Oppigårds bryggeri stoltserar just nu inte enbart med landets bästa julöl. Helt nyligen har de introducerat sin Humlelager, som för närvarande finns på fat på Bishops vid Gustav i Malmö.

Namnet säger två saker du behöver veta. Ja, den är ordentligt humlad. Ja, det är en lager.

Mer då? Humlen är den omisskännliga Simcoe, som ger en viss oljighet men framför allt en smak i närheten av såväl fläder som kattpiss. Ölet är inte onödigt kraftigt, utan ligger på hinkbara 5,0 procent. Men den är ytterst välbalanserad, detta är ingen vattnig sak med enbart humlekaraktär. Jämför med Pickla Pils från Nynäshamns ångbryggeri, en annan välbryggd ljus svensk lager med generösa humlegivor, och du märker att Oppigårds öl är mycket rundare och mer påfyllningsvänligt.

Svenska småbryggerier börjar sent omsider ta lagerutmaningen på allvar; man behöver inte stirra sig blind på USA för inspiration. Visst: Simcoe är en typisk Nya-världen-humle, men Oppigårds humlelager uppfattar jag som en traditionsmättad lager, en transatlantisk hybrid. Ett öl som minns att det finns en plats som heter Tyskland.

Men lika bra, fast inte lika särpräglad, är den ale som heter Oppigårds November Bitter som också den finns på Bishops vid GA Torg. Den är väldigt amerikansk, inte minst i det avseendet att etiketten ljuger. Jovars, den är bitter, men det är ingen Bitter. En Bitter, som jag envisas med att uppfatta den, är en tunn men smakrik ale med alkoholstyrka en bit under 4 volymprocent. Karaktären ska helst komma från engelsk humle, som i harmoni med karamellmalten ger en jordigare ale med dragning åt nötter och kola.

Oppigårds November Bitter ligger på 5,5% och är till stilen en amerikansk pale ale. Inslag av grape och aprikos och förvisso av karamellmalt. Liten dragning åt choklad i eftersmaken. Det är ett utmärkt öl, som man visst kan dricka många av (det blev minst två i onsdags) men den är både starkare och mer framfusig än en riktig Bitter.

Öl med hjortron? Ingen dum idé alls. Belgiska Cantillon gjorde för åtta-tio år sedan en lambic smaksatt med norrländska hjortron, en rar brygd på alla sätt och vis.

Nu har skotska Brewdog med bistånd från en svensk bryggare gjort en double india pale ale smaksatt med hjortron, exklusivt för den svenska marknaden. Hello, My Name Is Ingrid stod det på etiketten (fyndigt? fånigt?). En omgång flaskor ska ha setts på Systembolaget tidigt i somras — de försvann innan jag hann säga hej.

Men den starka, extremhumlade brygden har också tappats på några fat. Kl 15 imorgon, söndag, öppnas det fat som hittat till Bishops Arms på Gustav Adolfs torg. Det skulle förvåna mig om en enda droppe finns kvar kl 16.

—-

TILLÄGG 19/9

Vi trodde det var slut, det är det inte. Bishops har ytterligare tre fat av godsakerna.

Lund har fått sitt första bryggeri i modern tid. Idag tappas de två första brygderna upp på Glorias och hos grannen Bishops Arms.

Läs mer om Lundabryggeriet här.

Ölen har fått de opretentiösa namnen Det första ölet (en pale ale på 5,2 volymprocent) och Det andra ölet (en IPA på 7,3%). Den som vill vara först hänger på låset kl 14.

Entusiasterna bakom ölsällskapet Malte arrangerar för fjärde gången en öltipsrunda i Malmö. Imorgon, lördag, är det dags.

Konceptet är enkelt: promenera mellan elva ölkrogar, från Möllevången till hamnen, och blindtesta en öl på varje ställe. Du får 15 cl i glaset och tre alternativ att välja mellan/gissa på. Den som gissat flest rätt vinner.

Sedan förra året har ett par krogar tillkommit: dels Far i hatten i Folkets park, dels Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg. Bägge har förgyllt öltillvaron i stan det senaste året (och bidragit till att jag numera inte är stammis någonstans, vi lever med lyxen att det finns massor av bra ställen att dricka kvalitetsöl i stan; ska man frekventera ett dussin krogar blir det långt mellan besöken) och motiverar väl sin plats på promenadkartan. Jag saknar bara Malmö brygghus (men det kanske hade varit för lätt att gissa ifall man får tre vitt skilda öltyper), Pickwick och Operagrillen.

Övriga som deltar är Bullen, Metro, Green Lion, gamla Bishops, Paddys, På Besök, Brogatan, Tempo och Nya Tröls. Läs mer här.

Mikkellers 19 olika single hop IPA finns från och med idag i Malmö. De serveras allihop på stans båda Bishops Arms.

Samt på Far i hatten och På besök.

Bättre Imperial stout än den som görs på Amager Bryghus och säljs under namnet Hr Frederiksen finns knappt att få.

För tillfället går den att få som cask ale, vilket bara delvis är bryggeriets förtjänst. Istället är det den svenska leverantören som på eget bevåg och med eget fordon tar sig till bryggeriet och då och då fyller ett eller ett par små fat med den opastöriserade portern.

Främsta kund  – den enda? – är Bishops Arms på Gustav Adolfs torg i Malmö. Ölet säljs inte i stora kvantiteter, så det får stå i fatet ganska länge men utvecklas inte alls så snabbt som en vanlig ale som hade blivit odrickbar om den låg i ett öppnat cask i mer än några dagar.

Men visst lever portern. Och den är väldigt fin. Inslag av läder och tobak ger ett litet extra sting till denna extremt fylliga öl med ett överdåd av choklad, vaniljstång och espresso i den lååååånga smaken.

När Bishops Arms i veckan öppnar sin andra pub i Malmö blir det med specialbryggt öl från danska prestigebryggaren Mikkeller i en av pumparna. På tisdag ska första fatet av Mikkellers Snapphane vara installerat, en American pale ale som framöver kommer att vara Husets öl på Bishops vid Gustav Adolfs torg. Exklusivt, eller åtminstone nästan – även broderstugan i Savoyhuset kommer att ha Snapphane-alen.

Tisdag, alltså. Men redan på måndag slås portarna upp.

—–

Tillägg:

Jag var där efter jobbet idag (tisdag). Snapphane visade sig vara en ytterligt välbryggd svag-APA à 3,8%. Grumligt latte-ljusbrun, med tydlig humleprofil men utan den skarpa bitterhet som Mikkeller gett sin extremhumlade sommardryck Drink’n'the Sun och som får en att räta på ryggen och skrynkla tungan. Snapphane är fylligare och mer allround. Lite som en kombination av Best Bitter och American Pale Ale.

Krogen som sådan? Mycket lovande. Lång bar. Bibliotek längre in. Torgkänsla längst ut.

På senare tid har jag bett om smakrika men alkoholsvaga öl. Någon däruppe måste gilla mig, uppe i Sigtuna alltså. Inför sommaren har Sigtuna Brygghus lanserat Doktorns Pale Ale som mäter 2,8 volymprocent – svagt även för att vara folköl, med andra ord (den övre gränsen går vid 3,5).

Den finns just nu, buteljerad, på Bishops Arms i Malmö. Och den smakar alldeles ypperligt. Förvånansvärt bastant kropp för alkoholmängden. Perfekt balans mellan aromatisk humle, humlebeska och maltigheten, som drar åt nötkola. Gott nog inte enbart för att svepa utan faktiskt också för att sitta och smutta på – och beställa om (been there, done that).

Men billigt är det förstås inte. Bered er på att få betala lika mycket som för en vanlig starköl.

Bishops Arms hoppades hinna inviga sin andra Malmöpub, på adressen Gustav Adolfs torg 49, lagom till Malmöfestivalen. Men eftersom hotellet som huserar puben inte öppnar förrän i september så dröjer det.

Desto mer flyt har Green Lion Inn, Bishops främsta konkurrent/komplement i centrum. Inte nog med att festivalområdet i år sträcker sig bort mot Skeppsbron, med två scener på Posthusplatsen – det vill säga på stenkasts avstånd från puben och dess stora uteservering. Dessutom får Green Lion under festivalen en filial mitt på Gustav Adolfs torg. Tio fatöl serveras, däribland Fuller’s London Pride, Weihenstephaner Hefe Weissbier, Jever och Anchor Steam.

2-0 till lejonet, med andra ord.

Prefixet sommar- brukade signalera osedvanligt smaksvaga blasköl från våra mest kända sockervattenleverantörer. Det finns tecken på att det där håller på att bli historia, lika otidsenligt som sommarens buskislustspel.

Allt fler bryggare tycks intressera sig för sommaröl som är tunna till kropp och alkoholstyrka utan att de för den sakens skulle har tunna smakprofiler. Glöm vattniga men lömskt normalstarka starköl med råfrukt och minimal mängd humle (Corona, Sol, amerikanska Budweiser, Tuborg grøn), välkomna istället de omsorgsfullt bryggda ölen med slösaktiga mängder dyr kvalitetshumle och med den lagringstid som krävs för att drycken ska komma till sin rätt.

Just nu gläds jag särskilt åt Mikkellers välhumlade Drinkin the Sun, en sällsynt lyckad veteöl av amerikansk typ – humlad med Amarillo. Alkoholstyrkan ligger under fyra procent. Den brukar kunna hittas på Mikkellers egen bar i Köpenhamn (om än inte idag), liksom på Plan B.

På samma nivå – 3,9 volymprocent – finns den opastöristerade cask-varianten av Fuller’s Summer Ale, som förra veckan fanns på Bishops Arms i Malmö. En ny cask, den sista, kopplas in den här veckan. Denna är inte alls lika humleintensiv som Mikkellers öl, utan har en fin balans mellan humle och malt (som drar åt både valnöt och vanilj).

Amager Bryghus gör en finfin 3,5-procentig steam beer som man kallar Summer Fusion. En kombination, som alla steam beers, av industriepokens lager och ale; jästen är egentligen avpassad för lageröl, men ölet bryggs på höga temperaturer som ”egentligen” bara duger för ale. Amager Summer Fusion – som finns på fat på Bishops i Malmö och, närmare hemmaplan, på Ørsted Ølbar i Köpenhamn – har tacksamt nog mycket av tysk maltkaraktär, och känns verkligen som ett transatlantiskt möte (lite närmare Düsseldorf än Fisherman’s Dwarf).

Lika glädjande, även om det inte är fullt lika somrigt, är det sena genomslaget för Englands Mild ale-renässans. Mild ale är det gamla nordengelska arbetarölet, mörkt och maltigt, som traditionellt sett var alternativet till pubens bitter ale, och som de senaste fyra-fem åren börjat dyka upp på de bästa pubarna i London. Ölet är sällan starkare än 3,7%, ibland så svagt som 3, 0% – perfekt för dessa dagar då man vill sitta länge och dricka många öl. Låt vara att det inte har den där sommarfräscha karaktären, men den låga styrkan tycker jag ändå är ett bra argument för en pint av just detta öl under lata sommardagar på de Malmöpubar som serverar ölet: Green Lion Inn och Bishops.

Ölet ifråga kommer från Fuller’s. Bryggeriet har inte på något vis varit ledande i öltypens återkomst; deras mild ale, som heter Hock, lanserades först ifjor, men om det krävs en större producent för att något udda ska slå igenom så gärna för mig. Fuller’s Hock är i vilket fall som helst en mycket lyckad tolkning.

Om man vill ha både sommar och rus så kan man lugnt lita till Herslev Midsommerbryg, en 5,5-procentig witbier (veteöl av flamländsk typ) som bryggs med björksav, ved och näver. Den har verkligen en ton av björk – nyhuggen ved, inte minst  – jämte citrusen, den lätta kryddnejlikan och den där tuggummi-tonen som kommer av vetejästens estrar. Finns säkert varstans just nu, garanterat på Café Langebro i Köpenhamn.