Annons:
Anchor Brewing Co På tungan 30 maj 2016

Saison från Anchor

Anchor Brewing Co är ett av de bryggerier jag känner allra varmast för.

San Francisco-bryggeriet skapade i mitten av 70-talet det första moderna steam-ölet – historiskt sett en oavsiktlig hybrid av ale och lager – och gjorde med sin Liberty ale några år senare vad vi kan välja att betrakta som den första amerikanska ipan.

De var pionjärer. En klippa i en ocean av vattniga öl.

Men på senare år har jag mest blivit besviken. Fast jag så gärna vill älska vad de sysslar med.

Förra året hakade de på Saisontrenden, med vad de kallar Anchor Saison och har underetiketten Spring ale. Beskrivs som belgian style ale with a California trist. (Jag gillar att de undviker uttrycket ”Farmhouse ale”, som är den engelsktalande craft-beer-rörelsens namn för saison). Ölen finns sedan någon vecka på Systembolaget och på en del krogar.

Den har sina poänger. Den har också en del intressanta tillsatser: citrongräs, citronskal och ingefära. Alltsammans funkar rätt fint ihop med den tydliga pepparn och en del kryddnejlika från jästen.

Som saison betraktad är den väl halv-typisk. Lite maltigare än genomsnittet, men också lite spritig – vilket inte borde förvåna; den mäter 7,2 procent. Men är det verkligen då rimligt att kalla den”spring ale”?

Sammantaget: ett lite udda inslag och ett öl jag antagligen beställt fler av, om den inte var så onödigt stark. Jag drack en, sedan sköljde jag ner den med en läskande torrhumlad Saison Dupont. Det kändes nästan nödvändigt.

 

Anchor Brewing Co På tungan 8 december 2015 • Uppdaterad 13 december 2015

Anchor Winter Wheat

San Francisco-bryggeriet Anchor har inte fullt ut övertygat med sin Winter ale de senaste åren (se mitt julölstest för året, Anchor och 55 andra öl), men desto roligare är den Winter Wheat som amerikanerna började brygga förra året och som denna december finns på en del systembolag i både Malmö, Lund och Helsingborg.

Anchor var en av pionjärerna när den amerikanska craft beer-revolutionen kom igång, men med tiden har deras öl kommit att få en påtagligt europeisk prägel. Det är inte så mycket Anchor som ändrat sig, det är omgivningen som blivit mer amerikansk (Anchors Liberty Ale kan med visst fog kallas världens första amerikanska IPA, men idag ter den sig, trots att receptet är detsamma, som en ovanligt europeisk amerikan).

Winter Wheat, ett mörkt veteöl som inte är i närheten av något Anchor bryggt förut, uppfattar jag som ett mellanting av tysk vetebock och engelsk winter warmer. Malten kommer från Tyskland, Belgien och USA.

Och malten är viktigast för dess karaktär, ändå är detta inte ett sött öl – avslutningen är torr. Malten är bestämt men inte extremt rostad. Nötter och torkad frukt (dadlar?) har en framskjuten plats, jämte choklad och lite läder. Lite jordig eftersmak, med inslag av mint.

Sa jag något om det tjocka snötäcket till skum ovanpå allting? Tror inte det. Det borde jag.

Det enda vita med denna weissbier är ett härligt tjockt snötäcke till skum, som lämnar fina snöspår på insidan av glaset efter sig. En stor upplevelse, hela vägen.

Anchor Brewing Co På tungan 1 december 2014

Istället för julöl

Nya öl på Systemet? Igen? Jadå!

I kölvattnet av julölsutsläppet är det lätt att glömma bort att 1 december är datum för ett ordnarie nyhetssläpp. Tretton öl, i tio förpackningar, finns på bolaget från och med idag och kommer att stanna i minst sex månader.

Här finns ett par klassiker och en del annat som gör mig nyfiken.

Till att börja med: Anchors Old Foghorn, en av de bästa barley wines som jag känner till. Påtagligt amerikansk, ändå traditionell – vilket i detta fall innebär en brittisk tradition. Kraftigt dessertöl där bryggaren lyckas kombinera sötma med beska. Köp en flaska, dela den med någon.

Mer hinkarvänlig är Primátors ofiltrerade lager, som jag skrivit en del om tidigare. På plats i Tjeckien, serverat från fat, är detta en underbar lager. Brödig, jästpräglat fruktig, frisk. Stamvörtstyrka på 11°, vilket i detta fall innebär 4,7% – ganska precis hälften av vad Anchors Old Foghorn mäter.

Måtte den hålla måttet också på flaska.

Från Tjeckien kommer också en ekologisk lager, närmare bestämt från Žatec: den lilla centralorten mitt i humledistriktet mellan Prag och Plzeň som – på tyska – gett namn åt ädelhumlen Saaz. Denna 4,8-procentiga lager verkar ha skapats för exportmarknaden; jag vet inget om den (och den nämns inte på bryggeriets hemspråkiga hemsida). Även från Žatec – i synnerhet från Žatec, när jag tänker efter – är det den ofiltrerade ljusa lagern jag brukar leta efter. Jaja, man får väl helt enkelt åka dit.

Bland Systemets nyheter finns också en klassisk belgisk Saison: Bocq 1858. Jag minns den som en krispig och kanske lite tunn tolkning. Rekommenderas, även om den inte är sensationell.

En bra belgisk witbier, väldigt kryddig och lite beskare än kutym, är Vlaamsche Zotten. Mer tuggmotstånd än alkoholstyrkan förbereder en på.

I övrigt: en fransk trippel, från Brasserie du Mont Blance. En rökporter från Slottskällan, som jag blir nyfiken på – ska den matcha Nils Oscars?

Och för den som ännu inte tröttnat på IPA finns ett fyrpack från Sigtuna: Session IPA, Red IPA, Dubbel IPA och Black IPA.

Anchor Brewing Co På tungan 25 oktober 2012 • Uppdaterad 9 november 2012

Hum hum från humlegården

Anchor Brewing Company i San Francisco var pionjär bland amerikanska nybryggare. De är fortfarande bland de bästa i klassen.

Deras Humming Ale, en APA på 5,9%,  introducerades 2009 och finns tillgänglig på hemmaplan från juli till november. Igår stötte jag på den i verkligheten (Bishops Arms i Savoyhuset) för första gången. Den visade sig vara en för sin alkoholhalt fyllig ale, mjuk och förförisk, med tydlig karaktär från humlen som är Nelson Sauvin hela vägen. Ganska kryddig doft, lite citrus, en lätt oljig munkänsla och så en tilltagande APA-typisk smak som från tallbarr.

TILLÄGG: Även Metro, på Ängelholmsgatan, serverar just nu Humming.

Anchor Brewing Co På tungan 15 november 2011

Jul igen: Snowblind & Shipyard

Senast jag skrev om Snowblind handlade det dessvärre om Black Sabbath. Men nu återvänder Snowblind till julölssortimentet, som från och med idag finns på Systembolagets hyllor.

Snowblind bryggdes en första gång inför julen 2009, på Sigtuna Brygghus men med Wicked Wine som producent. Samma Wicked Wine och samma bryggare — Stefan Gustafsson — ligger bakom årets öl, men numera marknadsförs deras produkter under namnet Mohawk.

Snowblind är till typen en ”American strong ale”. Jag har inte provat årets brygd, men 2009 beskrev jag premiärbrygden som ”Humlebonanza, med sex sorter – varav fem är amerikanska – som ger toner av citrus och tallkåda. Men alltsammans sveps in i ett härligt malttäcke, som påminner om såväl pumpernickel som aprikoser och körsbär i mörk choklad.”

Låter gott.

I övrigt? När jag hör ordet Shipyard tänker jag i allmänhet på låten ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello och Clive Langer åt Robert Wyatt. Den handlar om Falklandskriget. Men den Longfellow Winter Ale som kommer från bryggeriet Shipyard handlar enbart om julefrid. De år då julen är lika god som i julsångerna hittar den till Systemet. Det har inte hänt sedan 2008, men nu så. Tillbaka.

I övrigt?

Jag är nyfiken på Abita Christmas Ale (amerikan också den),

gläds åt den brittiska humorn (och på brittiskt vis sansade alkoholhalten) hos skotska Brewdogs ale There Is No Santa (4,7%),

jublar åt att Nøgne ø har sin ”Underlig jul” på hyllorna igen (brukar ske vartannat år),

är glatt överraskad åt att belgiska Liefman får förnyat förtroende för sitt glöggsubstitut Glühkriek,

blir lite varm i hjärtat av att Sigtuna även detta år gör ett helt nytt öl (Vinterlager),

noterar att St Erik prövar sig på en barley wine,

hoppas att Mikkellers Santas Little Helper håller förra årets nivå (premiärbrygden var odrickbar och spritig),

samt funderar över hur många Anchor Christmas Ale jag måste hamstra för att de ska räcka till nästa års november ((för protokollet: jag har två kvar från 2010, men tömde min sista 2009:a hösten 2010. Jag upptäckte häromdagen att jag har kvar flaskor från både 2005, 2002 och 2001. Utöver oförrätter är Anchor Christmas Ale det enda jag samlar på).

Anchor Brewing Co På tungan 26 november 2010

Last christmas I gave you my heart

Julen har kommit till Skeppsbron i Malmö. The Green Lion Inn har tre pumpar reserverade för julöl. Ett av dem är Anchor’s Christmas Ale, förra årets tappning. Gammalt? Ja, men bara i betydelsen vintage. Få öl med så här pass låg alkoholstyrka står sig så väl som detta vid långlagring.

Detta känner jag ju till, så jag hamstrade en del i vintras – hade fem, sex stycken kvar (jag har några riktigt gamla flaskor också). Men frestelsen blev för stor – jag drack ur min sista ’09-flaska för en månad sedan.

Övriga julöl på fat? Dels en stark sak från danska Det lille bryggeri, 7,5%, kryddat med koriander; dels en porter från pålitliga Ridgeway/Shelton Brothers som heter Santa’s Butt.

Anchor Brewing Co På tungan 16 november 2009

A tear in my beer

Jag är inte typen som gråter i min öl.

Men glädjetårarna var inte långt borta när jag för en halvtimme sedan stack näsan ner i ett glas med Anchorbryggeriets Christmas ale. Återfinnandets glädje kallas sådant. Men vi kan lika gärna skylla på San Franciscobryggarens utsökta bryggarkonst.

Anchor varierar sitt recept från år till år, låt vara att variationerna är diskreta; i stora drag är det samma typ av öl varje vinter. Precis som ifjor är ölet lite snällare, men till skillnad från ifjor upplever jag det inte som en kompromiss. Doften i detta nästan svarta öl påminner om vörtbröd, nejlika, tallbarr, apelsin och givetvis humle. Prägeln av ingefära är svagare än vanligt, tvålkoppsdoften likaså. I munnen tar upplevelsen av engelsk apelsinmarmelad vid.

Annars?

Jag provade tretton av de trettioåtta julöl som idag släpptes av Systemet. Mest goda nyheter:

Samuel Adams Winter Lager, notoriskt opålitlig på senare år, är bättre än på länge. Ovanligt mycket ingefära och kanel. 

Slottskällan har på allvar börjat få ordning på inte bara den starka Tomte utan också den svagare Nisse, som brukade vara ett sådant kaos av smaker.

St Peters Winter Ale är ännu snällare än ifjor, men så brukade denna kolsvarta dryck vara sortimentets allra barskaste gubbe. Men jag saknar smaken av cykelkedja.

Oppgigård? Tar i för mycket. Jag älskar förvisso doften: örter, apelsin, rågbröd och bebisbajs (sorry, jag är journalist och det står i mitt kontrakt att jag inte får ljuga), men smaken blir en kompakt upplevelse av dövande salmiak och bark. 

I övrigt kan jag rapportera att några av de enklare svenska julölen är lyckade i år, både Grebbestad och Spendrups vanliga julbrygd som är en fin blandning av mjölkchoklad, farinsocker, fikon och apelsin.

Senaste kommentarer

Sidor