och i Herslev.

Ett par andra bryggare som tar ut svängarna är belgarna Maxime Libouton och Denis Martin (Max och Dennis =MaD) bakom Mad Yeast. De jobbar, som antyds av namnet, på att tämja och kombinera svårjobbade jäststammar och åstadkomma det nya och oväntade. Detta är sedan några år den nya trenden bland bryggare i framkant — bort från de dunderhumlade ölen och alkoholbomberna — men få ger sig i kast med uppgiften med samma vetenskapliga exakthet och tålamod som dessa belgare. Innan de lanserade sin Mad Saison (ni hittar den i samma monter som Flying Couchs öl) gjorde de femton olika prov-saison, med olika sammansättning av jäst.

Den de fastnade för är ett under av balans men ändå med stark karaktär. En sofistikerad saison, torr och kryddig men med en matchande fruktighet. Citrus och fläder? Sansad alkoholstyrka, 5,5% – saisons brukar ligga lite över 6.

 

Den ”sura altbier” som The Monarchy kallar Münchhausen och som serveras i Constant Beer Co:s monter är inte tillnärmelsevis lika balanserad, men den är intressant. Och efter ett tag både vande jag mig och lärde mig tycka om den. Bakom The Monarchy står samme Kölnbryggare som gjort Methusalem, en Dortmunder Alt som jag skrev utförligt om här och som hör till det allra bästa i ölväg jag upptäckt på senare år. Münchhausen kan beskrivas som Methusalems lite omogna lillebror, med en alkoholstyrka strax under 5 procent. Mötet mellan det syrliga och det lätt rostade och karamellmaltiga är rätt intressant.

Missa heller inte Amagers Bourbon IPA, som också den har en för typen ovanlig syrlighet. Denna IPA á 6,5% har bryggts för jubilerande krogen Man In the Moon i Stockholm, men hittade också hit.

Avslutningsvis? En bra final är den lakritsporter som är Lilla Ölfabrikens andra öl i sortimentet (det första skrev jag om här). Detta är en kraftig porter med enormt skum: ljusbrunt, fett och tätt. Arom av choklad, kaffe och lakrits – i den ordningen. En bärig, milt syrlig ton i eftersmaken. Perfekt till en chokladpralin eller två.

Amager bryghus På tungan 16 september 2011

Excesser på På Besök

På Besök, den lilla krogen på Nobelvägen i Malmö, har för tillfället Amager Rated XxX i en av hanarna. Detta är en extremhumlad dubbel IPA, med inte mindre än tjugo sorters humle. Stark är den också, som sig bör; den mäter nio volymprocent.

Den har jag inte smakat, så jag borde väl ta mig dit innan ni druckit ur fatet. Däremot har jag provat, och gillat, den Raasted Festival IPA som också finns i en av pumparna. Den är lite mer sansad, men ändå kraftig och bestämd i karaktären. En förhållandevis söt IPA, med drag av både aprikos och ananas, men också med den obligatoriska torrbeska tonen som från grapefruktkärnor. Ligger på 7,5 procent.

Amager bryghus På tungan 6 september 2011

Det danska mörkret

Thisted Limfjordsporter är en rätt obskyr klassiker, från ett av de äldre danska bryggerierna — Thisted fyller 110 nästa år.

Länge var detta den enda danska porter eller stout som verkliga fundamentalister erkände. Till skillnad från utmärkta imperial stouts från Carlsberg och Wiibroe (den första heter numera Carl’s Porter, den sistnämnda tillverkas inte längre) är detta en överjäst porter. Traditionell, och fullt konkurrensmässig även när vi tar in de brittiska konkurrenterna. Limfjordsporter är en kraftigt maltig porter, men inte alltför söt eftersom sötman balanseras av rök och ordentlig beska. Den drar åt lakrits, men ännu mer åt riktigt torr choklad.

Systembolaget har den sedan några dagar i det tillfälliga sortimentet. Priset är bra för en så dryg porter: 23:90 för 33 cl. Stark är den också, 7,9 procent, men inte spritig.

Samma bryggeri har just lanserat en annan överjäst och svart starking: Thisted Black Ale på 8,2 procent som är än mer udda och lika god. Under lagringen har bryggaren experimenterat med lavastenar som sänkts ner i ölet för att hjälpa upp karamelliseringen. Märkligt … men det funkar för mig.

Ölet är brunsvart, med väldigt krämigt brunt skum som får sejdeln att se ut som en perfekt serverad espresso i jätteformat. Den hårt rostade malten är som bitter kakao och lite grann av torra örter. I munnen en karamellton, som förvånar. Mycket efterbeska. Lakrits, visst. Vaniljstång (även i doft). Kaffe. Väldigt gott. Amerikansk humle slår igenom, med viss möda.

Det finns mer på hyllorna för tillfälliga nyheter. Men en av dem avstår jag mer än gärna från. Detta är Amagers Colo Coff Imperial kaffeporter, en tolvprocentig superstarking som mognat på bourbonfat.

Mörkbrunt med bra crema, gott så. Men i munnen smakar det tyvärr precis som namnet antyder: söt kola och kaffe, i kombi med den där whiskeytunnan. Sprit och godis, jag hällde ut efter två försiktiga sippar. Men har du 116 kr över och vägarna för Hansacompagniet så kan en flaska bli din.

Desto mer lyckad är Hornbeers Fundamental Blackhorn, en imperial stout som stått på nyhetshyllorna sedan augusti. Svart/mörkbrun med tätt brunt skum. Maltig smak av choklad och nymalt kaffe och diskret ton av honung (som tillsatts). En behaglig munfull; eldig eftersmak, utan att det blir spritigt. Honungen ger karaktär, mildrar rökigheten, utan att bli huvudsaken.

Flaskan är stor, men väl tillsluten går den att spara för påtår i ett par dagar.

Amager bryghus På tungan 28 mars 2011

Hr Frederiksen-Cask

Bättre Imperial stout än den som görs på Amager Bryghus och säljs under namnet Hr Frederiksen finns knappt att få.

För tillfället går den att få som cask ale, vilket bara delvis är bryggeriets förtjänst. Istället är det den svenska leverantören som på eget bevåg och med eget fordon tar sig till bryggeriet och då och då fyller ett eller ett par små fat med den opastöriserade portern.

Främsta kund  – den enda? – är Bishops Arms på Gustav Adolfs torg i Malmö. Ölet säljs inte i stora kvantiteter, så det får stå i fatet ganska länge men utvecklas inte alls så snabbt som en vanlig ale som hade blivit odrickbar om den låg i ett öppnat cask i mer än några dagar.

Men visst lever portern. Och den är väldigt fin. Inslag av läder och tobak ger ett litet extra sting till denna extremt fylliga öl med ett överdåd av choklad, vaniljstång och espresso i den lååååånga smaken.

Amager bryghus På tungan 1 februari 2011

Ölfestival i Vellinge

När gästade ni Vellinge Gästis senast?

Det krävs förstås en anledning. Den 11-12 februari finns en, eller kanske snarare ett femtiotal. Då arrangerar nämligen företaget TWC Dryckesutbildning – som är en leverantör – en ölfestival på värdshuset.

På plats finns öl ur leverantörens sortiment, mestadels danskt. Däribland arton från Amager Bryghus, nio från Det lille bryggeri och en handfull från Hornbeer. Dessutom öl från ett otyskt tyskt bryggeri som heter Brewbaker samt en utmärkt lager från tjeckiska Kout.

Öppet 17-22 på fredagen, 15-22 på lördagen. På lördag ska även öl från Stockeboda gårdsbryggeri finnas på plats.

Amager bryghus På tungan 23 augusti 2010

Citra: nya strängar

En del bryggare har på senare år försökt kombinera veteöl med rikliga mängder karaktärsfull humle. Resultatet är alltid intressant och ofta gott, men kombinationen ger ofta ett öl som gör våld på veteölets allra främsta egenskap: den läskande syrligheten. Ett veteöl som är alltför beskt tappar lite av poängen; vill man ha beska öl bör man söka sig till andra typer.

Men att det kan bli alldeles fantastiskt lyckat är Citra Weiss från Amager Bryghus ett exempel på. Nya Tröls i Malmö har några lådor av ölet.

Traditionen som Amagerbryggaren med sådan lust gör våld på är den bayerska. Detta är alltså ett helmaltsöl, om än med mindre andel mältat vete (40%) än vad den bayerska traditionen stipulerar (minst 50%), resten består av normalölens kornmalt. Weizenbier-karaktären är ändå intakt, och den sabbas inte heller av den läckra humlen som förvisso bidrar med bitterhet men mer med fruktiga toner som är helt i ton med de estrar som ger veteöl så mycket av smaken.

Humlen ifråga är Citra, en ny korsning som tagits fram så sent som 2008. Den ger de toner som är så typiska för Citra Weiss: lime, mandarin, ananas, passionsfrukt – i första hand. Tidigare har Citra främst använts till IPA, verkar det som; bland annat finns den i Sierra Nevadas Torpedo IPA.

Amager bryghus På tungan 27 juni 2010

Sommarens lätta smaksensationer

Prefixet sommar- brukade signalera osedvanligt smaksvaga blasköl från våra mest kända sockervattenleverantörer. Det finns tecken på att det där håller på att bli historia, lika otidsenligt som sommarens buskislustspel.

Allt fler bryggare tycks intressera sig för sommaröl som är tunna till kropp och alkoholstyrka utan att de för den sakens skulle har tunna smakprofiler. Glöm vattniga men lömskt normalstarka starköl med råfrukt och minimal mängd humle (Corona, Sol, amerikanska Budweiser, Tuborg grøn), välkomna istället de omsorgsfullt bryggda ölen med slösaktiga mängder dyr kvalitetshumle och med den lagringstid som krävs för att drycken ska komma till sin rätt.

Just nu gläds jag särskilt åt Mikkellers välhumlade Drinkin the Sun, en sällsynt lyckad veteöl av amerikansk typ – humlad med Amarillo. Alkoholstyrkan ligger under fyra procent. Den brukar kunna hittas på Mikkellers egen bar i Köpenhamn (om än inte idag), liksom på Plan B.

På samma nivå – 3,9 volymprocent – finns den opastöristerade cask-varianten av Fuller’s Summer Ale, som förra veckan fanns på Bishops Arms i Malmö. En ny cask, den sista, kopplas in den här veckan. Denna är inte alls lika humleintensiv som Mikkellers öl, utan har en fin balans mellan humle och malt (som drar åt både valnöt och vanilj).

Amager Bryghus gör en finfin 3,5-procentig steam beer som man kallar Summer Fusion. En kombination, som alla steam beers, av industriepokens lager och ale; jästen är egentligen avpassad för lageröl, men ölet bryggs på höga temperaturer som ”egentligen” bara duger för ale. Amager Summer Fusion – som finns på fat på Bishops i Malmö och, närmare hemmaplan, på Ørsted Ølbar i Köpenhamn – har tacksamt nog mycket av tysk maltkaraktär, och känns verkligen som ett transatlantiskt möte (lite närmare Düsseldorf än Fisherman’s Dwarf).

Lika glädjande, även om det inte är fullt lika somrigt, är det sena genomslaget för Englands Mild ale-renässans. Mild ale är det gamla nordengelska arbetarölet, mörkt och maltigt, som traditionellt sett var alternativet till pubens bitter ale, och som de senaste fyra-fem åren börjat dyka upp på de bästa pubarna i London. Ölet är sällan starkare än 3,7%, ibland så svagt som 3, 0% – perfekt för dessa dagar då man vill sitta länge och dricka många öl. Låt vara att det inte har den där sommarfräscha karaktären, men den låga styrkan tycker jag ändå är ett bra argument för en pint av just detta öl under lata sommardagar på de Malmöpubar som serverar ölet: Green Lion Inn och Bishops.

Ölet ifråga kommer från Fuller’s. Bryggeriet har inte på något vis varit ledande i öltypens återkomst; deras mild ale, som heter Hock, lanserades först ifjor, men om det krävs en större producent för att något udda ska slå igenom så gärna för mig. Fuller’s Hock är i vilket fall som helst en mycket lyckad tolkning.

Om man vill ha både sommar och rus så kan man lugnt lita till Herslev Midsommerbryg, en 5,5-procentig witbier (veteöl av flamländsk typ) som bryggs med björksav, ved och näver. Den har verkligen en ton av björk – nyhuggen ved, inte minst  – jämte citrusen, den lätta kryddnejlikan och den där tuggummi-tonen som kommer av vetejästens estrar. Finns säkert varstans just nu, garanterat på Café Langebro i Köpenhamn.

Amager bryghus På tungan 14 november 2009 • Uppdaterad 15 november 2009

Jule-IPA hos Biskopen

En av de tre bästa julebryg jag hittade när Ølentusiasterna förra torsdagen arrangerade ØJ-dagen på några ölkrogar i Köpenhamn var Jule-IPA från Beer Here, det vill säga från bryggaren Christian Skovdal Andersen som var en av de båda männen som drev Ølfabrikken innan Gourmetbryggeriet köpte upp bryggeriet och införde sitt storskaliga industritänkande.

Så julig är den kanske inte, denna torra IPA med inslag av timjan och satsumas och grapekärnor och massor av humle, men det är gott. Just nu finns ölet faktiskt på fat på Bishops Arms i Malmö.

Där finns också två intressanta cask ales: Bad Elf från Ridgeway (en golden ale med skojig etikett) och Christianshavn pale ale från utmärkta Amager bryghus. Denna pale ale är fin till vardags, men nu finns den alltså – för första gången – tappad i opastöriserat skick.

Själv hann jag bara med en öl igår kväll. Det blev en annan dansk: Hornbeer Mørk hvede: en ovanligt maltig tagning av bayersk dunkel weizen. Rostad ton, en del choklad och rök, lite lite banan. Gott, om än ingen smaksensation – men det ska inte den typen vara heller.

Amager bryghus På tungan 20 augusti 2009

Hr Frederiksen gör Malmö

Mitt favoritöl från ett av mina danska favoritbryggerier finns för närvarande på Nya Tröls i Malmö. Det rör sig om Hr Frederiksen, en imperial stout, från Amager Bryghus.

Hr Frederiksen är en riktig lååång drink; jag satt med min halvliter i två timmar häromkvällen. Lite för mycket för en människa att dricka, men den hinner inte bli avslagen på dessa 120 minuter.

Hr Frederiksen är en mycket kraftig och maltig stout. (Stark, förstås: 10,5%). Mycket espresso och mörk choklad; inslag av ekfat och vanilj; viss syrlighet som motvikt till sötman och den fina beskan från amerikansk humle.

Krogen ifråga har en drös andra öl från detta nyetablerade bryggeri (anno 2007). Jag kan främst rekommendera IPA och Fru Frederiksen. Ett par ytterligare Amageröl sägs vara på ingång i dagarna. 

Senaste kommentarer

Sidor